Bakgrund: För de som överlever en stroke drabbas många av kraftiga funktionsnedsättningar. Nedsatt motorisk funktion är en av de vanligaste funktionsnedsättningarna. Spegelterapi är en relativt ny behandlingsmetod som visats ha god effekt på att återfå funktion. Det finns en kunskapslucka inom området och evidensen kring spegelterapi behöver stärkas. Där spelar litteraturöversikter en väsentlig roll för att uppdatera om det rådande evidensläget samt optimera framtida forskning.  Syfte: Att undersöka evidensläget för effekterna av spegelterapi på motorisk funktion i övre extremitet hos personer med hemipares efter stroke i ett subakut och kroniskt stadium.  Metod: Studien genomfördes med en litteraturstudie där randomiserade kontrollerade studier inkluderades. Sökningar genomfördes i databaserna PubMed och Cinahl. Artiklarnas enskilda risk för snedvridning granskades enligt PEDro-scale och resultatets sammanvägda tillförlitlighet granskades enligt “Bedömning tillförlitlighet systematisk översikt”. Resultat: Totalt inkluderades nio artiklar där alla bedömdes ha låg risk för snedvridning enligt PEDro-scale. Av de nio visade fem artiklar en signifikant skillnad till interventionsgruppens fördel. Den sammanvägda bedömningen gällande effekten av spegelterapi på motorisk funktion i övre extremitet visade på en låg (++) tillförlitlighet enligt “Bedömning tillförlitlighet systematisk översikt”. Konklusion: Fler än hälften av studierna visade att spegelterapi har effekt och är en säker rehabiliteringsmetod för personer med stroke och nedsatt motorisk funktion i övre extremitet. Ytterligare forskning av hög kvalitet behövs för att säkert kunna styrka dess effektivitet. / Background: For those who survive a stroke, many suffer from severe disabilities. Impaired motor function function is one of the most common disabilities. Mirror therapy is a relatively new treatment method that has been shown to be effective in regaining function. There is a knowledge gap in this area, and the evidence regarding mirror therapy needs to be strengthened. Literature reviews play an essential role in updating the current state of evidence and optimizing future research. Purpose: To investigate the evidence regarding the effects of mirror therapy on motor function in the upper extremities of individuals with hemiparesis following stroke in a subacute and chronic stage. Method: The study was conducted through a literature review, including randomized controlled trials. Searches were conducted in the PubMed and Cinahl databases. The individual risk of bias of the articles was assessed using the PEDro scale, and the combined reliability of the results was assessed using the “Bedömning tillförlitlighet systematisk översikt”. Results: In total, nine articles were included, all assessed to have low risk of bias according to the PEDro scale. Of these nine, five articles demonstrated a significant advantage for the intervention group. The combined assessment regarding the effect of mirror therapy on upper extremity motor function showed low (++) reliability according to the "Bedömning tillförlitlighet systematisk översikt" Conclusion: More than half of the studies showed that mirror therapy is effective and a safe rehabilitation method for individuals with stroke and impaired motor function in the upper extremity. Further high-quality research is needed to definitively confirm its effectiveness.

Bakgrund: En underbensamputation innebär en stor livsförändring för patienten. En förlorad kroppsdel är inte bara en förlust av de funktionella förmågorna, de psykologiska förändringar som en amputation innebär ger upphov till en förlust av ett sätt att leva och en förlorad kontroll. Sjuksköterskans roll inom omvårdnaden efter en amputation är en central del för att främja rehabiliteringen, där kunskap för det psykiska måendet och lyhördhet inför den nya livssituationen är av stor vikt. Syftet: Syftet med litteraturstudien är att belysa forskning om patienters upplevelse av det dagliga livet efter en underbensamputation. Metod: Litteraturstudie baserad på tolv studier med kvalitativ studiedesign. Lämpliga studier valdes ut och kvalitetsgranskning genomfördes enligt SBU:s kvalitetsgranskningsmall (SBU 2014). Därefter genomfördes analys utifrån Popenoe m.fl. (2021) där resultatet kategoriserades. Resultat: Tre huvudkategorier identifierades i resultatet, upplevelse av förändring i det dagliga livet, en förändrad kroppsuppfattning och att främja välbefinnandet. Under respektive huvudkategori urskildes subkategorier, dessa innefattade upplevda hinder i vardagen, upplevelse av smärta och fantomsmärta, förändring i relationer, förlust av självständighet, känsla av maktlöshet, upplevelsen av den nya spegelbilden, det sociala nätverket som stöd, vägen till självständighet och anpassningen till den nya livssituationen. Konklusion: Förlusten av en kroppsdel är permanent och innebär en stor förändring hos patienterna i det dagliga livet. Oavsett bakomliggande orsak till amputationen gav detta upphov till olika hinder i vardagen, en förlust av självständighet och en förändrad spegelbild. För att främja återhämtning och rehabilitering var förberedelse, tydlig information och delaktighet av stor vikt samtidigt som en personcentrerad vård såg till hela patientens behov. / Background: Lower limb amputation represents a major life change for the patient. The loss of a limb is a loss of functional abilities where psychological changes lead to a loss of way of life and control. The nurses can help promote rehabilitation, where knowledge of the patient’s well-being and sensitivity to the new life situation are important. Purpose: The purpose of this literature review is to highlight research on patients’ experience of daily life after a lower limb amputation. Method: Qualitative literature review based on twelve studies with a qualitative study design. Suitable studies were selected, a quality review was conducted according to SBU's quality review template (SBU 2014). Analysis was then carried out according to Popenoe et al. (2021), where the results were categorized. Results: Three main categories were identified, experience of change in daily life, changed body image and promoting well- being. Under each main category, subcategories were distinguished, perceived barriers in daily life, experience of pain and phantom pain, change in relationships, loss of independence, feeling powerless, experiencing a new mirror image, the social network as support, the path to independence and adaptation to the new life situation. Conclusion: The loss of a limb is permanent and represents a major change in patients’ lives. Regardless of the case of the amputation, it resulted in various barriers to daily life, loss of independence and an altered reflection. To promote recovery and rehabilitation, preparation, clear information, and participation were essential while person-centred care addressed the needs of the whole patient.

Bakgrund: Stressfrakturer utgör 10–20 % av alla idrottsskador och 10% av alla ortopediska skador, av samtliga stressfrakturer lokaliseras upp till 49% i tibia. För att ställa diagnosen korrekt behövs en magnetröntgen, benskanning eller datortomografi. Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt var att kartlägga tillförlitligheten hos kliniska tester för att diagnostisera stressfrakturer i tibia. Metod: En litteraturöversikt med narrativ design tillämpades, sökningen utfördes i Pubmed, Sportdiscus, Pedro & Cinahl, inklusionskriteriet var att studierna skulle ha minst ett radiologiskt referenstest. Kvalitén av studierna bedömdes med Quadas mätinstrument. Resultat: 17 artiklar inkluderades i översikten, totalt var det åtta olika tester som undersöktes. Tre studier valde att kombinera flera tester vid diagnostiseringen av stressfrakturer i tibia. Inget ensamt test eller testkombination hade både en hög specificitet och sensitivitet. Flertalet studier fick en hög sensitivitet vid palpation, även kombinerade tester gav en hög sensitivitet. Konklusion: Enbart kliniska tester verkar inte kunna diagnostisera stressfrakturer i tibia då testerna har en låg specificitet. Eventuellt kan en kombination av tester utesluta stressfrakturer i tibia och därav minska behovet av röntgenundersökning. Flertalet studier hade metodologiska brister därför behövs mer forskning för att kunna dra säkrare slutsatser gällande testernas tillförlitlighet. / Background: Stress fractures make up 10-20% of all sports injuries and 10% of all orthopedic injuries, of all stress fractures up to 49% are in the tibia. To make the diagnosis correctly, an MRI, bone scan or computed tomography is needed.  Aim: The purpose of this study was to investigate the reliability of different clinical tests in the diagnosis of stress fractures of the tibia.  Method: A literature review with narrative design was applied, the search was performed in Pubmed, Sportdiscus Pedro and Cinahl, the inclusion criteria was that the studies had at least one radiological reference test. The quality of the studies was assessed with Quadas measuring instrument.  Results: 17 articles were included in the review, a total of eight different test examined. Three studies chose to combine multiple tests in the diagnosis of tibial stress fractures. No single test or test combination had both a high specificity and sensitivity. Most studies obtained a high sensitivity on palpation, even combined test gave a high sensitivity. Conclusion: Clinical tests alone do not seem to be able to diagnose stress fractures in the tibia as the tests have a low specificity. Possibly, a combination of tests can rule out stress fractures in the tibia and therefore reduce the need for radiological examination. Most studies had methodological flaws therefore, more research is needed to be able to draw safer conclusions regarding the ability of the tests.

BACKGROUND: Previous studies have shown a high injury rate in the lower extremities among military recruits. A correlation has been shown between female gender or a low level of physical activity prior to basic military training and a higher risk of injury. AIM: To investigate the self-reported injury rate in the lower extremities among Swedish recruits and the difference in injury rate between men and women. Another aim was to investigate correlation between self-reported injury rate in the lower extremities and self-reported physical activity, and to study this correlation for both men and women. METHOD: A quantitative study with a prospective, descriptive, comparative and correlative design. Data from two different questionnaires were answered by 177 recruits. RESULTS: 26% of the recruits reported injury in lower extremities after completing the basic training. There was a significant difference (p=0.006) in self-reported injury between female and male recruits. The level of prior physical activity and the injury rate amongst the recruits had a low correlation. CONCLUSION: The results indicate a high injury rate among Swedish recruits, especially among the female recruits. No correlation between self-reported physical activity and the injury rate in lower extremities was found. / BAKGRUND: Tidigare studier visar på hög skadeprevalens i nedre extremiteter hos militära rekryter under grundläggande militär utbildning. Samband har setts mellan kvinnligt kön eller låg fysisk aktivitetsnivå före utbildningsstart och ökad skaderisk. SYFTE: Undersöka den självrapporterade skade-/besvärsprevalensen i nedre extremitet hos svenska rekryter efter avslutad grundläggande militär utbildning (GMU), samt studera skillnader mellan könen i detta avseende. Syftet var också att undersöka sambandet mellan självrapporterad fysisk aktivitetsnivå inför GMU och skade-/besvärsprevalensen i nedre extremiteter efter genomförd utbildning samt studera sambandet för män respektive kvinnor. METOD: En kvantitativ studie med prospektiv, deskriptiv, komparativ och korrelerande design. Data från två olika enkäter besvarades av 177 rekryter. RESULTAT: 26% av rekryterna rapporterade skada/besvär i nedre extremitet vid avslutad utbildning. Signifikant skillnad (p=0,006) kunde ses i självrapporterad skade-/besvärsprevalens mellan kvinnliga (42%) och manliga (21%) rekryter. Nivå av fysisk aktivitet och skade-/besvärsprevalensen hos rekryterna hade inget signifikant samband och låg korrelation. KONKLUSION: Resultaten tyder på hög skadeprevalens inom GMU, framförallt hos kvinnliga rekryter. Något samband mellan självskattad nivå av fysisk aktivitetsnivå och skade-/besvärsprevalens i nedre extremitet fanns inte hos rekryterna. Sambandet fanns varken för män eller kvinnor på gruppnivå.

Bakgrund I Sverige drabbas årligen 50 000 personer av förvärvad hjärnskada. Vanliga komplikationer är funktionsnedsättning i övre extremitet, skuldersmärta, spasticitet och sänkt livskvalitet. En fysioterapeutisk rehabiliteringsmetod som försöker minska dessa komplikationer, men som ännu inte utvärderats vetenskapligt är Vasa-konceptet. Syfte Att undersöka vilken effekt en fem veckor lång intervention enligt Vasa-konceptet hade på nämnda komplikationer hos tre personer med förvärvad hjärnskada. Metod   Studien har en Singel Subject Experimentell Design med AB-design för att kunna följa förändringsprocessen över tid hos tre individer. Utfallsmått var Reaching Performance Scale, Patient-Specifik Funktionell Skala, Numerisk Skala, Modifierad Ashworth Skala och Modifierad Short version of Stroke Specific Quality of Life Scale. Studien pågick under sex veckor. Data bearbetades med visuell analys av trender, lutning och stabilitet. Resultat Arm/handfunktionen ökade hos två av tre deltagare. Den självskattade arm/handfunktionen ökade hos samtliga deltagare. Skuldersmärtan slutade öka hos en deltagare och övriga hade ingen smärta under interventionen, förutom vid några enstaka tillfällen. Spasticiteten i armbågsflexorer ökade hos en deltagare och förblev oförändrad hos övriga. I handledsflexorer minskade spasticiteten hos två av deltagarna och var oförändrad hos en. Livskvaliteten ökade hos samtliga deltagare. Konklusion Interventionen i studien hade positiva effekter på arm/handfunktion, skuldersmärta och livskvalitet. Ytterligare studier krävs dock för att kunna bekräfta dessa effekter av Vasa-konceptet. / Background Each year 50 000 persons are affected by acquired brain injury in Sweden. Common complications include disability in the upper extremity, shoulder pain, spasticity and reduced quality of life. A physiotherapeutic rehabilitation method which tries to reduce these complications, but has not yet been evaluated scientifically is the Vasa-concept. Purpose To examine the impact of a five-week intervention with the Vasa-concept on the mentioned complications in three persons with acquired brain injury. Method The study has a Single Subject Experimental Design with an AB-design, focusing on changes over time in three individuals. Outcome measures were Reaching Performance Scale, Patient-Specific Functional Scale, Numeric scale, Modified Ashworth Scale and Modified Short version of Stroke Specific Quality of Life Scale. The entire study lasted for six weeks. Data were processed by visual analysis of trends, tilt and stability. Results Upper extremity function increased in two of three participants. Self-rated upper extremity function increased in all participants. Shoulder pain stopped to increase in one participant and did not occur in the remainders, except for a few occasions. Spasticity in elbow flexors increased in one participant and was unchanged in the remainders. In wrist flexors the spasticity decreased in two participants and was unchanged in one. Quality of life increased in all participants. Conclusion The intervention had positive effects on arm/hand function, shoulder pain and quality of life. Further studies are needed to confirm these effects of the Vasa concept.

Background: Multiple sclerosis is a chronic inflammatory auto-immune disease with various symptoms, which requires comprehensive multidisciplinary treatment for distinct and individualized conditions. Reviews on this population address treatment alternatives (i.e., pharmaceutical and rehabilitation). Orthotic interventions are seldom mentioned or mentioned briefly in conjunction with physiotherapy interventions. Aim: This study aims to critically appraise and summarize current evidence regarding orthotic interventions for multiple sclerosis population with lower limb deficiencies. Methods: This study uses umbrella review protocol for systematic reviews. 5 databases were used (CINAHL, Cochrane, PubMed, Scopus, Web of Science). From 44 reviews, 6 systematic reviews were obtained using JBI appraisal tool. Methodological quality is appraised using AMSTAR II, data were extracted via JBI data extraction form for umbrella reviews. 2 articles were excluded and the evidence quality of the remaining 4 articles were appraised via GRADE. Results: 2 out of 4 investigated the effect of foot orthoses, whilst the remaining investigated FES devices. 3 out of 4 articles scored “Critically low” in methodological quality, 1 scored “High”. The evidence quality of the different outcomes ranges from "Very low” to “High”. Conclusion: Foot orthoses reported an increase RoM in ankle and knee joints. FES intervention found an increase in speed and endurance during gait and increased RoM of ankle and knee. However, more studies with higher quality are needed to establish clinical recommendations. / Bakgrund: Multipel skleros är en kroniskt inflammatorisk auto-immun sjukdom med komplexa symtom som kräver en omfattande multidisciplinär behandlingsplan för att främja positiva, måluppnående behandlingsresultat. Artiklar gällande denna populationen kollar på behandlings alternativ (som medicinska och rehabilitering). Ortos interventioner nämns kort men ofta vid sidan av diskuterade medicinska interventionerna eller som komplement till fysioterapin. Syfte: Denna studie syftar att kritiskt värdera och summera den nuvarande evidensen gällande användningen av ortoser som intervention för brister i lägre extremiteters funktion för patienter med multipel skleros. Metod: Sökningen genomfördes i 5 databaser (CINAHL, Cochrane, PubMed, Scopus, Web of Science). Från 44 artiklar, var 6 studier behöriga efter JBI utvärderings verktyg. Metodologisk kvalitet var testat genom AMSTAR II, data var framtagen genom ” JBI data extraktion form for Umbrella reviews”. 2 artiklar var exkluderade ytterligare och evidens kvalitén av de kvarstående 4 artiklarna var testat med GRADE. Resultat: Två av de fyra inkluderade studierna studerade användningen av fotortoser medans de kvarvarande studerade FES-enheter. Tre av fyra studier fick betyget ”Critically low” gällande metodologisk kvalitet, en fick betyget ”High”. Evidens kvaliten av interventionernas resultat varierade mellan ”Very low” till ”High”. Sammanfattning: Fotortoser rapporterade en chans att öka rörlighets omfånget i ankel och knä. FES-enhet visade en ökning av hastighet och uthållighet vid gång samt öka rörelseomfånget i ankel och knä. Denna studie konstaterar att det behövs fler starka studier för att kunna skapa kliniska rekommendationer gällande ortoser för nedre extremiteter för MS patienter.

Bakgrund Amputation innebär att individen förlorar en liten eller stor del av kroppen som inte kan ersättas. Orsaken till amputation kan vara kärlsjukdomar, diabetes samt trauma. Amputation kan medföra fysiska och psykiska förändringar i patientens liv. Omvårdnad av dessa patienter kan vara komplex, sjuksköterskan har i sin profession en betydande roll i mötet med patienten. Syfte Syftet var att beskriva patienters upplevelser och erfarenheter efter amputation av nedre extremitet. Metod En icke systematisk litteraturöversikt genomfördes utifrån Fribergs metodbeskrivning. Sjutton originalartiklar inhämtades via databaserna PubMed och Cinahl Complete. Valda artiklar, kvalitetsgranskades och analyserades genom en integrerad analysmetod. Resultat Efter sammanställning av de nitton studierna identifierades två övergripande rubriker: Fysiologiska upplevelser och erfarenheter, psykologiska upplevelse och erfarenheter. varje kategori hade två underkategorier. Eftersom vi undersöker patientens upplevelser och erfarenheter efter amputation har vi valt att inkludera flera faktorer som påverkar patientens livskvalitet såsom sexualitet, smärta, depression och kroppsbild. Dessutom har vi även valt att inkludera benprotesens samt ADLs funktion som en faktor eftersom funktionaliteten är en viktig del av livskvaliteten. Slutsats Amputation leder till stor förändring i patientens liv, kan orsaka lidande i både den fysiska och psykiska hälsan, och ger svårigheter i patientens framtida liv. Det är viktigt som sjuksköterska att förstå och ha kunskap om den påfrestning som uppkommer efter amputation för att ge den specificerade vård som behövs i samarbete med andra yrkesgrupper för att möjliggöra att patienten ska kunna återgå till ett så normalt liv som möjligt. / Background Amputation means that the individual loses a small or large part of the body which cannot be replaced. The cause of amputation can be vascular disease, diabetes and trauma. Amputation causes physical and mental changes in the patient's life. Patient care can be complex, therefore the nurse has a significant role when interacting with patients who have undergone amputation. Purpose The purpose was to describe patients experiences after amputation of the lower extremity. Method Non-systematic literature review was performed based on Friberg's method description. Seventeen original articles were obtained via the databases PubMed and Cinahl Complete. Selected articles were quality reviewed and analyzed through an integrated analysis. Results After compiling the seventeen studies, two main categories were identified: Physiological experiences and experiences, psychological experience and experiences. Each category had two subcategories. Because we examine and study the patient's experiences after amputation, we have chosen to include several factors that affect the patient's quality of life such as sexuality, pain, depression and body image. In addition, we have also chosen to include the function of bone prosthesis and ADL as a factor because functionality is an important part of the quality of life. Conclusions Amputation leads to great change in the patient's life, which can cause suffering in physical and mental health and difficulties in the patient's future life. It is important as a nurse to understand and have knowledge of the stress that arises after amputation to provide the specified care needed in collaboration with other professions to enable the patient to return to a normal life as possible.

Introduction One out of five reported motor vehicle collision injuries occur to the upper extremities. Certain parts of The Total HUman Model for Safety (THUMS) lack validation against experimental data, including the elbow. The aim of this project is to refine and validate the elbow joint of THUMS, with focus on anatomical response of the elbow during axial impact applied to the wrist. Methods Internal contacts in the elbow were modified and new contacts assigned between bones and ligaments of the elbow. The posterior part of the radial- and ulnar collateral ligaments, and joint capsule was implemented to the model. Elasticmodulus of the cortical bones of the elbow was increased as well as the shell thickness of the humeral cortical bone. The updated model was validated against an experiment where an axial load was applied to the wrist of a female cadaver. The experimental resultant force in the wrist was then compared with the wrist force obtained from the simulations. Results The correlation between the experimental and simulation resultant wrist force for the updated model resulted in a CORA score of 0.882. This gave a 6.7% higher CORA score compared with the original model. Hourglass energy was reduced from 63.52% of internal energy to 0.78%. Energy ratio and contact energies indicated that the simulation was stable. Discussion Movement of elbow bones was assessed to be more anatomically correct, by accounting for the posterior ligament and elbow capsule support. The contact peak force in the humerus was lower and occurred earlier in the simulation in the updated model compared to the original. This is believed to be due to the reduced gap between the elbow bones after increasing the shell thickness of the humeral cortical bone. The model setup resembled the experiment in a good manner. Conclusion The upper extremity of THUMS was refined for improved biofidelity, with focus on the anatomical response of the elbow joint under an axial impact. However, further model improvements are suggested as well as extended validated against other experimental impact results. / Introduktion En av fem rapporterade krockskador med motorfordon förekommer i de övre extremiteterna. Vissa strukturer hos Total HUman Model for Safety (THUMS) saknar validering gentemot experimentell data, där armbågen är ett av dem. Syftet med detta projekt är att förfina och validera armbågsleden hos THUMS, med fokus på dess anatomiska respons under axiellt islag applicerad på handleden. Metod Interna kontakter i armbågen modifierades och nya kontakter tilldelades mellan ben och ligament. De posteriora delarna av kollateral ligament hos radius och ulna implementerades i modellen, så även armbågens ledkapseln. Elasticitetsmodulen hos de kortikala benen i armbågen höjdes och skalets tjocklek idet humerala kortikala benet utökades. Den uppdaterade modellen validerades mot ett experiment där en axiell belastning hade applicerats mot en kvinnlig kadavers handled. Den resulterande kraften i handleden från experimentet jämfördes sedan med erhållen kraft i handleden från simuleringarna. Resultat Korrelationen mellan den experimentella kraften och simulerade kraften hos den uppdaterade modellen resulterade i ett CORA-poäng på 0,882. Detta är en ökning med 6,7% jämfört med den ursprungliga modellen. Hourglassenergin reducerades från 63,52% av inre energi till 0,78%. Energiförhållandet och kontaktenergier indikerade stabil simulering. Diskussion Rörelsen av armbågens ben bedömdes vara mer anatomiskt korrekt, med hänsyn till stödet från de posteriora ligamentet och armbågens ledkapsel. Den maximala islagskraften i humerus minskade och uppträdde tidigare i simuleringen hos den uppdaterade modellen jämfört med originalet. Detta tros bero på reducerat avstånd mellan armbågens ben genom ökandet av skaltjockleken hos det humeralakortikala benet. Modelluppställningen motsvarade experimentets uppställning. Konklusion De övre extremiteterna av THUMS förfinades i syfte att förbättra biofideliteten. Fokus låg på armbågens anatomiska respons under ett axielltislag. Både ytterligare förbättringar av modellen och utökad validering mot andra experimentella islag rekommenderas. / Technology

Globally, approximately 1.2 million people die each year due to traffic accidents. Upper extremity injuries account for 18% to 25% of all car accident injuries. In order to be able to analyze these crash-related injuries, Human body models(HBMs) are used as a complement to FE simulations. An example of a HBM is the THUMS SAFER that is based on a 50 percentile American male. The aim of this study was to improve the upper extremity of the THUMS SAFER with respect to Autoliv's requirements to better predict fractures. In addition, this was validated against the Forman experiment(Forman, et al., The journal of trauma and acute care surgery, vol. 77, 2014) where human cadavers of the upper extremity were axially impacted to replicate a car collision. This was done by generating the upper extremity geometry with segmentation of medical images of a right human hand in combination with the complete STL-geometry of the forearm from the Piper project. The STL-geometry of the segmented human hand and Piper forearm was integrated and a complete STL-geometry of the upper extremity was obtained. Based on the complete STL-geometry, the FE-arm HEX 4.0 was built with modelling of bones, ligaments, soft tissue and skin with corresponding material choice in accordance with Autoliv's requirements. The model HEX 4.0 was improved considering an increased mesh density from an average of 94% to 98%. HEX 4.0 was also validated against the data from the Forman experiment for experiments 5, 6 and 15. It showed a good correlation with the acceleration curves between the simulated and experimental values for the three experiments. The reaction force in the elbow was compared for experiment 15, where the simulated value 5.7 kN divided by a factor of 1.4 from 4 kN for the experiment. Furthermore, the fi rst principal strains that occurred in HEX 4.0 were analysed by 17 ms were the highest acceleration was achieved for experiments 5 and 6. Both experiments were shown to be close to the failure threshold of bones. However, the highest value e5=9.8E-03 occurred in the radius for experiment 5, while e6=9.3E-03 in a ligament for experiment 6. In addition, the failure threshold for experiment 15 exceeded 5 ms in lunate, schapoid and triquetrum. This indication of fractures is in good agreement with the experimental results where the corresponding bones resulted in fractures in experiment 15. HEX 4.0 was an improved upper extremity of the THUMS SAFER considering an increased mesh density. It is also capable of indicating fractures and corresponding positions in the form of analyzes of occurring stresses and strains. Nevertheless, improvements and further validation of HEX 4.0 has been proposed in the future work section. / Globalt, dör varje år ungefär 1.2 miljoner personer på grund av trafi kolyckor. Skador på övre extremitet utgör 18% till 25% av alla skador inom bilolyckor. För att kunna analysera dessa krockrelaterade skador används humanmodeller(HBM) som komplement för FE-simuleringar. Ett exempel på en HBM är THUMS SAFER som är baserad på en "50 percentile" amerikans man. Målet med denna studie är att förbättra över extremiten av THUMS SAFER med avseende på Autolivs krav för att bättre kunna förutspå frakturer. Dessutom validerades detta mot Forman experiment(Forman, et al., The journal of trauma and acute care surgery, vol. 77, 2014) där övre extremitet av människokadaver blev axiellt påverkade för att replikera en bilkollsion. Detta gjordes genom att generera STL-geometrin av en övre extremitet med segmentering av medicinska bilder av en höger människohand i kombination med färdig STL-geometri av underarmen från Piper projektet. STL-geometrin av den segmenterande människohanden och Piper underarmen integrerades och en komplett STL-geometri av övre extremiteten erhölls. Baserad på den kompletta STL-geometrin byggdes FE-armen HEX 4.0 med modellering av ben, ligament, mjukvävnad samt hud med motsvarande materialval i enighet med Autolivs krav. Modellen HEX 4.0 förbättrades i form av en ökad mesh densitet från medelvärdet 94% till 98%. Den validerades även gentemot data från Forman experimentet för experiment 5, 6 och 15. Det påvisade en god korrelation på accelerations kurvorna mellan de simulerade och experimentella värdena för de tre experimenten. Reaktionskraften i armbågen jämfördes för experiment 15 där den simulerade värdet 5.7 kN skiljde sig med en faktor 1.4 från 4 kN för experimentet. Ytterligare analyserades första huvudtöjningarna som uppkom i HEX 4.0 vid 17 ms, då den högsta accelerationen uppnådes för experiment 5 och 6. Det visades att båda experimenten låg nära gränsen för benfraktur, däremot uppkom det högsta värdet e5=9.8E-03 i radius för experiment 5, samt e6=9.3E-03 i ett ligament för experiment 6. Dessutom överskred gränsen för benfrakturer för experiment 15 efter 5 ms i lunate, schapoid och triquetrum. Denna indikation av frakturer stämmer väl med resultatet av experimentet där motsvarande benen resulterades i frakturer i experiment 15. HEX 4.0 är en förbättrad övre extremitet av THUMS SAFER i form av förbättrad meshdensitet. Den är även kapabel att indikera frakturer och motsvarande position i form av analyser på förekommande spänningar och töjningar. Förbättringar och ytterligare validering av HEX 4.0 föreslås för framtida arbete.

<p><strong>Syfte och frågeställningar </strong></p><p>Studiens syfte var att undersöka om utförandet av en isometrisk bålstabiliseringsövning/coreövning kunde påverka upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos kvinnor med kronisk/långvarig idiopatisk smärta. Studiens frågeställningar var: Hur påverkar utförandet av övningen ”plankan” upplevelsen av smärta i nacke, axlar och skuldror hos deltagarna? Förändras den maximala uthålligheten i övningen mellan deltagarnas första och sista träningstillfälle? Kan interventionen fullföljas av deltagarna?</p><p><strong>Metod </strong></p><p>Fyra kvinnliga deltagare som alla hade kronisk/långvarig smärta i nacke, axlar eller skuldror utförde övningen ”plankan” som hemträningsövning under fyra veckors tid. Mängden träning dokumenterades i en träningsdagbok som deltagarna kontinuerligt fyllde i under träningsperioden. Före samt inom en vecka efter träningsperioden ifylldes en enkät med frågor om upplevd intensitet, frekvens och lokalisation av smärta. Dessutom mättes maximal uthållighet i övningen ”plankan”.</p><p><strong>Resultat </strong></p><p>Efter träningsperioden uppskattade alla deltagare med smärta i nacken en förbättring med 1-3 skalsteg i en sammanslagning av alla frågor rörande smärta i nacke. Detta innebar<strong> </strong>att förändringen mellan deltagarnas svar i före- och efterenkäten, där skalan 0-10 användes, slogs samman till ett värde. Smärta i axlarna skattades som markant förbättrad av två deltagare samt som något försämrad respektive inte förändrad av två deltagare. Endast en deltagare uppskattade sig ha smärta i skuldrorna och ingen skillnad i uppskattningen sågs mellan före- och efterenkäten. Maximal uthållighet i övningen mellan första och sista träningstillfället ökade statistiskt signifikant för alla deltagare mätt i både procent och sekunder.</p><p><strong>Slutsats</strong></p><p>Resultatet i studien tyder på att övningen kan genomföras av individer med långvarig idiopatisk smärta i nacke, axlar och skuldror utan att ökad upplevd smärta eller andra obehag uppstår samt att den maximala uthålligheten i övningen ökar genom att övningen utförs. Hur många gånger övningen måste utföras för att ge resultat på uthållighet är oklart. Trots att flera deltagare upplevde minskad smärta efter träningsperioden så kan inga slutsatser tas då deltagarantalet var litet och resultatet för interventionsgruppen inte jämförts med en kontrollgrupp. Stora variationer i utförandet av hemträningen förekom bland deltagarna och flera faktorer utöver träningsövningen kan ha påverkat förändringen i smärtupplevelse.</p>