Denna uppsats handlar om autenticiteten i bokbinderiverkstaden på Skansen som immateriellt kulturarv. I uppsatsen analyseras hur autenticitet förmedlas i hantverket och hur det skapas autentiska upplevelser på platsen. Autenticiteten bevaras i hantverket och förmedlas och kommuniceras av hantverkarna. Detta förmedlingssätt förändras över tid. Autenticiteten överfördes mellan generationer genom de yrkesverksamma hantverkarna. Detta sätt analyseras inom dagens globala kontext, genom att jämföra med överföringen av hantverkskunskap inom japansk immateriellt kulturarv. Skansen är idag mer medveten om hantverkets kunskap och autenticitetsöverföring i museiverksamheten. Deras medvetenhet är ett sätt att bevara hantverkets autenticitet och att anpassa det till förändringar i samhället.

Uppsatsen skrivs inom det tvärvetenskapliga forskningsfältet kulturarvsstudier. Med utgångspunkt i ett herrgårdsmuseum i Sverige utforskar uppsatsen, genom den verksamhet som bedrivs där idag, kulturarv som bestående av flera processer i samverkan. När en plats doneras till staten, blir kulturarv och marknadsförs som ett historiskt besöksmål blir den både en del av en ökande kulturarvsturism och en del av en institutionaliserad kulturarvsförvaltning. Olika tiders subjektiva och personliga minnen som materialiserats på platsen bevaras, vårdas och införlivas i ett kollektivt och nationellt minnes- och kulturarvsskapande. Platsen skapas som kulturarv och besöksmål av olika aktörer och det testamenterade minnet medieras och fiktionaliseras på olika sätt beroende på aktör och vilket mål aktören har. Studien synliggör att målet att bevara och vårda samvekar med målet att återskapa något av det förflutna liv som levts på platsen. Detta påverkas av ägare och förvaltare, men också av utomstående aktörer som exempelvis besökare, Tv-producenter och romanförfattare. Kulturarv är inte något statiskt som bevaras helt oförändrat till kommande generationer utan en process som kontinuerligt (om)förhandlas och (om)tolkas beroende på samtidens ideal, behov, kunskapssyn och föväntningar.

Summer pasture contributes both to cultural-historical values and to positive effects on biodiversity. However, the usage of the term ”summer pastures” varies and there is no general definition. This lack of definition gives rise to a conflict: Should the summer pasture be preserved for its cultural-historical value by having it look just like before, or should it be preserved for its value in biodiversity? Today, the authorities’ image of summer pasture is what controls which summer pastures and what values are granted financial support. This means that the summer pastures risk being defined and developed on the basis of the authorities' image, not by the image the farmers themselves have, which is based on historical and conservational knowledge. Thus, the purpose of this study is to highlight the use of summer pasture as a phenomenon and an activity from the user's perspective. In order to discover how the farmers themselves view summer pastures, a phenomenographic method is used to analyze interviews of summer pasture farmers with varying backgrounds and activities. The results of the study show that the summer pasture of today varies with regard to the design of the business. The common denominator is the small-scale animal husbandry where summer pasture take place on the outskirts beyond the home farm, to where the farmer moves with the animals during summer. Summer pasture has traditionally never been an economic gain, nor does it provide much today. The farmers are enthusiasts who believe in a higher purpose of what they do. The lack of definition is something that affects them only in their contact with authorities, from where they are only met with ignorance. The farmers believe that the summer pasture have a cultural-historical value, one that also lies in the future with increasing environmental awareness and climate change. / Fäbodbruk bidrar såväl med kulturhistoriska värden som med positiva effekter på den biologiska mångfalden. Bilden av vad dagens fäbodbruk innebär varierar dock och ingen allmän definition finns. I och med bristen på definition uppstår en konflikt: Bör fäbodbruket bevaras för dess kulturhistoriska värde genom att det ska se ut precis som förr, eller ska det bevaras för dess värde för den biologiska mångfalden? Idag är det myndigheternas bild av fäbodbruk som styr vilka fäbodar och värden som beviljas ekonomiskt stöd. Detta innebär att fäbodbruket riskerar att definieras och utvecklas utifrån myndigheternas bild, inte av den bild brukarna själva har som är baserad på historisk och bevarandevärd kunskap. Syftet med denna studie är således att belysa fäbodbruket som företeelse och som verksamhet utifrån brukarens perspektiv. För att få fram den bild fäbodbrukarna själva har av fäbodbruk används en fenomenografisk metod för att analysera intervjuer av fäbodbrukare med varierande bakgrund och verksamhet. Studiens resultat påvisar att dagens fäbodbruk varierar vad gäller verksamhetens utformning. Den gemensamma nämnaren är att det rör sig om småskalig djurhållning där sommarbetet sker på utmarkerna bortom hemgården dit brukaren flyttar med djuren på sommaren. Fäbodbruk är inget som traditionellt sett är något som gett en ekonomisk vinning och knappast heller ger idag. Fäbodbrukarna är snarare eldsjälar som tror på ett högre syfte kring det de gör. Avsaknandet av definition är något som påverkar dem först vid kontakt med myndigheter av vilka de möts av okunskap. Brukarna anser att fäbodbruket har ett kulturhistoriskt värde men att fäbodbruket även hör till framtiden i och med en ökande miljömedvetenhet och klimatförändringar. / Biologiskt kulturarv som hållbar värdeskapare

Denna diskursanalys har sin bakgrund i min frustration över att inte förstå användandet av ordet kulturarv i skolans styrdokument och i andra texter och medier. Syftet med arbetet är att bidra till diskussionen om kulturarv i läro- och kursplaner samt i skolundervisningen, speciellt i bildämnet. I uppsatsen diskuteras användningen av ordet/begreppet kulturarv i skolans styrdokument från 1969 och framåt, hur ett antal människor inom skolvärlden använder begreppet samt hur dessa människor menar att läroplansformuleringarna om kulturarv bör återspeglas i bildundervisningen. Det empiriska materialet består förutom styrdokumenten av transkriptioner av intervjuer, texter från kommunala hemsidor och Riksantikvarieämbetets hemsida. I resultatet syns en diskursiv kamp mellan begreppen kultur och kulturarv. Kulturarv tycks användas synonymt med kultur, och det framgår att både intervjupersoner och skolans styrdokument hanterar begreppet kulturarv på ett osäkert sätt. Styrdokumenten tycks definiera det som immateriella värden men hanterar det även som om det gällde materiella värden. De använder kulturarv för att tala om en egen kultur eller specifik kultur men kultur för att tala om andra/andras kultur/-er, vilket får en särskiljande verkan. I de senaste läroplanerna finns en specifik mening, som inte kunnat tolkas: "Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet...". Slutsatsen är att ordet 'kulturarv' i de flesta fall bör bytas ut mot 'kultur' i styrdokumenten. Kulturarv är ett urval av kulturella tillgångar, och Riksantikvarieämbetet vill betona att urvalet förändras med tiden, men för många uttolkare låter kulturarv som något ålderdomligt eller något stelnat, likt en kanon att bevara och hävda som "sitt".

According to the Swedish curriculum, teachers have an assignment to educate children to become democratic citizens. Students will develop values given in the curriculum's section, dealing with aspirational values. Teachers also have an assignment to transmit a cultural heritage. The curriculum states that education, in a deeper sense, is about to transmit a cultural heritage. This claims that the two assignments would be one and the same. This is something, taken for granted, that will be problematized in this essay, by analyzing tales written by H.C. Andersen, from a perspective of values.

No description available.

This research focuses on contemporary use of Scandinavian bridal crowns connected to history. The aim of my thesis is to show how understandings of bridal crowns are created by human and non-human actors, and thereby to illustrate how the use of bridal crowns today involves interest for history and cultural heritage. By using active-network-theory, I have highlighted how the bridal crowns become material actors which communicate thoughts of royalty, virtue, tradition, heritage and vintage. I have also shown how tradition and heritage are transformative processes which also make the meanings of bridal crowns changeable. Moreover, the bridal crown has proven to be a communicator of identity, and actively expresses thoughts of origin and personal style of the bride. Weddings are not only the context but also the tradition, ritual and network the bridal crown is active in. Therefore, I will take this network into account during the work of my thesis.

No description available.

Undersökningen har studerat intresset för en remedierad version av Gustaf Lundbergs pastellporträtt föreställande Brita Margaretha Horn hos respondenter med varierat intresse för kulturarv.  Artefakten som skapades var en digital, rörlig version av originalet som genom sina förändringar över tid var tänkta att förmedla Britas livshistoria. Den skapades på uppdrag från Vadsbo museum i Mariestad. Undersökningens frågeställning utvärderades genom en kvantitativ enkätundersökning. Med syftet att studera huruvida respondenterna kunde tänka sig att ladda ned en mobilapplikation för att ta del av ytterligare information om Brita och vad de såg för fördelar och nackdelar med remedieringen. Resultatet visade att beroende på konstsyn varierar synen kring remedieringen. Över hälften kunde tänka sig att ladda ned en mobilapplikation för att ta del av mer information om Brita.

The purpose of this essay is to investigate why a group of young adults, living in the village of Järvsö in Hälsingland, choose to live their lives according to the ideals attributed to the peasantry in the early 19th century. The essay examines what gives them inspiration for their way of living and the driving forces behind their choices.   The theoretical starting points of the study are production of cultural heritage, nostalgia and performance studies. The study is based on interviews with young adults, and the older generation that inspires them, living in Järvsö, as well as participant observations and media coverage.   The examination of how the cultural heritage has been produced in 2018 gives an insight into the everyday life of those who choose to live by these ideals today in Järvsö and how it has shaped and affected how Järvsö is presented to the outside world.   The study concludes that the ideals that the young adults strive for are to live as environmentally friendly as possible. The inspiration comes from stories about people who lived during the 19th century and the aesthetics attributed to the folk culture. They use folk culture that includes stories, folk music, folk dance, folk costumes, crafts and games and reshape these expressions and adapt them to a contemporary life in the 21st century.   Because the decorated farmhouses of Hälsingland have been declared world heritage, there is also an authenticity guarantee which gives the interviewees legitimacy for their life choices and confirmation of the importance of passing these folk traditions on to future generations.