The aim of this thesis is to analyse the meaning of instances of classical reception and uses of Antiquity within student clubs and societies at Stockholm University. The analysis is structured around a variety of factors, concerning the names and symbols of local student associations, as well as their social events and theatrical projects. There are notable differences to be found between societies targeting Classics students and those aimed at other student groups. Even though instances of classical reception are present in many different types of student associations, they take on a particular meaning for Classics students, who are more invested in the accuracy of the references than others. The theoretical framework of Swedish scholar Peter Aronsson is used to explain these differences. Furthermore, the study indicates that all student organisations are somewhat dependent on the classical tradition existent within academia.

<p>The aim of this paper is to apply Robert N. Bellahs theory of civil religion, within a Swedish societal context. Bellahs theory was designed in, and influenced by American culture. Therefore, the “translation” of Bellahs theory does not come without problems. A methodological discussion concludes with methods focusing on national self-conceptions. Through this method, the Swedish social democratic notion of the “folkhem” can be related to the notions included by “the American way of life”. The “folkhem” as well as “the American way of life” includes ideas of the nation, made up by specific historical events, in both nations. Those ideas are vital parts of the national self conception in both nations. Historical premises are constantly reborn through the rhetorical reinterpretation, and through the eyes of Bellah, the notion of the folkhem creates a national embracive, ethical value system. The notion of the folkhem still is viable in the Swedish society. Contemporary use of the folkhem-notion is discerned by the threats of globalization and neoliberlismic tendencies. In the light of these threats, the folkhem-notion includes the preservation of Puritanism ideals.</p><p> </p>

No description available.

The aim of this paper is to apply Robert N. Bellahs theory of civil religion, within a Swedish societal context. Bellahs theory was designed in, and influenced by American culture. Therefore, the “translation” of Bellahs theory does not come without problems. A methodological discussion concludes with methods focusing on national self-conceptions. Through this method, the Swedish social democratic notion of the “folkhem” can be related to the notions included by “the American way of life”. The “folkhem” as well as “the American way of life” includes ideas of the nation, made up by specific historical events, in both nations. Those ideas are vital parts of the national self conception in both nations. Historical premises are constantly reborn through the rhetorical reinterpretation, and through the eyes of Bellah, the notion of the folkhem creates a national embracive, ethical value system. The notion of the folkhem still is viable in the Swedish society. Contemporary use of the folkhem-notion is discerned by the threats of globalization and neoliberlismic tendencies. In the light of these threats, the folkhem-notion includes the preservation of Puritanism ideals.

<p>Turistiskt kulturutövande – en studie om autentiska kulturarv fiktiva kontexter i Skara och Skottland, är en magisteruppsats som studerar ett fenomen kallat för ”fiktiva kulturarv”. Två fallstudier, ”Arnfenomenet” och ”Da Vinci- effekten”, analyseras utifrån uppkomst, kulturturistisk form och marknadsföring. Turistiskt kulturutövande har allt mer börjat innebära samarbetsprojekt mellan kultursektorn och turismnäringen vilket fört med sig både positiva och negativa reaktioner. Uppsatsen presenterar hur det fiktiva kulturarvet med dess autentiska och fiktiva delar kan bidra till både möjligheter och begränsningar inom kulturturistiska samarbetsprojekt.</p> / <p>“A study of fictional context in the intermediary of authentic cultural heritage in Skara and Scotland” is a study about a phenomenon called “fictional cultural heritage”. Two case studies, “the Arnphenomena” and “the Da Vinci- effect”, are analysed from their origin, marketing and different aspects of cultural tourism. Cultural tourism has more frequently been used as collaborated projects between the tourism industry and the heritage industry. These projects have brought both positive and negative reactions. This study shows the “fictional cultural heritage” and how it’s authentic and fictional aspects can entail both possibilities and limitations.</p>

Uppsatsen ämnar utforska hur den postapokalyptiska genren brukar historia. Detta görs genom en läsning av Dimitrij Gluchovskijs Metro 2033 (2009), utifrån Espmarks syn på dialogicitet och Aronssons historiebruksteoretiska tankar, där historiskt meningsskapande med olika syften blir till genom berättelser i former som större narrativ, metaforer, metonymier och symboler.Bakhtins kronotop används också, men med Aronssons fokus på dess spatiala sida. Uppsatsen föreslår att figuren kan användas för att visa hur fiktionen kan skapa ett abstrakt rum istället för ett rent konkret eller fysiskt, och därmed få med de känslor och den världssyn som är intimt sammanlänkade med det fysiska rummet. I uppsatsen friläggs hur Metro 2033 återskapar en abstrakt version av det kalla krigets spelplan för att legitimera kärnvapenkrigsmotivet.Förslag ges också på en begreppsapparat för att tala om olika historiska nivåer i den postapokalyptiska fiktionen där vår samtids accepterade historia, förutom att den modifieras fiktivt, också får sällskap av spekulativ pre- och postapokalyptisk historia. Uppsatsen ger flera exempel på hur texten brukar historia, bland annat hur den spekulativa historien kan användas för att kommentera företeelser ur samtidens accepterade historia. Uppsatsen visar också att ett av textens huvudsakliga budskap, uppmaningen till mänskligheten att sluta konstruera och demonisera den andre, medvetet förstärks genom bruket av historia eftersom den historiska dimensionen ger kontinuitet till den framtida visionen. / The aim of this essay is to explore the using of history in post-apocalyptic fiction. This is accom-plished by reading and analyzing Dimitrii Glukhovskii’s Metro 2033. The theoretical basis for the reading is the dialogicity of Espmark and Aronsson’s theory of using of history. It posits that the production of meaning through history is made from narratives of different lengths and shape, such as metaphors, metonymies and symbols. The chronotope of Bakhtin is also applied, but with Aronssons focus on its spatial component. A suggestion is made to apply it in a way that shows how the fiction can refer to, or create, an ab-stract spatial location, rather than a physical, and thereby evoking the feelings and worldviews intimately associated with the location and its time. In the reading of the text this is shown by ar-guing that Glukhovskii recreates the cold war as an abstract chronotope to legitimize his nuclear apocalypse scenario. The essay presents suggestions for definitions of the historical levels in the genre. These are la-beled accepted history of the present, fictive rewriting of the same, and lastly pre- or post-apoca-lyptic speculative history, depending on whether the temporal interest lies prior to or after the im-agined apocalypse. The essay exemplifies a number of ways in which the text uses history, one of which is to use the speculative history to comment on the accepted history of the present. The essay also shows that the intent of the text, the plea to humanity to stop the process of othering, is enhanced by the use of history since the historical perspective offers a retrospective continuity that strengthens the future vision.

Avhandlingen syftar till att jämföra och förstå variationen av historiebruk i samband med minnesfiranden av heliga Birgitta i Sverige och hellig Olav i Norge med fokus på olika aktörers motiv, resurser, budskap och identitetsskapande processer i en tid av modernisering och sekularisering. Under den katolska medeltiden var helgonfiranden vanliga, men de förbjöds i samband med reformationen. I slutet av 1800-talet, samtidigt med omvandligen av de båda länderna till moderna industri-samhällen, väcktes återigen intresset för dessa helgonfiranden. Det var bland annat liberala rörelser som brukade helgonen för att förankra de förändringsprocesser, som man ville göra, i historien. Heliga Birgitta användes i Sverige av kvinnorörelsen som en medeltida förebild i kampen för ökat inflytande i samhälle. Hellig Olav blev under samma tid i Norge en symbol för nationell självständighet i kampen för upplösning av unionen med Sverige. För den katolska kyrkan, som under 1800-talet åter fick verka i de båda protestantiska länderna, blev bruken av heliga Birgitta och hellig Olav en historisk länk till medeltidens kyrka och för att därigenom legitimera sin verksamhet, medan de lutherska kyrkorna tog avstånd från dessa firanden. I avhandlingen följs utvecklingen av dessa minnesfiranden i relation till samhällsförändringarna. På 1920-talet väcktes även de lutherska kyrkornas och det offentliga samhällets intresse för Birgitta- och Olavjubileer. Genom det ekumeniska genombrottet på 1970-talet och kyrkornas ökade engagemang i sociala och kulturella frågor efter Andra Vatikankonciliet blev jubileerna arenor då den ekumeniska gemenskapen och kulturella öppenheten synliggjordes vilket bidrog till att bredda intresset för dessa firanden. Detta förstärktes i tiden kring sekelskiftet 2000 samtidigt som engagemanget från det offent-liga samhället och kommersiella aktörer ökade. Författaren ser utvecklingen av dessa jubileer som uttryck för olika identitetsprocesser. Hellig Olavs roll som en nationell symbol har varit mycket tydlig medan heliga Birgitta framför allt symboli-serat Sveriges internationella roll. Orter som varit viktiga i helgonberättelserna har brukat helgontradi-tionerna i lokala identitetsprocesser vilket allt mer betonats genom turismens ökade betydelse. Jubile-erna har även öppnat för individuella identitetsprocesser med helgonen som religiösa förebilder. För kvinnorörelser har heliga Birgitta genomgående under åren framförts som en viktig förebild. I avhandlingen diskuteras även hur det ökade intresset för firanden av heliga Birgitta och hellig Olav förhåller sig till teorin om den ökade sekulariseringen i det moderna samhället. Med stöd av religionssociologisk forskning diskuteras detta samband. En religiös pluralism kan öka det religiösa utbudet och därmed även ”konsumtionen” av religion. Många kombinerar även det moderna samhällets rationalitet med irrationella föreställningar och upplevelser. / The aim of this thesis is to compare and understand the variations in the use of history in connection with the commemorations of S. Bridget and S. Olav while focussing on different participants’ motives, assets, messages and identity construction processes in an era of modernization and secularization. During the Catholic Middle Ages, celebrations of saints were common, but after the Reformation they were forbidden. At the end of the 19th century, parallel to the development of modern industrial societies in Sweden and Norway, a new interest in celebrating the national saints was aroused. It was mostly the liberal movements who made use of the saints in order to establish the changes they wanted to do in the past. S. Bridget was used by the women´s-rights movements as a role model from the middle ages in the struggle for more influence in society. In Norway, S. Olav was held up as a symbol for national independence in the struggle for the dissolution of the union with Sweden. For the Catho-lic Church, which was re-established in both countries in the 19th century, their use of S. Bridget and S. Olav became a historical link to the medieval church and as a means to authorize their activities. On the other hand, the Lutheran churches repudiated these celebrations of saints. This thesis follows the development of the commemorations in relation to the changes in the socie-ties. In the 1920s the Lutheran churches and the public bodies became interested and involved in cele-brating S. Bridget and S. Olav. After the radical change of the ecumenical climate in the 1970s and a stronger ecclesiastical engagement in the social and cultural life after the Second Ecumenical Council of the Vatican, the commemorations became arenas where the ecumenical fellowship and cultural openness were visible. These events also promoted a growing general interest in these celebrations. This was strengthened around the year 2000 and at the same time the engagement from the public bodies and commercial players increased. The author describes the development of these commemorations as expressions of different identity construction processes. S. Olav became a national symbol while S.Bridget became primarily a symbol for Sweden in the international community. Places with important roles in the stories about the saints have used the traditions in local identity processes. This has been increasingly emphasised because of the growing importance of tourism. The celebrations have also opened the possibility for individual identity processes with the saints as important models. For women´s-rights movements S. Bridget has been used as a strong ideal. The thesis also discusses how the growing interest for commemorating S. Bridget and S. Olav is linked to the theory of secularization of modern society. This connection is discussed in relation to research in the sociology of religion. Religious pluralism can increase the religious supply and thereby also the “consumption” of religion and many people seems to combine the rationality of the modern society with irrational ideas and experiences without difficulties.

In 1991, a diplomatic controversy arose between Greece and the newly independent Republic of Macedonia, regarding naming, minority rights and the use of historical symbols. The claims of the new state to the name Macedonia and the historical heritage associated with it were perceived as a threat against Greek national identity and history itself. Within months, the so-called Macedonian question came to dominate the Greek domestic and foreign policy agenda. In Greek public debate, the conflict blended with concerns about the nation’s past, present and future, which played into the challenges brought about by the end of the Cold War. The Macedonian conflict can thus be understood as symptomatic of a crisis in Greek historical culture, as well as a catalyst for broader concerns about the role of history in contemporary society. This study explores the contexts in which the conflict evolved and how history was perceived, narrated and used by institutions, communities and individuals who sought to influence public opinion and policy-makers. The theoretical point of departure is the concept of historical culture, defined as the totality of discourses through which a society makes sense of itself, the present and the future through the interpretation of the past. In the study of historical culture, the notions of narratives and uses of history have been employed, with the notion of boundary-work as a supplementing analytical tool. The material of the study is primarily drawn from mainstream press, but also includes historiography. The study shows how the Macedonian controversy was intertwined with the identity- and memory-political demands of substate actors. Particular attention is paid to the emergence of a narrative on genocide among Greeks of Pontian origins. This happened in an age when traditional notions of national pride were being challenged by transnational history-cultural concerns about human rights and the notion of national guilt. The study also sheds light on how academic historians dealt with issues brought about by demands for politically committed scholarship, objectivity, legitimacy and the need to adjust in a transnational setting. / Denna studie har sin utgångspunkt i de utmaningar som det grekiska samhället och nationalstaten stod inför vid kalla krigets slut. I fokus står den diplomatiska konflikten mellan Grekland och republiken Makedonien, gällande den senare partens namn och bruk av historiskt laddade symboler samt minoritetsrättigheter. Denna makedonska konflikt som seglade upp i samband med Jugoslaviens sammanbrott kom att dominera den in- och utrikespolitiska dagordningen i Grekland under det tidiga 1990-talet, och förde tidvis in landet på kollisionskurs med dess västeuropeiska och amerikanska partners. Avhandlingens syfte har bestått i att spåra de sammanhang som denna konflikt växte fram i. Jag hävdar att den makedonska konflikten inte endast skall förstås som en kris i grekisk inrikespolitik, eller i landets relationer med omvärlden, utan fastmer som en kris i den grekiska historiekulturen. I det offentliga samtalet i Grekland smälte konflikten samman med en oro gällande nationens förflutna, nutid och framtid. Den diplomatiska fejden med den nya grannstaten i norr uppmärksammades av en bred allmänhet och åtföljdes av en diskurs som utmålade den egna nationens historia och arv som hotade. Studiet av denna diskurs, eller rättare sagt diskurser, om historia är ett viktigt mål i denna avhandling, eftersom det belyser uppfattningar om det förflutna jämte farhågor rörande nuet och nationens framtid, uppfattningar och farhågor som ytterst präglade den politiska krisen. Den teoretiska utgångspunkten för studien återfinns i begreppet historiekultur. Med detta avses de samtliga diskurser genom vilka ett samhälle begripliggör sig självt, nuet och framtiden genom att tolka det förflutna. Sålunda definierad skall historiekultur förstås som både struktur och process. Det innebär att historiekulturen är både ramverket av kunskap, attityder och värderingar som ger den enskilde mening och sammanhang, och samhällen deras sammanhållning, och själva handlingen genom vilka ovansagda skapas och förmedlas. Som redskap för att studera historiekultur har begreppen berättelser och historiebruk använts. Eftersom studien särskilt uppmärksammar fackhistorikers roll i konflikten – viktiga i egenskap av aktörer som skapar och sprider den kunskap och de värderingar som utgör historiekultur – har även ett vetenskapssociologiskt perspektiv infogats. Offentliga kontroverser rörande det förflutna inbegriper kamp om trovärdigheten i vissa tolkningar liksom hos dem som framför dem. Som kompletterande analysredskap brukas begreppet gränsdragning (boundary-work), utifrån uppfattningen att vetenskapen bör studeras i det sociala sammanhang i vilket den bibringas mening och auktoritet. Historiekultur studeras genom dess lämningar. I föreliggande avhandling utgörs källmaterialet främst av artiklar i grekisk dagspress, men även historieskrivning (akademisk såväl som icke-akademisk) i bokform, vetenskapliga tidskrifter och andra relevanta trycksaker där historia debatteras, berättas, sätts in i sammanhang och brukas, har studerats. Materialet täcker ingalunda grekisk historiekultur i hela dess vidd men utgör likväl ett representativt urval av de arenor där såväl allmänhet som specialister mötte diskurser och debatter om det förflutna. 324 Studien har kartlagt de sätt på vilka historia brukades med särskilt avseende på de intressen som kan skönjas däri. Själva upplevelsen av kris tog sig uttryck i ett existentiellt historiebruk, kopplats till ett sökande efter rötter och kontinuitet som närdes av fruktan för krig, rotlöshet och kulturell minnesförlust. Det upplevda yttre hotet mot Grekland beskrevs ofta i termer av en hotande utmaning gentemot den nationella identiteten och nationens överlevnad, men också som en möjlighet att återupprätta en samlande nationell berättelse. Samtidigt brukades historia med både kommersiella och politiska mål i sikte, eftersom det nationella förflutna sågs som en moralisk, politisk och ekonomisk tillgång. Ett framträdande drag i debatten var ett politiskt historiebruk som syftade till att utmana en upplevd vänsterhegemoni som utmålades som ett hinder för nationell enighet och främjandet av Greklands utrikespolitiska målsättningar i utlandet. Men historia kunde även brukas politiskt för att visa på nationalismens avarter. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt det moraliska historiebruket. Detta är ett bruk som utmanar vad som utpekas som förhärskande föreställningar och därför är ett medel för historiekulturens förändring. Historieproducenter längs med den politiska skalan tenderade att utforma sina berättelser i kritisk och moralistisk anda, även om syftet ofta var att bevara en traditionell förståelse av nationell historia och identitet. Emellertid är det berättelser som utmanar den nationella tolkningsramen som undersökts särskilt noggrant. Det moraliska historiebruket hänger samman med hur den makedonska frågan nyttjades till att främja minnespolitiska krav. I detta sammanhang har särskild uppmärksamhet riktats mot den slaviskmakedonska minoritetsaktivismen som prisade etnisk särart och anklagade den grekiska staten för diskriminering. Dess historiebruk underblåste föreställningar om ett överhängande hot mot den grekiska nationalstaten och tilltalade som sådant också grupperingar inom den grekiska vänstern, som i den slaviskmakedonska kritiska berättelsen såg ett medel till förändring av rådande samhällsordning och den nationella historiekulturen, genom att blottlägga statens ”ideologiska historiebruk”. En grupp som brukade historien moraliskt och som i viss utsträckning även länkade sin minnespolitiska dagordning till den makedonska frågan återfanns bland de pontiska grekerna. Studien har belyst hur en pontisk identitet knuten till en berättelse om folkmord i Turkiet och en historia av diskriminering i Grekland växte fram i senare delen av 1980-talet och erkändes av staten 1994. Medan kapitel 3 utforskar det lokala historiekulturella landskapet i det grekiska Makedonien, belyser kapitel 4 även de förbindelser som pontiska aktivister sökte upprätta med historiska berättelser utanför den nationella historiens ramverk, huvudsakligen det armeniska folkmordet och förintelsen. Förhållandet mellan politik och historia, mellan kritiska berättelser som utmanade förhärskande uppfattningar i nationella frågor och dem som försvarade den förda politikens legitimitet och den officiella historieskrivningen, står i fokus för kapitel 5. Den makedonska konflikten medförde kolliderande anspråk på expertis inom vetenskapssamhället – mellan ämnesdiscipliner och enskilda forskare – såväl som mellan fackmän och lekmän, vilket tog sig uttryck i retoriska 325 uteslutningsmekanismer. För somliga bar den allmänna betoningen av nationell historia ett löfte med sig om finansiering och förstärkt prestige åt dem som hade denna inriktning. Andra uppfattade den makedonska krisen och historieskrivning med nationella och politiska förtecken som ett direkt hot mot den fria forskningen och Greklands överlevnad som ett demokratiskt samhälle. Den akademiska autonomin som föreföll hotad skyddades genom att insistera på en skiljelinje mellan historia som vetenskap respektive som ”ideologiskt bruk” för politiska ändamål. Detta försök att återupprätta konsensus inom vetenskapssamhället genom att vädja till professionens etiska principer blev också en utväg för historiker som med tiden sökte distansera sig från en förd politik som uppfattades som skamfilad och nationalistisk. Analysen har visat på de sammanhang i vilka den makedonska krisen växte fram och hur farhågorna för och bruket av historia kan förstås. Den första av dessa kontexter är den inrikespolitiska, närmare bestämt det grekiska samhällets demokratisering efter 1974. I det nya pluralistiska klimatet införlivades delar av den tidigare förföljda vänsterns kritiska berättelse om det nära förflutna i statens historieskrivning. Övergången från ett auktoritärt samhälle och historiekultur till en ökad öppenhet banade även väg för missnöjda gruppers identitetspolitik (slaviska makedoner, pontiska och andra anatoliska greker), grupper vars historiebruk naggade de gamla nationella och ideologiska stora berättelserna i kanten. Vid tiden för kalla krigets slut 1989 hade en allmänt spridd besvikelse gentemot de politiska ideologierna, i synnerhet socialismen, medfört en motreaktion till förmån för en mer traditionell nationalism. Det andra betydelsefulla sammanhanget återfinns i den europeiska integrationen som följde på Greklands EG-inträde 1981. Denna medförde inte endast hopp om ekonomisk vinning utan även behovet att bearbeta förlusten av nationellt självbestämmande och traditionella former av självförståelse. Grekland stod inför uppgiften att finna sin plats i det nya Europa, samtidigt som landet måste hantera den nya verklighet som 1990-talets krig på Balkan medförde. Särskilt historiker betonade att denna process gjorde det nödvändigt att europeisera nationens värderingar och uppfattningar kring historia, en uppgift som försvårades av Greklands hållning i den makedonska frågan och det sätt på vilket man slog vakt om ”historiska rättigheter”. Även aktivister som, huvudsakligen i den grekiska diasporan, var sysselsatta med att marknadsföra denna fråga pekade på behovet av att modernisera aspekter av den nationella historiekulturen i en tid av europeiskt enande och konvergerande historieutbildningar. Det som ovan beskrivits har ett nära samband med det tredje stora sammanhanget, som även det är av transnationell art. Den nationella historiekulturen är inte avskild från omvärlden; föreställningar om det förflutna rör sig över nationella gränser. På global nivå sammanföll den makedonska konflikten med de s.k. history wars, historiekrig som rasade vid samma tid runtom i världen. Dessa återspeglar i sin tur urholkandet av de stora nationella och ideologiska berättelserna i västerländska samhällen, de identitets- och minnespolitiska kraven hos under- och ickestatliga aktörer, de mänskliga rättigheternas paradigm och 326 beklagandets politik (the politics of regret), som anammar nationell skuld som ny princip för politisk legitimitet. Trenden inom transnationell historiekultur mot en mer universell moral, symboliserad av den ”amerikaniserade” (och ”europeiserade”) förintelsens moral innebar en ytterligare utmaning mot de nationella historiekulturerna. Den pontiska folkmordsberättelsen (och dess nationaliserade förlängning) analyseras som svarande till kravet på en ”amerikanisering” av grekisk historiekultur. I detta sammanhang lyfts den grekiska diasporans roll fram, inte endast som instrumentell i utformningen av Greklands utrikespolitiska dagordning, men även i egenskap av förmedlare av historiekulturella angelägenheter och behovet av anpassning till transnationell omgivning. Konsekvenser av denna ”amerikaniserade” folkmordsberättelse diskuteras. Ett fjärde sammanhang, med en både nationell och transnationell dimension, är det akademiska, inom vilket forskare debatter och formar historiens representation. Identitetspolitikens ankomst och den makedonska konflikten stod även i samband med den objektivistiska historieskrivningens legitimitetskris och den postmoderna utmaningen. Urholkningen av staters bärande historieberättelse och tolkningsföreträde motsvarades i viss utsträckning av ett undergrävt förtroende för den traditionella historieskrivningens trovärdighet och auktoritet. Denna urholkning kunde tolkas som ett hot mot själva historievetenskapen och professionen. Ett annat sätt att bemöta detta hot var att betrakta såväl det som den makedonska krisen som en uppfordran till perspektivskifte inom forskning och historieskrivning. Samspelet mellan politik och historia, mellan förståelsen av svunna realiteter, nutida bekymmer och förväntningar inför framtiden formade sålunda den politiska krisen och banade väg för den grekiska historiekulturens förändring.

This thesis deals with the image of the Vikings. I wish to investigate how this image came to being during the 19th and early 20th century and give examples of how the Viking age was approached archaeologically during this time period. In addition to this, I discuss the image of the Vikings in relation to concepts such as nationalism, Scandinavian identity and how we use history. The aim is to contribute to the discourse about ideology in relation to history. I wish to raise awareness about how we use history and how our evaluation of the past, in this case the Viking age, affects our perception of the past and the present. I have chosen three archaeological sites in order to exemplify how archaeologists have approached the Viking age, and how archaeology can be linked to ideology. These sites are Old Uppsala and Birka in Sweden, and Hedeby in present-day Germany. In addition to this, I also discuss what role the Viking age played in the 19th century world of ideas. I read and analyse publications on the topic from different time periods and contexts. The theories used are those of Stefan Bohman, Benedict Anderson and Lise Nordenborg Myhre on nationalism and its symbolism. The discussion is also based on Evert Baudou’s theories on archaeological interpretations, as well as the theoretical framework characteristic of the 19th century, culture-historical archaeology. The Viking age played an important part in shaping a Scandinavian identity, particularly in Sweden. The loss of Finland to Russia in 1809 created a need of a new identity. In the wake of this, as well as deepened relations to Norwegians and Danes, a new ideology called scandinavism was formed with the Viking age at centre. Later, the Iron Age was of significance when the German Nazi regime needed to legitimise their policies and ideology. The excavations at Hedeby mirror the Nazi ideology, but the Swedish sites have also proven to have connections to nationalism, both at the time of excavation but also in the form of interpretation. I base my analysis on the phenomena explanation, consolidation and rejection in order to establish how the past can be used in defining the present in relation to the past. I discuss how the past is used to define the present, ourselves and our society and how it is can be used in a nationalistic setting.

This thesis by publication contains an introductory summary chapter and three papers. The first paper presents a study of how the concept of historical consciousness has been defined, applied, and justified in Swedish history didactical research. It finds that there is consensus regarding the definition of what a historical consciousness is, but that there is variation in how the concept is applied. It is suggested that this variation makes historical con­sciousness a complex and vague concept.      The second paper uses the results presented in the first paper as a point of departure and from thence argues for a broadened understanding of the concept of historical consciousness that incorporates its definition, applica­tion, development, and significance. The study includes research about his­torical consciousness primarily from Sweden, the UK, the USA and Canada. The paper presents a typology of historical consciousness and argues that level of contextualisation is what distinguishes different types of historical consciousnesses and that an ability to contextualise is also what makes his­torical consciousness an important concept for identity constitution and morality.      The third paper proposes a methodological framework of historical con­sciousness based on the theory of historical consciosusness presented in the second paper. It presents arguments for why the framework of historical consciousness proposed can be useful for the analysis of historical media and it discusses how aspects of the framework can be applied in analysis. It then presents a textbook analysis that has been performed according to the stipulated framework and discusses its results regarding how textbooks can be used to analyse historical consciousness and its development. / Forskarskolan Historiska Medier (ForHiM)