Uppsatsen undersöker konstbetraktandets natur i tunnelbanan genom en närstudie av fotomontaget ”Den dagen, den sorgen på Karlaplans tunnelbanestation i Stockholm.  Uppsatsens huvudsakliga frågeställning är: Hur spelar ”Den dagen den sorgen” upp sin mening och hur tas denna emot av betraktaren i tunnelbanekontexten vid Karlaplan?   Två underfrågor kompletterar frågeställningen: 1.Vilken är fotomontagets konstnärliga särart och hur är det organiserat narrativt? 2.Hur är tunnelbanans ”genius loci” och hur samverkar konstverket med platsen och rummet?    Impetus för uppsatsen är konstverkets säregna och unika karaktär som konstverk. Det finns inget liknande verk i Stockholms tunnelbana. Det lockar, väcker frågor och involverar betraktaren på ett direkt sätt. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka mekanismerna för denna betraktaraktiverande rörelse. En fråga som ofta saknas i den omfattande litteraturen om konsten i Stockholms tunnelbana är hur tunnelbanekonsten kommunicerar och tas emot av sina betraktarresenärer. Denna brist motiverar en undersökning av relationen mellan konstverk, betraktare och miljö.      Uppsatsen är utförd med hjälp av en deduktiv och systematiskt tolkande arbetsmetod utifrån en receptionsteoretisk och semiotisk teoribildning. De valda frågeställningarna har riktat analysen och fotomontaget har studerats som konstnärligt och språkligt fenomen. Receptionsteorin utgår från Wolfgang Kemps begreppsanalys, vilken är strukturerad i interna och externa faktorer. Peter Gillgren kompletterar Kemp och visar hur betydelsefulla verkets interartiella referenser och den litterära meningen är för den receptionsteoretiska tolkningen. Roland Barthes semiotiska teckenanalys, där denoterande tecken omvandlas till konoterande i betraktarens medvetande, ligger också till grund för tolkningen      Texten är uppbyggd av fem delar. De består av inledning, bakgrund, interna faktorer, externa faktorer samt avslutande diskussion med slutsatser och sammanfattning. Genom verkets många interartiella referenser framträder en samhällskritisk litterär mening. För att förmedla denna litterära mening har upphovsmannen medvetet sökt motverka en riskerad polysemi. Kompletterande performativa textremsor, det hyperrealistiska fotografiska bildmediet samt en återhållsamhet med fragment stramar åt och riktar bildens ”betydelse”. Bildens komposition och perspektiv samt en frekvent användning av vakanser och fokaliserande gestalter bjuder in betraktaren i bildens ”spel” och sätter dennes öga i rörelse.  Verk, betraktare och miljö möts och förstår varandra i hastiga filmiska ögonblick. Sådan är konstbetraktandets natur på Karlaplans tunnelbanestation.

The gated community motif occurs frequently within climate and environmental disaster fiction. This thesis investigates its occurrence across three media to establish how the gated community mode of living, as rendered in post-apocalyptic speculative fiction, responds to the threat and consequences of climate and environmental crisis. This thesis combines recent urban studies scholarship with ecocritical theory to analyse the gated communities present in Octavia E. Butler’s novels, The Parable of the Sower and The Parable of the Talents, Neil Blomkamp’s film, Elysium, and Naughty Dog’s video games, The Last of Us and The Last of Us: Part II. Comparative analysis of the motif in each primary narrative reveals how disaster exacerbates the security and segregation this mode of settlement makes possible, resulting in a pronounced Othering of outsiders to these communities. This essay concludes that the boundaries of these speculative gated communities come to symbolise the borders Global North, which rhetorically and physically exclude the migrant Other. As most of the gated communities in these narratives experience catastrophe and collapse at the hands of those they refuse to accept, the texts appear to warn us to expect similar results unless issues of climate justice are not addressed by the Global North today. / Grindsamhället (eng. gated community) är ett vanligt förekommande motiv i berättelser om klimat- och miljökatastrofer. Den här uppsatsen undersöker motivet i tre medietyper för att diskutera hur grindsamhället som samhällsform porträtteras i postapokalyptiskt spekulativ fiktion, och hur det ses svara på klimat- och miljö- krisernas hot och konsekvenser. Uppsatsen kombinerar ekokritisk teori med modern forskning inom urbana studier för att analysera grindsamhällen som förekommer i romanerna The Parable of the Sower och The Parable of the Talents av Octavia E. Butler, Neil Blomkamps film Elysium och Naughty Dogs datorspel The Last of Us och The Last of Us: Part II. Komparativ analys av motivet i de primära berättelserna ger vid handen hur katastrofer förvärrar den säkerhet och segregation som samhälls- formen möjliggör, vilket resulterar i en uttalad syn på personer utanför samhällena som Andra. Uppsatsen slår fast att gränserna för de spekulativa grindsamhällena sym- boliserar gränserna mellan det globala nord och syd, vilket retoriskt och fysiskt ute- stänger migranter från syd och konstruerar dem som Andra. Eftersom de flesta grindsamhällen i berättelserna drabbas av katastrof och kollaps på grund av de människor som man vägrar släppa in tycks texterna varna oss för att vi kan förvänta oss något liknande om den globala norden inte ser till att hantera frågor om klimaträttvisa idag.

This is a master thesis dealing with reception-theoretical aspects of the 96 meter long photomontage called That day and that grief, created by the Swedish photographer and artist Larseric Vänerlöf. The artwork is situated in the Karlaplan metro-station in Stockholm. The text is an extension of the master thesis that I wrote in 2017-2018, entitled The Cinematic eye. This new essay aims to deepen the understanding of how the photomontage reveals it´s meaning and how it is received by the viewer in the metro context at Karlaplan. Main questions: 1/ What is it in this big photomontage, that makes the viewing travellers, wanting to stay and watch it, even though they are in a hurry towards another place, in another matter? 2/ How does this artwork speak to me and how does it want me to watch it? 3/ What does the photomontage want to tell me? 4/ What does the work represents? Since my study focuses on the imagery and communication-act of the artwork, I find semiotics and reception-theory as the obvious theoretical tools. Part of the interpretation of the image relates to the semiotics of Roland Barthes and his statement that all images are polysemic and ambiguous and that they are culturally and historically conditioned. In my conclusion I discuss and to some extent challenge the mechanism and interaction between literal, denoting information and symbolic connotation in the viewer’s reception. The reception analysis is based on Wofgang Kemps conceptual apparatus formulated in The work of Art and its Beholder (1998), and Peter Gillgrens concept of interartial references. Hans Georg Gadamers view of art as a performative game complements the essays theoretical construction. I use a deductive and systematic interpretive working method. Based on the chosen semiotic and reception theoretical formation and through my questions, I have studied the phenomenology of the photomontage, i.e. as an artistic and linguistic phenomenon. Empathy in site/location, beholder and zeitgeist form the basis of the methodological work.The conclusions of the thesis are radically different from that of my former text from 2017-18. Imagery and symbolic ambiguities and focalics that refuse to reveal the "meaning" and content of the photomontage, activate the viewer in a performative way and creates a highly communicative work, which involves the viewer in the theatrical course. Through a deeper study of the “zeitgeist”, I have also concluded that the collective and political symbols from the 1970s in the work, have lost power and content at the time of the dismantling in 1982. The character that I previously perceived as "Art as weapon" has in this essay been transformed to "Art as visuality". The art of photography appears as the real subject matter for the photomontage at Karlaplan subwaystation.

This bachelor thesis offers a rhetorical analysis of the album Maranatha by Swedish Black Metal artist Funeral Mist. Its main focus is on the intertextuality between the song "Blessed Curse" and the biblical book Deuteronomy, especially Deut 28 from which it has sampled a large portion of text. In the analysis I uncover the similarities and differences between the two texts in order to explain how the biblical fragments constitute new meanings when rearranged and taken out of their original context. The analysis concludes with relating the material to its new context i.e. the album Maranatha and the Black Metal scene by explaining other intertexts and references to the Bible and discussing which genre is best suited to describe the album as a whole. The results of the study show that the biblical quotations in the lyrics convey radically different messages and meanings compared to their original content in Deut 28. This in turn acknowledge how dependent linguistic symbols are on their context. I finish off my thesis with a few reflections on the moral and ethical implications of this use of biblical material concerning the anti-christian agenda supported by members of the Black Metal scene and specifically how Daniel Rostén of Funeral Mist view his own work and agenda.

Derek Parfit är kanske en av vår tids mest kända moralfilosofer. Parfit inleder sin första bok Reasons and Persons med att ställa frågan: vad har vi mest skäl att göra? Hans fråga berör vad som egentligen har betydelse, en fråga som han fortsätter att beröra i sin andra bok On What Matters. Filosofen Toby Ord argumenterar i sin bok The Precipice för att den utmaning som definierar vår tid, och bör ha en central prioritering, är utmaningen att skydda mänskligheten emot så kallade existentiella risker. En existentiell risk är en typ av risk som hotar att förstöra, eller förhindra, mänsklighetens långsiktiga potential. Ord menar att vi idag befinner oss vid en kritisk tidpunkt i mänsklighetens historia som kan vara helt avgörande för om det ens kommer existera en framtid för mänskligheten. Men om vi bör skydda mänskligheten emot existentiella risker, så kan en lämplig följdfråga vara i vilken ordning vi bör prioritera olika existentiella risker. Den svenske filosofen Nick Bostrom har liksom Ord länge förespråkat att existentiella risker bör tas på allvar. Han menar att preventiva åtgärder bör vidtas. I sin bok Superintelligens argumenterar Bostrom, både omfattande och väl, för att den existentiella risk som kan te sig som mest brådskande, och kanske allvarligast, är artificiell intelligens. Bostrom menar att vi har goda skäl att tro att utveckling av artificiell intelligens kan eskalera till den grad att mänsklighetens öde kan hamna bortom vår egen kontroll. Det han syftar på är att människan just nu är den dominerande agenten på jorden och därför innehar en stor kontroll, men att så inte alltid behöver vara fallet. Bostroms tes kunde te sig som okonventionell då den presenterades, men kan även te sig så idag vid en första anblick. Han har dock fått explicit medhåll av personer som Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari och Max Tegmark, som antingen håller med eller resonerar i liknande banor. Även jag själv finner Bostroms antaganden välgrundade. Slutsatsen som många drar är därför att vi bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk som ska prioriteras högt. Jag kommer dock i denna text att argumentera för tesen att vi inte bör betrakta artificiell intelligens som en existentiell risk. Tesen följer från en invändning som jag kommer att kalla för AI-paradoxen. Det tycks enligt invändningen som att artificiell intelligens inte kan leda till en existentiell katastrof givet vissa premisser som flera i debatten om artificiell intelligens tycks acceptera. Texten i uppsatsen är strukturerad på följande sätt. I avsnitt 2 kommer jag att återge det övergripande argumentet som cirkulerar i debatten om artificiell intelligens som ett hot. I avsnittet kommer jag också förklara några viktiga termer och begrepp. I avsnitt 3 börjar jag med att titta på den första premissen i argumentet, samt resonera om dess rimlighet. I avsnitt 4 går jag sedan vidare till den andra premissen i argumentet och gör samma sak med den. Väl i avsnitt 5 så väljer jag att presentera min egen idé som jag kallar för AI-paradoxen, vilket är en invändning mot argumentet. I avsnitt 6 diskuterar jag sedan AI-paradoxens implikationer. Avslutningsvis, i avsnitt 7, så ger jag en övergripande sammanfattning och en slutsats, samt några sista reflektioner. / Derek Parfit is perhaps one of the most famous moral philosophers of our time. Parfit begins his first book Reasons and Persons by asking the question: what do we have most reason to do? His question touches upon what really matters, a question he continues to touch upon in his second book On What Matters. The philosopher Toby Ord argues in his book The Precipice that the challenge that defines our time, and should have a central priority, is the challenge of safeguarding humanity from so-called existential risks. An existential risk is a type of risk that threatens to destroy, or prevent, humanity’s longterm potential. Ord means that today we are at a critical time in the history of humanity that can be absolutely decisive for whether there will even exist a future for humanity. But if we are to safeguard humanity from existential risks, then an appropriate question may be in what order we should prioritize different existential risks. The Swedish philosopher Nick Bostrom, like Ord, has long advocated that existential risks should be taken seriously. He believes that preventive measures should be taken. In his book Superintelligence Bostrom argues, both extensively and well, that the existential risk that may seem most urgent, and perhaps most severe, is artificial intelligence. Bostrom believes that we have good reason to believe that the development of artificial intelligence can escalate to the point that the fate of humanity can end up beyond our own control. What he is referring to is that humans are currently the dominant agent on earth and therefore has great control, but that this does not always have to be the case. Bostrom's thesis may have seemed unconventional when it was presented, but it can also seem so today at first glance. However, he has been explicitly supported by people like Bill Gates, Stephen Hawking, Elon Musk, Yuval Noah Harari and Max Tegmark, who either agree or reason similarly. I myself also find Bostrom's assumptions well-founded. The conclusion that many draw is therefore that we should regard artificial intelligence as an existential risk that should be given a high priority. However, in this text I will argue for the thesis that we should not regard artificial intelligence as an existential risk. The thesis follows from an objection of my own, which I call the AI ​​paradox. According to the objection, it seems that artificial intelligence cannot lead to an existential catastrophe given certain premises that many in the debate about artificial intelligence as a threat seem to accept. The text in the essay is structured as follows. In section 2 I will present the main argument circulating in the debate about artificial intelligence as a threat. In the section I will also explain some important terms and concepts. In section 3 I begin by looking at the first premise in the argument, and also reason about its plausibility. In section 4 I proceed to the second premise in the argument and examine it similarly. Once in section 5 I choose to present my own idea, which I call the AI ​​paradox, which is an objection to the argument. In section 6 I discuss the implications of the AI ​​paradox. Finally, in section 7, I give an overall summary and a conclusion, as well as some last reflections.