In this essay I will be examining the protagonist Niels Lyhnes naturalistic ambitions in J.P. Jacobsens novel Niels Lyhne (1880), more accuratley how the novel Niels Lyhne succeedes as a naturalistic novel through the failure of the protagonist Niels Lyhnes own ambition to live by the ideals of naturalism. Niels remains throughout his life a strong atheist because, in his childhood, God did not answer his prayers to save his dying aunts life. His atheism and his naturalistic ambitions turn into, which I will show, a form of idealism. This could be viewed as inevitable. To renounce ones belief in something also means that one embraces a belief in something else, even if this ”something” is the lack of what one used to believe in. Niels Lyhnes failure, however, means that the book Niels Lyhne succedes as a naturalistic novel. What Jacobsen has achieved is to depict man as the incomplete creature that she is.

Studien undersöker F-3 lärares beskrivningar av högläsningsarbetet genom ett kvalitativt perspektiv. Det insamlade materialet kommer i huvudsak från öppna enkätfrågor, vilka sedan analyseras efter lärarnas, skriftliga beskrivningar. Syftet är att få inblick i lärarnas beskrivningar kring syfte, planering och arbetssätt i arbetet med högläsning. Studiens teoretiska utgångspunkt har det sociokulturella perspektivet på lärande med ett speciellt fokus på literacyutvecklande teorier. I studien finns tidigare forskning onämnd utifrån studier om lärares högläsning. Empirin hämtas från de svar som lärarna skriftligen besvarat genom strukturerade, öppna enkätfrågor. I resultatdiskussionen tolkas och ställs resultatet i förhållande till litteratur och tidigare forskning. Resultatet visar att högläsning förekommer flera gånger i veckan men att planering av högläsningen ofta hamnar i skuggan av annan undervisningsplanering. Samtal och diskussioner kopplat tll högläsning och elevernas egna arfarenheter kan utvecklas och planeras på en mer didaktisk utvecklande nivå. I slutet av studien ges förslag på vidare forskningsområden. Sist i studien presenteras källförteckning samt studiens bilagor.

Lärarstudenter som utbildar sig till ämneslärare i svenska möter under sin utbildning flera olika perspektiv på litteraturundervisning. Inom lärarutbildningen så legitimeras litteraturundervisningen på olika sätt beroende på litteraturvetenskapliga och litteraturdidaktiska utgångspunkter. Litteraturen ges olika roll där den förstnämnda ofta sätter litteraturens egenvärde i centrum medan den senare fokuserar på hur litteraturen ska användas i undervisningen. Det är två motstridiga synsätt på litteraturens roll som lärarstudenter måste förhålla sig till och positionera sig mellan i sin kommande yrkespraktik. Syftet med uppsatsen är att undersöka blivande svensklärares uppfattning om litteraturundervisningens syfte, mål och hur de legitimerar litteraturundervisning i sin framtida praktik som gymnasielärare. Utifrån en fenomenografisk ansats genomfördes fem semistrukturerade intervjuer med blivande svensklärare för att besvara frågeställningarna: Vilka uppfattningar har blivande svensklärare om litteraturundervisningens syfte? Och vilka didaktiska avvägningar identifierar svensklärarstudenter som viktiga i sin framtida litteraturundervisning? Resultatet visar att lärarstudenterna uppfattade att litteraturundervisningen har fyra kvalitativt åtskilda syften. Litteraturundervisningen ska gynna språkutvecklingen, öka läslusten, skapa möten och öka litteraturförståelsen. De viktigaste didaktiska avvägningarna för att uppå syftena kretsar kring elevkännedom, urval och lärandemiljö men olika aspekter av dem prioriteras beroende på viket syfte det riktas mot. I de syften som litteraturundervisningen uppfattas ha så betonar lärarstudenterna främst att litteraturen ska användas för att öva förmågor eller utveckla de mjuka demokratiska värden som står i ämnesplanerna.

Studiens syfte är att undersöka hur genus skildras i Malin Persson Giolitos kriminalroman Störst av allt (2016). Den teoretiska utgångpunkten för studien har varit ett genusperspektiv. Inom den teoretiska ramen har Yvonne Hirdmans genusteori använts, som menar att genus skapas utifrån sociala konstruktioner. Som stöd till studiens syfte har jag valt två forskningsfrågor att besvara 1) Vilka normer om genus framkommer genom karaktärerna? 2) Hur skildras interaktionen mellan karaktärerna i romanen? För att skildra romankaraktärernas genus användes Nikolajevas (2017) motsatsschema över stereotypa kvinnliga respektive manliga egenskaper hos litterära karaktärer. Studien baseras på en kvalitativ textanalys. Resultatet visade både stereotypa och icke–stereotypa skildringar av karaktärerna. Baserat på resultatet av den gjorda analysen diskuteras detta utifrån den tidigare forskningen. / <p>Godkänt datum 2021-06-01</p>

N. K. Jemisin‘s Broken Earth Trilogy explores the methods and effects of systemic oppression. Orogenes are historically oppressed and dehumanised by the wider society of The Stillness. In this thesis, I will be exploring the ways in which trauma experienced by orogenes is repeated through generations, as presented through Essun‘s varied and complex relationships with her children, and with the Fulcrum Guardian Schaffa. The collective trauma of orogenes is perpetuated through different direct and indirect actions in a repetitive cycle, on societal, interpersonal and familial levels. My reading will be in conversation with theories of trauma literature and cultural trauma, and will be informed by Afrofuturist cultural theory.  Although science fiction and fantasy encourage the imagination, worldbuilding is inherently influenced by lived experiences. It could thus be stated that the trauma experienced by orogenes is informed by the collective trauma of African-Americans, as experienced by N. K. Jemisin. Afrofuturism is an aesthetic mode and critical lens which prioritises the imagining of a liberated future. Writing science fiction and fantasy through an Afrofuturist aesthetic mode encourages authors to explore forms of collective trauma as well as methods of healing. Jemisin creates an explicit parallel between the traumatic African-American experience and that of orogenes. Afrofuturist art disrupts linear time and addresses past and present trauma through the imagining of the future. The Broken Earth Trilogy provides a blueprint for the imagined liberation of oppressed groups. Using Afrofuturist tropes such as technology, the ―Black Genius‖ figure and alienation, Jemisin demonstrates the power of reclamation and the possibility of a self-created future for oppressed groups.

No description available.

This essay analyzes the theme of the pursuit of beauty in The Secret History. It analyzes the main characters’ concept of beauty, their manner of seeking beauty, as well as the result of this search. For this analysis, I use Friedrich Nietzsche’s theories of the Apollonian and the Dionysian as outlined in The Birth of Tragedy and in scholarly texts that analyze TBT— which describe the Apollonian/Dionysian dichotomy as the opposed worlds of order and madness— to define the main characters’ concept of beauty. The narrator of the novel once says that “beauty is terror” (Tartt 45), a statement which paints beauty as harsh and shocking, and potentially destructive. Likewise, in this essay I argue that for these characters beauty is created through the interplay between the Apollonian and the Dionysian, and that its pursuit leads to destruction. I analyze this through the characters of Richard Papen, Henry Winter, and Bunny Corcoran. Richard and Henry pursue beauty in that the actions they take are aimed at embodying an aesthetic ideal. In Richard’s case, it is his longing for beauty which leads him to imitate and join the classicists— particularly by mimicking their socio-economic class— and which eventually places him in a disordered Dionysian world of madness and murder. Henry, on the other hand, is the embodiment of Apollonian order, and it is his search for beauty through a bacchanal which leads him to commit murder twice and, eventually, to take his own life. Lastly, Bunny is different in that he is neither beautiful nor interested in beauty as his peers define it. It is because of this that he is excluded from the others’ pursuit of beauty, that he is murdered, and that his murder is justifiable in the eyes of his murderers. This study finds that, in The Secret History, where beauty is defined as the dance between Apollonian order and Dionysian madness, the Dionysian ends up as the victorious half of the dichotomy, causing the loss of reason and the triumph of destruction and disaster. This portrayal of beauty as destruction and vice versa, rather than serving as the vehicle for a moral indictment, is instead the very purpose of the novel.

Uppsatsen är en redogörelse för en dekonstruktivistisk läsning av Karin Boyes första prosaverk Astarte (1931), utifrån James L. Calderwoods teori om creative uncreation i det poetiska skapandet. Med denna blick på texten så som varande en akt av nedmontering och med utgångspunkt i Judith Butlers teori om könets performativitet, framträder i läsningen av Boyes roman en strävan efter att plocka isär samhälleliga (van)föreställningar och schabloner gällande konsten, poesin, modet osv. i allmänhet och kvinnan, i synnerhet. Analysen är strukturerad efter Calderwoods idé om att det poetiska skapandet kan vara en rörelse från ingenting mot ett någonting eller en rörelse från någonting mot ett ingenting, och är således ordnad i två delar: en som behandlar creation, skapandet av föreställningar, och en rörande creative uncreation, nedmonterandet av dessa. I slutdiskussionen aktualiseras två essäer av Boye, ”Dagdrömmeriet som livsåskådning” och ”Språket bortom logiken”. Boyes tankar kring konst och litteratur som stelnad i konvention och hennes längtan efter ett nytt språk som kan söka sig bortom vedertagna symboler och tecken, sätts här i samband med resultaten för den dekonstruktivistiska läsningen av romanen. Uppsatsen innehåller även en kort redogörelse för Astartes mottagande vid dess utgivning och synen på romanen i tidigare forskning.

This thesis aims to examine non-human agency in Elizabeth Jane Burnett’s The Grassling and Hiromi Itō’s Wild Grass on the Riverbank. Using a theoretical framework based on material ecocriticism, queer ecology and affect theory, the thesis explores how Burnett’s and Itō’s poetic narratives reconfigure the relationship between human and nonhuman in non-anthropocentric ways with the help of the irreal. The thesis discusses how the texts reimagine desire, moving from a Freudian view in which desire is repressed, to an understanding of desire as becoming as expressed by Deleuze. In the stories, humans metamorphose into plants, showing the interconnectedness of all matter and the importance of care exceeding species. These strands of the narratives contest anthropocentrism, and by extension also the heteropatriarchy to which it is related. Grief over traumatic experiences like family loss and migration in the stories are shown to be related to the loss of a planetary home as a result of climate change.

No description available.