Skolan är den institution genom vilken vi alla ska fostras och bildas för att kunna bli en del av dagens globaliserade kunskapssamhälle. Skolan ska utgöra den plattform där vi tillägnar oss den kunskap som ska förbereda oss för livet. Språket i tal och skrift är det viktigaste verktyget för denna kunskapsförmedling och blir genom skolan en förutsättning för lärande och utveckling. Det blir på detta vis tydligt hur viktigt läs- och skrivkunnighet blir för att individen ska kunna deltaga men också uppleva sig vara inkluderad och accepterad inte bara i skolan utan också i samhället. Genom semistrukturerade intervjuer med sex lärare i två olika skolor i en medelstor kommun i mellan Sverige, undersöktes lärares upplevelser om deras roll gällande att upptäcka, förebygga och åtgärda läs- och skrivsvårigheter i en tidig ålder. Förhoppningen var kunna bidra med mer kunskap om hur lärares arbete kring läs- och skrivsvårigheter kan belysas och förbättras. Resultatet visade att det inte finns någon enhetlig definition av vad läs- och skrivsvårigheter är. Det finns en utbredd medvetenhet kring läs- och skrivsvårigheters betydelse för elevers fortsatta skolgång och att åtgärder och insatser bör verkställs fortast möjligast. Dessa insatser och åtgärder skiljer sig något åt mellan skolorna men dock inte själva metoden som består i intensivsatsningar i läsning och skrivning under en kortare period. Resultatet av intensivsatsningarna är uteslutande av positiv karaktär. Men trots åtgärder och insatser visar bland annat internationella kunskapstester att elever till följd av bristande läs- och skrivkunskaper i stor utsträckning presterar undermåligt. En diskussion om ansvar blir här aktuell. Skolan kan ses som den institution som genom sitt uppdrag, via Skollagen och Läroplanen, kan och bör definiera läs- och skrivsvårighet för att vidare i ett ännu tidigare skede kan utföra kartläggningar i syfte att upptäcka och åtgärda en eventuell problematik. Det blir också en diskussion om obalans mellan behov av stöd och åtgärder, och obefintliga resurser. Att få tillgång till de åtgärder och resurser eleven är i behov av är inte en självklarhet vilket blir en fråga om jämlikhet, rättvishet och slutligen en fråga om demokrati. / <p>Godkännande datum: 2017-06-02</p>

Syftet med denna studie var att undersöka hur de åtgärder som är beskrivna i ett antal åtgärdsprogram, skrivna på tre olika skolor, överensstämmer med skolans styrdokument. Framför allt var syftet att belysa på vilken nivå åtgärderna låg, vilka specialpedagogiska perspektiv som kunde skönjas i åtgärdsprogrammen, föräldramedverkan samt hur fördelningen mellan könen såg ut. Vi fick fram vårt resultat genom att analysera texterna i de insamlade åtgärdsprogrammen. För det har vi använt oss av kvalitativ textanalys. Studien är kvalitativ med vissa kvantitativa inslag och var inspirerad av den hermeneutiska forskningstraditionen. Resultatet visade att individnivån var den klart dominerande nivån. Mycket sällan fanns åtgärder på gruppnivå och ganska sällan på organisationsnivå. Det kategoriska perspektivet var inte lika dominerande som tidigare forskning visat. Individperspektivet dominerade planering av insatser. De flesta åtgärderna hade inkludering som mål, även om det inte syntes vid första anblicken. Medverkan från vårdnadshavare varierade stort och åtgärdsprogrammen skrevs ofta utan vare sig vårdnadshavares eller elevers medverkan. Pojkarna stod för två tredjedelar av alla åtgärdsprogram. Flickornas åtgärder bestod till största delen av pedagogiska anpassningar.

Åtgärdsprogram ska upprättas i skolan för de elever som är i behov av särskilt stöd. I åtgärdsprogrammen ska åtgärder framskrivas på olika nivåer såsom individ, -grupp-och organisationsnivå. Det som framgår i forskningen är att åtgärder upprättas mest på individnivå och åtgärder på grupp-och organisationsnivå uteblir. Vidare visar forskningen att skolan sällan granskar sin egen verksamhet. Syftet med denna studie är att undersöka hur tre speciallärare och tre specialpedagoger upprättar och resonerar kring åtgärdsprogram och hur de arbetar med särskilt stöd med tonvikt på grupp-och organisationsnivå. Detta är en kvalitativ studie som genomförts med datainsamlingsmetoden semistrukturerade intervjuer och för att analysera data har tematisk analys använts. De begrepp som användes i intervjuerna är särskilt stöd och åtgärdsprogram på nivåer som grupp-och organisationsnivå och utredning samt förebyggande insatser. I studien framkommer vilka svårigheter som de intervjuade speciallärarna och specialpedagogerna upplever i arbetet med åtgärdsprogram. Denna studie utgår ifrån relationellt perspektiv som innebär att elevens skolsvårigheter inte förläggs till individen utan problemen uppstår i samband med lärmiljön. Studiens resultat visar att särskilt stöd handlar mestadels om individinriktat stöd och att stödet ges ofta utanför klassens ram. Åtgärder på grupp-och organisationsnivå förekommer i mindre omfattning. Vidare visar resultatet att åtgärder på grupp-och organisationsnivå inte alltid dokumenteras i åtgärdsprogram. Vårdnadshavare och elever är inte så delaktiga i upprättandet av åtgärdsprogram.

Applehoff, Cornelia och Arnström, Emma (2021). Förskollärares syn på pedagogiska utredningar brukbarhet i förskolan -Ur en specialpedagogisk synvinkel. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90 hp.  Ur ett specialpedagogiskt perspektiv önskar vi ge en ökad förståelse om pedagogernas syn på pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram samt brukbarhet av dokumenten i förskolan. Vi vill också kunna bidra med att specialpedagoger systemteoretiskt appropriera kunskaper för att kunna implementera arbetet med utredningar och åtgärdsprogram och i förlängningen sträva efter en likvärdig förskola.  Syfte med ämnet för examensarbetet är att kunna få en samlad bild av hur förskollärare i förskolan upplever brukandet av pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram. Genom att studera hur pedagogerna brukar pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram kan vi skapa en bild av hur samarbetet i organisationen ser ut gällande dessa begrepp. Därför har de centrala frågeställningarna varit  ● Vad har pedagogerna för upplevelser av pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram? ● Vad kännetecknar samarbetet i organisationen av pedagogiska utredningar och  åtgärdsprogram?  Studiens empiri har efter analys diskuterats utifrån systemteori och sociokulturellt perspektiv. Systemteori ligger till grund för att våga se helheter medan det sociokulturella innebär att pedagogerna diskuterar, ifrågasätter, reflekterar och samarbetar med varandra. Genom att inspireras av den fenomenologiska metodansatsen har intresset främst grundat sig i hur pedagoger upplever brukandet av pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram. Empirin är sammanställd efter intervjuer med fem förskollärare. Analys av narrativen gjordes utifrån den insamlade empirin och därefter har tre teman upptäckts; brukandet av pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram, förskollärarnas perspektiv på innehållet i pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram samt samarbete inom organisationen. Dessa tre teman är sedan presenterade i resultatet och vidare diskuterade. Resultatet visar att samarbete existerar på förskolorna mellan kollegor, rektor och specialpedagogen. Alla informanterna önskade fler forum för reflektion och diskussion. Vi såg också i resultatet att informanterna hade svårt att förstå pedagogiska utredningar och åtgärdsprogrammets innebörd men de var alla överens om att det var till gagn för barnen och verksamheten. 3 Utifrån studiens empiri finns där mycket att arbeta på utifrån ett specialpedagogiskt synsätt. Vi anser att workshops och delaktighet vid arbetslagsplaneringar kan utöka pedagogernas kunskaper i hur och varför pedagogiska utredningar och åtgärdsprogram ska upprättas. Genom att diskutera och reflektera över dessa utredningar vilar på kan pedagogerna appropriera kunskaperna och därmed kunna börja upprätta dem själva. Specialpedagogens roll är bland annat att handleda pedagogerna i förskolan och i arbetet med barn i behov av stöd.

Syftet med föreliggande examensarbete var att genom enkätundersökning undersöka hur vårdnadshavare till barn med diagnosen autism, upplevde fritidshemmets verksamhet och dess kommunikation med skolan. Med hjälp av webbenkät undersöktes studiens syfte och frågeställningar. Enkäten publicerades i tre olika internetforum på Facebook och 32 svar inkom. Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori valdes för att analysera och diskutera resultatet. Merparten av vårdnadshavarna i studien upplevde inte att fritidshemmet var anpassat och tillgängligt utifrån det egna barnets behov. Två vårdnadshavare gav exempel på att när fritidshemmet fungerade gav det en fantastisk känsla och de upplevde då att fritidshemmet var tillgängligt. Flera av vårdnadshavarna i studien valde bort fritidshemmet till sitt barn med diagnosen autism eftersom de upplevde att de anpassningar och det stöd barnet var i behov av inte gavs i fritidshemmet. Det motsatta skedde när vårdnadshavarna i studien upplevde att fritidshemmet gav det stöd deras barn behövde. Resultatet visade också att vårdnadshavare som bara till viss del upplevde att fritidshemmet fungerade valde att ha sitt barn med diagnosen autism i fritidshemmet eftersom de var i behov av platsen. I studien var det ett fåtal av vårdnadshavarna som upplevde att deras barns åtgärdsprogram kommunicerades mellan skola och fritidshem. Kommunikation av åtgärdsprogram skedde antingen på möte mellan skola-vårdnadshavare-fritidshem, eller genom att samma personal arbetade både i skolan och i fritidshemmet.

Den här studien ämnar undersöka hur lärare upplever sin egen professionella yrkesautonomi, i arbetet med åtgärdsprogram och extra anpassningar. Genom att kategorisera lärares uppfattningar utifrån en idealtypsanalys av yrkesprofessionalism respektive nymanagerialism görs tre typer av jämförelser; innan och efter proposition 2013/14:160, mellan system där åtgärdsprogrammen skapas av elevhälsoteamet respektive av lärarna själva, samt mellan lärare med högre respektive lägre yrkestitel. Det nya datamaterialet består i fyra samtalsintervjuer samt en mindre analys av ett antal extra anpassningar för datatriangulering från en av informanterna. Studien finner bland annat att lagändringen lett till en formell ökning av lärares yrkesautonomi genom mindre utvärderingskrav och brukarinflytande men att informella strukturer såsom till exempel tillit och differentierat socialt kapital gör att den faktiska betydelsen av lagen begränsas. Vidare redovisas det att det kan finnas stora skillnader i lärares upplevda autonomi mellan skolor utifrån de olika organisatoriska val skolorna gör utifrån skollagens handlingsutrymme. Dessa organisatoriska skillnader kan även  leda till skillnader i lärarnas upplevda autonomi mellan olika skolor.

Av skolans många uppdrag är samverkan med hemmet ett av de viktigaste. I skollagen (SFS2010:800) och läroplanen (Skolverket, 2019) skrivs tydligt att vårdnadshavares önskemål skatas i beaktande och respekteras. Vårdnadshavare till barn i grundskolan ska erbjudas möjlighettill inflytande och forum för samråd med eleverna och vårdnadshavarna ska finnas.Syftet med föreliggande studie är att öka kunskapen kring delaktighet och samverkan mellanskola och vårdnadshavare gällande elever i behov av särskilt stöd. Studien tar avstamp ikvalitativ metodansats, med ett sociokulturellt perspektiv där språket kan ses som ettmaktredskap och medierande artefakt. Studien har också tagit de specialpedagogiskaperspektiven som teoretisk utgångspunkt.Genom semistrukturerade intervjuer har vårdnadshavares perspektiv samlats in och analyseratsgenom en tematisk analys. I resultatet framkommer det att skolans organisatoriskaförutsättningar har stor inverkan på vårdnadshavarens syn på samverkan och delaktighet medskolan. Även hur personer i olika roller som rektorer, lärare och externa experter agerargentemot eleven och vårdnadshavaren har betydelse för hur samverkan och delaktighetbeskrivs. I vårdnadshavarnas berättelser framkommer mycket tydligt en känsla av kamp för attfå tillgång till det stöd deras barn har rätt till.I diskussion och analys tolkas och diskuteras resultaten i relation till studiens teoretiskaperspektiv och relevant forskning. Studien är av specialpedagogisk relevans då det i detspecialpedagogiska uppdraget ingår att medverka i dels det förebyggande arbetet, dels i detaktiva arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer samt att vara enkvalificerad samtalspartner också för föräldrar (Högskoleförordning, 1993:100).

Syftet med studien var att ta reda på vilka kunskaper verksamma pedagoger säger sig ha omdyskalkyli och hur de jobbar med elever som eventuellt har dyskalkyli. Uppfyller dessa skolor sina skyldigheter mot elever som är i behov av särskilt stöd som elever med dyskalkyli är? En kvalitativstudie genomfördes med 7 verksamma lärare som undervisade i ämnet matematik på två olika grundskolor i Västsverige. Resultaten visade att lärarnas kunskaper om dyskalkyli var begränsad, de kände bara till begreppet. Det som också kom fram var att de inte hade stött på elever med dyskalkyli. Lärarna visade ett stort intresse av att de ville lära sig mer om hur man möjligtvis kunde upptäcka elever med dyskalkyli och hur man sedan kan erbjuda dem den bästa hjälpen.

Studien ämnar öka förståelsen för vilka förutsättningar ett elevhälsoteam ser för elevens delaktighet i arbetet med åtgärdsprogram på gymnasieskolan. Målet är att undersökningen ska bidra till ökad kunskap om hur förutsättningar för elevens delaktighet i arbetet med sitt eget åtgärdsprogram kan skapas. Delaktighet är tydligt framskrivet som ett mål i skollagen. Skolverkets allmänna råd för extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram är inte lika tydligt formulerade i frågan. Arbetet utgår ifrån kulturhistorisk aktivitetsteori och den tillhörande modellen, aktivitetssystemet som används som analysram. Modellen hjälper till att synliggöra förutsättningarna för elevens delaktighet i arbetet med åtgärdsprogrammet, samt vilka förutsättningar som finns för att utöka delaktigheten framöver, sett ur elevhälsoteamets perspektiv. Det empiriska materialet samlades in under en semistrukturerad gruppintervju. Målsättningen med intervjun var att försöka förstå vilka förutsättningar för elevens delaktighet, elevhälsoteamet kunde se, i upprättandet av och i processen kring åtgärdsprogrammet. Fokus har legat på frågor angående elevhälsoteamets erfarenheter, tankar och önskningar kring processen för att komma åt fenomenet; elevdelaktighet i samband med upprättandet av åtgärdsprogram. Det insamlade materialet analyserades utifrån aktivitetssystemets olika knutpunkter men också utifrån de konflikter som uppstod i aktivitetssystemet.I resultatet visar det sig att förutsättningar för elevens delaktighet i arbetet med åtgärdsprogram, är något som finns som givna ramar i elevhälsoteamets dagliga arbete. Det blir också synligt att förutsättningarna även skapas i det dagliga arbetet. I resultatet framträder alltså förutsättningar som både givna och skapade. Förutsättningarna placeras och blir tydliggjorda i aktivitetssystemets olika knutpunkter. Det blir tydligt i resultatet att mellan eller inom dessa knutpunkter uppstår konflikter. Det är i dessa konflikter som möjligheter för ökad delaktighet för eleven framöver presenterar sig. Studien skulle kunna vara intressant för vem som helst i skolsamhället som intresserar sig för demokratifrågor rörande eleven i behov av särskilt stöd.

SAMMANFATTNINGEkberg, Jenny och Vennberger, Suzanne (2019). Hur-et i åtgärdsprogrammet – En fallstudie. Specialpedagogprogrammet, Institutionen för skolutveckling och ledarskap, Lärande och samhälle, Malmö Universitet, 90 hp.Förväntat kunskapsbidragVi vill generera kunskap om på vilka olika sätt specialpedagoger kan arbeta för att åtgärdsprogram ska bli ett effektivt och användarvänligt redskap för såväl lärare som elever. Vidare vill vi bidra med tankar och idéer om hur specialpedagoger kan arbeta för att öka elevers medverkan och insikt för sina åtgärdsprogram. Slutligen önskar vi ge kunskap om huruvida elever kan utvecklas didaktiskt med hjälp av insatserna.Syfte och frågeställningarSyftet med studien är att belysa hur specialpedagoger arbetar med åtgärdsprogram i relation till elever och lärare. Vidare syftar studien till att granska hur åtgärdsprogrammen används i verksamheten och hur de relaterar till elevens delaktighet och lärande.Preciserade frågeställningar- På vilka olika sätt arbetar specialpedagoger med åtgärdsprogram i relation till lärare och elever?- Hur arbetar specialpedagoger för att elever ska bli delaktiga och få förståelse för sina åtgärdsprogram?- På vilket/vilka sätt arbetar lärare för att eleverna ska få insikt i sina behov i relation till verksamheten?- På vilka olika sätt formuleras åtgärdsprogram för att åtgärderna ska bli tydliga för lärare och elever?TeoriDen teoretiska förankringen utgår från det systemteoretiska perspektivet, det relationella- och kategoriska perspektivet samt dilemmaperspektivet, vilka åskådliggör specialpedagogens och lärarnas synsätt samt ger en helhetssyn på hur skolan arbetar på individ-, grupp- och organisationsnivå.MetodFöreliggande undersökning omfattar en kvalitativ fallstudie med abduktiv inriktning som metodmässigt använder triangulering av data från intervjuer, observationer och skriftliga dokument.ResultatResultatet visar att specialpedagogens arbetsmetoder grundar sig i ett relationellt perspektiv för att göra åtgärdsprogram till ett aktivt redskap. Elevaktivt arbetssätt används genom handlingsplaner och matriser, vilka utarbetas av specialpedagog tillsammans med lärare, för att skapa delaktighet och förståelse samt ge elever i behov av särskilt stöd insikt i sina behov och möjlighet att utvecklas i sitt lärande. Resultatet indikerar dock att ett kategoriskt synsätt präglar lärarnas undervisning och att det finns brister i implementeringen av det elevaktiva arbetssättet som metod. Detta är något som visat sig påverka utarbetandet och användningen av åtgärdsprogrammen, som saknar analys på individ, - grupp- och organisationsnivå inom det systemteoretiska perspektivet.Specialpedagogiska implikationerEfter lagändringen 2014 gällande åtgärdsprogram är forskning som belyser effekterna av reformen knapp. Vi vill med denna studie öppna upp för reflektion kring vikten av elevers delaktighet i upprättandet av åtgärdsprogram för att dokumentet ska bli ett effektivt redskap för utveckling och lärande. Vidare vill vi också belysa konkreta specialpedagogiska arbetssätt gällande åtgärdsprogram för att dokumentet ska kunna fungera som ett verktyg för såväl lärare som elever.NyckelordDelaktighet, elevaktivitet, extra anpassningar, särskilt stöd, åtgärdsprogram.