Hjärtstopp är ett livshotande tillstånd som drabbar tusentals personer i Sverige varje år. När ett hjärtstopp inträffar på sjukhus är det vanligt att sjuksköterskan är professionen som är först på plats för att upptäcka det. Sjuksköterskor har i dessa situationer en skyldighet att påbörja hjärtlungräddning (HLR) och för att öka patientens chanser till överlevnad krävs en snabb initiering av god kvalitet. Studier visar dock att sjuksköterskor upplever en stress samt andra psykiska och fysiska påfrestningar under det akuta omhändertagandet. Detta leder till ett intresse att undersöka vidare om sjuksköterskors upplevelser av att genomföra HLR på sjukhus.

I sluten hälso- och sjukvård har sjuksköterskan som ansvar att tillgodose patienternas omvårdnadsbehov. Symtom kopplat till demenssjukdom innebär att drabbade personer har ett komplext vårdbehov. Det rekommenderas att vården av personer med demenssjukdom ska genomsyras av ett personcentrerat förhållningssätt.    Syftet var att belysa sjuksköterskors upplevelse av att vårda personer med demenssjukdom inom sluten hälso- och sjukvård   Som metod har en litteraturöversikt använts. Inkluderade artiklar har sökts i databaserna Cinahl, PsycINFO och MEDLINE. Sammanlagt inkluderades 15 artiklar i studien.   Resultatet visar att sjuksköterskornas upplevelse av att vårda personer med demenssjukdom bottnar i tre teman, Upplevelse av att vårda, Upplevelse av frustration och emotionell stress samt Upplevelse av att sätta patientsäkerhet före patientens behov. Sjuksköterskor önskade ökade kunskaper om demenssjukdom. De försökte skapa individuellt anpassad vård genom att tolka patienternas signaler och behov. Detta kunde vara svårt på grund av kommunikationshinder. Frustration och emotionell stress orsakades av organisatoriska faktorer och av en vårdmiljö som inte var anpassad till personer med demenssjukdom. Sjuksköterskor upplevde att vården av personer med demenssjukdom tog mycket av deras tid i anspråk vilket även gick ut över medpatienter. Det framkom att patienternas säkerhet prioriterades före deras behov, ofta användes begränsningsåtgärder för att värna om patientsäkerheten.   Slutsatsen visar att sjuksköterskor i sluten hälso- och sjukvård upplever att vården av personer med demenssjukdom ärr tidskrävande och på grund av vårdens organisatoriska struktur och rutiner skapas frustration och emotionell stress. Sluten hälso- och sjukvård med dess organisation och rutiner främjar inte vården för personer med demenssjukdom. Utifrån personcentrerad omvårdnad får sjuksköterskor ett förhållningssätt att anpassa vården för denna patientgrupp, för det är vården som organisation som måste anpassas till personer med demenssjukdom, inte tvärt om. En anpassning skapar vinster för personer med demenssjukdom, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier.

Syfte: Syftet med enkätundersökningen var att ta reda på hur väl Sveriges befolkning känner till att optiker tillhör hälso- och sjukvårdsyrket.  Metod: En enkät med 16 frågor delades via sociala medier, samt vidarebefordrades via författarnas bekanta. Sedan sammanställdes svaren och analyserades.  Resultat: Antalet giltiga svar bestod av 246 individer, av dessa svarade 91deltagare “nej” och 155 deltagare svarade “ja” på frågan om optiker är ett yrke inom hälso- och sjukvård. På frågan om deltagarna var medvetna om att optiker är en skyddad titel svarade 96 deltagare “nej” och 150 deltagare svarade “ja”. På frågan om deltagarna var medvetna om att optiker behöver särskild behörighet för att ordinera kontaktlinser svarade 184 deltagare svarade “nej” och 62 deltagare svarade “ja”.  Slutsats: Resultatet visar att det finns bristande kunskap gällande vilken yrkesgrupp optiker tillhör och annan omfattande kunskapsbrist gällande optikerverksamheten. / Aim: The purpose of this survey study was to examine if the Swedish population is  aware that optometrists are a part of the healthcare professions.  Methods: A survey was posted on social media and was also submitted via acquaintances to the writers. Thereafter the answers were assembled and analyzed.  Results: The number of valid participants ended at 246. Of these, 91 participants stated “no” on the question if optometrists is a profession within healthcare and 155 of the participants stated “yes”. On the question if the participants were aware that optometrists is a protected work title, 96 participants stated “no” and 150 participants stated “yes”. On the question if the participants were aware that optometrists need special authorization to prescribe contact lenses 184 participants stated “no” and 62 participants stated “yes”.  Conclusion: The results presented that there is a lack of knowledge regarding which occupation groups optometrists belong to and an extensive lack of knowledge of which business optometrist conducts.

Inom hälso- och sjukvården råder en välkänd hierarki. Ju högre utbildningsnivå, desto högre upp befinner sig individen i hierarkin. På så vis bildar yrkeskategorierna grupper med över- och underordnade. Maktdelningen inom hälso- och sjukvården har även visat sig påverka relationer och kommunikationen mellan de medicinvetenskapliga yrkesgrupperna. Det har dock bedrivits lite forskning om den medicinska sekreterarens upplevelse av hierarkin. Syftet med studien är således att undersöka hur den medicinska sekreteraren generellt upplever hierarkin. Fokus kommer även riktas på hierarkins påverkan på relationer, samt kommunikationen med andra yrkeskategorier. Undersökningen genomfördes med hjälp av en webbenkät innehållande 11 frågor. Webbenkäten lades ut i den privata Facebookgruppen ”Medicinska sekreterare” och besvarades av 215 personer totalt. Enkätfrågorna är baserade på den tidigare forskning och de teorier som ligger till grund för uppsatsen. Vidare består enkäten till majoritet av slutna flervalsfrågor, enkätundersökningen avslutas dock med en öppen fråga. Resultatet påvisar hur majoriteten av respondenterna upplever en tydlig hierarki på arbetsplatsen, varav läkaren står högst i rang och därmed besitter störst auktoritet. Sammantaget påvisar resultatet hur hierarkin upplevs påverka relationer till andra yrkeskategorier negativt, framför allt relationen till läkare. Den relationen respondenterna anser sig ha bäst relation till är den egna yrkeskategorin. Vidare upplevs det sammantaget hur kommunikationen mellan yrkeskategorier upplevs relativt god.

I den svenska Hälso- och sjukvårdslagen är målet för sjukvården att det ska ges likvärdigt till alla i hela befolkningen. Personliga egenskaper som kön, ålder, etnicitet eller bostadsort ska inte påverka utfallet på sjukvården. Att omotiverade skillnader förekommer i Sverige är välkänt i tidigare forskning. Syftet med detta fördjupningsarbete var att undersöka utifrån ett sjuksköterskeperspektiv hur man säkerställde likvärdighet inom den palliativa vården. Metoden som användes för att samla in informationen var intervjuer. Dessa genomfördes med tre sjuksköterskor i den utvalda kommunen. Intervjufrågorna hade tre tydliga teman utifrån Vedungs treenighet; förstå, vilja och kunna. Resultatet från denna undersökning visade att sjuksköterskorna arbetade aktivt med utbildningar kring palliativa vården. Samt att de säkerställde att all omvårdnadspersonal kände sig trygga i omvårdnaden vid livets slutskede. Bristerna som beskrevs av alla tre sjuksköterskorna var att ensamarbete ibland riskerade att äventyra jämlikheten bland de palliativa patienterna. Detta eftersom de inte kan vara på två ställen samtidigt. Slutsatsen av detta fördjupningsarbete är att sjuksköterskorna arbetar efter det riktlinjer och rutiner som finns på arbetsplatsen för att säkerställa en likvärdig palliativ vård.

Bakgrund    År 1967 lades grunden för hur den palliativa vården ser ut idag. En grundpelare inom den palliativa vården är den holistiska synen på människan, vilket går ut på att se patienten i sin helhet samt patienten och dennes närstående som en enhet i vårdandet. Den personcentrerade palliativa vården sammanför och väver samman patientens egen erfarenhet och kunskap om sig själv tillsammans med vårdpersonalens evidensbaserade kunskaper och erfarenhet av liknande möten med personer som befunnit sig i livets slutskede.  Syfte   Syftet var att beskriva hälso- och sjukvårdspersonalens erfarenheter, attityder och upplevelser av att vårda palliativa patienter. Metod   Metoden för arbetet var en icke systematisk litteraturöversikt där författarna använt sig av artiklar med kvantitativ samt kvalitativ metod. Databassökningar gjordes i CINAHL Complete och PubMed. Sammanlagt består resultatdelen av femton artiklar som kvalitets granskats utifrån Sophiahemmets bedömningsunderlag och artiklarna analyserades genom en integrerad analysmetod enligt Kristensson (2017). Resultat  Resultatet av litteraturöversikten består av fyra olika kategorier med samlade erfarenheter, upplevelser och attityder kring ämnet. Dessa fyra var: synen på självbild och religion i arbetet med palliativa patienterna, att tillgodose patienters behov, utveckla förebyggande strategier mot riskfaktorer och personcentrerad omvårdnad vid palliativ vård. Litteraturöversikten visade på att anställda inom den palliativa vården stundtals upplevde svårigheter med sitt eget välmående men att de utvecklat strategier för att inte riskera psykisk och fysisk ohälsa. Den svåra balansen mellan att göra sitt yttersta för sina patienter och risken för att själv drabbas av ohälsa var ett återkommande ämne i flera artiklar. Det fanns en viss osäkerhet i kommunikationen med patienten och dess anhöriga, rädsla att inte vara tillräcklig samt den emotionella aspekten som uppstår hos hälso- och sjukvårdspersonalen.  Slutsats  Utgångspunkten från resultatet i denna studie, visar att det är viktigt att vara medveten om svårigheterna med att arbeta palliativt. Detta för att framtiden kunna utveckla och möjliggöra för att alla palliativa patienter ska kunna erbjudas den bästa tänkbara vården och även för att bibehålla vårdpersonalens välmående. Det kan skapas en ond cirkel om personalens välmående påverkas negativt av arbetet och då finns risken att även kvaliteten påverkas i vården av patienterna

Bakgrund: Humant immunbristvirus (hiv) är en sjukdom som kan drabba alla människor i världen. Hiv smittar via blod och sexuell kontakt och är en obotlig sjukdom. Med antiretroviral terapi (ART) hämmas skadan i immunsystemet och helt eller nästan helt undertrycker hiv-replikation. Sjukdomen är förknippad med stigmatisering av vänner, familjemedlemmar och från personen själv, därför är det viktigt att belysa deras upplevelse av bemötandet inom hälso-och sjukvården. Syfte: Syftet var att belysa hur hivpositiva personer upplever bemötandet inom hälso- och sjukvården. Metod: En litteraturöversikt av vetenskapliga artiklar utfördes. Litteratursökningen genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed. Efter ett systematiskt urval och granskningsprocess valdes 14 artiklar ut, där 11 var kvalitativa och 3 var mixad metod. Dessa artiklar låg till grund för resultatet. Resultat: I resultat framkom två huvudkategorier; vårdande relation och kränkning av sekretess och integritet. Till vårdande relation tillhörde att mötas av hälso-och sjukvården, att få information och att få tillgång till hälso-och sjukvård. Till kränkning av sekretess och integritet tillhörde att utsättas för extra skyddsåtgärder, att bli diskriminerad och att sekretessen bryts. Resultatet visade på att det förekommit brister i bemötandet inom hälso-och sjukvården. Diskussion: Hivpositiva personer upplevde negativa känslor och lidande till följd av brister inom hälso-och sjukvårdspersonalens bemötande som var diskriminerade och stigmatiserande. Slutsats: För att skapa ett gott bemötande och minska lidande för hivpositiva personer bör hälso-och sjukvårdspersonal arbeta utifrån personcentrerad vård. Brist på kunskap låg till grund för negativa upplevelser, därför behöver vårdpersonal få vidare kunskap för att kunna minska patienternas lidande. / <p>2023-03-23</p>

Trots hälso- och sjukvårdslagens (2017:30) bestämmelse om jämlik vård förekommer bådeexkludering och diskriminering av personer som avviker från normen. Tidigare forskning harbelyst vikten av vårdpersonalens bemötande för att nå målet om en jämlik vård. Den besvararinte frågan om det bara är vårdpersonalens uppgift att implementera jämlik vård eller omansvaret delas med andra yrkesgrupper i vården. Uppsatsens syfte var att undersöka vilkenuppfattning medicinska sekreterare har om begreppet jämlik vård och hur de utifrån ettnormmedvetet perspektiv bemöter patienter. Frågeställningarna var ”Hur förhåller sigmedicinska sekreterare till jämlik vård?”, ”Vilka möjligheter och hinder kan sociala normermedföra för ett gott patientbemötande enligt medicinska sekreterare?” och ”Vilken möjlighethar medicinska sekreterare att implementera jämlik vård och ett normmedvetetförhållningssätt i sitt patientbemötande?” Den metod som användes för att samla in detempiriska materialet var samtalsintervjuer med fyra medicinska sekreterare som hadereceptionsarbete som en del av deras arbetsuppgifter. Resultatet visar att medicinskasekreterare har en god kunskap om normer och vilka effekter normer kan ha för den somavviker från normen, men det finns en osäkerhet kring om och hur de kan bidra till jämlikvård. De medicinska sekreterarna anpassar sitt bemötande utifrån patienternas förutsättningar.Reflektion som ett sätt att öka normmedvetenhet och skapa möjlighet att förändra normer skersporadiskt. Slutsatsen är att det finns ett behov av individuell reflexivitet samt ettprofessionsöverskridande jämlikhetsarbete.

Arbetsrelaterad stress bland vårdens chefer ökar och arbetsmiljön blir allt viktigare. Arbetsgivaren har det yttersta ansvaret för arbetsmiljön på arbetsplatsen. Riksdagen röstade år 1977 igenom arbetsmiljölagen (SFS 1977:1160) vilket är en bra grund att luta sig mot. Författarna vill med denna studie öka medvetenheten och studera förekomsten av arbetsrelaterad stress hos hälso- och sjukvårdens chefspositioner. Hur mycket arbetsrelaterad stress finns egentligen inom hälso- och sjukvårdens chefer. Är den densamma i privat, kommunal och regional verksamhet? Med en kvantitativ studie har författarna med en öppen webbaserad enkät fått fram att stress, trötthet och spänningshuvudvärk/ migrän är de största faktorerna för chefernas dåliga mående inom den privata, kommunala och regionala verksamheten och att återhämtning på arbetstid nästan är obefintlig. Detta styrker tidigare studier och rapporter som visar att allt fler sjukskriver sig på grund av psykisk ohälsa och att stress kan leda till kognitiva funktionsnedsättningar. I författarnas studie upptäcktes inga väsentliga skillnader mellan privat, kommunal, regional och verksamhet.

Fetma är en sjukdom som ökar i Europa och världen. Sjukdomen utgör en riskfaktor för att utveckla andra hälsoproblem och ökar mortaliteten för patienten. Vårdpersonal kommer vid flera tillfällen möta denna patientgrupp i olika hälso- och sjukvårdsmiljöer och ska verka för att ge en god vård av hög kvalitet. Vårdpersonal har stor möjlighet att påverka om patienten kommer söka hjälp från hälso- och sjukvården vid framtida hälsoproblem. Det är därför av yttersta vikt för sjuksköterskan att vara omsorgsfull vid möten och göra ett gott intryck på denna patientgrupp. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att beskriva hur patienter som lever med fetma upplever stigmatisering inom hälso- och sjukvården. Metod: Kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. I analysen har 12 vetenskapliga artiklar inkluderats. Resultat: Efter analysen framkom fem kategorier; att inte bli lyssnad på, att känna sig avvisad och avvikande, att bemötas med förakt, att uppleva avsaknad av stöd, att känna sig sårbar. Slutsats: Resultatet visar att personer som lever med fetma utsätts för många situationer vid möten med hälso- och sjukvårdspersonal där de känner sig utsatta för förakt och avvisande bemötanden som resulterar i en ökad sårbarhet och sämre livskvalitet. Kunskap om sjukdomen och vad stigmatisering gör med patienter är viktigt för sjuksköterskans arbete för att kunna ge en personcentrerad vård där patientens hälsa förbättras och inte försämras.