I detta skriftliga examensarbete undersöks den nutida orgelmusiken med inriktning på domkyrkoorganist Claes Holmgrens musikaliska alster. Den huvudsakliga ingången har varit analys av övningsmetodik samt analys av musik skriven av Holmgren (f. 1957) med fokus på orgelstycket Chaconne für D (2016) som är dedicerat till författaren. Arbetet har metodologiskt skett genom intervju med tonsättaren, instuderande av ett nykomponerat verk av tonsättaren samt genom dagbok av instuderingen. Detta har i sin tur genererat en ny metod för författaren att ta sig an nya instuderingar, både av nya och äldre kompositioner. Det har även ökat förståelsen för styckens uppbyggnad och arkitektur. Målet med detta arbete är att belysa och att påvisa att det finns mycket ny musik som skrivs för instrumentet orgel. Detta arbete tar också upp hur man kan ta sig an denna stundtals abstrakta musik, med några betraktelser kring hur instuderingen kan gå till. Ett resultat av studien är insikten att instudering av nutida orgelmusik erbjuder intressanta möjligheter genom att interpreten kan samtala och samarbeta med kompositören och därigenom nå en djupare förståelse för verkets kärna och kompositörens intentioner.

Visst kan man använda en film som ett partitur? Så kallade grafiskt noterade verk behöver inte enbart vara på notblad, utan kan även vara i form av en film. Jag valde att kontakta konsthögskolan i Umeå för att beställa en film av studenter – en film med olika färger, mönster och rörelser som jag ville skapa musik utifrån. Jag valde också ett partitur som är noterat på ett notblad. Syftet med arbetet var att undersöka instuderingsstrategier för ett fixerat och ett rörligt grafiskt partitur. De metoder som användes var kvalitativa, analytiska och experimentella. Det experimentella förhållningssättet genomsyrade hela arbetet. De primära materialen som användes var partituren, Extempore (1975) av Bengt Hambraeus och Pearlakistoscope (2016) av Victoria Repasi och Henrik Nygren. Annat material som användes var litteratur om notskrift och om musik från 1900-talet. Processen bestod till stor del av att analysera partituren och att experimentera med klanger vid Woehl-orgeln i Studio Acusticum. Repetitionerna spelades in med en mikrofon och lyssnades av i samband med repetitionen. Reflektionerna fördes ned i loggbok under varje repetition. En viktig del av arbetet skedde under orgellektioner och samtal med Gary Verkade, orgelprofessor vid Musikhögskolan i Piteå. Resultatet blev en jämförelse mellan det fasta och det rörliga partituret under rubrikerna Förberedelser, Strukturering, Registrering, Övning och Inspelning och Konsert samt en diskussion. I diskussionen reflekterar jag över notskrifter och konstaterar att jag läser partitur genom att ställa partiturets olika parametrar mot varandra. Jag diskuterar även om grafisk notation innebär improvisation, och vilken frihet som är kopplad till notationen. Jag reflekterar kring att läsa en film som ett partitur och ser tydliga likheter till grafiska partitur som komponerades under 50- och 60-talen, som även sågs som bildkonst. Avslutningsvis behandlas inspelningarna kortfattat, som är den klingande delen av arbetet och gjordes den 1/3 i Studio Acusticum. Den 2/3 kl. 19.30 hölls en konsert i Studio Acusticum där de två verken spelades upp för publik.

Syftet med arbetet är att fördjupa min förståelse om hur man utförde ornament på klaviaturinstrument i Europa under barocken. Det grundar sig i en önskan om att kunna göra medvetna val som är underbyggda av kunskap om stilenlig praxis när jag ornamenterar. Mina huvudinstrument är orgel och cembalo, men i detta arbete har jag valt att utgå endast från cembalon för att få en sammanhängande bild och jämförbara ljudexempel.Jag har sökt efter hållpunkter för hur man historiskt smyckade ut musik. Litteraturen jag arbetat med är både från modern tid, och från teoretiker som levde och verkade under renässansen och barocken. Arbetet har kretsat runt fem profilländer – Italien, Spanien, England, Frankrike och Tyskland. Därefter har jag valt ut en kompositör och ett stycke från de sistnämnda tre och fördjupat mig i ornamenteringen.Idén till arbetet grundade sig i en problematik jag ofta ställts inför när jag börjat arbeta med ett stycke av en kompositör som verkat mellan renässansen och barocken; hur man bör genomföra ornamenteringen. Det finns många skolor i hur man bör spela ornament. Ibland betyder samma symbol olika saker i olika länder, eller till och med mellan olika kompositörer i samma land – vi kan i vår tid bara göra vissa antaganden. All kunskap går inte att tillämpa på all musik.

Erik Beckmans roman Inlandsbanan (1967) har, tillsammans med hans hela författarskap, både kritiserats och hyllats som obegriplig, med en berättarstruktur som aktivt bryter mot ett konventionellt, episkt berättande och anammar en försvårande, gestaltande skriv- och läsakt. Derrida diskuterar i Of Grammatology (1967) funktionen hos den skrivna texten som betecknande det betecknande, det vill säga betecknande det talade språket som betecknar den refererade betydelsen, och hur relationerna dessa sinsemellan förskjutits. På ett liknande sätt har Inlandsbanans textfunktion förskjutits från en episk berättartradition till en icke-muntlig, materialistisk struktur. Med hjälp av en inomkompositionell, intermedial begreppsapparat, och en hypotes kring ett musikaliserat berättande, där gestaltande former tar sig runt den muntliga språktraditionen inom litteraturen, ses Inlandsbanan här i ett nytt ljus och en del av dess påstådda obegriplighet redes ut. Allt detta sker integrerat i en diskussion av en intermedial metod för analys, som hela tiden har sitt stöd i Erik Beckmans roman. Slutligen manifesteras en diskussion i form av en analys av romanen med uppsatsens teoretiska diskussioner som grund. Detta fungerar både som inblick i ett i mångt och mycket förbisett författarskap, och i en terminologi för att hantera skarpt avvikande texter inom litteraturvetenskapen.

Melodram für Sprecher und Orgel. Text: Dietrich Mendt, Musik: Matthias Drude

Melodram für Sprecher und Orgel; Musik: Matthias Drude (2005); Text: Dietrich Mendt

Melodram für Sprecher und Orgel, Musik: Matthias Drude (2005), Text: Dietrich Mendt; Informationen zum Komponisten: www.drude.info

Zugl.: Mainz, Univ., Diss., 2006

Följande studie handlar om Torsten Nilssons verk Crucifigatur, ett avantgardistiskt musikstycke för orgel komponerat 1968. Det ingår i en svit om sju stycken, kallade ”improvisationer”. Här möts organisten av en varierad notbild ömsom grafiskt ömsom traditionellt noterad. I studien beskriver jag min strategi för att lära mig verket, som innefattar både teoretiska studier samt lektioner och inspelningsanalys, och reflekterar över resultatet. Det ligger i styckets natur att det blir lika många tolkningar som organister, och det finns inga sanningar exakt hur det skall utföras. Ofta finns flera tänkbara och bra lösningar. Jag har i denna studie presenterat mina tankar och förslag på hur stycket kan utformas och instuderas, grundat på efterforskningar, notanalys och samtal med min lärare Nils Larsson. Den musikhistoriska kontexten har även getts stort utrymme. För den som är nyfiken på musiken, tiden eller stycket specifikt hoppas jag denna uppsats kan ge nya perspektiv och infallsvinklar.

Examensarbetet handlar om min instudering av hur F. Liszts hanterade orgel och fugaformen. Som exempel tog jag hans BACH Preludium och fuga, eftersom fugaformen och harmoniken var viktiga för honom. Det finns både orgel och piano version av detta verk och det kommer att vara intressant för mig som både pianist och organist att jämföra båda versioner.