Background: Participation is a fundamental concept within healthcare. Specifically vulnerable are patients who are about to undergo surgical procedures. The environment and care within a surgical ward, which is of a highly technogical nature, puts large demands on efforts to create participation for the patient. Aim: The purpose of this research was to investigate how the staff created participation in the care of the patients from when they arrived at the surgery unit until general anesthesia was conducted. Methods: A qualitative observational study was chosen to investigate the aim of the study. A total of twelve observations were performed. Data was collected with field notes and analyzed with qualitative content analysis. Results: The results consisted of four main themes; Participation through information, participation through fellowship, participation through encouragement and unestablished or lacking participation. Information were given to make the care and circumstances meaningful and comprehensible. The staff confirmed the patients’ needs and feelings in order to establish a fellowship. Encouraging the patient to use their own knowledge, experiences and physical resources also helped them to participate in their care. Conclusions: Information and fellowship were the dominating factors behind creating participation for the patient in their stay at the surgery unit. More time for planning and preparation before the patient arrives at the surgery unit will help optimize the patients participation until general anesthesia has been conducted / Bakgrund: Delaktighet är ett grundläggande begrepp inom sjukvården. Särskilt utsatta är patienter som ska genomgå kirurgiska ingrepp. Vården och miljön på en operationsavdelning är av en i hög grad teknologisk natur, vilken sätter stora krav i arbetet med att skapa delaktighet för patienten. Syfte: Syftet var att undersöka hur vårdpersonalen skapade delaktighet i omvårdnaden av patienter från mottagandet på operationsavdelningen, tills generell anestesi inletts. Metod: En kvalitativ observationsstudie genomfördes för att svara på studiens syfte.Totalt genomfördes tolv observationer. Datainsamlingen gjordes med fältanteckningar och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet delades in i fyra huvudkategorier; delaktighet genom information, delaktighet genom gemenskap, delaktighet genom uppmuntran och utebliven delaktighet. Patienterna fick information för att göra vården och dess omständigheter meningsfull och förståelig. Vårdpersonalen bekräftade patienternas behov och känslor i syfte att skapa gemenskap. Patienterna uppmuntrades att använda sina egna kunskaper, erfarenheter och fysiska resurser vilket hjälpte dem att vara delaktiga i sin vård. Slutsats: Resultatet i studien visar hur delaktighet för patienten kan skapas på en operationsavdelning innan generell anestesi inletts. Information och gemenskap var de främsta faktorerna i att skapa delaktighet i en högteknologisk miljö som kan vara svår att begripa. För att förbättra patienternas delaktighet i det perioperativa skedet kan tid för förberedelser och planering utökas för att inte försätta vårdpersonalen i intern konflikt mellan olika lojaliteter.

Bakgrund: Regional anestesi innebär att patienten är vaken men bedövad under det kirurgiska ingreppet. Detta blir allt vanligare då metoden innebär flertalet fördelar, både medicinsk och ur ett patientperspektiv. Det är anestesisjuksköterskans uppgift att se till att patienten känner sig trygg under det kirurgiska ingreppet. Tidigare forskning visar på att sjuksköterskan under regional anestesi bör vara närvarande, engagerad och hela tiden ha kontakt med patienten. Genom att aktivt lyssna och kommunicera samt ge god information uppnås en bra kontakt.   Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka patientens perioperativa upplevelse vid regional anestesi.   Metod: För denna studie valdes en kvalitativ inriktning med deskriptiv ansats. Ett lämplighetsurval gjordes på en ortopedavdelning med patienter som genomgått en operation i regional anestesi. Tio patienter inkluderades i studien. Semistrukturerade intervjuer med delvis öppna frågor användes. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: Analysen resulterade i fyra teman samt sex kategorier. Dessa teman var; Att uppleva negativa känslor, Preoperativa tankar, Perioperativ kommunikation samt professionellt bemötande. Kategorierna bestod av upplevelse av smärta och obehag, känslan av nervositet och övergivenhet, förväntningar, önskemål och delaktighet, information, känsla av säkerhet och trygghet samt att få ett bra bemötande.   Slutsats: Denna studie, i enlighet med tidigare forskning visar på att patienter i högre grad upplevde trygghet vid regional anestesi när anestesisjuksköterskan informerar och hela tiden är närvarande hos patienten. Är anestesisjuksköterskan frånvarande minskar patientens känsla av trygghet och den regionala anestesin kan bli en negativ upplevelse. / Background: Regional anesthesia is becoming more common in surgical procedures, as the method involves several benefits, both from the patient's perspective and from a medical perspective. It is the task of the nurse anesthesia to ensure that the patient feels safe. Previous research shows that the nurse anesthesia should be present, committed and constantly in contact with the patient. By actively listening and communicating as well as providing valuable information, a good contact is achieved. If the nurse anesthetist is successful in this, the experience of regional anesthesia can be a good one.   Aim: The aim of this study was to investigate the patient's perioperative experience in regional anesthesia.   Methods: A qualitative study with a descriptive approach. An aptitude selection was conducted in an orthopedic department with patients undergoing surgery in regional anesthesia. Ten patients were included in the study. Semi-structured interviews with partially open questions were used. The interviews were analyzed with a qualitative content analysis.   Results: The analysis resulted in four themes as well as six categories. These themes were; To experience negative feelings, Preoperative thoughts, Perioperative communication as well as Professional treatment. The categories consisted of experience of pain and discomfort, feeling of nervousness and abandonment, expectations, wishes and participation, information, a sense of safety and security, and to get a good treatment.   Conclusions: Previous research shows, as does this study, that a nurse anesthesia who informs and is constantly present at the operation room will make the patient feel safer. If the nurse anesthesia is absenting the patient's sense of safety decreases and regional anesthesia can be a negative experience.

Bakgrund: Många föräldrar upplever det som jobbigt att närvara på operationssalen, bland det jobbigaste är att se barnet sövas och att därefter gå därifrån. Föräldrarna upplever känslor av hjälplöshet, avsaknad av psykologiskt stöd och bristande kontroll över situationen. Syfte: Att få fördjupad förståelse för föräldrars livsvärld och upplevelser av att inför en operation överlämna sitt barn till operationsteamet, samt hur bemötandet från operationsteamet påverkar dessa upplevelser. Metod: En kvalitativ intervjustudie med deskriptiv design och induktiv ansats. Sex föräldrar intervjuades med hjälp av en intervjuguide innehållande semi-strukturerade frågor. Insamlade data analyserades med kvalitativ innehållsanalys och resultatet tolkades ur ett livsvärldsperspektiv. Resultat: I resultatet framkom att föräldrarnas emotionella livsvärld till stor del upptogs av ovisshet och oro för att något skulle gå fel, rädsla för att komplikationer på ett negativt sätt skulle påverka barnets livskvalité i framtiden. Upplevelsen av att överlämna sitt barn till operationsteamet påverkades av vilka förväntningar föräldrarna hade samt deras tidigare erfarenheter gällande mötet med operationssjukvården. Föräldrarnas upplevelser på operationssalen bestod av en oro inför sövningen och de tyckte att det var psykiskt påfrestande att lämna barnet ensam på operationssalen. Däremot var deras generella upplevelse av överlämningen god. Personalens påverkan på föräldrarnas upplevelser var stor. Här framkom vikten av ett gott bemötande och en stödjande dialog samt hur erfaren föräldern uppfattade att personalen var. Slutsats: Föräldrarna upplevde överlämningen som psykiskt påfrestande men kände att det generellt sett gick bra. Personalens stöd och bemötande var viktigt och påverkade föräldrarnas upplevelse av överlämningen i hög grad. / ABSTRACT Background: Many parents find it difficult to be present in the operating theatre, particularly witnessing the child being anaesthetised before then having to leave. Parents experience feelings of helplessness, and a lack of psychological support or control over the situation. Aim: To gain deeper insight into the parental situation, experiences of handing over their child to a surgical team prior to operation, as well as how such teams’ treatment of parents affects their experience. Method: A qualitative interview study with a descriptive design and inductive approach. Six parents were interviewed with the support of an interview guide containing semi-structured questions. Quantitative content analysis was applied to gathered data and the results interpreted from a lifeworld perspective. Results: It was apparent that parents were emotionally occupied by uncertainty and fear about something going wrong, and concern that complications could negatively affect the child’s future quality of life. The handover experience to the surgical team was influenced by parental expectations and prior encounters with surgical care. Parental experiences in the operating theatre consisted of anxiety prior to anaesthetisation and the psychological impact of leaving the child in theatre. However, general handover experiences were good, with surgical teams having substantial influence. Apparent were the importance of considerate treatment, supportive dialogue, and how experienced parents perceived the staff to be. Conclusion: Parents experience handovers as mentally stressful but otherwise felt that they generally went well. How staff supported and treated them was important and substantially affected the parents’ perception of the handover procedure.

Introduktion: Operationssjuksköterskan ansvarar för en god och patientsäker perioperativ omvårdnad. Preoperativ personcentrerad information är en förutsättning för att kunna tillgodose patientens unika behov och främja kontinuitet i vården. Patientens individuella riskfaktorer är väsentligt för operationssjuksköterskan att känna till för att kunna förebygga vårdskador och genomföra en patientsäker perioperativ vård. Syfte: Syftet var att beskriva operationssjuksköterskors erfarenheter av att inhämta information för att skapa patientkännedom i den perioperativa vården. Metod: En kvalitativ studiedesign med en induktiv ansats tillämpades. Tio operationssjuksköterskor på ett länssjukhus i Sverige intervjuades. Intervjuerna spelades in och transkriberades i sin helhet. Innehållsanalys valdes som metod för dataanalys. Resultat: Två generiska kategorier framkom: Ta del av skriftlig information om patienten och Det preoperativa mötet med patienten. Dessa bildar tillsammans den övergripande huvudkategorin Förutsättning för personcentrerad och patientsäker perioperativ vård. Till den generiska kategorin Ta del av skriftlig information om patienten hör subkategorierna Att inhämta grundläggande kunskap och Att prioritera och ta vara på möjligheter. Till den generiska kategorin Det preoperativa mötet med patienten hör subkategorierna Att träffa och tala med patienten och Att skapa förutsättningar för samtal. Konklusion: Resultatet bidrar med fördjupade kunskaper kring vad som är väsentligt att veta om patienten i den perioperativa vården och varför det är viktig information, utifrån operationssjuksköterskans perspektiv. Både skriftlig information och ett preoperativt möte med patienten behövs för att skapa förutsättning för personcentrerad och patientsäker perioperativ vård. Resultatet tyder på att det behövs ett förändrat arbetssätt för att möjliggöra skapandet av god kännedom om varje enskild patient och på så sätt öka patientsäkerheten. / Introduction: The operating room nurse is responsible for a good and safe perioperative care. Preoperative person-centered information is a prerequisite to meet the patient´s unique needs and promote continuity of care. The patient´s individual risk factors are essential for the operating room nurse to know in order to prevent hospital acquired injuries and to accomplish safe perioperative care. Aim: The aim was to describe operating room nurses´ experiences of obtaining information to create knowledge of the patient in perioperative care. Method: A qualitative study with an inductive approach was conducted. Ten operating room nurses at a hospital in Sweden were interviewed. The interviews were recorded and transcribed. Content analysis was chosen as the method of data analysis. Result: Two generic categories emerged: Read written information about the patient and The preoperative meeting with the patient. These generic categories together form the main category Prerequisite for person-centered and safe perioperative care. The generic category Read written information about the patient includes the subcategories To acquire basic knowledge and To prioritize and to seize opportunities. The generic category The preoperative meeting with the patient includes the subcategories To meet and talk with the patient and To create conditions for conversation. Conclusion: The findings contribute to a deeper knowledge of what is essential to know about the patient in perioperative care and why this is important information, from the operating room nurse´s perspective. Both written information and a preoperative meeting with the patient are required to create prerequisite for person-centered and safe perioperative care. The results indicate a need of change in the way of working to enable good knowledge of each patient, and thereby increase patient safety in perioperative care.

Bakgrund: Kommunikation är en essentiell del av hälso- och sjukvården, särskilt i mötet mellan anestesisjuksköterskan och barnet i den perioperativa miljön. Sjukhusmiljön, vårdpersonalen och själva sjukdomen kan upplevas som en krissituation av barn och dess anhöriga. Syfte: Syftet med litteraturstudien var att undersöka vad anestesisjuksköterskan på en operationsklinik kan använda för metoder perioperativt för att påverka oro hos barn. Metod: En deskriptiv systematisk litteraturöversikt baserad på 15 vetenskapliga originalartiklar valdes som design för att få en större översikt över problemområdet som studerades. Databaser som användes i studien var PubMed och Cinahl. Resultat: Information och kommunikation – både direkt och indirekt – var en bidragande del av den preoperativa dialogen. Direkt kommunikation handlade om Den perioperativa dialogen, där anestesisjuksköterskan och barnet sågs ansikte mot ansikte och talade direkt med och till varandra, medan de inte gjorde det i den Indirekta kommunikationen. Oron hos de barn och föräldrar som fick grundlig information reducerades signifikant. Tretton av femton studier visade att distraktioner och olika strategier via direkt och indirekt kommunikation hade en positiv effekt på den perioperativa oron hos barn. Resultaten av dessa artiklar visade också att minskad oro kan bidra till minskad smärta postoperativt. Slutsats: Både direkt och indirekt kommunikation kan ha en positiv effekt på barns perioperativa oro, vilket därmed indirekt kan förebygga eller reducera deras oro. För att kunna påverka barnens oro måste man dessutom vända sig direkt till barnen och inte bara till föräldrarna. / Background: Communication is an essential part of health care, especially in the meeting between the nurse anaesthetist and the child in the perioperative environment. The hospital environment, healthcare staff and the disease itself can be perceived as a crisis situation by children and their relatives. Aim: The aim of the literature study was to investigate the methods that the nurse anaesthetist at a surgical department can use perioperatively to affect the anxiety in children. Method: A descriptive systematic literature review based on 15 original scientific articles was chosen as design in order to get a larger view of the studied field. Databases used in the study were PubMed and Cinahl. Results: Information and communication - both direct and indirect - was a contributing part of the preoperative dialogue. Direct communication was about the perioperative dialogue, where the nurse anaesthetist and the child saw each other face to face and spoke directly to and with each other, while they did not do so during the indirect communication. Children and parents with preoperative anxiety who received thorough information had significantly reduced levels of anxiety. Thirteen of fifteen studies showed that distractions and different strategies via direct and indirect communication had a positive effect on the perioperative anxiety of children. The results of the articles also showed that reduced anxiety can contribute to reduced postoperative pain. Conclusion: Both direct and indirect communication can have a positive effect on children's perioperative anxiety, thereby indirectly preventing or reducing their anxiety. In order to be able to influence the children's anxiety, the nurse anaesthetist must also turn directly to the children and not just to the parents.

Introduktion: Antalet internationella migranter i världen har ökat snabbt i antal de senaste åren, vilket ställer högre krav på vården. Kommunikation är en viktig beståndsdel i omvårdnaden och vid kommunikativa brister kan informationsutbytet bli lidande och patientsäkerheten hotas. En god kommunikation mellan patient och vårdare samt eliminerandet av potentiella språkbarriärer är en förutsättning för att kunna ge en god och patientsäker vård. Tidigare forskning om språkbarriärer mellan sjuksköterskor och patienterfinns, däremot är forskningen om anestesisjuksköterskans upplevelser begränsad inom det perioperativa vårdandet. Syfte: Syftet var att beskriva anestesisjuksköterskans upplevelse av att vårda vuxna patienter perioperativt med annat språk. Metod: Studien är genomförd med en kvalitativ metod. Åtta anestesisjuksköterskor deltog i studien där semistrukturerade intervjuer användes för datainsamling. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet mynnade ut i två kategorier: Att anpassa sig och sitt arbetssätt för att nå patienten och Upplevda svårigheter i att kommunicera. Slutsats: Anestesisjuksköterskor upplevde stora utmaningar och svårigheter i det perioperativa vårdandet av patienter som pratar annat språk. Viktig information kunde missas och även påverka patientsäkerheten. Anestesisjuksköterskor upplevde att patienter med annat språk i större utsträckning än andra var oroliga och att det var svårt att lugna någon när de inte delade språk. Anestesisjuksköterskorna fick använda sig av andra strategier än verbal kommunikation för att tillgodogöra sig adekvat information samt kommunicera med patienten.

Ingrepp som thoracotomi och skopi är kända för att orsaka patienterna svår smärta och stort lidande. Inom anestesisjuksköterskans område ligger att ansvara för dessa patienter perioperativt. Perioperativ vård syftar till att ge patienten trygghet, kontinuitet, ge en helhetssyn, förbättra kommunikationen och minska patientens lidande samt kvalitessäkra vården. Till hjälp har anestesisjuksköterskan behandlingsriktlinjer till grund för den perioperativa vården. Kliniska evidensbaserade riktlinjer är grundläggande instrument för att säkerställa vårdkvalitet för den enskilda patienten så att vården utförs efter bästa tillgängliga kunskap och beprövad erfarenhet. Studiens syfte var att granska och bedöma de kliniska behandlingsriktlinjerna med avseende på patienter som genomgår thoracotomi och skopi som idag används på svenska och norska thoraxkirurgiska kliniker.Studien utfördes enligt kvantitativ metod och presenterades deskriptivt där resultatet redovisades i siffror och tabeller med förklarande text. Ett brev skickades ut till samtliga Sveriges och Norges thoraxkirurgiska kliniker varav svarsfrekvensen uppgick till 50%. Författarna erhöll sex av totalt tolv tänkbara riktlinjer. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Samtliga thoraxkirurgiska kliniker hade riktlinjer och dessa som kom till författarnas kännedom var relativt lika med avseende på behandling och interventioner. Resultatet visar att samtliga thoraxkirurgiska kliniker saknade behandlingsriktlinjer som kan rekommenderas eftersom de inte bygger på dokumenterad evidens. Endast två av områdena hade riktlinjer som författarna kan rekommendera efter viss modifikation. Samtliga riktlinjer hade metodologiska brister i rapporteringen om hur riktlinjen togs fram och detta utgör ett hinder för att behandlingsriktlinjerna ska kunna utgöra den kvalitetssäkring de är avsedda att vara. Evidensen som ligger till grund för riktlinjen bör synliggöras och det är viktigt att patientgruppens åsikter och preferenser i framtagandet tas i beaktande. Den perioperativa vården som riktlinjerna beskriver finns väl dokumenterad i litteratur och riktlinjerna hade fått ett högre värde om kopplingen mellan åtgärder och evidens dokumenterats. Med tanke på att tusentals lungpatienter opereras årligen anser författarna att de riktlinjer som vården grundar sig på självklart skall bygga på aktuell forskning och evidens. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Innan anestesisjuksköterskan intuberar en patient i samband med operation verifieras den preoperativa bedömning, som ofta utförs av anestesiläkare. När endotrackealtuben inte placerats på rätt plats i trackea efter två till tre intubationsförsök med bästa möjliga förutsättningar, beskrivs den som svår. Anestesisjuksköterskan bör vara tydlig, respektfull och konkret i sin kommunikation, då detta främjar relationer och samarbete med kollegor i dessa situationer. Det är även viktigt att vara professionell och ta sitt personliga, etiska ansvar för att bevara sin kompetens inom anestesi. Anestesisjuksköterskan kan uppleva den svåra intubationen på olika sätt och syftet med denna studie var att belysa anestesisjuksköterskans erfarenheter vid svår intubation. En kvalitativ intervjustudie där sex anestesisjuksköterskor intervjuades och där innehållsanalys användes, utgjorde metod i denna studie. I resultatet framkom att; Anestesisjuksköterskan måste anpassa sig för att bevara kontrollen, som övergripande tema. Anestesisjuksköterskan ska ta kontroll när en svår intubation uppstår och sträva efter ett professionellt och flexibelt förhållningssätt gentemot patient och personal. Genom noggrann planering skapas säkerhet för patienten. En svår intubation kan bero på anatomiska svårigheter hos patienten, där anestesisjuksköterskan känner ett krav på sig att lyckas intubera. Detta kunde leda till glädje, besvikelse, förvirring eller stress. En välformulerad kommunikation från anestesisjuksköterskan är viktig för att övrig personal ska förstå vad som förmedlas. Det är även viktigt med ett fungerande samarbetet med övrig personal för att de ska få förståelse för vad en svår intubation innebär. Bra rutiner, riktlinjer och noggrann preoperativ bedömning leder till att anestesisjuksköterskan känner sig trygg och bättre förberedd på att lyckas intubera. Detta kan bidra till ökad patientsäkerhet. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Mer än hälften av alla barn som ska opereras upplever oro och ångest. Det kan leda till att anestesiinduktionen försvåras och även orsaka postoperativa besvär som till exempel ökad smärta, apati, ätstörningar och sömnproblem. Den familjefokuserade omvårdnaden förespråkar att föräldrar bör ges möjlighet att närvara med sitt barn under perioperativa perioden, så lång det är möjligt. Anestesisjuksköterskans roll perioperativt är att utifrån dialogen med barnet och föräldrarna skapa förtroende, minska oro och öka barnets möjlighet att känna kontroll under den perioperativa perioden. Syftet med denna systematiska litteraturöversikt var att beskriva föräldranärvarons effekt på barns oro i samband med operation. Tidigare forskning har sökts och till resultatet har 14 kvantitativa artiklar inkluderats. Vid analys av artiklarna framkom två teman; positiva effekter på barns oro vid föräldranärvaro och negativa effekter av barns oro vid föräldranärvaro. Resultatet visar att endast föräldranärvaro som metod för att minska barns oro i samband med operation är osäkert, och det finns ingen garanti för att barnets oro lindras. Barnets oro minskar av föräldranärvaro om den föräldern som närvarar är lugn. Om föräldern är orolig kan det föras över på barnet som då visar ökad oro. Ibland måste föräldranärvaro kompletteras med andra metoder för att barnet ska kunna få en god vård, som till exempel lugnande läkemedel eller distraktionsmoment. Anestesisjuksköterskan har en betydande roll när det gäller att optimera förutsättningarna för att barnet och föräldrarna får en positiv vårdupplevelse. Preoperativ information och förberedelse är viktiga delar som, tillsammans med föräldranärvaro, minskar barns oro i samband med operation. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård

Anestesisjuksköterskans arbetsområden förutsätter kunskaper i både det omvårdnadsvetenskapliga och det medicinska området. En operation innebär att patienten ”lägger sitt liv” i någon annans händer och ger sitt förtroende till sjukvårdspersonalen och deras yrkeskunskaper. Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och oresponsiv för stimuli. Vad finns det för hjälpmedel för att kunna ge en god sömn? Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelser av att ge god sömn till patienter. För att ta reda på anestesisjuksköterskans upplevelser gjordes en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. En öppen fråga ställdes och anestesisjuksköterskan fick berätta om den goda sömnen. I resultatet framkommer det att välbefinnandet är en stor del, likväl som den tysta och kliniska omvårdanden samt att övervakning bidrar till en god sömn. Ingen nämner BIS som ett alternativ till att övervaka patientens sömn då det är en bra mätmetod för att undvika awareness. Det är viktigt att anestesisjuksköterskor uppdaterar sig i forskningen kring sin specialitet, för att få en ökad förståelse om vad den goda sömnen innebär samt hur man på bästa sätt kan lindra och öka välbefinnande för den patient som ska sövas. Den goda sömnen är inte bara själva sövningsögonblicket utan allt från det att anestesisjuksköterskan hämtar sin patient och tills det att patienten lämnas över för eftervård. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot anestesisjukvård