In 2020, Sweden´s construction industry generated approximately 14.2 million tons of construction and demolition waste, accounting for around 40 percent of the country´s total waste, excluding mining waste. Sweden aims to ensure that at least 70 percent of construction demolition waste should be prepared for reuse, recycling, or other recovery by 2025. However, the recycling rate in 2020 was 52 percent. Sweden's Circular Economy Action Plan highlights the potential to increase recycling in the construction sector. A majority of the renovation projects are the renovation of houses built between1965-1974. Houses built during this period are called the Million Program (Swedish:miljonprogrammet). These projects face a significant waste management challenge due to higher amount of waste, more materials, limited construction sites and housing, and absence of elevators. This thesis was conducted throughout interviews and a case study at Kvarteret Rackarberget, an innovation project in Uppsala, with NCC as the construction contractor. The purpose was to investigate material recycling in residential refurbishment in Sweden and identify challenges. The purpose was also to evaluate possible improvements to increase the proportion of construction waste that is recycled. The results indicate that increasing material recycling requires a higher rate of sorted waste, with significant potential for improving the sorting of plastic. To achieve a higher rate of sorted waste, the amount of combustible waste needs to be reduced by sorting materials to a waste container. Suggested improvements include better cooperation between construction and waste contractors, enhanced logistics at the construction site, and improved communication among all stakeholders. Achieving these improvements requires a strong willingness and commitment.

Syftet med förelagda undersökning var att karlägga de krav som ställs vid återvinning av han-delsfartyg i de nya regelverk som antagits av IMO och EU med målet att åstadkomma en miljövänlig fartygsåtervinningsindustri. Fokus har legat på de krav som de aktuella regel-verken ställer på fartygsägare och fartygsåtervinningsanläggningar, främst beträffande hantering och bortskaffning av de miljöfarliga material som finns ombord på fartyg. Med dessa krav som utgångspunkt har det redogjorts för hur ett återvinningsförfarande organiseras för att uppfylla de miljökrav som regelverken ställer. Resultatet av undersökningen pekar på att det med dagens teknik och kunskap i allra högsta grad är möjligt att åstadkomma miljövänlig återvinning av handelsfartyg. De problem och utmaningar som resultatet pekar på ligger på ett annat plan än det rent praktiska, bland annat lyfts den långsamma process som implementering av regelverk är fram som en utmaning för fartygsåtervinningsindustrin. Slutdiskussionen handlar till största delen om implementering av lagstiftningen, men också om hanteringen av fartyget och de material som finns ombord, samt om definitionsfrågor rörande ägendeskap. Vidare diskuteras rollen för andra aktörer inom sjöfartsnäringen och de åtgärder som dessa skulle kunna vidta för att åstadkomma en miljövänlig fartygsåtervinning innan de aktuella regelverken träder i kraft och blir bindande. Avslutningsvis ges förslag på fortsatt forskning som handlar om den problematik som diskuterats, men också om de aspekter som inte rymdes inom ramen för denna undersökning. / The purpose of this thesis was to outline the legal requirements set by the IMO and EU in order to establish an environmentally sound ship recycling industry. The emphasis has mainly been on the two large parties involved in the industry; the ship owner and the ship recycling facility. The requirements for these two parties are mainly focused on the handling and disposal of hazardous materials found onboard end-of-life ships. With an analysis of these requirements as a starting point, a ship recycling scenario has been analyzed and discussed. The result shows that, with today’s technology and knowledge it is possible to establish an environmentally sound ship recycling industry. Though, there are some obstacles along the way, which are of a more administrative nature. Amongst these, the first and most important one is the implementation of the regulations in order to set a worldwide standard for environmentally sound ship recycling. The conclusion of this thesis is divided into two parts: one part where the results of the findings is summarized and one part where the different requirements are discussed. The main focus in the discussion is the future for an environmentally sound ship recycling industry and what needs to be done during the existing gap before the legal requirements enter into force. Finally some examples for future research are given. These are mainly questions that were raised during the discussion, but also some of the aspects that were excluded from this thesis.

<p><strong><p>Ringdansens bostadsområde som är del av Hyresbostäder i Norrköping miljöanpassades under slutet av 1990-talet. Sopstationer med fraktioner för olika avfall infördes. För många hushåll har detta system inneburit problem. Hyresbostäder vill försöka åtgärdaproblemen genom att göra bättre och tydligare information i soprummen.</p><p>Genom intervjustudier undersöks hushållens önskemål och klagomål på det nuvarande systemet, den egna hanteringen av sopor samt motivationen bakom deras handlande. Resultaten visar atthushållen efterfrågar bättre och tydligare information. Vissa av soprummen upplevs som skräpiga och ofräscha. Hushållen sorterar mestadels av pliktkänsla samt av ekonomiska och miljömässiga orsaker.</p></strong></p>

<p>Sedan 1996 står biogas för över hälften av den använda fordonsgasen i Sverige. Det blir således allt mer angeläget att framställa biogas. Biogasprojektet Biogas i Brålanda har för avsikt att framställa biogas genom rötning av naturgödsel/stallgödsel och, eller slakterirester.</p><p>Materia från en eller flera rötas för att producerar biogas och efter rötningen återstår ett högkvalitativt gödselmedel, biogödsel. Biogödseln skall användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Uppsatsens huvudfråga är huruvida biogödseln från projektet Biogas i Brålanda får användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Även klassificering av biogödsel, krav på hygienisering och användning på ekologiska åkrar har utretts. Uppsatsens utredning har framförallt rört sig mellan rättsområdena miljörätt och offentligrätt och har behandlat såväl svensk som EG-rättslig lagstiftning.</p><p>Spridning av biogödsel är inte tillstånds- eller anmälningspliktig, men biogödsel får likväl inte spridas hur som helst. Biogödselns klassificering som t.ex. avfall eller farligt avfall samt klassificering av rötningsmaterian påverkar huruvida materialen bl.a. måste hygieniseras innan de får användas.</p><p>Slutligen har uppsatsen utrett huruvida biogödsel som innehåller konventionell gödsel, slakterirester och gödsel från industriell djurhållning får används på ekologiska och KRAV-anslutna åkrar.</p>

Fossil fuel depletion, economic development, urban expansion and climate change present tough challenges to municipal- and regional-scale energy systems. Regional energy system planning, including waste treatment, renewable energy supply, energy efficiency, and climate change, are considered essential to meet these challenges and move toward a sustainable society. This thesis includes studies on energy system from municipal waste, potential for a fossil fuel-independent regional energy system with increased renewable energy products using waste as one of energy sources, and the performance of biomass-fired combined heat and power (CHP) plants. A top-down method is adopted to organize the studies, from national waste-to-energy (WtE) scenarios to individual energy plants. The first study considers the overall potential contribution of WtE to energy supply and greenhouse gas (GHG) emissions mitigation in Sweden until 2050 under several different scenarios. Depending on WtE scenario considered, the study shows that WtE can supply energy between 38 and 186 TWh and mitigate between CO2 of 1 and 12 Mt per year by 2050 based on the baseline of year 2010. At a regional level, static and dynamic optimization models with a focus on WtE are developed for two regions in Sweden and Finland. The former is used to investigate the possibilities of optimal positioning of new energy plants, retrofitting existing energy plants and planting energy crops. The latter case study is on regional heat and power production using biogas generated from agricultural and livestock wastes. Centralized biogas production units perform better than distributed production regarding energy and carbon balance though the net energy output is negligible. However, a significant GHG emission can be reduced compared to the present status. Retrofitting existing conventional CHP plants is another option for improving regional energy system. The study shows that integrating heat-demanded processes such as drying, bioethanol and pellet production with existing CHP plants can improve overall energy efficiency and power output, increase annual operation time and reduce production cost as well as mitigate GHG emissions.  It is recommended that building new WtE/energy plants at optimum sites, upgrading the existing energy plants, expanding the agricultural/forestry waste/residues output (biomass) and planting more energy crops shall be taken into considerations for the future regional energy systems. / Utarmning av fossila bränslekällor, ekonomisk utveckling, städernas utbredning och klimatförändring är svåra utmaningar för kommunala- och regionala energisystem. Planering av det regionala energisystemet, inklusive avfallshantering, förnyelsebara energikällor, energieffektivisering och hänsyn till klimatförändringar, anses avgörande för att möta dessa utmaningar och gå mot ett hållbart samhälle. Denna avhandling innehåller studier av energisystem centrerad kring hushållsavfall, potentialet för fossilbränslefria regionala energisystem som utnyttjar ökad andel förnyelsebara energiprodukter med avfall som en energikälla och prestandautvärdering av ett biomassa-eldat kraftvärmeverk. Studierna har organiserats efter storlek på system, från nationella avfall-till-energi scenarier till enskilda kraftverk.   Den första studien behandlar övergripande möjligheten att genom avfall-till-energi bidra till energiförsörjningen och begränsa utsläppet av växthusgaser i Sverige till 2050 under flera olika scenarier. Beroendet på avfall-till-energiscenario visar studien att genom att utnyttja avfall kan mellan 38 och 186 TWh energi levereras och dessutom kan koldioxidutsläppen reduceras med 1-12 miljoner ton till år 2050 med 2010 som basår.   På den regionala nivån, statiska och dynamiska optimeringsmodeller, med fokus på avfall-till-energi, är utvecklats för två regioner, en i Sverige och en i Finland. Det första modellen används för hitta den optimala placeringen av nya energianläggningar, anpassning av befintliga anläggningar och placering av odlingar av energigrödor. Den senare ingår i en fallstudie av den regionala kraft- och värmeproduktionen genom utnyttjande av biogas producerad från jordbruksavfall och djurgödsel. Centraliserade biogasanläggningar presterar bättre än decentraliserad anläggningar när det gäller energi – och kolbalanser även om i båda fallen så är skillnaden mellan konsumerad mängd bränsle, värme och el och producerad värme och el försumbar. Däremot kan en betydande mängd av växthusgasutsläppet i båda fallen undvikas jämfört med nuläget.   Anpassning av befintliga konventionella kraftvärmeverk är ett annat alternativ för att förbättra det regionala energisystemet. Studien visar att genom att integrera värmekrävande processer såsom torkning, bioetanol- och pelletsproduktion med befintliga kraftvärmeverk kan den totala energieffektiviten och uteffekten förbättras, öka den årliga drifftiden och minska produktionskostnaderna och utsläppen av växthusgaser.   Rekommendationen är att för de framtida regionala energisystemen överväga att bygga nya avfall-till-energianläggningar med optimal placering, uppgradera befintliga energianläggningar utöka insamlandet av avfall/restprodukter från jord- och skogbruk och plantera mer energigrödor.

Sedan 1996 står biogas för över hälften av den använda fordonsgasen i Sverige. Det blir således allt mer angeläget att framställa biogas. Biogasprojektet Biogas i Brålanda har för avsikt att framställa biogas genom rötning av naturgödsel/stallgödsel och, eller slakterirester. Materia från en eller flera rötas för att producerar biogas och efter rötningen återstår ett högkvalitativt gödselmedel, biogödsel. Biogödseln skall användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Uppsatsens huvudfråga är huruvida biogödseln från projektet Biogas i Brålanda får användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Även klassificering av biogödsel, krav på hygienisering och användning på ekologiska åkrar har utretts. Uppsatsens utredning har framförallt rört sig mellan rättsområdena miljörätt och offentligrätt och har behandlat såväl svensk som EG-rättslig lagstiftning. Spridning av biogödsel är inte tillstånds- eller anmälningspliktig, men biogödsel får likväl inte spridas hur som helst. Biogödselns klassificering som t.ex. avfall eller farligt avfall samt klassificering av rötningsmaterian påverkar huruvida materialen bl.a. måste hygieniseras innan de får användas. Slutligen har uppsatsen utrett huruvida biogödsel som innehåller konventionell gödsel, slakterirester och gödsel från industriell djurhållning får används på ekologiska och KRAV-anslutna åkrar.

This thesis aims to assess the environmental consequences of management strategies for wood waste in Sweden. There is a special focus on separation strategies and in what way such measures influence environmental aspects such as the presence of heavy metals in the waste. Actors’ incentives and capacity to influence wood waste management are analysed, emphasising the importance of driving forces such as governmental regulation and market interactions. The results show that, in comparison to present dilution practice, separation of contaminants would lead to decreased heavy metal emissions during combustion of wood waste while still recovering a similar energy yield from the waste. Such measures would also increase possibilities for resource-saving reuse of the generated ash. For most metals, however, long-term pollution concerns related to accumulations in landfills and unintentional co-recycling are difficult to address, regardless of separation strategy. An exception is industrial preservative-treated wood waste that according to regulation is to be separately handled as hazardous, for which separation measures also would address such future concerns. This indicates that governments could play an important role in environmental policy by, for instance, stimulating separate handling of certain discarded products. Actors in the energy sector involved in fuel and heat production have quite restricted capacities for separation of contaminants in wood waste. Instead, achieving substantially less contaminated wood waste seems to require actors in the waste and construction sectors to develop source separation measures. The fact that such measures often involve actors lacking professional standards for waste management constitutes a fundamental obstacle to efficient separation. Perhaps even more hampering is that source separation at present leads to increased waste disposal costs for actors in the construction sector. Such economic outcomes of source separation are unfavourable, since these actors consider wood waste as a disposal problem for which the costs should be minimised. Despite these obstacles, however, the results show that some actors have proved capable of achieving relatively efficient separation. At present, only a minor share of industrial preservative–treated wood waste is separately handled as hazardous. For actors in the energy, waste and construction sectors, the incentives for such measures appear low even though introduced regulations potentially could have created such incentives. It appears as if a lack of steering mechanisms such as communication and supervision have neutralised the inherent pressure from regulation in many cases. Quality requirements, on the other hand, can be concluded to be of outmost importance for motivating separation measures. Unfortunately, market forces encourage actors in the energy sector to practice inconsistent enforcement of quality requirements. As a consequence, actors in the waste and construction sectors do not experience any strong pressure for separation of contaminants from their customers. In fact, such an inconsistent enforcement of quality requirements seems to have counteracted legal pressures for separation, due to present customer-oriented business management. / Avhandlingens mål är att utifrån ett miljöperspektiv analysera strategier för hantering av träavfall i Sverige. Fokus är på strategier för separering och hur såna åtgärder påverkar miljöaspekter relaterade till förekomst av tungmetaller i avfallet. Vidare studeras aktörers incitament och kapacitet att påverka hanteringen med tonvikt på betydelsen av drivkrafter såsom lagstiftning och kundkrav. I jämförelse med dagens hantering där föroreningar ofta späds ut, visar resultaten på att utökad separering skulle leda till minskade emissioner av tungmetaller vid förbränning av träavfall samtidigt som samma mängd energi utvinns. Vidare skulle såna åtgärder öka möjligheterna att återanvända de askor som bildas vid förbränningen. Oavsett om föroreningar separeras eller späds ut är det dock svårt att minska risken för framtida emissioner av tungmetaller till miljön från deponerade och/eller återvunna askor. Ett undantag är impregnerat trä, som enligt rådande lagstiftning ska hanteras som farligt avfall, för vilket separeringsåtgärder även förbättrar möjligheterna att kontrollera framtida föroreningsproblem. Rådande lagstiftning har stark påverkan på miljökonsekvenserna av separeringsåtgärder. Myndigheter kan således spela en viktig roll i att nå ett kretsloppsanpassat samhälle, till exempel, genom att stimulera separat hantering av uttjänta produkter såsom impregnerat trä. Andra faktorer som påverkar miljökonsekvenserna av att införa separeringsåtgärder i hanteringen av träavfall är ett väl utbyggt fjärrvärmesystem och tillgång på sofistikerade anläggningar där förorenat material kan energiutvinnas. Resultaten visar på att aktörer i energisektorn, som förädlar träavfall till ett biobränsle och använder detta till fjärrvärmeproduktion, har begränsade möjligheter att få bort föroreningar. Att åstadkomma en effektiv separering av förorenat material bygger istället på att aktörer i avfalls- och byggsektorn utvecklar metoder för källsortering. Det faktum att många av dessa aktörer inte har tillräcklig kunskap för att åstadkomma en effektiv sortering utgör ett fundamentalt hinder för såna åtgärder. Vidare leder ofta källsortering av träavfall till ökade avfallskostnader för aktörer i byggsektorn. Detta är problematiskt eftersom dessa aktörer i huvudsak ser träavfall som ett kvittblivningsproblem för vilket kostnaderna ska minimeras. Trots dessa hinder visar resultaten på att det redan idag finns aktörer som åstadkommit en relativt effektiv separering av förorenat träavfall. I dagsläget sorteras endast en liten andel av impregnerat trä ut och hanteras som farligt avfall. De studerade aktörerna i energi-, avfalls- och byggsektorn har svaga incitament för utökad separering trots att styrmedel införts som potentiellt kunnat stimulera såna åtgärder. I många fall har brist på kommunikation och tillsyn lett till att den avsedda effekten med lagstiftningen uteblivit. Kundkrav har, å andra sidan, stor betydelse för aktörers intressen av att utveckla metoder för separering. I nuläget uppmuntrar dock marknadskrafter ofta aktörer i energisektorn att inte fullt ut följa upp sina kvalitetskrav. Följaktligen upplever inte aktörerna i avfalls- och byggsektorn några större påtryckningar från sina kunder att förbättra sin sortering av träavfall. Beroende på att många aktörer tenderar att fokusera på kundkrav leder en bristfällig uppföljning av dessa till att de drivkrafter för separering som avsågs med lagstiftningen motverkas.

One of the most common ways to produce heat and electricity in Europe today is by the incineration of waste or combustion of coal. These materials can be very sulfurous and during combustion sulfur dioxide is produced. This is an environmental and health related toxic substance which is why power plants have strict regulations on removing it from the flue gas. Sulfur dioxide is removed from the flue gas by adding a limestone reagent. The sulfur dioxide reacts with the limestone and the synthetic product obtained is “Flue Gas Desulfurization gypsum”. This byproduct, from combustion, provides an environmentally friendly solution when used in building material such as plasterboards. The FGD gypsum that is being used in different types of building materials does not derive from waste incinerated power plants. We have more than 30 of these in Sweden and some of them get FGD gypsum as a byproduct. The purpose of this thesis was to find out whether a particular waste incineration plant in Sweden can reuse their gypsum waste instead of disposing it at landfill.

Elektriskt och elektroniskt avfall (WEEE) är den snabbast växande avfallskategorin inom EU, samtidigt som det är en av de mest skadliga formerna av avfall för människors hälsa och miljön om det inte samlas in och tas om hand på rätt sätt. Sverige påbörjade insamlingen av el-avfall 2001 och samlar idag in 16,27 kg el-avfall perperson vilket är av de högsta insamlingsnivåerna inom EU, men trots det slängs fortfarande smått el-avfall så som hushållsprodukter, mobiltelefoner och lågenergilampor i andra avfallsfraktioner. För att lösa detta problem talar man om behovet av ökad tillgänglighet på insamlingsplatser och information, men undersökningar av hushållsavfallets sammansättning visar att innehållet av el-avfall i stort sett är oförändrat, trots ökad tillgänglighet och information. De studier som ligger till grund för dagens förbättringsåtgärder har antingen tittat på insamlingssystemets brister utifrån ett nationellt perspektiv eller på effektiviteten av alternativa lokala insamlingssystem. Utifrån dessa har slutsatser dragits om allmänna brister och potentiella förbättringsåtgärder. Statistik visar samtidigt att insamlingen av el-avfall skiljer sig åt markant mellan olika platser i landet, och att somliga kommuner har förvånansvärt effektiva system jämfört med andra. Med hänsyn till detta så finns en uppenbar risk att dagens förbättringsåtgärder är suboptimala. Istället för att undersöka styrkor och svagheter med specifika insamlingssystem så studeras i denna uppsats skillnaderna mellan två svenska kommuner, en med hög och en med låg insamlingsnivå av diverse elektronik ochgasurladdningslampor, med syftet att skapa en bättre förståelse för vilka faktorer som bidrar till en effektiv insamling. Skillnaderna som studeras är tillgängligheten på insamlingsplatser och informationen i anslutning till dessa, kommunernas arbetsinsatser samt invånarnas kunskap, attityder och preferenser, uppgivna beteenden och subjektiva uppfattning om insamlingssystemens tillgänglighet och funktion. Vidare studeras även om kommuninvånarna informerats i enlighet med den lagstiftning som finns på området och vad invånarna har för attityder till, och preferenser kring, ett eventuellt pantsystem för lågenergilampor och smått el-avfall. Frågeställningarna studeras genom en kombination av intervjuer med nyckelpersoner, inventering av insamlingsplatser samt en enkätundersökning. Resultaten av studien visar att det finns skillnader på samtliga undersökta områden, med undantag för invånarnas kunskap. Av skillnaderna dras slutsatsen att det finns ett antal åtgärder som sannolikt skulle kunna öka insamlingen av el-avfall i Sverige. På lokal nivå kan sannolikt ett ökat kommunalt engagemang och arbete med frågan om el-avfall, i kombination med ökad tillgänglighet på insamlingsplatser samt god och välanpassad information i anslutning till dessa, öka insamlingen av el-avfall. På nationell nivå kan sannolikt en skärpt tillsyn som tvingar kommunerna att följa informationskravet i aktuell lagstiftning leda till en ökad medvetenhet bland svenska medborgare, vilket i sin tur sannolikt kan bidra till minskade mängder felsorterade lågenergilampor och smått el-avfall. Slutligen tycks ett eventuellt pantsystem för lågenergilampor och annat smått el-avfall vara ytterligare ett sätt att öka insamlingen. Studien tyder på att ett pantsystem skulle kunna öka människors benägenhet att lämna in dessa produkter till återvinning, minska mängden upplagrad elektronik i hemmen, erbjuda nya möjligheter vad gäller märkning och uppföljning av produkter samt potentiellt kunna minska insamlingskostnaderna. / Waste electrical and electronic equipment (WEEE) is the fastest growing waste stream within the EU, and at the same time of the most hazardous forms of waste, threatening both human health and the environment if not properly collected and treated. Sweden started a separate collection of WEEE in 2001, and with 16,27 kg of WEEE collected per person in 2011 it has one of the highest collection rates within the EU. Despite this, small WEEE is still ending up in all types of household waste. To solve this issue, the need for increased availability of collections points and information is frequently discussed, but despite improvements in these areas the content of WEEE in household waste remains relatively stable. The studies that make up the basis of today’s improvement work, have either been looking at shortcomings of the collection system from a national point of view, or on the effectiveness of alternative local collection systems. Based on these studies, conclusions about the general shortcomings of the system and potential ways of improvement have been drawn. At the same time, statistics show that the collection of WEEE differs substantially between different parts of Sweden, and that some municipalities have surprisingly efficient collection systems compared to others. With regard to his, current improvement strategies may not be optimal. Instead of looking at the strengths and weaknesses of specific collection systems, this study looks at the differences between two Swedish municipalities, one with a high and one with a low collection rate of small WEEE and compact fluorescent lamps, with the aim of creating a better understanding of factors that may contribute to high collection rates. The differences that are studied are the availability of collection points and the information in connection to these, the municipalities’ work and the resident’s knowledge, attitudes, preferences, subjective behavior and subjective perception of the collection system’s availability and functionality. Furthermore, the thesis examines whether the residents have been informed in accordance with European and national WEEE-legislation and what their attitudes and preferences are regarding a potential deposit system for small WEEE and compact fluorescent lamps. The results show that differences can be seen in all areas but the residents’ knowledge. From the observed differences, conclusions about possible ways of improving the collection of WEEE in Sweden are drawn. On a local level, increased municipal engagement and work efforts, in combination with increased access to collection points along with appropriate and well customized information in connection to these, is likely to increase the collection of WEEE. On a national level, increased supervision that forces municipalities to comply with the information requirements in European and national legislation, may lead to an increased awareness among Swedish citizens, which may in turn lead to a decrease in wrongly sorted small WEEE and compact fluorescent lamps. Finally, a potential deposit system for small WEEE and compact fluorescent lamps may be yet another way of increasing collection rates. The results suggest that a deposit system may in fact increase the motivation of citizens to recycle these products, decrease the amount of old electrical and electronic equipment currently stockpiled in private households, offer new possibilities to mark and track products and potentially lower the costs of collection. / <p>Granskare:</p><p>Lisa Dahlén, Universitetslektor vid Institutionen för samhällsbyggnad och naturresurser, avdelningen för Geovetenskap och miljöteknik, Luleå tekniska universitet*Lisa.Dahlen@ltu.se</p><p></p><p>Thesis evaluator:</p><p>Dahlén, Lisa, University Lector (Luleå University of Technology, Division of Geosciences and Environmental Engineering, Department of Civil, Environmental and Natural Resources Engineering)*Lisa.Dahlen@ltu.se</p>

Wind power is growing fast all over the world, and in Sweden alone thousands of turbines has been installed the last few decades. Although the number of decommissioned turbines so far is very low, the rapid installation rate indicates that a similar rapid decommissioning rate is to be expected shortly. If the waste material from these turbines is not handled sustainably the whole concept of wind power as a clean energy alternative is challenged. This study aims to present an accurate estimate of the amounts of waste material that will be generated from wind turbines in Sweden during the coming decades, allowing the waste management industry to plan for this and by extension prevent unnecessary energy losses through imperfect waste treatment. It should also present helpful information on how problematic waste can be reduced or avoided. VindStat’s annual report, presenting installation date and other relevant data for most installed turbines in Sweden, has been used as the base for the calculations. Information on material composition in different types and sizes of wind turbines has been extracted from various life cycle assessments, and by using the available parameters in the data base each turbine has been assigned a specific amount of steel, iron, copper, aluminum, blade material and electronics. An average life time of 20 years has been assumed, based on prior research and comparison with empiric data, and the material of each turbine is therefore seen as generated waste 20 years after installation date. To calculate the amount of waste material from replacing faulty components, empiric data over replacement rates in further developed markets has been combined with a prognosis over future development of installed wind capacity in Sweden based on a method described by prior research. As no sufficient way to predict how the future second hand market for turbines and components has been found, three different possible scenarios have been investigated to see how this may affect waste amounts. The results show that annual waste will grow slowly at about 12 % increase per year until around 2026, and then the average increase is 41 % per year until 2034. By then, annual waste amounts are estimated to have reached 237 600 tonne steel and iron (16 % of currently recycled amounts), 2 300 tonne aluminium (4 %), 3 300 tonne copper (5 %), 343 tonne electronics (&lt;1 %) and 28 100 tonne blade material. There is no industrial scale recycling method for commonly used blade materials, and a high strength steel developed by Sandvik is proposed as a fully recyclable material to consider for further research. A well-functioning second hand market is shown to possibly have a major impact on waste amounts, at least in postponing it until better recycling systems are in place. / Vindkraft är en snabbt växande energikälla världen över och enbart i Sverige har tusentals vindkraftverk installerats under senaste decennier. Även om antalet nedmonterade verk än så länge är relativt lågt, indikerar det stora antalet årliga installationer att ett liknande antal nedmonteringar är att vänta inom kort. Om avfallsmaterialet från dessa verk inte hanteras på ett hållbart sätt riskeras att syftet med vindkraft som ett miljövänligt alternativ utmanas. Målet med studien är att presentera en noggrann uppskattning om vilka mängder avfallsmaterial som kommer att genereras från vindkraftverk i Sverige under kommande årtionden, vilken kan användas för att planera avfallshantering och på så vis i förlängningen undvika onödiga energiförluster genom felaktiga processer. Information om hur problematiskt avfall kan undvikas eller minskas ska även presenteras. Vindstats årliga rapport, vilken presenterar installationsdatum och annan relevant information för de flesta installerade vindkraftverk, har använts som bas för beräkningar. Information över materialfördelning i olika typer och storlekar av vindkraftverk har extraherats från ett antal livscykelanalyser och genom att använda tillgängliga parametrar i databasen har varje enskilt vindkraftverk tilldelats en specifik mängd stål, järn, koppar, aluminium, bladmaterial och elektronik. En genomsnittlig livslängd på 20 år har antagits, baserat på tidigare forskning och jämförelse med empirisk data, och materialet i vindkraftverken har därför setts som genererat avfall 20 år efter installationsdatum. För att beräkna mängden avfallsmaterial från utbytta komponenter har empirisk data över utbytningsfrekvenser hos mer utvecklade marknader applicerats på en prognos över över möjlig framtida utbyggnad av vindkraftskapacitet i Sverige som skapats enligt en metod beskriven i tidigare forskning. Eftersom ingen fullständig metod har funnits för att förutse hur framtida andrahandsmarknad för vindkraftverk och komponenter så har tre möjliga scenarion undersökts för att se hur detta kan komma att påverka avfallsmängder. Resultaten visar att de årliga avfallsmängderna förväntas växa med ca 12 % per år fram till 2026, och därefter i genomsnitt 41 % per år fram till 2034. Då förväntas avfallsmängderna uppnått 237 600 ton stål och järn (16 % av nuvarande återvunnen mängd), 2 300 ton aluminium (4 %), 3 300 ton koppar (5 %), 343 ton elektronik (&lt;1 %) och 28 100 ton bladmaterial. Det finns ingen metod för att återvinna vanligen använda bladmaterial på industriell skala, och ett extra starkt stål utvecklat av Sandvik föreslås som fullt återvinningsbart alternativ att undersöka. En väl fungerande andrahandsmarknad visar sig kunna ha en betydande inverkan på framtida avfallsmängder, åtminstone genom att skjuta upp behovet av hantering tills ett mer effektivt system finns på plats.