Syftet med denna studie var att undersöka hur en grupp grundskollärare i en kommun i norra Sverige kunde uppmärksamma och agera när de befarar att ett barn utsätts för sexualbrott, utifrån de resurser, utbildning och riktlinjer som samhället ger. Statistik visar på att sex barn i en klass på 30 elever utsätts för sexualbrott och samtidigt redogör forskning för att barn som blir utsatta för övergrepp har svårt att berätta vad de varit med om med bakgrund av bland annat skam- och skuldkänslor. Många utsatta barn är också rädda för vad som kommer att hända med förövaren om de berättar, då forskning också visar att förövaren oftast är en närstående till barnet. Flera barn som är med om övergrepp är inte heller medvetna om att de är utsatta för ett brott och vad de har för rättigheter, vilket också ses som ett av hindren för personer som arbetar med barn för att kunna uppmärksamma och agera. Studiens resultat är baserat på sju intervjuer med grundskollärare som arbetar inom grundskolan med barn i årskurserna förskoleklass till årskurs 6. Tematisk analys med inslag av kodning från grounded theory användes för att analysera materialet. Resultatet visar på att informanterna i många fall saknar handlingsberedskap, riktlinjer och stöd för att kunna uppmärksamma och agera när de befarar att en elev utsätts för sexualbrott. Slutsatserna i studien visar att det finns behov av att fortsätta lyfta frågan om sexualbrott och öka samhällsdebatten kring ämnet. Slutsatser som resultatet även påvisar är att förklaringen till de få uppmärksammade sexualbrotten inte återfinns i informanternas engagemang utan i bristande utbildning till lärare och elever, rädsla för hot samt otillräckliga handlingsplaner från rektor, ledning och politiker. Slutligen framkom indikationer på att det råder en kunskapslucka när det kommer till sexualbrott mot barn och vilka möjligheter skolan har att uppmärksamma det.

<p>Syftet med denna uppsats är att göra en kartläggning av vad som sker efter det att pedagogen gjort en anmälan om misstänkta övergrepp. Syftet är vidare att ge en bild av verksamma pedagogers syn på att göra en anmälan och vad som sker där efter. Genom kvalitativa intervjuer med pedagoger har vi tagit reda på deras uppfattningar och tankar kring en anmälan till socialtjänsten. Vi har även valt att genom kvalitativa intervjuer med socialsekreterare ta reda på hur samarbete mellan skolan och berörda myndigheter fungerar. </p><p>Övergrepp mot barn är ett allvarligt samhällsproblem eftersom att många barn inte får den hjälp de behöver. Vi har kommit fram till att många pedagoger drar sig för att anmäla ett barn som de tror far illa till socialtjänsten. Vi har sett många andledningar till varför inte pedagoger anmäler men den största andledningen som vi ser det är att pedagogerna saknar förtroende för socialtjänsten, vilket även litteraturen poängterar. Vi vill med det här arbetet belysa hur viktigt ett fungerande samarbete mellan skolan och socialtjänsten är för att barnet ska få den bästa möjliga hjälp det behöver. Nyckelord Anmälan, sexuella övergrepp, barn som far illa, förskola/skola, socialtjänst, samverkan</p>

Syftet med denna uppsats är att göra en kartläggning av vad som sker efter det att pedagogen gjort en anmälan om misstänkta övergrepp. Syftet är vidare att ge en bild av verksamma pedagogers syn på att göra en anmälan och vad som sker där efter. Genom kvalitativa intervjuer med pedagoger har vi tagit reda på deras uppfattningar och tankar kring en anmälan till socialtjänsten. Vi har även valt att genom kvalitativa intervjuer med socialsekreterare ta reda på hur samarbete mellan skolan och berörda myndigheter fungerar. Övergrepp mot barn är ett allvarligt samhällsproblem eftersom att många barn inte får den hjälp de behöver. Vi har kommit fram till att många pedagoger drar sig för att anmäla ett barn som de tror far illa till socialtjänsten. Vi har sett många andledningar till varför inte pedagoger anmäler men den största andledningen som vi ser det är att pedagogerna saknar förtroende för socialtjänsten, vilket även litteraturen poängterar. Vi vill med det här arbetet belysa hur viktigt ett fungerande samarbete mellan skolan och socialtjänsten är för att barnet ska få den bästa möjliga hjälp det behöver. Nyckelord Anmälan, sexuella övergrepp, barn som far illa, förskola/skola, socialtjänst, samverkan

Titel: Att misstänka barnmisshandel- en intervjustudie om BVC-sjuksköterskans upplevelser Kurs: Vårdvetenskap, självständigt arbete (magister) med inriktning mot distriktssköterska, 15 högskolepoäng Sidantal: 36 sidor Författare: Jessica Nyberg &amp; Christel Samuelsson Handledare: Åsa Roxberg Examinator: Eva Benzein   Bakgrund: Barnmisshandel kan ge psykiska och fysiska men för resten av livet. Då BVC-sjuksköterskan är nyckelpersonen i barnhälsovårdens arbete har hon en viktig roll i att förebygga och upptäcka barn som utsätts för misshandel. Syfte: Syftet var att belysa BVC-sjuksköterskans upplevelse av mötet med barn som misstänks vara utsatt för misshandel. Metod: En kvalitativ intervjustudie med åtta BVC-sjuksköterskor. Materialet analyserades med en kvalitativ manifest innehållsanalys. Resultat: Utifrån analysen framkom det tre huvudkategorier med tillhörande nio underkategorier. Huvudkategorierna består av; När barnmisshandel misstänks, där det framkom att BVC-sjuksköterskorna upplevde oro vid misstanke om barnmisshandel, och att barnmisshandel uttrycktes i att barnen inte får sina behov tillgodosedda. Barnmisshandel ansågs även vara svårbedömt. Vidare upplevde de att de hade ett betydelsefullt ansvar att upptäcka barnmisshandel och att vara barnens ambassadörer. Huvudkategorin Att vara till stöd för familjen belyser BVC-sjuksköterskans upplevelse av vikten att vara till stöd för familjen, se till föräldrarnas välbefinnande, och erbjuda familjen vägledning och information i förebyggande syfte. Att fatta beslut angående att anmäla belyser BVC-sjuksköterskorna upplevelse av vikten att kunna rådfråga andra kollegor och instanser. De menade att det i vissa fall var oklart om det var en anmälan eller inte. De upplevde att de oftast ville vara mer säkra på vad deras misstanke grundades på och tog därför oftast tillbaka barnen på återbesök. Majoriteten önskade ett bättre samarbete med socialtjänsten, och många upplevde att en anmälan inte gav ett önskvärt resultat. Slutsats: BVC-sjuksköterskorna menade att en etablerad vårdande relation till föräldrarna var grundläggande för vidare behandling. Dessutom framkom betydelsen av att få stöd i sina misstankar kring barnmisshandel av kollegor och andra instanser. Fler barnmisshandelsfall kan uppmärksammas genom mer utbildning och ett bättre samarbete mellan BVC, förskolan och socialtjänsten och adekvata åtgärder kan sättas in i tid. / Title: To suspect child abuse - an interview about child health nurse's experiences Course: Caring science, Independent project (Master) in Primary Health Care Specialist Nursing, 15 credits Pages: 36 pages Authors: Jessica Nyberg &amp; Christel Samuelsson Supervisor: Åsa Roxberg Examiner: Eva Benzein   Background: Child abuse can cause mental and physical impairment for the rest of the child’s life.  The Child health nurse are the key person in child health care work, she has an important role in preventing and detecting these children. Objective: The purpose of this study was to describe the child health nurse's experience of the encounter with children suspected of being the victim of assault. Method: A qualitative interview was performed with eight child health nurses. The material was analyzed using a qualitative manifest content analysis. Results: Three main categories including nine related subcategories emerged from the analysis. Main categories were; When child abuse is suspected, where child abuse was experienced as a suffering, as the children´s needs were not met. Child abuse was also considered difficult to assess. Further, they felt that they had an important responsibility to detect child abuse and to be the children's ambassadors. The main category Support for family highlights that the child health nurse's felt the importance to be in support of the entire family, to also ensure the parents' well-being, and  to offer the family guidance and information as a preventive measure. To take decisions regarding reporting describes child health nurses' experience of the importance to be able to consult other colleagues and institutions. In some cases, they were uncertain whether it was a report or not. They felt that they usually wanted to be more confident of what their suspicion was based on, so they generally had the children come back on a return visit. The majority desired a better collaboration with the social services, and many felt that the report did not give a preferred result. Conclusion: Child health nurses felt that an established caring relationship with the parents was essential for further treatment. Furthermore, they wanted support in their suspicions about child abuse by colleagues and other institutions. In addition, through more training and better cooperation between the Child health, nursery school and social services more child abuse cases can be observed, which render appropriate actions taken in time.

This thesis compares political participation by the public through the Swedish Parliamentary Ombudsman (PO) and the German Petitions Committee of the Bundestag (PC). Through studies of literature and statistics I examine how citizens can participate through the institutions, how frequently they do and the likelihood of sparking a debate while participating. Using media theories as well as theories of participatory and representative democracy I study how citizens can use these institutions for purposes of control and proposition. Both institutions deal with complaints but the PC also deals with propositions for legislation, making the institution more versatile. The PO deals with more cases than the PC and has more far-reaching competences and areas of inspection, although neither institution has binding decisions. Thus the direct advantage for citizens using the institutions is the chance of reaching out to media and the public through freedom of information laws and the German online petition forum. The PC to a larger extent fits the representative model while the PO in some respects is more a legal than a political institution, being managed by lawyers instead of MPs. Neither institution meets the ideals of participatory politics although the German official petition is closer to it.

Syftet med studien är att undersöka inkluderingsperspektivet i de fall där föräldrar har valt att anmäla skolan till Skolinspektionen. Föräldrar har fått berätta sin berättelse om vägen fram till en anmälan. Berättelserna har sedan sammanfattas i så kallade fallbeskrivningar. I denna studie kan man se exempel i så gott som alla fallbeskrivningar brister i de tre olika aspekterna rumslig, social och didaktisk inkludering man kan också se att de är svårt att särskilja aspekterna åt då aspekterna överlappar varandra. Det blir också tydligt att det råder en brist av inkludering enligt rådande styrdokument. I studiens fallbeskrivningar kan man konstatera att skolan håller en låg grad av inkludering och skolan verkar ha stora brister i relationen till hemmet samt att skolan inte uppfyller det krav som styrdokumenten ställer. Utvecklingsområden är för förskolan och skolan att definiera vad begreppet inkludering innebär utifrån aspekterna rumslig, social och didaktisk. Skapa ömsesidiga förtroendefulla relationer mellan hem och förskola/skola är ett annat utvecklingsområde. Huvudman behöver även skapa förutsättningar för den pedagogiska ledaren det vill säga rektorn så att hen kan utveckla det främjande och förebyggande arbetet på förskolor och skolor där föräldrar och elever är en viktig komponent.

Enligt svensk lag har förskoleanställda en obligatorisk skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Trots detta uteblir många anmälningar även när misstanke finns. Syftet med denna studie är främst att undersöka och öka förståelsen för vilka faktorer förskoleanställda själva anser påverka deras beslut att anmäla misstankar om att ett barn far illa. Vidare undersöks hur väl förskoleanställdas tankemönster kring barn som far illa samt deras egen roll i "anmälningsprocessen" överensstämmer med de överlevnadsstrategier som definierats av Dr. Kari Killén. Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer med fyra respondenter som arbetade på samma förskola. Resultaten jämfördes med tidigare forskning kring ämnet och Dr. Killéns psykologiska perspektiv om olika överlevnadsstrategier. Resultatet analyserades och jämfördes även med det sociologiska perspektivet Symbolisk interaktionism. I sitt beslut om huruvida respondenterna anmälde misstanke om att ett barn far illa eller inte ansåg de själva sig påverkas av osäkerhet och rädsla att missta sig, stöd från kollegor och chefer, relationen och lojaliteten hos föräldrarna eller att föräldrarna t.o.m. byter förskola. De ansåg sig även påverkas av personliga erfarenheter (delvis av socialtjänsten), socioekonomisk status samt handlingsplaner. Starka kopplingar till både den tidigare forskningen, Symbolisk interaktionism samt Dr. Killéns överlevnadsstrategier kunde även påvisas. / According to Swedish law, pre-school staff has a mandatory duty to notify social services if they suspect that a child is mistreated. Despite this, many fail to report even when suspicions have arisen. The primarily aim of this study is to investigate and gain greater understanding of the factors considered by preschool staff when deciding whether to report suspicions of a child being mistreated. Their own thoughts regarding their tendency to report such suspicions are therefore further investigated. The paper also explores whether the thoughts of preschool staff regarding child abuse and their own role in the reporting process correspond with the survival strategies described by Dr. Kari Killén. The study was conducted through qualitative interviews with four respondents who worked at the same preschool. The results were compared with previous research in the field, the sociological perspective Symbolic interactionism and the psychological perspective of different survival strategies defined by Dr. Killén. 3 When deciding whether to report suspicions of child mistreating the respondents considered themselves to be influenced by insecurity and fear of making mistakes, losing support from colleagues and managers, destroying relationships and loyalty with the parents or even making them change preschool. They also thought they would be affected by personal experiences (partly of social services), socioeconomic status, as well as action plans. A strong connection to the previous research, Symbolic interactionism and Dr. Killéns survival strategies was revealed by the interviews.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur lärare i fritidshem ser på anmäl­ningsplikten och hur de hanterar information när de misstänker att en elev är i en utsatta situation. Resultaten visar vad som lärarnas i fritidshem roller och ansvar är och vad som ligger till grund för att lärarna i fritidshem ska vidta åtgärder eller inte åtgärder enligt anmälningsplikten. Slutligen var stödet till lärare i fritidshemmet kommer ifrån då anmälan har genomförts. Forskningen bedrivs via Internet. Det finns ingen gräns för antal respondenterna, men respondenterna hade tre veckor på sig att svara på enkäter. Totalt kom cirka 100 svar på de två enkäterna. Resultaten visar att de flesta respondenterna är medvetna om anmälningsplikten och processen. Genom att lärarna tar ansvar agera de professionellt. Större delen respondenterna anmälde någon gång, men nästan hälften anmälde inte. Det finns många orsaker till att de inte anmäler. Det är på grund av okunskap, rädsla eller osäkerhet. Respondenterna hade olika eller liknande påverkningar under anmälan och efter anmälan, främst på grund av psykiska påfrestningar. Såsom oro, osäkerhet, rädsla och ångest är dessa de vanligaste känslorna som förekommer när anmälningar sker. Stödet kommer vanligtvis från rektorn, men också från olika källor, som till exempel arbetslag eller socialtjänst. Majoriteten skriver att de saknas utbildningskunskap om anmälan. KASAM-modellen används för att analysera resultaten. / The purpose of the study is to contribute knowledge about how teachers in after-school centers view the duty to report and how they handle information when they suspect that a student is in a vulnerable situation. The results show what the teachers 'in leisure-time centers' roles and responsibilities are and what is the basis for the teachers in leisure-time centers to take measures or not measures in accordance with the duty to report. Finally, where did the support for teachers in the after-school center come from when the application has been completed. The research is conducted via the Internet. There is no limit to the number of respondents, but the respondents had three weeks to respond to surveys. In total, about 100 responses came to the two questionnaires. The results show that most respondents are aware of the notification obligation and the process. By the teachers taking responsibility, they act professionally. The majority of respondents reported at some point, but almost half did not report. There are many reasons why they do not report. It is due to ignorance, fear or insecurity. The respondents had different or similar influences during the notification and after the notification, mainly due to mental stress. Such as worry, insecurity, fear and anxiety, these are the most common emotions that occur when reports are made. The support usually comes from the principal, but also from various sources, such as work teams or social services. The majority write that they lack educational knowledge about registration. The KASAM model is used to analyze the results.

Det finns en brist på orosanmälningar av brottsoffer som befinner sig i riskfyllda omständigheter, det är dock viktigt att det trots allt sker orosanmälningar även på brottsoffer för att socialtjänsten ska få en underrättelse över situationen och försöka lokalisera adekvata åtgärder och minimera ungdomars utsatthet. Det har även framkommit att det återfunnits missnöje mellan polisen och socialtjänsten. Mot bakgrund av detta ämnar den aktuella studien att undersöka samarbetet mellan polisen och socialtjänsten gällande SoL 14-anmälningar. Tillika ämnas polisens samt socialtjänstens uppfattning på bristen av SoL 14-anmälningar på brottsoffer att utforskas. För att undersöka detta har följande frågeställningar besvarats: hur upplever polisen och socialtjänsten tillämpningen av anmälningsskyldigheten gällande barn som utsatts för brott? Hur fungerar samarbetet mellan polisen och socialtjänsten avseende orosanmälningar? Hur kan problem med hantering av orosanmälningar förklaras och åtgärdas? Resultatet åskådliggör att det finns delade meningar om samverkan med socialtjänsten bland poliserna, medan socialsekreteraren anser att samverkan fungerar bra. De poliser som är missnöjda upplever bland annat att de inte får den återkoppling de hade velat ha. Förbättringar som nämnts inkluderar att etablera medel för direktkontakt med lämpliga aktörer inom respektive myndighet för att främja arbetet med unga, således även att mer kommunikation/återkoppling ska ske. Dessutom vad det gäller anmälningsskyldigheten på brottsoffer som befinner sig i riskfyllda omständigheter menar de flesta att den inte uppfylls och att det sällan utförs SoL 14-anmälningar på brottsoffer. Somliga menar att det beror på okunskap eller att det inte ännu är en del av arbetskulturen. Även tidsbrist eller att det rentav “glöms bort” nämns, de menar på att detta sker för att fokuset ofta är riktat på gärningspersoner och inte brottsoffer. / There is a lack of reports of concern on victims of crime who are in risky circumstances, however, it is important that reports of concern are also done on victims of crime in order for social services to be informed of the situation and try to locate adequate measures and minimize adolecents vulnerability. It has also emerged that dissatisfaction was found between the police and social services. In light of this, the current study intends to investigate the cooperation between the police and social services regarding SoL 14-reports. Furthermore, the police and social services' perception of the lack of SoL 14-reports on crime victims is intended to be explored. To examine these phenomenons, the following questions were answered: how do the police and social services perceive the practice of the reporting obligation regarding children who have been victims of crime? How does the cooperation between the police and social services work regarding reports of concern? How can problems with the handling of reports of concern be explained and remedied? The result illustrates that there are divided opinions about cooperation with the social services among the police, while the social secretary believes that the cooperation works well. The police officers who are dissatisfied feel, among other things, that they do not get the feedback they would have liked. Improvements mentioned include establishing means for direct contact with appropriate actors within the respective authorities to further and improve the work regarding young people, thus also that more communication or feedback should take place. With regard to the reporting obligation on victims of crime who are in risky circumstances, most informants believe that it is not fulfilled and that SoL 14-reports on crime victims are rarely carried out. Some informants believe that it is due to ignorance or that it is not yet part of the work culture. Additionally is lack of time or that it is "forgotten" mentioned, the informants mean that this happens because the focus is often directed at the perpetrators and not the victims.