I fokus för denna uppsats står barndomens metaforik i två litterära verk, nämligen Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) och Inger Edelfeldts Breven till Nattens Drottning (1985). Syftet men uppsatsen är att undersöka hur uppfattningen om barndomen konstrueras och förändras i litterära verk från skilda tider. Metoden bygger på att den jämförande analysen lyfter fram likheter och skillnader i gestaltningen av Krusenstjernas respektive Edelfeldts huvudpersoners själsliv och deras mognadsprocess – ett begrepp som hänger ihop med barndomens skiftande betydelse. Genom att relatera romanerna till 1900-talets psykoanalytiska teorier av Jung, Freud, Fromm och Berne visar textanalysen att Tony från Krusenstjernas berättelse och Edelfeldts romanfigur George Daniel går igenom likadana utvecklingsfaser innan de upplever en slags försoning med livet och övervinner det inre främlingskapet: mötet med Skuggan (personlighetens mörka sida), fascination av döden som smälter samman med kärlek till mänskligheten, det religiösa tvivlet, kroppsliga plågor och saknad efter ömhet. Barndomen skildras som en dramatisk process vars syfte är att uppnå den nya livsfasen då människan känner sig mer mogen och säker. Ur texterna framträder dock en annan uppfattning av barndomen som ett psykiskt ursprungligt jagtillstånd som alltid finns kvar i människans psyke i form av det kärleksfulla och lekfulla barnet. Hos Krusenstjerna konstrueras den unga Tonys intuitiva världsbild. Huvudpersonens barndom gestaltas som en såväl psykisk som fysiologisk process som även präglar den blivande vuxnes varseblivning. Barndomens metaforiska betydelse innebär det verkliga konkreta barnets förlorade oskuld, det lyckliga omedvetna och spontana tillståndet som visar sig i Tonys fantasier och kärleksdramer. Edelfeldts sätt att skildra tonåringens mognadsprocess är däremot analytiskt. I Georges psyke är det levande inre barnet förträngt till förmån för en intellektuell medvetenhet och rationella lekar vilket resulterar i en bild av någon universell schematisk karaktär som saknar åldersgräns och det verkliga ansiktet. I Edelfeldts roman blir barndomen en slags litterär modell av de psykologiska processer som pågår i den moderna människans själsliv. Barndomens metaforik tar sig uttryck i det förlorade arketypiska barnets förbrukade symbol som i olika former förekommer i Georges drömmar och fantasier. Uppsatsen tangerar också skillnaden inom det narrativa perspektivet i berättelserna. Den tragiska intonation som ligger i Krusenstjernas roman förvandlas till ett intertextuellt spel i Edelfeldts roman. Krusenstjernas verk saknar den ironiska intonation som genomsyrar Edelfeldts skildring. Tony anses som författarinnans alter ego, bäraren av Krusenstjernas verkliga rädslor och komplex. George D. Bratt i Edelfeldts roman blir däremot upphovsmannens marionett; hans dagbok kan uppfattas som skärningspunkt för psykoanalytiska, filosofiska och bibliska diskurser.

This essay explores the intertextual qualities in and between Kristian Lundberg’s works Yarden, Mörkret skulle vara som ljuset and Och allt skall vara kärlek. Read as a trilogy, it bears a thematic resemblance to Dante Alighieri’s Divine Comedy; an autofictional depiction of emancipation from alienation by grace. To reach this conclusion, I use Julia Kristeva’s theory of intertextuality and Roland Barthes’ post-structuralist differention of Work and Text together with his notion of the Paper-Author. Through a kaleidoscopic reading of the two trilogies, Dante and Kristian become pilgrims in the word’s true, etymological sense: foreigners, both religious and materialistic. As such, they walk the spiritual and material world making no distinction between the two towards a love whose essential nature is twofold: at once human and divine.

Uppsatsens syfte har varit att lyfta fram skivomslaget genom designgrupperna Hipgnosis och StormStudios bildspråk i en populärkulturell analysmodell på tre nivåer. Ansatsen har varit att genom denna modell försöka skildra deras bildspråkliga påverkan via omslagets representation av artisterna och kommunikation med skivköparen. Skivomslaget som koncept inom skivindustrin nådde sin storhetstid under den postmodernistiska epoken från sent 1960-tal fram till 2000-talet. Uppsatsen syfte blev då även att utforska vad som utmärker designgruppernas bildspråk kopplat till postmodernismens tillstånd, konsthistorien och populärkulturella texter (bilder, litteratur, musik, tidningar, media, konst etc.). Resultatet avslöjar att Hipgnosis och StormStudios skivomslag har starka kopplingar till konsthistoriens kändaste konstnärer under modernismens epoker från bl.a. surrealismen. Det framkommer också att deras arbete har samband med det rådande postmoderna tillståndet av intertextuella- och fragmentariska lån ur populärkulturella texter som producerats för en masskultur. Med detta blottas designgruppernas kreativa arbetssätt och bildspråk utmärkande av sin fantasieggande hybrid mellan konst- och filmvärlden samt fotografikonsten – vilket skapat dem ett eget varumärke som designers. Deras omslagsdesign har dessutom nått utanför musikindustrin som genre och arbetsfält genom andra konstnärliga fält. Man kan se på deras arbete som kreativ konst utan gränser.

Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka underliggande mönster som styr två populärkulturella texter i form av musikvideor publicerade på webbsajten YouTube: Madonnas Like A Virgin och Lady Gagas Bad Romance, samt undersöka om dessa mönster lever vidare inom populärkulturen genom ständigt återskapande.Metoden som används är diskursanalys med genusperspektiv för att ta reda på hur maskulinitet och femininitet konstrueras i det här sammanhanget. En diakron tillika jämförande analys görs för att se om liknande diskurser styr de båda musikvideorna. I arbetet används det vidgade textbegreppet och således utgörs texterna i det här fallet av rörliga bilder, sångtexter och YouTube-kommentarer.Frågeställningarna som ligger till grund för undersökningen är följande: Vilka diskurser, sedda ur genusperspektiv, genomsyrar texterna samt hur gestaltas och förmedlas dessa? Har de båda texterna liknande underliggande mönster, trots att de producerats med 25 års mellanrum? Kan man genom intertextuella kopplingar till de analyserade verken påvisa att diskurserna hela tiden skapas och återskapas i samhället genom populärkulturella texter?Slutsatser: texterna genomsyras av fem dominerande diskurser: kvinnan som oskuld respektive hora, drömprinsen, ”en riktig karl”, mannen har makten samt den starka kvinnan. De båda texterna har liknande underliggande kulturella mönster trots de mellanliggande 25 åren. Intertextuella kopplingar till äldre verk samt moderna texter visar att diskurserna hela tiden skapas och återskapas i populärkulturen.

<p>I vår uppsats har vi valt att titta på det omåttligt populära TV- programmet Efterlyst som i år är inne på sin 35:e säsong. Efterlyst är brottsbekämpning på bästa sändningstid, ett program där nyheter och fiktion vävs samman och resulterar i underhållnings-TV.</p><p>Syftet med uppsatsen är att titta på hur man i tv programmet Efterlyst förhåller sig till de brott programmet tar upp och hur de människor som kopplas ihop med brotten framställs. Vi gör en ansats att genom en diskursanalytisk metod finna det väsentliga i hur människor framställs i Efterlyst. Vi är särskilt intresserade av att titta på hur brottslingar och offer med icke-svensk bakgrund framställs i programmet samt om det kan påvisas någon skillnad mellan hur dessa presenteras jämfört med de personer som har svensk bakgrund.</p> / <p>A study of the popular Swedish TV-show "Efterlyst". In this discourseanalytic essay we've choosen to look at how the program portrais the people involved in the crimes and we are especially interested in how people with non-swedish background are described.</p>

No description available.

This thesis is a study of the formation and development of Ciaran Carson’s poetics from his debut in the 1970s up to and including his fourth principal collection of poems, First Language, published in 1993. Examining Carson’s recourse to different kinds of rewriting, made manifest as intertextuality and translation, it aims to account for the thematic formulation and formal realization of this poetics. The poetics is elicited from two distinct groups of poems. The first group comprises poems, given in the consecutive volumes The Lost Explorer (1978), The Irish for No (1987), Belfast Confetti (1989) and First Language, in which textile techniques serve metaphorically as poetic techniques. These poems are read as formulating a poetics which is formally realized in a second group of poems in which rewriting is the dominant technique. By examining the textile/textual metaphors, and their gradual reconfiguration, and the different manifestations of rewriting in Carson’s work the thesis seeks to describe and demonstrate some of the main principles and expressions of this poetics and its development over time. The thesis sees rewriting as integral to Carson’s poetic method: Earlier texts are deliberately drawn upon and made a constitutive part of a new poem. To account for the textual relations and their effect on meaning-making perspectives are borrowed from theories of intertextuality, especially intertextuality as conceptualized by Gérard Genette and Laurent Jenny, as well as from contemporary translation studies and poetics. A theoretical framework is also provided by the textile/textual metaphors which are employed as analytical tools. It is argued that rewriting is not an end in itself but an important means for the poet to articulate his views on both aesthetic and historical issues. The thesis relates the practice of rewriting to a prominent concern in Carson’s work: the relation between form and material and how to adequately express the complicated experiences associated with Northern Ireland in poetic form. The thesis contends through detailed analysis of Carson’s strategies of rewriting that his persistent recourse to recycling discloses his attentiveness to his own poetic expression and that his poetics should be seen as both an aesthetics and an ethics – an evolving response along both aesthetic and ethical lines to the complexities of his situation and his role as a poet. / Avhandlingen är en studie av den nordirländske poeten Ciaran Carsons poetik, dess framväxt och utveckling till och med Carsons fjärde diktsamling, First Language, som publicerades 1993. Genom en undersökning av Carsons användning av olika slag av omskrivning, manifesterade som intertextualitet och översättning, syftar avhandlingen till att ge en redogörelse för hur Carsons poetik har tematiskt formulerats och formellt realiserats. Carsons poetik friläggs genom ett närstudium av två grupper dikter. Den första gruppen består av dikter från samlingarna The Lost Explorer (1978), The Irish for No (1987), Belfast Confetti (1989) och First Language, där textila tekniker tjänar som metaforer för poetiska tekniker. Dessa dikter läses som formuleringar av en poetik som förverkligas i en andra grupp dikter där omskrivning är den huvudsakliga tekniken. Genom att undersöka dikternas textila/textuella metaforer och deras gradvisa omvandling samt olika manifestationer av omskrivning i Carsons verk, söker avhandlingen beskriva och demonstrera några av de huvudsakliga principerna i Carsons poetik, liksom de uttryck dessa tar sig, samt hur dessa principer och uttryck förändras över tid. Avhandlingen ser omskrivning som en väsentlig del av Carsons poetiska metod. Tidigare texter får tjäna som underlag för en ny dikt. När det gäller textuella relationer och deras betydelseskapande kraft stöder jag mig på teorier om intertextualitet, främst Gérard Genettes och Laurent Jennys, liksom på perspektiv hämtade från samtida översättningsteori och poetik. Teoretiska perspektiv ges också av de textila/textuella metaforer som används som analytiska redskap. Omskrivning är dock inte ett mål i sig för Carson, utan ett viktigt sätt för poeten att artikulera sin syn på både estetiska och historiska frågor. I avhandlingen relateras omskrivningens praktik till något som upptagit Carson i hela hans författarskap: förhållandet mellan form och material och hur de komplexa nordirländska erfarenheterna ska kunna ges ett adekvat poetiskt uttryck. Utifrån en detaljerad analys av Carsons omskrivningsstrategier hävdas att hans genomgående bruk av återanvändning återspeglar en höggradig medvetenhet om det egna poetiska uttrycket. Hans poetik ska ses som både en estetik och en etik – ett sätt att fortlöpande återknyta, längs både estetiska och etiska linjer, till den komplexa situation han befinner sig i och till hans roll som poet.

Uppsatsens syfte är att redogöra för hur de två apoteksaktörerna, Apoteket AB (statligt) och Apotek Hjärtat AB (privat) realiserar sina respektive verksamheter språkligt i de verksamhetspresentationer som återfinns på deras webbplatser. Med hjälp av den systemisk-funktionella grammatiken, SFG, undersöks dels relationsskapandet mellan apoteksaktörerna och konsumenten samt dels hur de konstruerar den egna verksamheten språkligt. Genom en kritisk diskursanalys vidgas perspektivet och resultaten av textanalyserna fördjupas. Den kritiska diskursanalysen bidrar till att ge förståelse för hur och varför texterna ser ut som de gör och kopplar det till aktuella samhällsförändringar som skett de senaste årtiondena. Resultatet av analyserna visar att de två apoteksaktörerna konstruerar relationen till konsumenten såväl som den egna verksamheten på olika sätt. Apoteket AB upprätthåller en auktoritär roll och en distans till konsumenten. Apotek Hjärtat har ett tydligt konsumentfokus där de själva såväl som konsumenten konstrueras som centrala. Slutsatser som kan dras av analysen är att Apoteket AB upprätthåller den ”traditionella” synen på apoteksverksamhet, så som vi är vana att se apoteksverksamheten. Apotek Hjärtat, med sitt konsumentorienterade angreppsätt, visar en ny sida av apoteksverksamheten, präglad av drag som vi är vana att se i övrig detaljhandel.

I det rådande informationssamhället där utbytet av information och digitalt material har blivit mer framträdande än någonsin tidigare har även upphovsrättsfallen kring dess användande och återanvändande blivit allt mer aktualiserade. I denna uppsats har vi sökt att studera hur normer kring skapande och originalitet har påverkat kreativa aktörers syn på återanvändning och rekontextualisering under det senare 00-talet och tidiga 2010-talet. Genom att utveckla metoden interkontextualitet har vi studerat hur människan och hennes kognitiva processer influerar rättsfall som rör just deriverade verk och/eller rekontextualisering. Den digitala tekniken har fört med sig nya normer kring skapande tillika hur information förmedlas mellan människor, vilket resulterat i förändrade konsumtionsmönster och en remixkultur där individuella verk inte ses som statiska enheter utan som levande, sammanlänkade uttryck. Kognitiva processer kan ha bidragit till denna remixkultur och i sin tur mer generaliserade attityder från mediadistributionsbolag och myndighetsorganisationer. Med bakgrund av detta söker vi att förespråka en mer öppen syn på de interkontextuella samband som binder kreativa verk och deras bakomliggande kreatörer till varandra. Att se kreativa uttryck som en del i den globala meme-pool,där människor tillsammans bygger vidare på vårt kulturella arv, kan vara ett steg i att motverka skadlig egoism kring det egna skapandet. / In the current information society where the exchange of information and digital material has grown to become more prominent than ever before, so has the copyright cases regarding the usage and reusage of said materials become increasingly actualized. In this thesis, we’ve sought to study how norms surrounding creation and originality has affected the views on reuse and recontextualization of creative actors during the latter parts of the 2000’s as well as the early 2010’s. By developing the method intercontextuality, we’ve been studying how mankind and her cognitive processes influence court cases concerning derivative works and/or recontextualization. The digital technology has brought forth new norms surrounding creation as well as how information is mediated between people, which has resulted in changed consumption patterns and a remix culture where individual works are no longer viewed as static entities, but as living, interconnected expressions. Cognitive processes may have contributed to this remix culture and in turn more generalising attitudes from media distribution companies and government organizations. We proceed to advocate a more open view on the intercontextual connections that bind all creative works and their underlying creators together. To view creative expressions as a part of the global meme-pool, where together people keep building on our cultural heritage may just be a step towards preventing harmful egoism surrounding one’s own creations.

The subject of this thesis is the communicative practice of strategic storytelling. The aim of the study is to analyse how storytelling is used and handled by organizations to reach comprehensive organizational goals. Within the all-embracing cultural context of modern Western society, here discussed through the concept of the new economy, strategic storytelling is explored in four areas: organizational discourses of strategic storytelling, narrativity as a resource to create and express values connected to the organization, storytelling as a practice of recontextualization and storytelling as an interactive tool. The data consists mainly of strategic stories but also of interviews, observations and documents collected from four Swedish organizations: two companies, a municipality and a congregation of the Church of Sweden. Applying a narratological, social semiotic and dialogical perspective the study investigates how narrativity is used by organizations as a resource to create identification and relations with and among stakeholders. The analyses in the study indicate that meaning is created in different layers. The structural resources of stories are used in various combinations to make organizations appear in specific ways in different situations. Furthermore, the picture of the organization is shaped not only by the stories themselves but also by the very fact that the organization is using storytelling. The potential of recontextualization that is characteristic of narratives is shown to be essential in offering possibilities of identification and a sense of community through storytelling. Furthermore, the fact that a story is told by an individual is shown to play a crucial role in creating a personalized picture of the organization. In strategic storytelling the interpersonal function seems to dominate over the ideational. This is a major finding of the analysis. More specifically, ideation is used as a tool to create interpersonal relations. The study also indicates that strategic storytelling comes with different possibilities and complications depending on what kind of organization is using it. Moreover, it is proposed that narrative as a form of communication fits perfectly within the broader cultural context of the new economy, characterized by commercialization, informalization, individualization and management practices founded on the strategic use of values.