This case study seeks to examine citizen participation in urban planning by closely examining The purpose of this case study is to examine how citizen participation has worked in the planned construction project on Hammarby in Västerås and the effects the citizen participation has had. The theoretical framework of the study is rational and collaborative planning theory and a combination of Arnstein’s ladder of citizen participation and SKR’s participation stair. The method used for the study is a combination of semi structured qualitative interviews and asynchronous interviews. The parties that the study examines include politicians from byggnadsnämnden, officials from stadsbyggnadsförvaltningen and citizens from Hammarby stadsdelsförening. The findings of this study are that all respondents were positive towards the concept of citizen participation from a theoretical point of view but that the dialog between the city and the citizens did not work as intended. However, the citizens did have a major influence in cancellation and subsequent rework of local plan 1858. It was apparent that the citizens favoured one form of citizen dialogue while the city favoured another. The citizens wanted a more deliberate approach to citizen dialogue while the politicians and officials favoured an approach based on rational planning theory. Put simply the citizens wanted the dialogues to take place in a larger forum while the politicians wanted to split the meetings into smaller groups to get a wider variety of comments from the citizens. / Syftet med fallstudien är att undersöka hur medborgardeltagandet fungerade vid det planerade bygget på stadsdelen Hammarby i Västerås samt då vilken effekt den förda medborgardialogen hade. Studiens teoretiska anknytning är rationellt och kommunikativ planeringsteori samt en kombination utav Arnsteins deltagarstege samt SKR:s deltaktighetstrappa. Metoden som har används i undersökningen är en kombination utav semistrukturerade kvalitativa intervjuer samt asynkroniska intervjuer. Aktörerna som medverkat i undersökningen är politiker från byggnadsnämnden, en tjänsteman ifrån stadsbyggnadsförvaltningen samt medborgare ifrån Hammarby stadsdelsförening. Undersökningens slutsats är att samtliga respondenter var positivt inställda till medborgardeltagande ur ett teoretiskt perspektiv men främst dialogen mellan medborgare och Västerås Stad fungerade däremot inte på ett önskvärt sätt. Medborgarna hade däremot stort inflytande i och med att detaljplan 1858 lades på is och numera omarbetas. Det var däremot tydligt att medborgare förespråkade en typ av medborgardialog medan politikerna och tjänstemannen föredrog en annan. Medborgarna ville ha en mer kommunikativ och deliberativ dialog medan politikerna och tjänstemannen i större omfattning drevs utav den rationella planeringsteorin. I mer konkret bemärkelse så ville medborgarna att medborgardialogerna skulle bedrivas i betydligt större forum medan politiker och tjänstemannen föredrog att dialogen skulle föras i mindre grupper för att på sådant sätt kunna samla in en större bredd i medborgarens synpunkter.

Ämnet för detta arbete grundas i att det finns ett upplevt kunskapsgap mellan medborgare och planerare. Gapet grundas i att medborgare under 80- och 90-talet kände sig exkluderade från planeringsprocessen och att de uppfattade planerare som experter som inte ville behandla eller inkludera deras tankar och åsikter i planeringen. Detta masterarbete tar utgångspunkt i den kommunikativa planeringsteorin som beskriver vikten av ett medborgerligt deltagande i planeringsprocessen och att planeringen av samhället ska ske med hjälp av både medborgare och yrkesverksamma planerare. Trots att den kommunikativa planeringsteorin idag har en stor inverkan på den svenska planeringen existerar gapet fortfarande i form av att planeringsmaterial generellt, och detaljplaner specifikt, presenterar planförslag med hjälp av ett fackmässigt språk som lekmän ofta inte bemästrar. Till följd av ovan presenterade aspekter grundas detta arbete i att studera hur den lagstadgade och bindande detaljplanen kan ställas mot den allt mer framväxande 3D-modellen i fråga om hur de redovisar ett planeringsförslags konsekvenser för medborgare. Syftet för det aktuella arbetet är därmed att jämföra en detaljplan med en tredimensionell modell över samma område utifrån olika aspekter. Studien som ligger till grund för forskningsunderlaget till det aktuella arbetet har genomförts genom en kombination av frågeformulär och intervjuer där deltagarna i studien har fått studera samma planförslag utifrån en av de två presentationsmetoderna. Resultatet från den aktuella studien visar på att de två studerade presentationsmetoderna redovisar olika aspekter och att de därmed i sig själva inte kan ses som heltäckande i kommunikationen med medborgare. På grund av studiens omfattning har resultatet av studien skapar svårigheter med generalisera studiens resultat och för att kunna diskutera om studien kan ses som representativ krävs antingen en mer omfattande studie eller flera liknande studier som analyserar samma presentationsmetoder men för andra projekt.

Uppsatsen analyserar samråds- och dialogprocesserna vid planeringen av Väsjöområdet i Sollentuna kommun ur ett miljörättviseperspektiv, för att utreda hur dessa processer kan förbättras i att inkludera underrepresenterade grupper. Uppsatsen utreder även vilken syn på natur och miljö som förmedlas vid dessa processer och vad det får för påverkan på vem som ska involveras. Studien har utförts i form av en fallstudie där informanter från Sollentuna kommun intervjuats och dokument rörande exploateringen av Väsjöområdet studerats. Uppsatsens teoretiska ramverk består av miljörättvisa och medborgardeltagande. Den geografiska avgränsningen för uppsatsen utgår från de upprättade detaljplaneområdena gällande Väsjöområdet och tiden mellan juni 2006 och våren 2014. Resultatet visar att Sollentuna kommun vid en del av de samråd och dialoger som hållits arbetat aktivt för att öka den deltagande delen av befolkningen. Det visar även att bilden av natur och miljö fokuserar på lokal påverkan på den lokala miljön. Det gör det viktigt att involvera den lokala befolkningen. Dock saknas det en diskussion om Väsjöområdets framtida befolknings miljöpåverkan genom sin konsumtion.

I spåren av covid-19-pandemin har det på global såväl som lokal nivå debatterats om pandemins konsekvenser och inskränkningar på demokratiska principer. Demokratiska rättigheter för medborgardeltagande som demonstrationer, politiska debatter och att rösta i val har genom pandemin begränsats och genomförs i största möjliga mån på distans genom digital teknik. Även inom samhällsplaneringen är medborgardeltagandet viktigt för den representativa demokratin och har likt andra verksamheter tvingats till omställning för att fungera på distans. Frågan är bara hur den här omställningen ser ut och vad den innebär för medborgardeltagandet inom samhällsplaneringen. I den här studien undersöker vi därför hur omställningen i kristid ser ut på kommunal nivå ur ett styrningsperspektiv. I studien berörs även vilka konsekvenser omställningen resulterat i för medborgardeltagandet. Den tidigare forskning som presenteras berör framförallt digitaliseringens inverkan på medborgardeltagandet och kommer tillsammans med studiens resultat ligga till grund för den kommande analysen. Metoden som använts i studien är av kvalitativ art och i form av intervjuer med kommunala tjänstemän.  Baserat på den tidigare forskningen resulterar vår analys av det empiriska materialet i att det framför allt är i den interaktiva kommunikationen mellan planerare och medborgare som omställningen är som störst. Analysen visar också att omställningen från en fysisk till en digital deltagandeprocess främst handlar om ett byte av kommunikationskanaler snarare än några direkta förändringar i arbetsprocesser. En slutsats av detta är alltså att större strukturomvandlingar krävs för att processerna för medborgardeltagande och graden av medborgarinflytande ska förändras. Baserat på detta kan man även dra slutsatsen att de demokratiska rättigheter som omfattar medborgardeltagande inte har äventyrats som en konsekvens av covid-19-pandemin. / In the wake of covid-19, consequences of the pandemic and restrictions on democratic principles have been debated on a global as well as local level. The democratic rights for public participation such as demonstrations, political debates and voting in elections have been limited by the pandemic and are instead implemented as far as possible through digital technology. Public participation in community planning is an important aspect for representative democracies and like other municipal services it has been forced to change in order to function remotely. The question we raise is what this change looks like and what it means for citizen participation in community planning.In this study, we therefore examine what the transition in times of crisis looks like on a municipal level from a governance perspective. The study also touches on the consequences of the readjustments for citizen participation. The previous research that is presented primarily concerns the impact of digitalisation on citizen participation and will together with the results of the study form the basis for the forthcoming analysis. The method used in the study is of a qualitative nature and in the form of interviews with municipal officials.Based on previous research, our analysis of the empirical material shows that it is primarily in the interactive communication between planners and citizens that the change is greatest. The analysis also shows that the transition from a physical to a digital participation process is primarily about a change of communication channels rather than direct changes in the working process. One conclusion from this is that major structural changes are required for citizen participation and the degree of citizen influence to change. Based on this it can also be concluded that the democratic rights that include public participation have not been jeopardized as a consequence of the covid-19 pandemic.

Det finns ett behov och ett ökat intresse att tillåta civilsamhället vara delaktiga i byggprocessen. Medborgardeltagande och medborgardialog är metoder som används för att visa på att invånare är med och bestämmer om sin närmiljö. I teorin framställs det som att metoder likt dessa hjälper till i skapandet av ett demokratiskt samhälle. I praktiken ställer sig invånarna fortfarande frågande till vilken stadsutveckling som sker i deras närmiljö. I den här uppsatsen har vi undersökt alternativa metoder för medborgardeltagande. Vi har utgått från litteratur som tar upp olika metoder för deltagande, så som temporär användning och transformativt deltagande. Syftet för oss har varit att se till hur konstprojekt kan användas som en alternativ metod för deltagande och dialog. För att göra det har vi gjort en fallstudie över konst- projektet Mitt framför näsan i Jordbro kultur- och föreningshus, vilket var del av Statens konstråds satsning Konst händer. Genom att undersöka Mitt framför näsan ville vi se om projektet även har påverkat planeringsprocessen för det nya kulturhuset som ska byggas i Jordbro och vad de involverade aktörernas avsikt var. Utifrån vår kartläggning av Jordbro kultur- och föreningshus samt Mitt framför näsan undersöker vi om konstprojekt kan användas för att skapa delaktighet i stadsutveckling. Resultatet av vårt undersökande visar en större svårighet att engagera medborgare än vad vi först trodde. Där byråkratiska frågor och bristande kommunikation försvårar arbetet. Och även om vi inte fått konkreta svar på våra frågor så ställer vi oss positiva till konstprojekt som metod för delaktighet. / There is a need and interest to let the citizens be part of city planning. Civic participation and civil dialogue are methods which are used to show that citizens can participate in the decision making of their neighbourhood. In theory these methods seem to help the making of a democratic society. In practice people ask themselves what kind of urban renewal happens in their neighbourhood.In this thesis, we have examined alternative methods for civic participation. We have looked at literature concerning different methods of participation, such as temporary use and transformative participation. The purpose, for us, has been to look into how art projects can be used as a way of creating participation and dialogue. To do this, we have done a case study of the art project Mitt framför näsan in Jordbro cultural and social housing, which was part of the project Konst händer, produced by Statens konstråd. By looking into Mitt framför näsan, we wanted to discover if the project have affected the urban planning concerning the new cultural and social housing, and what the purpose was, for the actors involved in the project. By mapping Jordbro cultural and social housing, we examine if art projects can be used as a way to create participation in urban planning. The result shows that it is more difficult to involve citizens in civic participation, than what we first thought. Where bureaucratic questions and the lack of communication makes it complicated. Even if we do not have a concrete answer to our questions, we are positive about using art project as a method for civic participation.

Att främja jämlikhet och goda sociala förhållanden får allt mer fokus i stadsutvecklingssammanhang. Forskning visar att det finns stora skillnader i sociala förutsättningar mellan olika stadsdelar, där sämre utbud av service, arbetsplatser och sociala nätverk ofta förekommer i stadsdelar där befolkningen har begränsade ekonomiska resurser. Dessutom finns ofta fysiska och sociala barriärer kring dessa stadsdelar och således en uppdelning mellan samhällsgrupper. Denna situation pekas ut som en viktig faktor för polarisering och social instabilitet. Samtidigt sker nu i flera sådana stadsdelar i städernas periferi en stark tillväxt och de utvecklas till centrum för näringsliv och handel. Detta aktualiserar frågan om hur social inkludering kan främjas i samband med stadsutveckling. Syftet med denna studie är att bidra till kunskapen om hur inkluderande stadsutveckling förstås inom kommunal planering samt att kartlägga metoder som på kommunal nivå kan användas för att skapa en socialt inkluderande stad. Ett syfte är också att studien ska bidra med kunskapsunderlag till utvecklingen av Flemingsberg i Huddinge kommun. Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med kommunala tjänstemän involverade i stadsutvecklingsprocessen på olika nivåer, från strategiska planerare till ledare av enskilda projekt. Intervjuerna har analyserats med en diskursiv ansats för att undersöka förståelsen av inkludering. Från intervjuerna har också goda exempel på arbetssätt och konkreta verktyg kartlagts. Analysen visar på att diskursen om inkludering i kommunal planering i själva verket består av en rad olika diskurser, varav blandning, sammanhållning och deltagande står i fokus. Blandning förstås till stor del som att öka andelen resursstarka invånare i socioekonomiskt svaga områden, vilket tros bidra positivt till den sociala sammanhållningen mellan olika grupper. Vidare ses denna sammanhållning som en viktig faktor både för att mildra effekten av sociala problem och för att skapa en känsla av trygghet och gemenskap. Detta ställs i kontrast mot den rädsla och uppdelning som tycks finnas idag. Medborgardeltagande framställs som viktigt för att skapa och bibehålla tillit när socioekonomiskt svaga områden utvecklas och metoder kopplade till detta lyfts i hög grad fram som goda exempel. Vidare lyfts metoder fram kopplade till samhällsbyggnadsprojektets organisering, ekonomiska verktyg och medborgardrivna initiativ. / Promoting equality and proper living conditions is gaining focus in city development contexts today. Swedish research shows differences in social conditions between different urban districts and that access to services, workplaces and social networks is often poor in districts where inhabitants have limited economic resources. Additionally, these districts are often surrounded by physical and social barriers and thus different social groups are divided. This situation is referred to as an important driver for polarisation and social instability. Meanwhile, some of these urban districts are experiencing strong growth as they are developed into centres for commercial and business life. This brings the question on how social inclusion can be promoted in city development up to date. The aim of this study is to contribute to the knowledge on how inclusive city development is understood in the context of municipal planning, and to map methods that can be used to create inclusion on the municipal level. The aim is also to contribute with a knowledge base to support the development of Flemingsberg in Huddinge municipality. The study is based on semi-structured interviews with municipal officers involved on different levels of the city development process, from strategic planners to managers of individual projects. The interviews have been analysed with a discursive approach to examine the understanding of inclusion. Also, good examples of concrete tools and ways of working with inclusion have been mapped from the interviews. The analysis shows that the discourse on inclusion in municipal planning is in fact consisting of several discourses, of which social mixing, cohesion and participation are the focus. Mixing is largely understood as the addition of socioeconomically strong residents in socioeconomically weak neighborhoods, which is believed to contribute to the social cohesion between different social groups. Furthermore, this cohesion is seen as an important factor for mitigating the effects of social problems and to create a feeling of safety and affinity. This is contrasted by a sort of fear and division that seems to be existing today. Citizen participation is described as important for creating and maintaining trust when socioeconomically weak neighborhoods are developed, and methods of participation are common among the good examples brought up by the interviewees. Other methods are connected to the organisation of city development projects, economic tools and initiatives run by citizens.

Huruvida medborgardialog ämnar att stärka demokratin eller legitimera stadsutvecklingen är i många fall tvetydigt, men oavsett motiv har det en stark inverkan på dialogens utformning och effekt. Studien har därmed som avsikt att beskriva med vilket syfte som medborgardialog används som styrningsverktyg vid förtätning. Genom att undersöka drivkrafter för medborgardialog vid förtätning, samt vilka värden dialogen tillskrivs av tjänstemän, beskrivs hur dialogen fungerar som styrmedel. Resultatet visar att drivkrafterna bakom användandet av medborgardialog kom från politikens vilja att öka deltagande i stadsutvecklingen, vilket har prioriterats på teoretisk nivå, men i praktiken saknar samordning och rutiner. Följaktligen har lokala omständigheter, interna strukturer och enskilda aktörer format det praktiska arbetet.  Informanterna diskuterade två huvudsakliga motiv för dialog: inkludering av medborgare och kunskapsproduktion. Varför kunskap respektive involvering ansågs värdefullt fanns det däremot flera tolkningar av. Sammantaget utrönades två underliggande motiv för användandet av medborgardialog: effektivisering av stadsutvecklingen och ett sätt att fördjupa demokratin.

With the aim of assessing how to develop a socially sustainable mobility, this thesis applies a method of PPGIS (Public Participation Geographic Information System). The method of PPGIS was conducted through a survey aimed towards people who frequently visit the studied area (e.g., living, working, or studying there). The geographical delimitation of the study is set to Lindholmen, Gothenburg and focuses on the ongoing development of realizing the visions of the River City project (Gothenburg, 2012). Mobility in this work is understood as something more than just movement from point A to B and is mainly approached with support from Kaufmann’s (2002) theory of motility – the capacity to be mobile. Mobility that facilitates individual’s constraints and increases people’s motility is considered as socially sustainable. The concept of public participation is central, highlighting the importance of local knowledge and involvement in decision-making (Berman, 2017). The local knowledge, from contributors, was used as the basis of analysis for assessing mobility development. The participatory approach aims to improve neighbourhood quality, and to strengthen social inclusion. The PPGIS-process generated 173 responses. Recurring themes were suggestions for bicycle infrastructure and expanding the ferry lines. Negative inputs revolved around traffic volumes and construction. Future development in Lindholmen could focus on the attitudes and opinions of the contributors. The thesis concludes with a discussion on the collected data, stating that to improve what contributors complained about or asked for – in terms of traveling to, from, and within the area – is to take a step toward a more inclusive and accessible mobility. The contributions lie in the gathered empirical material, with specific suggestions to the mobility development of Lindholmen. Furthermore, the general debate on considering the needs and wishes of a place’s users highlights benefits with mobility development through public participation that should be considered in future projects or academic works.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur stadsplaneringens politiska uppdrag eventuellt påverkas av privata konsulters deltagande i planeringsprocesser. På så sätt problematiseras tolkningsutrymmet samt det potentiella inflytandet över de vägval som den offentliga verksamheten gör. I grunden handlar det om att belysa ett eventuellt demokratiskt problem i en kontext som lovordar samverkan mellan offentlig och privat sektor. Målet är att identifiera om ansvarsutkrävandet kan säkerställas när aktörerna i dessa nätverk tar beslut i den offentliga verksamhetens sfär. Undersökningen belyser huvudsakligen en svensk planeringskontext på regional samt kommunal planeringsnivå. Därutöver ingår även exempel från Köpenhamn, Danmark. Fokus riktas mot frågan om social hållbarhet samt den offentliga aktörens hantering av allmänintresset i relation till social hållbarhet som fenomen. Undersökningen belyser hur social hållbarhet tar sig i uttryck i specifika planeringsprojekt samt hur relationen mellan konsult och kommun ser ut i dessa exempel. Det empiriska materialet består av intervjuer med representanter från konsultfirmor samt tjänstemän från kommuner eller regionkontor. Dessutom analyseras planeringsdokument samt slutrapporter i relation till de olika projekten. Det empiriska resultat antyder att social hållbarhet hanteras som en avpolitiserad fråga inom den fysiska planeringen. Potentiella motsättningar ser ut att ignoreras i ett sammanhang som strävar efter att lösa problem utan konflikt. Förekommande problemlösningar relateras framförallt till fysiska ingrepp i stadsmiljön där kommunikativa aspekter såsom medborgardeltagande och ökad samverkan är centrala. Alternativa förståelser och kunskapsfält ser ut att reduceras bort till förmån för vissa dominerande ideal. Resultatet indikerar vidare att konsulten får ett relativt stort handlingsutrymme i stadsutvecklingsprojekt med inriktning på social hållbarhet. Denna slutsats baseras framförallt på den offentliga aktörens förtroende för konsulten samt den ömsesidiga tolkningen att konsulten utför den offentliga aktörens uppdrag - som ett slags företrädare för den offentliga verksamheten. Allmänintresset försvaras i den mån att det politiska uppdraget utförs utan större konflikt. Konsulten levererar också utifrån den offentliga aktörens förväntningar. Däremot framkommer en odemokratisk aspekt där social hållbarhet inte ser ut att definieras utifrån en politisk grund. De aktuella stadsutvecklingsprojekten som sådana är förvisso politiskt förankrade, men tolkningsutrymmet för konsulten ser ut att vara relativt stort där den offentliga aktören söker stöd, expertis eller kunskap. Det demokratiska problemet i förekommande exempel handlar inte om konsultens förmåga eller oförmåga att tolka den politiska viljan. Problemet ligger snarare i att den offentliga aktören inte definierar social hållbarhet i relation till fysisk planering på en önskvärd politisk nivå. Det finns således ett behov av att den offentliga aktören stärker sitt självförtroende i hanteringen av ett ämne som förtjänar att tillskrivas en politisk betydelse. Så länge den offentliga aktören inte definierar vad social hållbarhet är enligt den politiska viljan kan allmänintresset bli svårt att försvara.

Att involvera medborgare i det lokala beslutsfattandet mellan valen är en växande trend i Sverige i ett försök att vitalisera den representativa demokratin och möta de utmaningar demokratin står inför. Medborgardialogens nyttor, som ökad demokratisk legitimitet och ökat förtroende för politiska institutioner, framhävs av dess förespråkare. Samtidigt finns många kritiska röster. En av den främsta kritiken mot medborgardialoger handlar om att deltagandet sällan varken stärker eller ökar medborgarnas faktiska inflytande över det politiska beslutsfattandet, vilket riskerar leda till besvikna medborgare med ökat misstroende för demokratin. Ofta diskuteras medborgarnas inflytande, eller brist på inflytande, över det faktiska slutgiltiga beslutet eller resultatet. Men även vem som har inflytande över och sätter agendan för medborgardialogen har stor betydelse då mycket makt utövas i det politiska systemet genom möjligheten att bestämma vilka frågor som ska, eller inte ska, diskuteras. Medborgarnas potentiella inflytande kan således även begränsas genom vilka frågor som hamnar på medborgardialogens agenda och hur dessa frågor diskuteras. Syftet med denna uppsats är att genom en fallstudie av dialogforum i Botkyrka kommun mellan åren 2010-2014, och med hjälp av kvantitativa metoder för datainsamling och analys, undersöka och  beskriva vilka frågor som står på medborgardialogens agenda och hur dessa frågor diskuteras. Detta för att få en ökad förståelse av medborgardialog i praktiken i en svensk kontext. Analysen visar att det som står på dialogforums agenda framförallt är politiskt icke-heta frågor inom området stadsbyggnad, men också icke-heta frågor kopplade till exempelvis skola och omsorg, ungdomar, äldre och trygghet. Medborgarna tillåts i majoriteten av dialogforumen fritt uttrycka sina synpunkter eller, genom diskussion, utveckla sina synpunkter tillsammans. Vid några enstaka tillfällen hittas politiskt heta frågor på dialogforums agenda, ofta kopplade till demokratiaspekter, men vid dessa tillfällen begränsas ofta medborgarnas diskussioner till att lyssna som åhörare och ställa frågor. Resultatet indikerar att medborgarnas inflytande begränsas genom medborgardialogens agenda, vilket riskerar att skapa besvikna medborgare med ökat misstroende mot demokratin. Fler studier kring ämnet behövs dock för att kunna ge en bättre och tydligare bild.