This study examines how well the children’s perspective is taken into account in modern day urban planning, according to professionals within the field. It highlights both positive and negative experiences of the implementation of this perspective, in order to distinguish both flaws and strengths in the current methods. The study shows that some adults still regard children’s ideas as unnecessary, and that this is caused by the misconception that children’s wishes have a tendency to be unrealistic. Despite this image still occurring, there is often a willingness to include the children’s perspective. However, the resources to do so are often lacking, resulting in an unsatisfactory inclusion of children and their thoughts, in favor of more demanding and technical perspectives. Because of this, what is phrased as a children’s perspective is sometimes rather the image of what adults believe the children want, without actually having communicated with them. The analysis furthermore shows that the children’s perspective is often considered only after issues have arisen, when important decisions have already been made. In order to emphasize the importance of the children’s perspective, the UN:s Convention of the Rights of the Child has been acknowledged as a law in Sweden. However, the actualization of UN:s convention into planning procedures is lagging, possibly because it has not been properly adapted for the planning context, and is therefore difficult to apply to real life planning. The Swedish Planning and Building Act (PBL) has however not been adapted to incorporate the values of the UN:s convention in an urban planning context. Even though PBL requires affected parties to be consulted during the planning procedures, children are not mentioned as a specific group and are therefore sometimes forgotten. The study concludes that the planning procedures today do not fully live up to the intentions of the UN:s convention. However, the development seems to be heading in the right direction, even though the change is taking time. / I denna studie undersöks, genom en nulägesanalys, hur väl yrkesverksamma planerare och BKA-konsulter upplever att barnperspektivet tas hänsyn till i dagens samhällsbyggnadsprocesser. Ambitionen är att identifiera god praxis för inkludering av barnperspektivet, genom att lyfta positiva erfarenheter av, och brister i, implementeringen av barnperspektiv i dagens planeringsarbete. Rapporten utforskar vidare till vilken grad det deltagande som sker idag upplevs leda till meningsfull förändring, och vad som kan vara anledningar till att barnperspektiv ibland fastnar i välvilliga ord i lagstiftning och styrdokument snarare än att omsättas i praktiken. Genom att belysa dessa frågor är ambitionen att rapporten ska bidra till en bättre diskussion angående inkludering av barnperspektivet i den fysiska planeringen. Synen på barn och barns deltagande lyfts under studien som problematisk. Det framgår att vissa aktörer i beslutsfattande roller har en förutfattad mening om att arbete med barnperspektiv inte är meningsfullt, eftersom man antar att barnens önskemål kommer vara orealistiska. Detta anges vara en av anledningarna bakom varför diskussioner med barn ibland inte förs, och är en bidragande faktor till att andra perspektiv ofta prioriteras högre. Trots denna bild finns det ofta en vilja att involvera barn i dagens planeringsprocesser, men det saknas i många fall resurser att kunna göra detta fullt ut. Både mer tid och ekonomiska resurser behöver avsättas för att barnperspektivet ska kunna analyseras i tillfredsställande grad. Ett resultat av det ibland otillräckliga arbetet med barnperspektiv är att mycket av det som presenteras som barnperspektiv ofta inte alls är barnens perspektiv, utan istället en bild vad vuxna tror att barnen vill ha, då man aldrig kommunicerat med barnen. En identifierad ofta motarbetande kraft sett till barnperspektivet, är dagens höga ambitioner på bostäder, kombinerat med en kommersiell planprocess, som båda tar fokus från barnperspektivet. Barnperspektivet undersöks ibland inte i tillräcklig grad i standardprojekt, utan ofta kommer ofta först in om och när problem uppstått och viktiga beslut redan fattats. Analysen visar därutöver att barnkonventionens inkorporering i dagens planeringsprocesser ligger efter, trots att barnkonventionen är antagen som svensk lag och därför bör följas. Ett problem med att lyfta in barnkonventionen som lag utan att anpassa den till en planeringskontext är dock att den blir svårapplicerad. Barnkonventionen är i sin natur generellt formulerad, vilket gör att den efter dess inkorporering blir svårtillämpad. Den säger inte så mycket eftersom den varken ställer krav eller mer specifik vägledning i planeringsfrågor. Däremot finns det sedan länge kravställning i PBL som uttrycker att samråd ska ske med berörda parter. Barn som specifik grupp nämns dock inte här och glöms därmed ofta bort, antingen avsiktligt eller omedvetet. Sammanfattningsvis visar studien på att dagens planeringsarbete inte fullt ut lever upp till barnkonventionens intentioner. Trots detta noteras att utvecklingen går i rätt riktning, om än långsamt.

I planerings - och stadbyggnadssammanhang har social hållbarhet i dagsläget med en samhällsutveckling som karaktäriseras av tilltagande värdepluralism och polarisering allt mer kommit att betraktas som en viktig faktor för samhällets förmåga att hantera intressekonflikter mellan olika grupper och intressen. Forskningen avseende social hållbarhet visar dock genomgående att det saknas en allmänt erkänd definition av vad social hållbarhet är vilket hämmar det praktiska arbetet med att stärka den sociala hållbarheten i stadsplaneringen. Syftet med detta arbete är att studera hur social hållbar stadsutveckling tolkas i ett svenskt kommunalt planeringssammanhang samt hur detta gestaltar sig i strategier för att stärka den sociala hållbarheten på lokal stadsdelsnivå. För att undersöka detta har en kvalitativ fallstudie av hur kommunerna Botkyrka och Nacka i Stockholmsregionen dels tolkar begreppet social hållbarhet och dels bedriver sitt stadsutvecklingsarbete i stadsdelarna Alby och Fisksätra genomförts. Förhållanden och förutsättningarna i de båda stadsdelarna som uppfördes under miljonprogrammet är likartade, det förekommer en högre grad av socioekonomiskt utanförskap här jämfört med övriga stadsdelar i respektive kommun. Däremot är kommunernas förutsättningar markant olika, beträffande såväl demografi, ekonomi, attraktivitet och politiskt styre. Arbetet bygger på en dokumentanalys av utvalda delar av Botkyrkas och Nackas planmaterial samt intervjuer med aktörer på olika nivåer i kommunerna som har varit involverade i stadsutvecklingen. Analysen utgår från fyra centrala teman som identifierats i litteraturgenomgången av det aktuella forskningsläget om hur social hållbarhet tolkas i stadsutveckling, nämligen: social sammanhållning, rättvisa och fördelning, den fysiska miljöns betydelse samt delaktighet och genomförande. Det visar sig att trots social hållbarhet är ett mycket omfattande begrepp som är öppet för olika tolkningar beroende på den lokala förförståelsen, så är de konkreta stadsutvecklingsstrategierna för den fysiska miljön påfallande lika i båda kommunerna. Skillnaderna som förekommer mellan kommunernas planeringspraktiker handlar i stället huvudsakligen om hur deras tolkning av social hållbarhet påverkat den organisatoriska uppbyggnaden samt hur de verksamma uppfattar sin yrkesroll och kommunens ställning i regionen. Förhållanden som i sin tur påverkar hur kommunerna bedriver sitt arbete med dessa frågor i relation till civilsamhälle och privata aktörer. / In the context of urban- planning and development, social sustainability, with a current societal development characterized by increasing value pluralism and polarization, has increasingly come to be regarded as an important factor in society's ability to deal with conflicts of interest between different groups and interests. However, research on social sustainability consistently shows that there is a generally recognized shortfall of the definition of what social sustainability is, which hampers the practical work of strengthening social sustainability in urban planning. The purpose of this work is to study how socially sustainable urban development is interpreted in a Swedish municipal planning context and how this is reflected in strategies for strengthening social sustainability at the local district level. To investigate this, a qualitative case study of how the municipalities of Botkyrka and Nacka in the Stockholm region partly interpret the concept of social sustainability and partly conduct their urban development work in the districts of Alby and Fisksätra has been carried out. Conditions and preconditions in the two districts that were built during the Million Program are similar, there is a higher degree of socio-economic exclusion here compared to other districts in each municipality. On the other hand, the municipalities' conditions are markedly different, in terms of demography, economy, attractiveness, and political governance. The work is based on a document analysis of selected parts of Botkyrka's and Nacka's planning material as well as interviews with actors at different levels in the municipalities who have been involved in urban development. The analysis is based on four central themes identified in the literature review of the current state of research on how social sustainability is interpreted in urban development, namely: social cohesion, justice, and distribution, the importance of the physical environment, and participation and implementation. It turns out that despite social sustainability is a very comprehensive concept that is open to different interpretations depending on the local preconception, the concrete urban development strategies for the physical environment are strikingly similar in both municipalities. The differences that occur between the municipalities' planning practices are instead mainly about how their interpretation of social sustainability has affected the organizational structure and how the operatives perceive their professional role and the municipality's position in the region. Conditions that in turn affect how the municipalities conduct their work on these issues with civil society and private actors.

Sustainable development is today a matter of course in national and municipal strategic management and is based on three dimensions; social sustainability, environmental sustainability and economic sustainability. In recent years, the concept has developed and there is now more focus on all dimensions of sustainability. Where previously the focus was mainly on the development of environmental technology to meet environmental targets, government authorities are now increasingly focusing on social and cultural perspectives. However, social sustainability is difficult to measure in parallel to new measuring methods being in demand as well as a need for national governance and regulation. According to the Swedish Plan- och Bygglagen (PBL), municipalities are obliged to carry out environmental impact assessments where an assessment is made of the impact an urban development project will have. However, there is no legal requirement for corresponding social impact analysis or to analyze sustainability from a more holistic perspective. It is up to each individual municipality to work for sustainable urban and community planning and development using local targets, goals and guidelines.     In traditional urban planning processes it is during the consultation phase that the voice of the citizen is captured, where the focus is on creating input for decisions and enabling transparency and allowing for their influence. Despite this, many citizens are not aware of their influential possibilities, and where the value and result of citizen participation will depend on the availability and competence of resources engaged in the excercise. Critics argue that the voice of the citizen is often captured too late in the process, making it difficult to integrate new insights and manage different opinions. A change to the process is called for to challenge existing power structures and create a more inclusive and fair urban planning, but its feasibility is in question.      Placemaking is a method used in urban planning that claims to promote social sustainability in urban planning. The method focuses, among other things, on improving and maximizing values in public places through early activation of the place, temporary design, iterative citizen participation and collaboration between stakeholders.     The purpose of this study is to investigate whether, through the method of placemaking with early activation, temporary design and iterative citizen participation in the design of new city districts, sustainability can be increased from a holistic perspective while affirming the residents’ right to the city. The study also aims to map key factors that the design process should include when designing new city districts.      The study takes a qualitative approach and is based on the method of triangulation where analysis of objects and questions are studied from more than one perspective. The study is based on case studies consisting of document research, interviews and observations. The research and analysis of documents has been used to summarize Malmö municipality’s standard procedure for urban design processes, researching theory and to gauge the current level of knowledge on the subject of sustainability. These are supplemented with qualitative interviews and observations providing empirical data from the field and serves to examine the subject from a different point of view, creating a more comprehensive picture of the subject. The study’s results argue that when designing new city districts there can be great benefits from using the placemaking method to increase all three dimensions of sustainability. The results from interviews, case study subjects and own observations also show that placemaking is used to an ever greater extent in the design of urban environments and that there are currently good examples of successful urban development projects that have adopted the method and that can pave the way for the method’s use in more courageous municipalities and among private actors. The aim of the study is to highlight the advantages of the placemaking method when designing new city districts. The study’s discussion therefore presents an example of a project and communication plan that can be used when applying placemaking with its various components as a method in an urban development project. A finding while working on the study is that more research is still needed on the subject to give the method more impact at both local and national level, as measurable goals for how to achieve social sustainability have not yet been agreed upon while the method’s tools can be further developed, but the study aims to urge that more dare to be brave and invest in a holistic approach to sustainability and attack all three dimensions in future urban development projects already now. / Hållbar utveckling är idag en självklarhet i nationell och kommunal strategisk styrning och bygger på tre dimensioner; social hållbarhet, miljömässig hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. De senaste åren har begreppet utvecklats och det fokuseras nu mer på alla dimensioner av hållbarhet. Där man förut fokuserat främst på utveckling av miljöteknik fokuserar man nu på regeringsnivå allt mer på sociala och kulturella perspektiv. Den sociala hållbarheten är dock svår att mäta och samtidigt som nya mätmetoder efterfrågas uttalas också ett behov av nationell styrning och reglering. Enligt Plan- och bygglagen (PBL) är kommuner skyldiga att utföra miljökonsekvensbeskrivningar där en bedömning görs av vilken påverkan på miljön som en plans genomförande kan få. Däremot finns inget lagligt krav på motsvarande sociala konsekvensanalyser eller att analysera hållbarhet i ett mer holistiskt perspektiv. Där är det upp till varje enskild kommun att arbeta för hållbar stads- och samhällsplanering genom lokala mål och riktlinjer.  Samrådsfasen i traditionella planprocesser är den vanliga formen av medborgarinflytande, där fokus ligger på att skapa beslutsunderlag och möjliggöra insyn och påverkan. Trots detta är många medborgare inte medvetna om sina påverkningsmöjligheter, och ökat medborgarinflytande kan vara beroende av tillgängliga resurser. Kritiker hävdar att medborgarinflytande ofta kommer för sent i processen, vilket försvårar integrering av nya insikter och hantering av åsikter. En förändring av processen efterfrågas för att utmana befintliga maktstrukturer och skapa en mer inkluderande och rättvis stadsplanering, men dess genomförbarhet är ifrågasatt.  Placemaking är en metod inom stadsplanering som påstås främja social hållbarhet inom stadsplanering. Metoden fokuserar bland annat på att förbättra och maximera värden på offentliga platser genom tidig aktivering av platsen, temporär gestaltning, iterativt medborgardeltagande och samarbete mellan intressenter.  Syftet med denna studie är att undersöka om man genom metoden placemaking med tidig platsaktivering, temporär gestaltning och iterativt medborgardeltagande vid gestaltning av nya stadsdelar kan öka hållbarheten samtidigt som invånarnas rätt till staden bejakas. Studien syftar också till att kartlägga nyckelfaktorer som gestaltningsprocessen bör innehålla vid gestaltning av nya stadsdelar.  Studien är av kvalitativ ansats och utgår från metoden triangulering där analysobjekt och frågeställningar studeras från mer än en synvinkel. Studien utgår från fallstudier bestående av dokumentstudier, intervjuer och observationer. Dokumentstudier har använts för att sammanställa Malmö stads standardförfarande vid gestaltningsprocesser, teoridelen samt kunskapsläget kring hållbarhet. Dessa kompletteras med kvalitativa intervjuer och observationer för sammanställning av mer praktisk information inom området och analys av våra fallstudieobjekt för att undersöka ämnet från olika synvinklar och att skapa en bättre helhet.  Studien visar resultat som argumenterar för att man vid gestaltning av nya stadsdelar kan ha stora fördelar av att använda sig av metoden placemaking för att öka alla tre dimensioner av hållbarheten. Resultaten från intervjuer, fallstudieobjekt och egna observationer visar också på att placemaking används i allt större utsträckning vid gestaltning av urbana miljöer och att det i dagsläget nu finns bra exempel av lyckade stadsutvecklingsprojekt som anammat metoden och som kan bana väg för metodens användning i fler modiga kommuner och bland privata aktörer. Studien har som avsikt att lyfta metoden placemaking vid just gestaltning av nya stadsdelar. I studiens diskussion presenteras därför ett exempel på en projekt- och kommunikationsplan som kan användas vid tillämpning av placemaking med dess olika beståndsdelar som metod i ett stadsutvecklingsprojekt.  Det framgår i studien att det fortfarande behövs mer forskning i ämnet för att ge metoden mer genomslagskraft på både lokal- och nationell nivå bland annat då man ännu inte landat i mätbara mål för hur man uppnår social hållbarhet och metodens verktyg kan utvecklas, men studien vill ändå uppmana att fler vågar vara modiga och satsa på ett holistiskt förhållningssätt till hållbarhet och angripa alla tre dimensioner i framtida stadsutvecklingsprojekt redan nu.

The representative democracy has become weakened during the last decades. At the same time the United Nations declared at the Rio de Janeiro meeting in 1992 that environmental problems can best be solved by involvement of all concerned citizens in decision-making. The main purpose of this study has been to examine if citizens panels is a possible way to involve citizens in environmental decision-making and what the outcomes can be. Furthermore the study has investigated what the participation has contributed to environmental politics and how representative the results have been. This has been carried out by investigating the Piteåpanel in the municipality of Piteå by conducting interviews. The result of the study shows that the involvement of the citizens in the decision-making influenced the environmental politics of the municipality. The most striking result is that involving the citizens in the process of forming a climate and energy plan made the final plan more explicit and ambitious. However regarding the representativity the decisions can’t be considered fully representative from a political equality point of view. Despite this the decisions that have been made can be regarded as more legitimate because the citizens have been a part of the decision-making. The study argues in a careful way that increased participation in environmental decision-making in the form of citizens panels can be one of several approaches to both overcome the problems with the representative democracy and solve the environmental problems. / Den representativa demokratin har under de senaste årtiondena blivit försvagad. Detta samtidigt som FN vid Rio de Janeiro mötet 1992 deklarerade att miljöproblemen bäst kan lösas med att involvera alla berörda medborgare i beslutsfattandet. Syftet med denna undersökning har i huvudsak varit att se närmare på om medborgarpaneler kan vara ett sätt att involvera medborgarna i miljöfrågor och vilken effekt det kan få. Vidare har studien också undersökt vilken inverkan deltagandet fått på miljöpolitiken och hur representativt resultatet varit. Detta har skett genom att undersöka Piteåpanelen i Piteå kommun med genomförandet av intervjuer. Studiens resultat visar att involverandet av medborgarna i beslutsfattandet har påverkat kommunens miljöpolitik. Framförallt visar det sig att i arbetet med att ta fram en klimat och energiplan bidrog deltagandet till att den slutgiltiga planen blev mer tydlig och ambitiös. Gällande representativiteten visar det sig dock att resultaten ifrån panelen inte kan anses fullt representativa utifrån aspekten politisk jämlikhet. Trots detta har dock besluten som fattats fått en större legitimitet på grund av att medborgarna fått vara med i beslutsprocessen. Studien ställer sig försiktigt positiv till att ett ökat deltagande i miljöfrågor i form av medborgar-paneler kan vara ett av flera tillvägagångssätt i att både överbrygga problemen med den representativa demokratin samt lösa de miljöproblem som finns.

En av huvudmålen med arbetet var att få ökad förståelse för hur medborgarnas makt och inflytande utvecklats historiskt inom stadsplanering. Jag var även intresserad av arkitektens roll i denna process. Jag ville som arkitekt, med stadsplanering som huvudfokus, hitta intressanta vägar att arbeta med medborgare och medborgargrupper och att förstå hur ett reellt lokalt inflytande kan ta form. Därför har jag försökt titta på relationer mellan medborgare, arkitekter, planerare, organisationer och kommun/stat. Jag drevs av en övertygelse att jag lättare kommer att finna argument för mina ”sociala ambitioner” som arkitekt om jag förstår de historiska processerna bakom medborgardeltagandet i både Sverige och ur ett internationellt perspektiv. Jag har undersökt olika historiska och nutida exempel från Sverige, Storbritannien och USA och försökt förstå vad och hur olika idéer hänger samman över tid och mellan länder. Anledningen till att jag valde Storbritannien och USA är att de har producerat flera betydelsefulla grupper och organisationer som just arbetar med medborgarinflytande och medborgarmakt. Examensarbetet presenterades som en utställning som består av- förutom en stor mängd informativt och illustrativt material kring ovannämnd tematik- en vagn och två filmer som jag själv producerat, regisserat och klippt. Filmerna skildrar Alternativ Stad respektive Stadsdelsrådet i Hökarängen. Vagnen är ”en nomadisk installation” som kan ta olika utformningar, stor eller liten, kort eller lång och som kan knytas till flera platser och möjligtvis även delta i en större utställning under temat medborgarmakt och stadsplanering. Som fysisk form är det potentiellt ett mobilt mötesrum, ett utställningsrum, en utställning, ett arkiv, ett bibliotek, en mobil forskningsenhet, en utbildningsenhet, en mobil institution, ett föreläsningsrum samt ett verktyg för urban pedagogik. / One of the main goals of my thesis was to gain further understanding of how citizens' power and influence developed historically in planning. I was also interested in the role of the architect in this process. I wanted as an architect, with urban planning as main interest, to find interesting ways to work with citizens and citizen groups and to understand how real local influence can take shape. Therefore I have tried to look at relationships between citizens, architects, planners, NGOs and local government/state. I was driven by a belief that I will more easily find arguments for my “social ambitions” if I understand the historical processes of citizen participation in both Sweden and abroad. I have examined various historical and contemporary examples from Sweden, the UK and the USA and I have tried to understand what and how different ideas are linked over time and between countries. The reason I chose the UK and the USA is that they have produced several important groups and organizations currently working with citizen participation and citizen power. The thesis was presented as an exhibition containing- besides a large amount of informative and illustrative material relating to the above thematics- a wagon and two films that I produced, directed and edited. The films portray the activist group Alternativ Stad and the association Stadsdelsrådet from Hökarängen (a Stockholm suburb). The wagon is "a nomadic installation" that can take various forms, big or small, short or long, which can be linked to multiple locations and possibly even participate in a major exhibition on the theme of citizen power and urban planning. As a physical form, it is potentially a mobile meeting room, an exhibition space, an exhibition, an archive, a library, a mobile research unit, a training unit, a mobile institution, a lecture hall and a tool for urban pedagogy.

Studien syftar till att undersöka illustrationsplaners betydelse som ett förtydligande dokument till detaljplanen, samt i vilken utsträckning illustrationsplaner uppfyller tydlighetskravet i 4 kap 32 och 33 § § Plan- och bygglagen (PBL). Studien har framtagits med avsikt att uppmärksamma en problematik vars effekter kan påverka det faktiska medborgarinflytandet. En brist på forskning har observerats inom ämnet och studien avser därför bidra till att fylla den kunskapsluckan i samhällsplaneringen.  Tydlighetskravet innebär att detaljplanens regleringar tydligt ska redovisas för att säkerställa medborgarnas förståelse för planens innebörd och konsekvenser. I avsikt att uppnå tydlighetskravet används ofta illustrationsplaner som kommunikationsverktyg för att förmedla detaljplanens syfte och planbestämmelser till allmänheten. Detta beror på att detaljplanen ofta kan upplevas svårtydd eftersom detaljplankartans utformning tydligt skiljer sig från hur kartor brukar illustreras i andra sammanhang. Genom kvalitativ innehållsanalys ämnar undersökningen besvara i vilken utsträckning illustrationsplaner uppfyller tydlighetskravet i PBL. Vid undersökningen jämfördes detaljplanekarta och planbestämmelser med tillhörande illustrationsplan för att gradera hur tydliga illustrationsplaner är. Detta genomfördes genom ett antal uppställda påståenden som illustrationsplanen kunde svara mot. Påståendena baseras bland annat på tidigare domslut kring illustrationer samt semiotikens syn på hur bilder kan tolkas. Undersökningen kompletterades med ett antal intervjuer från branschkunniga personer, detta för att få en mer kvalitativ och djupgående förståelse för resultatet samt illustrationsplaners betydelse som kommunikativt verktyg. Undersökningens resultat visar på en bristfällighet hos de undersökta illustrationsplanerna vad gäller tydlighet. Svårtolkade illustrationsplaner försvårar medborgarens möjligheter att uppfatta detaljplanens konsekvenser och deras möjlighet att lämna relevanta synpunkter under planprocessen minskar därmed ytterligare. Denna syn på illustrationsplanens potentiella konsekvenser delades med de personer som intervjuades i samband med studien.  Med undersökningen och intervjuerna som grund har ett antal ställningstaganden och förslag sammanställts som anses inneha praktisk relevans för samhällsplaneringen. Ett exempel på detta är att en mer gedigen vägledning bör tas fram, till förmån för en nationellt enhetligare användning av illustrationer. Vägledningen hade kunnat utformas på olika sätt, bland annat genom att bristfälliga planer sammanställs för att påvisa vilka konsekvenser som kan följa av en otydlig illustrationsplan. Därtill har även annan typ av vägledning samt andra förslag lyfts fram i studiens slutsatser.

Det mänskliga samhället är beroende av de ekosystemtjänster som naturen förser oss med. Trots det finns det mycket som visar att ekosystemtjänster minskar i mängd och funktion. Det största hotet mot ekosystemtjänsterna är en förändrad markanvändning där naturområden exploateras eller förändras i hög grad. För att uppnå en mer hållbar markanvändning ska ekosystemtjänster integreras i fysisk planering. Den metod som vunnit mest slagkraft i det är värdering av ekosystemtjänster. Ekosystemtjänster kan värderas på fyra olika sätt där den monetära värderingen varit enklast att applicera på nuvarande fysisk planering och därför blivit det mest använda. Det finns dock en problematik med att den monetära värderingen av ekosystemtjänster blivit den mest använda. Problemet existerar i att vissa former av ekosystemtjänster inte går att värdera monetärt. Något som skapar en obalans i vilka ekosystemtjänster som framgångsrikt integreras i den fysiska planeringen. Den här studien har utförts för att undersöka vilken roll den kvalitativa värderingen av ekosystemtjänster kan spela i fysisk planering. För att undersöka det utfördes en fallstudie på orten Grönby i Trelleborgs Kommun. Först utfördes en dokumentanalys för att undersöka hur Trelleborgs kommun arbetat med ekosystemtjänster i styrdokument. Sedan utfördes en go-alongintervjustudie där informanter fick värdera de naturområden och ekosystemtjänster som fanns i närområdet. Rollen som den kvalitativa värderingen av ekosystemtjänster kan bidra med är att den har möjligheten att integrera medborgare i den fysiska planeringen för ekosystemtjänster. Resultatet korrelerade genom det med tidigare studier om att kvalitativ värdering bidrar med andra lager, dimensioner, kunskaper och beskrivningar av känslor som andra värderingar av ekosystemtjänster exkluderar. Det belyste även faktorer som bidrar till värderingen. Några av dem faktorerna var: den visuella upplevelsen, möjligheten till aktiviteter, möten med vilda arter och chansen till återhämtning. / The human society is to a great extent dependent on the ecosystem services that nature provides for us. Despite this, there is a lot of evidence showing that ecosystem services decrease both in amount and in function. The greatest threat to ecosystem services is a changein land use. Where natural areas are being exploited or changed in a large scale. To achieve a more sustainable usage of land, ecosystem services is going to be integrated in the planning of land usage. The best available method for integrating ecosystem services is evaluation of ecosystem services. There are four different methods for evaluating ecosystem services wherethe monetary evaluation has gained the greatest breakthrough. The problem however is that some ecosystem services cannot be evaluated in monetary values. Something that cases an imbalance in which types of ecosystem services that is successfully integrated in the planning of land usage. This study aimed to analyze what role that qualitative evaluation of ecosystem services can fulfill in the planning of land usage. To investigate that, a case study was conducted about the area of Grönby in Trelleborgs municipality. Firstly, an analysis over policy documents from Trelleborgs municipality were analyzed to gain an understanding of the municipality’s work with ecosystem services. A qualitative evaluation of the surrounding ecosystem services was conducted by interviewing local residents in a go-along interview. The role that qualitative evaluation of ecosystem services can provide is that it offers local residents to participate in the planning of land use. The result of the study correlated with former studies that qualitative evaluation of ecosystem services can highlight other types of layers, dimensions, knowledge, and description of emission that other method of evaluation of ecosystem services excludes. In the study there was also some findings about which types of factors that affect the qualitative evaluation of ecosystem services. Some of the factors were: the visual experience, the possibility to participate in activities in the natural areas, the encounter with wildlife and the opportunity for recovery.