Children’s play has been a recurring theme throughout the history of picture books for children,  perhaps because of its utter relevance in young children’s lives. Pija Lindenbaum and Emma  Adbåge are two authors of Swedish contemporary picture books who often explore depictions of  play. The aim of this thesis is consequently to study depictions of children’s play in Lindenbaum’s  Vi måste till jobbet (2019) and Adbåge’s Gropen (2018), and if the depictions can be interpreted  as possibly empowering or subversive for the playing characters. With Play theory as a theoretical  ground and useful concepts for picture book analysis, the aim is to compare these two picture  books and how they each portray play.    The results of the study show that Lindenbaum and Adbåge, each in their own way, explore both  different depictions of play as well as the potential for empowering and subversive feelings for the  playing child. In Lindenbaum’s case we see a depiction of pretend play and its mental evolution in  children aged 3 to 8, as well as an acclaim to children’s playrooms as safe and potentially  liberating play arenas. Whereas Gropen is more of a conflict-oriented work, Adbåge also defends  children’s own spaces for play and the empowering feeling these arenas bring the playing children  in being free from adult interference.

This paper investigates the relationship between the theory of belief revision and Lindenbaum-Tarski algebras for propositional logic. The intent is to represent the revision function described by the AGM-postulates algebraically. The AGM theory is based on deductively closed sets, which are characterizable as generated filters in the algebra as well as depictable in the corresponding Hasse diagram. This fact is shown by proving that a partial order is definable for the algebra, that this order is the consequence relation of propositional calculus and that the generated filters are deductively closed. Furthermore, an alternative, but equivalent approach to the AGM theory is introduced, the revision proposed by Katsuno and Mendelzon, which characterizes the deductively closed sets as propositional formulae. This correspondence follows naturally from the behaviour of filters and can be applied without problems to define the functions of the AGM framework in the Lindenbaum-Tarski algebra. The visualization of partially ordered sets as a Hasse diiagram is used to depict an example of a belief revision. Lastly, some combinatorical calculations are introduced to determine the number of possible solution candidates for a belief revision.

Uppsatsen är en komparativ och narratologisk karaktärs- och motivstudie av de svarta karaktärerna Manne i Pija Lindenbaums småbarnsbilderbok Jag älskar Manne (2012) och Lilla Hjärtat i Stina Wirséns småbarnsbokserie om Brokigagänget som består av sex böcker utgivna mellan 2010-2012. Den kronologiska ordningen på Brokigaböckerna är Hej! och Oj! (2010), Aj! och Bang! (2011) och Gul! och Sov! (2012). Uppsatsen syfte är att undersöka hur de svarta karaktärerna Manne och Lilla Hjärtat framställs och porträtteras i böckerna för att sedan analysera hur och om det kan ha påverkat böckernas skilda mottaganden under 2012. Under året 2012 nominerades Jag älskar Manne till Augustpriset för Årets svenska barn- och ungdomsbok, medan Brokigaböckerna efter en het debatt under hösten 2012 på författarens egen begäran drogs tillbaka från den svenska bokmarknaden Uppsatsens fokus ligger på olika aspekter och element i böckerna som har tagits upp och påverkat debatten kring Lilla Hjärtat och undersökningen är därefter indelad i fyra avdelningar: Den svarta karaktärens utseende, Mångfaldsaspekten, Genusaspekten och Den svarta karaktären som ett berättartekniskt verktyg. Varje avdelning avslutas med en kort och jämförande sammanfattning och hela uppsatsen avslutas med en slutdiskussion. Uppsatsens undersökning bygger på både text och bild i böckerna med grund i svensk- och engelskspråkig teoretisk litteratur, där bland annat Toni Morrisons och Richard Dyers teorier om hudfärg och ras i litterära och visuella framställningar är centrala. Uppsatsens undersökning visar att den svarta karaktären kan ha haft avgörande betydelse för böckernas mottaganden under 2012, då framför allt hur den svarta karaktärens utseende har tecknats i bild kan bidra till skilda uppfattningar om den svarta karaktären är en bild av en svart stereotyp eller en illustration av ett svart barn, vilket i sin tur kan ha påverkat det skilda mottagandet av böckerna. Undersökningen visar även att böckernas skilda djur- och människosammanhang där den svarta karaktären framställs kan ha påverkat och bidragit till böckernas skilda mottaganden. Uppsatsen studerar också hur hudfärg och ras kan fungera som ett berättartekniskt verktyg för vad författaren vill förmedla eller framställa i sitt verk, vilket framkommer tydligast i en närstudie av Jag älskar Manne. Uppsatsens bisyfte är även att undersöka hur några svenska barnböcker utgivna på 2010-talet framställer och arbetar med sina svarta karaktärer.

Sammanfattning: Vid min granskning av mottagandet av de sex böcker jag har behandlat i denna uppsats kan man se vissa likheter och skillnader hos recensenter och bloggare. Att gestalta könsöverskridande hos flickor verkar överlag vara lättare än när det gäller pojkar och inte alls lika uppmärksammande.  Också könsneutralitet verkar kunna passera som något positivt inom vissa gränser Men det är tydligt att flickpojkarna får mest plats i recensionerna och bloggarna eftersom detta alltid är något som nämns.  Detta gäller dock inte Kivi och monsterhund, som ju introducerade ett nytt begrepp inom barnlitteraturen, hen. Kanske är det så att flickpojken och böcker som använder ordet hen ännu är ett så ovanlig perspektiv att man reagerar mest på det? Stina Nylén som skrev en recension om Kivi och monsterhund i Göteborgs-Posten slår nog huvudet på spiken när hon skriver att författarna aldrig kan göra rätt när de skapar könsöverskridande barnbokskaraktärer. Böckerna fick nämligen kritik från alla håll som jag har visat här ovanför, även om de också hyllades i många fall. Antingen var pojkflickan för flickig eller för pojkig. Och flickpojken tycktes problematisk på grund av han skildrades med både kvinnliga och manliga egenskaper. Ingenting kunde bli helt rätt, inte ens när en av författarna bestämde sig för att använda ett könsneutralt ord – hen. Då blev det lite för mycket, enligt vissa. Men ingen tydlig skillnad visade sig vara mellan åsikterna hos recensenterna och bloggarna. Man kan också se, speciellt i diskussionen om hen-begreppet, att till viss del behandlas barnlitteraturen inte som enbart barnlitteratur utan som ett inlägg i en mycket större genusdebatt som har tagits långt ut från boken Kivi och Monsterhund. Konstruktion av kön och även könsneutralitet var något som ständigt pågick i de allra flesta recensionerna och på de allra flesta bloggarna. Skribenterna var mycket medvetna om vilka egenskaper som tillskrivs flickor och vilka som tillskrivs pojkar. Många skribenter var också mycket medvetna om teorier om kön som konstruktion, men det hindrar inte det faktum att när de pratar om könsöverskridande i berättelserna blir det också en konstruktion i sig eftersom man samtidigt uppmärksammar skillnader mellan det typiskt manliga och det typiskt kvinnliga. När det kommer till könsneutralitet verkar dock varken de professionella läsarna eller amatörkritikerna vara särskilt medvetna om konstruktionen om könsneutralitet. Det är många som ifrågasätter och pratar om konstruktionen om manligt och kvinnligt men vad gäller könsneutralitet verkar skribenterna inte lika medvetna. Men könsneutralitet måste ju vara en konstruktion om man menar att manligt och kvinnligt är det. Eva Heggestad påpekar att i barnböcker som behandlar kön och sexualitet finns det ofta en normalitetsdiskurs som präglar dessa ”queera” barnböckerna. Det vill säga att annorlundaskapet framställs som oproblematiskt på alla sätt. Detta är också fallet vad gäller många av böckerna jag har behandlad i denna uppsats, men också recensionerna av böckerna, båda professionell- och amatörkritik, där de i vissa fall inte heller tar upp den problematiken om annorlundaskapet eller könsöverskridandet. Det råder alltså tystnad även i recensionerna, inte bara själva böckerna.

Abstract Elisabeth Larsson Den skenbara normbrytaren – en studie av fyra svenska bilderböcker UV5002 Ht 2011 I förskolans uppdrag ingår att motverka stereotypa genusnormer, vilket även innefattar att oreflekteratpresentera sådana via litteratur skriven för barn. Genom att uppmärksamma barnlitteratur somskapare och upprätthållare av genusstereotyper och genusnormer kan detta medvetandegöras ochdärmed bemötas.Är bilderböcker för barn bärare av genusnormer eller är de objektiva och fria från dylika värderingar?Med den frågeställningen som utgångspunkt tar föreliggande uppsats sig an Pija Lindenbaumsbilderböcker Gittan och gråvargarna, Gittan och älgbrorsorna, Lill-Zlatan och morbror raringsamt Kenta och barbisarna för att undersöka huruvida dessa motverkar eller cementerar rådandesyn på kön och genus.Studien tar avstamp i ett feministiskt poststrukturalistiskt perspektiv, då man inom denna riktningfokuserar på de normer och ramar som styr formandet av sociala genusstrukturer, vilket är engrundläggande del i föreliggande studie.Studien bygger på Maria Nikolajevas förslag till analysverktyg, vilka fokuserar på hur genusframställs i bilderböcker riktade till barn.Analysen visar att samtliga studerade verk är bärare av genusvärderingar som inte ligger i linjemed dem som förskolan förväntas förmedla, trots att verken till ytan sett marknadsför sig som genusmedvetna.Studien har relevans för aktiva inom pedagogisk verksamhet för yngre barn då den fokuserar påhur sagda verk inverkar på en yngre publik. Studien kan även med fördel läsas av litteratur- och genusvetaredå dessa ämnen intar en framträdande roll i tidigare nämnda undersökning.

This essay aims to understand how meaning and materiality work in four picture books from the 00s and 10s; Gittan och gråvargarna by Pija Lindenbaum, I skogen by Eva Lindström, Vem ser Dim? by Maria Nilsson Thore and Vi blåste bort ibland by Viveka Sjögren. The essay uses two theoretical works about picture books: Bilderbokens pusselbitar by Maria Nikolajeva and Modernismens bilder – Den moderna bilderboken i Norden by Elina Druker. Questions to lead the analysis are: How can text and picture be understood as materiality? How can meaning be understood as a material-discursive phenomenon? How can reading and meaning be understood as performative processes? The chapter “Diffractions: Differences, Contingencies, and Entanglements That Matter” from Karen Barad’s book Meeting the Universe Halfway – Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning provides help to understand diffraction as a metaphor and methodological attitude. Eve Kosofsky Sedgwick’s understanding of knowledge as performative in the book Touching Feeling – Affect, Pedagogy, Performativity is used to understand the picture book as an act of knowledge and meaning, and reading as a performative process where human involvement cannot be overlooked. The essay problematizes the theoretical texts about picture books by taking on different parts of the picture book’s form and drawing examples from the four chosen picture books. Parts that are examined are divisions of signs in semiotics (and in the picture book theory), the picture book’s limits between for instance framework and content, fiction and reality, and book and reader, mimesis and the analytical problems with looking for truth, the impact of the picture book’s size and shape, and lastly illustration techniques and the influence that illustrator, materiality and reader have on the book. The essay shows how different involvements affect the meaning that is created in the picture book, how solid delimitations of different kinds can be problematic, and how words such as picture, text, paratext and content should be treated gently and consciously. Different ways of breaking with methods and thoughts of habit are presented, for instance by using Barad’s concept of diffraction. The essay ends by emphasizing the complexity that follows meaning, materiality and reading, the responsibility it demands of us and how picture book theory sometimes simplifies analysis. This essay stresses the importance of questioning how the methods and words we use affect what is possible to understand, but not in the sense that we should read in a paranoid and closed way, but rather open minded and with room for failures, reconsiderations and other ways forward. / Syftet med denna uppsats är att förstå hur mening och materialitet hänger ihop i fyra bilderböcker från 00- och 10-tal; Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum, I skogen av Eva Lindström, Vem ser Dim? av Maria Nilsson Thore och Vi blåste bort ibland av Viveka Sjögren. Uppsatsen går i dialog med de bilderboksteoretiska verken Bilderbokens pusselbitar av Maria Nikolajeva och Modernismens bilder – Den moderna bilderboken i Norden av Elina Druker. Frågor för att leda undersökningen är som följer: På vilket sätt är text och bild materialitet? Hur kan mening förstås som materiellt-diskursivt fenomen i bilderböckerna? Hur kan läsning och mening förstås som performativa processer? Avsnittet ”Diffractions: Differences, Contingencies, and Entanglements That Matter” ur Karen Barads verk Meeting the Universe Halfway – Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning fungerar som hjälp för att förstå diffraktion som metafor och metodologisk hållning. Eve Kosofsky Sedgwicks förståelse av kunskap som performativ i verket Touching Feeling – Affect, Pedagogy, Performativity används för att förstå bilderboken som ett görande, och läsningen som en performativ process där mänsklig inblandning inte kan förbises. Uppsatsen problematiserar de bilderboksteoretiska verken genom att ta sig an olika aspekter av bilderbokens form samt exemplifiera detta med hjälp av det skönlitterära materialet. Områden som vidrörs är semiotikens (och bilderboksteoretikernas) indelning av tecken, bilderbokens gränser mellan bland annat ramar och innehåll, fiktion och verklighet samt verk och läsare, mimesis och sanningssökandets analytiska problem, bilderbokens påverkan av storlek och format, samt slutligen illustrationstekniker och den inverkan illustratör, materialitet och läsare har på verket. Uppsatsen visar på hur olika inblandningar påverkar den mening som skapas i bilderboken, hur fasta gränsdragningar av olika slag kan anses problematiska, samt hur begrepp som till exempel bild, text, paratext och innehåll bör behandlas varsamt och medvetet. Olika sätt att komma runt upptrampade metodologiska tillvägagångssätt och tankespår presenteras, bland annat med hjälp av Barads diffraktionsbegrepp. Uppsatsen avslutas med att betona den komplexitet som följer med mening, materialitet och läsning, det ansvar detta avkräver oss och hur bilderboksteorin ibland fungerar förenklande i analyser. Denna uppsats lyfter vikten av att ifrågasätta vad de metoder och ord vi använder egentligen gör med vad som är möjligt att förstå, men inte i den mening att vi bör läsa misstänksamt och stängt, utan snarare öppensinnat och med utrymme för misslyckanden, omprövningar och andra vägar vidare.