Bakgrund: Ätstörningar anses vara ett allvarligt psykiatriskt tillstånd som kan vara potentiellt livshotande och åsamka omfattande samt mångårigt lidande. Anorexia nervosa (AN) bedöms som komplext och involverar psykiska som fysiska dimensioner av personers hälsa. Tillståndet är omdiskuterat som den mest svårbehandlade psykiskiatriska sjukdomen. Flertalet studier har lyft debatten avseende behandlingsåtgärder som generellt sett tenderar att vara sprungna ur ett mer traditionsenligt angreppssätt. Begränsningar tycks således föreligga av individers subjektiva erfarenheter vid vårdkontakt. Den samtida psykiatriska vården syftar till att stärka individers förmåga till återhämtning samt meningsfullt liv, varför det kan betraktas som väsentligt att erhålla utökad förståelse inför personer med anorexia nervosas erfarenheter för att anpassa omvårdnadsåtgärder samt förhållningssätt utifrån behov, person samt situation. Syfte: Studien syftade till beskriva personer med anorexia nervosas erfarenheter av vård. Metod: En metasyntes har genomförts med stöd av Polit och Becks niostegsmodell samt Roséns principer för att erhålla en systematik. Databaserna CINAHL, APA Psychinfo samt PubMed har nyttjats. Sammantaget medförde urvalsprocessen 13 vetenskapliga artiklar. Analys: Dataunderlaget analyserades med kvalitativ innehållsanalys och genererade tolv underteman, fyra teman och ett övergripande huvudtema. Resultat: Ett huvudtema utkristalliserades: De yttre och inre elementens inverkan samt samverkan vid vårdkontakt och återhämtning utifrån ett inifrånperspektiv. Med tillhörande fyra teman *En vård som motverkar sitt syfte med förvärvning av besvär i relation till personcentrering, *Ett hotfullt och konfliktfyllt behandlingssystem i relation till trygghet samt frigörelse, *Omgivningens och vårdpersonalens inverkan, förhållningssätt samt attityder i relation till återhämtning, *Den inre dialogen och striden i relation till återhämtningsprocessen. Slutsats: Utfallet från metasyntesen konstaterade att upplevelser och erfarenheter kunde skiljas åt mellan personer med AN samt influeras av såväl inre som yttre elements samverkan liksom inverkan. För att främja erfarenheter samt det unika behovet tycktes ett mer personcentrerat- och återhämtningsinriktat resonemang vara essentiellt.

Bakgrund. Specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård har en viktig roll i att främja utvecklingen av vårdande och stödjande handlingar hos både sig själv och andra. Studier visar på att sjuksköterskestudenter känner osäkerhet inför utvecklandet av professionellt vårdande. Forskning saknas kring hur studenter under utbildningen till specialistsjuksköterska med inriktning psykiatrisk vård utvecklar sina kunskaper. Syfte. Syftet var att inom ramen för specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning psykiatrisk vård, undersöka hur studenternas självskattade kunskaper om att utföra vårdande och stödjande handlingar förändrades under utbildningens gång. Metod. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Studien är longitudinell och datainsamlingen skedde 2017 och 2019, då studenter som gick specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning psykiatrisk vård vid ett specifikt universitet svarade på samma frågor vid båda tillfällena. För att analysera data har deskriptiv och analytisk statistik använts. Resultat. Studenterna upplevde att de efter avslutade studier i högre grad kunde samtala med patienten om dennes hälsa, ohälsa och välbefinnande. De hade också lättare att prata om sådana patienter mådde dåligt av, och hade efter utbildningen fått en bättre förmåga att stödja och uppmuntra patienter både socialt och praktiskt. Specialistsjuksköterskeutbildningen behöver i större grad fokusera på att möta patienten i mer svåra samtalsämnen. Slutsats. Studenterna skattade generellt sin kunskap och kompetens gällande att utföra vårdande och stödjande handlingar högre efter två års studier. Dock syns ingen kunskapsförändring angående studenternas förmåga att bjuda in till samtal om tankar och känslor eller att bjuda in till en vårdande relation. Studiens resultat visar på både ny kunskap och på områden med möjlighet till kompetensutveckling inom specialistsjuksköterskeutbildningen. / Bakgrund. Den psykiatriska sjuksköterskan har en viktig roll i att främja utvecklingen av omtänksamma och stödjande åtgärder hos både sig själv och andra. Studier visar att sjuksköterskestudenter känner sig osäkra på utvecklingen av professionell vård. Det saknas forskning om hur psykiatrisjuksköterskor utvecklar sina kunskaper under sin utbildning. Avsikt. Syftet med studien var att inom ramen för specialistsjuksköterskeprogrammet med fokus på psykiatrisk vård undersöka hur studenternas självskattade kunskaper om att utföra vårdande och stödjande åtgärder förändrats under utbildningens gång. Metod. Studien genomfördes som en kvantitativ enkätstudie. Studien var longitudinell och datainsamlingen skedde 2017 och 2019, då studenter som gick specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot psykiatrisk vård vid ett specifikt universitet svarade på samma frågor vid båda tillfällena. För att analysera data har vi använt beskrivande och analytisk statistik. Resultat. Studenterna upplevde att de efter två års studier i större utsträckning kunde prata med patienterna om deras hälsa, sjukdom och välbefinnande. De hade också lättare att prata om saker som patienterna mådde dåligt över, och hade fått en bättre förmåga att stötta och uppmuntra patienter både socialt och praktiskt. Specialistsjuksköterskeprogrammet behöver fokusera mer på hur man möter patienten i svårare samtalsämnen. Slutsats. Studenterna värderade sina kunskaper och färdigheter när det gäller att utföra omtänksamma och stödjande åtgärder högre efter två års studier. Men ingen förändring i kunskap ses när det gäller elevernas förmåga att bjuda in till samtal om tankar och känslor eller att bjuda in till en vårdande relation. Studiens resultat visar på både ny kunskap och områden med möjligheter till kompetensutveckling inom specialistsjuksköterskeutbildningen.

Bakgrund: Patienters delaktighet i sin vård ses idag som en självklarhet i Sverige och personcentrerad vård (PCV) är ett verktyg för att öka delaktigheten. Genom att lyssna till patientens berättelse, sträva efter ett jämbördigt partnerskap och dokumentera det som framkommer får sjuksköterskan möjlighet att med patienten skapa en hållbar och långsiktig effekt av vården. Inom tvångsvården enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) ges sjukvården rätten och skyldigheten att vårda patienten mot deras vilja när det anses vara befogat för att skydda patientens liv och hälsa. Enligt LPT är syftet med tvångsvården att förmå patienten till att ta emot vården som erbjuds frivilligt.   Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka erfarenheter hos sjuksköterskor i psykiatrisk vård av att arbeta med PCV med patienter som vårdas enligt LPT.  Metod: Studien har genomförts med en kvalitativ semistrukturerad intervju. Detta har sedan analyserats med en kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Studiens resultat uppvisar erfarenheter av att främja patientberättelsen men även hinder för denna. Det framkommer även erfarenheter av partnerskap som bedrivs under LPT. Partnerskapet främjas till stor del av sjuksköterskans bemötande. Till sist framkommer erfarenheter av dokumentationens betydelse för PCV som bedrivs enligt LPT. Slutsats: Utifrån den fakta som läggs fram rörande PCV och LPT i bakgrunden är dessa två begrepp relativt komplicerade att förena. I resultatet av denna studie kan det konstateras att delaktighet kan främjas PVC i vård som bedrivs enligt LPT, som i sin tur främja delaktighet. Förhållandet mellan begreppen PCV och delaktighet blir i det närmsta cirkulärt där de stödjer varandra och skapar uppbyggande symbios Kliniska implikationer: Baserat på resultatet framkommer en tilltro till att PCV kan vara positiv i bemärkelsen att det skapas ökad delaktighet mellan patient och sjuksköterska i vård som bedrivs enligt LPT. / Background: Patients' participation in their care is today seen as a matter of course in Sweden and person-centred care (PCV) is a tool to increase participation. By listening to the patient's story, striving for an equal partnership and documenting what emerges, the nurse has the opportunity to create a sustainable and long-term effect of care with the patient. In coercive care under the Compulsory Psychiatric Care Act (LPT), healthcare is given the right and obligation to care for the patient against their will when this is considered justified to protect the patient's life and health. According to LPT, the purpose of coercive care is to induce the patient to receive the care offered voluntarily.   Aim: The aim of this study is to investigate the experiences of nurses in psychiatric care of working with PCV with patients being cared for according to LPT. Method: The study has been conducted with a qualitative semi-structured interview. This has then been analyzed with a qualitative content analysis. Results: The results of the study show experiences in promoting the patient's story but also obstacles to it. There is also experience of partnerships conducted under LPT. This partnership is largely promoted by the nurse's treatment. Finally, experience of the importance of documentation for PCVs carried out under LPT emerges. Conclusion: Based on the facts presented regarding PCV and LPT in the background, these two concepts are relatively complex to reconcile. In the results of this study, it can be concluded that participation can be promoted PVC in care conducted according to the LPT, which in turn promotes participation. The relationship between the concepts of PCV and participation becomes almost circular where they support each other and create constructive symbiosis. Clinical implications: Based on the results, there is a belief that PCV can be positive in the sense that increased participation between patient and nurse is created in care conducted according to LPT.

Bakgrund: Psykisk ohälsa präglas ofta av samsjuklighet och/eller komplexa behov som försvårar bedömningar. Suicid är ett globalt folkhälsoproblem och hälso- och sjukvården skall arbeta med suicidprevention för att undvika vårdskador av såväl given som utebliven vård och omvårdnad. Tusentals personer utför självmordsförsök varje år och det är vanligare att dö i fullbordat suicid än i trafikolycka i Sverige. Sjuksköterskor träffar prehospitalt frekvent suicidnära patienter. Suicidriskbedömning är komplext och dess kvalité beror på kompetens och erfarenhet. Bristfällig suicidriskbedömning kan leda till undvikbara vårdskador för patienter. Syfte: Att undersöka och beskriva upplevelser och erfarenheter av suicidriskbedömning prehospitalt. Metod: Mixad metod av kvantitativ och kvalitativ design bestående av enkät och semistrukturerade intervjuer med sjuksköterskor i ambulanssjukvården. Resultat: Sjuksköterskor upplevde stress, oro och fysiska symtom som ont i magen och tungt i bröstet på väg fram till suicidnära patienter liksom känsla av osäkerhet och otillräcklighet gällande bedömning och bemötande. Sjuksköterskor upplevde skyldighet att förebygga suicid och de flesta hade både identifierat suicidnära patienter liksom utfört suicidriskbedömning prehospitalt utan att ha fått utbildning i det. Diskussion: Resultatet överensstämde med tidigare forskning gällande negativa upplevelser av att möta suicidnära patienter. Slutsats: Sjuksköterskor mötte frekvent suicidnära patienter och utförde suicidriskbedömningar samtidigt som de hade negativa känslor inför mötet med suicidnära patienter och upplevde sig ha varierande såväl reell som formell kompetens för suicidriskbedömning. / Background: Mental illness often characterizes by comorbidity and / or complex needs that complicate assessments. Suicide is a global public health problem and health services must work with suicide prevention to avoid injuries from poor assessment. Thousands of people commit suicide attempts every year and it is more common to die in suicide than in a traffic accident in Sweden. Nurses frequently see suicidal patients outside of hospital. Suicide risk assessment is complex, and its quality depends on competence and experience. Poor suicide assessment could lead to avoidable injuries in patients. Aim: To investigate and describe experiences of suicide risk assessment in emergency setting outside of hospital. Method: Mixed method consisting of quantitative and qualitative design with questionnaire and semi structured interviews with nurses. Results: Nurses experience stress, anxiety, and physical symptoms such as pain in the stomach and heavy feeling in the chest on the way to suicidal patients as well as feelings of insecurity and inadequacy regarding assessment and treatment. Nurses feel an obligation to prevent suicide, and most have both identified suicidal patients as well as performed a suicide risk assessment prehospital without having received training in it. Discussion: The results was consisted with previous research about negative emotions when caring for and assessing the suicidal patient. Conclusion: Nurses frequently meet suicidal patients and perform suicide risk assessments. At the same time, they have negative feelings towards meeting suicidal patients and have a variety of both real and formal competence for the task of suicide risk assessment. / <p>Datum för godkännande: 2022-01-17</p>

Background: Every year, many patients with mental health problems are admitted to compulsory care under the Compulsory Psychiatric Care Act (LPT). There is a significant risk of patients injuring themselves or others. To prevent these risks, coercive measures which often infringe patients’ privacy and restrict their autonomy are employed. Therefore, it is crucial to consider patients' experiences of coercive measures to protect their privacy, autonomy and to reduce the need for coercive measure by providing person-centered care. Aim: The aim of the literature review was to describe adult patients' experiences of coercive measures in psychiatry. Method: Structured literature review with a qualitative approach is used. Fifteen scientific articles were identified using three databases: PubMed, CINAHL, PsycInfo. Two additional articles were found via Google Scholar and included. Data was analyzed using thematic analysis. Results: Participants described negative and to some extent positive experiences with coercion measures. Three themes were identified: Negative experience regarding health, vulnerability and autonomy, Positive experience of coercive measure and alternative measures, and participation and communication were described as the experience of the patients. Conclusion: Coercive measures have both negative and positive experiences where the negatives can be mitigated through effective communication with patients. In addition, nurses play a significant role in providing patients person-centered care in the context of coercive measures.

Background: ADHD and autism are two of the most common disabilities in the neuropsychiatric spectra. The symptoms of ADHD and autism are different based on gender and women belong to a risk group that have an increased risk of getting misdiagnosed. The consequences of a missed or delayed diagnosis causes suffering for both the individual and society. Aim: To explore women’s experiences of getting diagnosed with ADHD or autism as adults. Method: Literature study with a systematic approach. Based on the Tidal model, a qualitative content analysis with a deductive approach according to Elo and Kyngäs has been used. Results: The results are presented using three predetermined main categories, whilst the subcategories are based on an inductive approach. The results showed that the women’s experiences of receiving a diagnosis in adulthood mostly included positive feelings such as feeling of belonging, acceptance and increased self-esteem. However negative feelings such as doubt about the identity, stigmatization and mistrust towards the healthcare system emerged.  Conclusion: A diagnosis in adulthood causes mixed feelings and a need for support from the healthcare system. Lack of support leads to worsening of the mental health.

Bakgrund: Informellt tvång innebär att patienten pressas att acceptera vården genom hot och inskränkningar i beslutsfattandet. Detta strider mot svenska lagar som betonar delaktighet och respektfullt bemötande. Specialistsjuksköterskan som arbetar där informellt tvång används tenderar att undervärdera det. Genom att undersöka patienters upplevelse av informellt tvång inom psykiatrisk heldygnsvård kan förståelsen för det informella tvångets effekter öka och möjligheterna till att främja god omvårdnad och återhämtning för patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva patienters upplevelser av informellt tvång inom psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien genomfördes som en systematisk litteraturstudie där data extraherats från 10 kvalitativa artiklar. Resultat: Litteraturstudien genererade tre kategorier; maktlöshet och underlägsenhet, förändrad relation till personalen och negativ syn på psykiatrisk vård. Konklusion: Litteraturstudien beskriver patienters upplevelse av informellt tvång i den psykiatriska vården och implicerar behovet av ökad öppenhet och personcentrerad vård från specialistsjuksköterskan för att minska negativa effekter och främja återhämtning. / Background: Informal coercion means that the patient is pressured to accept care through threats and restrictions in decision-making. This goes against Swedish laws that emphasize participation and respectful treatment. The specialist nurse who works where informal coercion is used tends to underestimate it. By investigating patients' experience of informal coercion in psychiatric inpatient care, the understanding of the effects of informal coercion can increase and the opportunities to promote good care and recovery for the patient. Purpose: The purpose of the study was to describe patients' experiences of informal coercion within inpatient psychiatric care. Method: The study was conducted as a systematic literature study where data was extracted from 10 qualitative articles. Results: The literature study generated three categories; powerlessness and inferiority, changed relationship with the staff and negative view of psychiatric care. Conclusion: The literature study describes patients' experience of informal coercion in psychiatric care and implies the need for increased openness and person-centered care from the Specialist Nurse to reduce negative effects and promote recovery.

Det har sedan början av 2000-talet skett en gradvis ökning av andelen som får vård för psykiatriska tillstånd. Specialistsjuksköterskan med inriktning mot psykiatrisk vård har flera specifika åtaganden, varav ett är att ansvara för att patienten får stöd och insatser för att stärka förmågan till egenvård och återhämtning. När specialistsjuksköterskan aktivt skapar tillitsfulla relationer, arbetar med en etisk medvetenhet, empati och gör patienten delaktig i utformningen av sin vårdplan, kan hon stötta patienten till egenvård och återhämtning. Specialistsjuksköterskan bör etablera god kontakt med anhöriga och ha insikt i att psykisk sjukdom drabbar hela familjen och inte bara den enskilde individen. Sjukvården har ansvar för att fånga upp patienter med svår psykisk sjukdom i ett tidigt skede för att minska lidande och återinsjuknande, men även för att spara på sjukvårdens resurser och ekonomi. Syftet med denna studie var att beskriva specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vårds levda erfarenheter av att vårda patienter enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Enskilda, kvalitativa intervjuer genomfördes med åtta specialistsjuksköterskor inom psykiatrisk vård för att utforska fenomenet. Analysen av intervjuerna gjordes utifrån ett fenomenologiskt perspektiv med induktiv ansats. Resultatet presenteras i tre huvudkategorier och elva underkategorier. Huvudkategorierna benämns Professionell utveckling, Etiska överväganden och Vårdande förhållningssätt. Professionell utveckling består av underkategorierna Växa över tid, Reflektion, Kompetensutveckling och Självinsikt. Etiska överväganden utgörs av underkategorierna Etisk medvetenhet, Värna patientens Integritet och Intressekonflikter. Vårdande förhållningssätt utgörs av underkategorierna Lyhörd, Patientens delaktighet, Vårdande miljö samt Organisation och resursfördelning. I diskussionen förs resonemang kring studiens resultat utifrån en fenomenologisk livsvärldsteoretisk ansats. / Since the early 2000s, there has been a gradual increase in people receiving care for psychiatric conditions. The specialist nurse in psychiatric care has several specific commitments. The specialist nurse can support the patient in self-care and recovery with trusting relationships, an ethical awareness and involve the patient in the design of their care plan. The specialist nurse should involve relatives in the care and be aware that mental illness affects the whole family and not just the individual. The healthcare system must identify patients with severe mental illness at an early stage to reduce suffering and recurrence, and also to save healthcare resources and finances. The purpose of this study was to describe specialist nurses in psychiatric care's lived experiences of caring for patients according to the law on compulsory psychiatric care. Individual, qualitative interviews were conducted with eight specialist nurses in psychiatric care to explore the phenomenon. The analysis of the interviews was done from a phenomenological perspective with an inductive approach. The results are presented in three main categories and eleven subcategories. The main categories are called Professional Development, Ethical Considerations and Nurturing Approaches. Professional development consists of the subcategories Grow over time, Reflection, Competence development and Self-insight. Ethical considerations consist of the subcategories Ethical awareness, Protecting the patient's integrity and Conflicts of interest. Caring approaches consist of the subcategories Responsive, Patient participation, Caring environment and Organization and resource allocation. In the discussion, the results of the study are discussed based on a phenomenological life-world theoretical approach.

Psykisk ohälsa är ett globalt problem och unga vuxna är en särskilt utsatt grupp. Mental Health Literacy (MHL) är en modell som innefattar fyra komponenter avseende psykisk hälsa och ohälsa. God MHL bidrar till att stärka psykisk hälsa och kan vara en förutsättning för tidig upptäckt och behandling av psykisk ohälsa, det är därför viktigt med en större förståelse för unga vuxnas MHL ur ett omvårdnadsperspektiv. Syftet med studien var att undersöka specialistsjuksköterskors erfarenheter av unga vuxnas MHL. En kvalitativ metod med abduktiv ansats användes. Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes på allmänpsykiatriska specialistmottagningar för vuxna och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom fyra teman: erfarenheter av unga vuxnas förståelse att kunna uppnå och upprätthålla god psykisk hälsa, erfarenheter av unga vuxnas förståelse för psykiatriska tillstånd och hur de behandlas, erfarenheter av unga vuxnas upplevelse av stigma relaterat till psykisk ohälsa samt erfarenheter av unga vuxnas hjälpsökande. Unga vuxna har en ökad kunskapsnivå gällande psykiatriska tillstånd men en bristfällig förmåga att omsätta kunskapen till ett adekvat självomhändertagande. Vissa diagnoser var mer stigmatiserande och det fanns oklarheter angående hjälpsökande. Sjukvårdens kunskap om unga vuxnas MHL behöver förbättras för att främja god personcentrerad omvårdnad. Forskning inriktad på implementering av personcentrerad psykiatrisk vård behövs. / Mental illness is a global problem, and young adults is a vulnerable group. Mental Health Literacy (MHL) is a model that includes four components relating to mental health and illness. High levels of MHL contributes to strengthening mental health, can prerequisite early detection and treatment of mental illness, it´s therefore important to increase understanding of young adults’ MHL from a nursing perspective. The aim of the study was to explore mental health nurses’ experiences of MHL among young adults. Qualitative method with an abductive approach was used. The datamaterial was analyzed with qualitative content analysis. Ten semi-structured were conducted at psychiatric specialist clinics for adults. The results showed four themes: experiences of young people’s understanding for obtaining and retaining mental health, experiences of young people’s understanding of mental illness, experiences of young people and stigma in relation to psychiatric conditions, and experiences of young people’s help-seeking. Young adults have an increased knowledge regarding psychiatric conditions but lack ability to convert the knowledge into adequate self-care. Some diagnoses are more stigmatizing, and there´s uncertainty where the young adults can receive help for their mental illness. The health care organization needs better knowledge of young adults' MHL to promote psychiatric person-centred care.

Bakgrund: Stödjande samtal är ett verktyg inom den psykiatriska heldygnsvården som används i behandlande och lindrande syfte med suicidnära patienter. Det konstateras att samtalet var specialistsjuksköterskans viktigaste verktyg inom psykiatrisk omvårdnad. Vid granskning inom ämnet kunde det fastställas att det fanns sparsamt med forskning gällande stödjande samtal med suicidnära patienter i psykiatrisk heldygnsvård i Sverige utifrån specialistsjuksköterskans perspektiv. Syfte: Studiens syfte var att belysa specialistsjuksköterskans erfarenheter av att genomföra stödjande samtal med suicidnära patienter som vårdas i psykiatrisk heldygnsvård. Metod: Studien tillämpar en kvalitativ metod med induktiv ansats och baseras på åtta semistrukturerade intervjuer enligt Graneheims och Lundmans (2004) kvalitativa innehållsanalys. För att inkluderas i studien skulle specialistsjuksköterskan med inriktning psykiatrisk vård ha erfarenhet av stödjande samtal med suicidnära patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Verksamheter bestående av rättspsykiatri samt barn -och ungdomspsykiatri exkluderades ur studien. Resultat: Analysen av datainsamlingen presenterades med temat vikten av ett ömsesidigt möte i samtalet och kategorierna; att vara inkännande, att vara tillgänglig samt samspelets betydelse. Slutsats: För att uppnå möjlighet till ett ömsesidigt möte och ett vårdande stödjande samtal krävs att specialistsjuksköterskor har tid för att kunna bedriva en personcentrerad och patientsäker vård samt för att skapa allianser med patienter inom psykiatrisk heldygnsvård. Det stödjande samtalet styrs av specialistsjuksköterskors erfarenhet och intuition, vilket bidrar till att det stödjande samtalet blir olika för varje individ. Det stödjande samtalet inom psykiatrisk heldygnsvård drabbas om specialistsjuksköterskor inte har någon erfarenhet samt om personalbrist eller tidsbrist förekommer. / Background: Supportive conversations are a tool within the inpatient psychiatric care that is used for the treatment and relieving purpose of suicidal patients. It is established that dialogues were the specialist nurse's most important tool in psychiatric nursing. When examining the subject, it was determined that there was sparingly research regarding supportive conversations with suicidal patients in psychiatric inpatient care in Sweden from the specialist nurse's perspective.Aim: The aim of the study was to shed light on the psychiatric nurse's experiences of carrying out supportive conversations with suicidal patients who are cared for in psychiatric inpatient care. Method: The study applies a qualitative method with an inductive approach and is based on eight semi-structured interviews according to Graneheim and Lundman's (2004) qualitative content analysis. To be included in the study, the specialist nurse specializing in psychiatric care had to have experience of supportive conversations with suicidal patients in psychiatric inpatient care. Departments consisting of forensic psychiatry and child- and adolescent psychiatry were excluded from the study.Result: The analysis resulted in the theme of the importance of a mutual meeting in the conversation with the categories; to be empathetic, to be available and the importance of interaction.Conclusion: In order to achieve the opportunity for a mutual meeting and a caring supportive conversation, the psychiatry nurses must have time to be able to conduct person-centered and patient-safe care and to create alliances with patients in psychiatric inpatient care. The supportive conversation is guided by the psychiatry nurses experience and intuition, which contributes to the supportive conversation being individual. The supportive conversation within psychiatric inpatient care is affected if the psychiatry nurse has no experience and if there is a shortage of staff or a lack of time.