Tillgänglighet är ett stort problem inom svensk sjukvård. Produktionsplanering skulle kunna bidra till att korta ned ledtider och på så sätt öka tillgängligheten, men det saknas kunskap om hur detta påverkar arbetsmiljön för personalen. Ett förbättringsarbete genomfördes på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning med syfte att med hjälp av produktionsplanering korta ledtiden mellan två steg i den diagnostiska processen. Förändringen innebar att patienterna fick möjlighet att boka tid till nästa besök direkt i samband med det första besöket. Arbetet utgick från Nolans förbättringsmodell. En studie av förbättringsarbetet, med induktiv ansats, genomfördes med syftet att undersöka hur denna förändring påverkade arbetsmiljön. Intervjuer genomfördes med berörda medarbetare och analyserades med innehållsanalys. Förbättringsarbetet resulterade i att ledtiden mer än halverades, med befintliga resurser. Medarbetarnas delaktighet bedömdes ha haft betydelse för det lyckade resultatet. Studien visade att arbetsmiljön ej påverkades negativt, utan tvärtom att arbetstillfredsställelsen ökade. Viktiga förklaringar till detta var att medarbetarna upplevde det som tillfredsställande att kunna erbjuda patienterna en snar tid för nästa besök, att förändringen ledde till minskad administration och att medarbetarna fortfarande hade kontroll över sina tidböcker. Slutsatsen är att det är möjligt att öka produktionen med hjälp av produktionsplanering utan att det får negativa effekter för arbetsmiljön. / Accessibility is a major problem in Swedish healthcare. Production planning could help to shorten waiting times and improve accessibility, but there is insufficient knowledge of how this affects the working environment. An improvement project was initiated with the purpose to shorten the lead time between two steps in the diagnostic process at a psychiatric outpatient clinic, with the help of production planning. The change meant that patients were offered to book a time for the next visit during the first visit. A study of the project was initiated to investigate how the change affected the working environment. Interviews were conducted and analysed with content analysis. The improvement project led to lead times being more than halved. Employee participation was important for reaching this result. The study showed that the working environment was not adversely affected, on the contrary job satisfaction increased. Explanations for this was the satisfaction of being able to offer patients to book a new visit directly, less time spent on administrative tasks and staff retaining significant control over their schedule. The conclusion is that it is possible to increase production by means of production planning without this having negative effects on the working environment.

Background: The common staff approach in psychiatric care has not been studied explicitly before. Earlier studies in related areas of social processes in psychiatric care highlight the importance of the interaction between the patient and the carer to understanding communication patterns and attitudes. Other studies on social order and power in psychiatric care shows carers and patients as taking part in a hierarchical system in which patients are subordinate to carers. Aim: The overall aim of this thesis is to study the phenomenon of the common staff approach in psychiatric care, how it emerges, and how it is used and experienced by both carers and patients. Method: In the first study, grounded theory was applied to data from observations and interviews carried out with carers and clients in two psychiatric care group dwellings. In the second and third studies, a phenomenological hermeneutic method was used to analyse narrative interviews conducted with nine careers working on psychiatric wards and nine patients with experience of psychiatric in-care, respectively. In the fourth study, qualitative content analysis was used to analyse data obtained by a vignette method from interviews with 13 carers with experience of working in psychiatric in-care. Results: A common staff approach can be understood as a social process in municipality-level group dwellings and psychiatric in-care, imposed by carers on clients or patients with the aim of restoring a predetermined order desired by the carers. When the order is disturbed the carers try to restore it by adopting a common and consistent approach towards the single patient perceived as the threat to order. Barriers to the success of a common staff approach, from the point of view of the carers, include the likelihood that colleagues will interpret situations differently, the chance that patients might succeed in dividing carers into “good” and “bad” camps, and the knowledge that the patient suffers under a common staff approach. The patients’ experiences partly confirm those of the carers – the dominant picture is that the patient feels persecuted and suffers under a common staff approach. However in some situations, patients can perceived the common approach as supportive and aimed to promote their recovery. Carers’ ethical reasoning about the common staff approach is usually applied on an individual basis; it can change depending upon the patient, the situation, and the proposed approach, as well as upon how the approach might affect other patients, staff members, or the carers themselves. Conclusions: The overall results from the four studies show that the common staff approach may meet carers’ needs, which under the approach take precedence over those of patients, but that the approach is more an exercise in asserting power and maintaining control than it is a therapeutic technique; that it is a difficult choice for the single carer to choose between the interests of the patient and the approval of colleagues; that the patient often suffers when a common staff approach is used; and that carers are seldom aware of the suffering experienced by the patient being managed by such an approach. A common staff approach has no part in a care-strategy; it is not an intentional care-plan; instead it appears to be a way for carers who feel vulnerable and under pressure to maintain order by controlling particular patients.

Background The definition of self-harm used in this project is repeated, impulsive behaviour causing tissue damage, yet not intended as a suicide attempt. Instead of wishing to die, the person who self-harms wishes to be relieved from anxiety. The thesis comprises four studies and the overall aim was to describe experiences of care among people who self-harm, professional caregivers, and close relatives (parents), and to explore interpretative repertoires that jointly construct the interaction between people who self-harm and their professional caregivers. Methods The participants were nine women who self-harmed (I), six nurses, three of each sex (II), five mothers and one stepfather (III), and six women who self-harmed in two psychiatric inpatient wards and their caregivers (IV). Data were collected through narrative interviews (I, II, III), participant observations (IV), and informal interviews (IV). The interviews lasted between 40 and 50 minutes (I), between 40 and 65 minutes (II), and between 30 and 85 minutes (III). The observations including informal interviews in study IV comprised 150 hours of descriptive observations and 40 hours of focused observations. The data were analysed using qualitative content analysis (I, II), phenomenological hermeneutics (III), and discursive psychology (IV). Results People who self-harmed experienced care as inferior, not satisfying their needs. The findings presented a paradox; on the one hand, the women realised that society considered self-harm an inappropriate way to alleviate mental suffering, and on the other hand, they experienced self-harm as the only way to survive and to foster hope in themselves (I). Caregivers felt powerless and burdened when unable to identify and satisfy the women’s needs. Feelings of fear, frustration, and abandonment created a significant burden for caregivers (II). Parents’ lived experience of the professional care and caregivers of their self-harming adult children could be described as a hostage drama. As in a hostage situation, parents felt held to emotional ransom by deficient care and sometimes hostile caregivers (III). The interpretative repertoires that jointly constructed the interaction between those who self-harmed and their professional caregivers, were for the caregivers a fostering and a supportive repertoire, and for the women who self-harmed a victim and an expert repertoire. The interactions between a fostering caregiver and a woman as expert or as victim, and between a supportive caregiver and a woman as victim, were complicated and promoted feelings of hopelessness among the participants. Interactions between a supportive caregiver and a woman as expert were more satisfying and raised hope among the participants (IV). Synthesis of findings Hope and hopelessness ran together as a thread of meaning throughout the studies. All participants experienced and expressed hope and hopelessness in various ways. The self-harming women hovered between hope and hopelessness, hoping for help and support, but led back to hopelessness by their experiences in care. The women used self-harm as a way to cope and to maintain hope in themselves. The parents initially had confidence in healthcare and hoped for help. However, their experiences of meeting deficient care often made them feel hopeless. Parents paid an emotional ransom when they accepted deficient care for their daughters. The caregivers felt frustrated, angry, and powerless, and their view of self-harm as an endless behaviour led to hopelessness. However, they struggled to see the women’s abilities, not only their difficulties, and described how they had to try to see self-harm in another way. Caregivers who were convinced that it was possible to stop self-harming and leave it behind were able to bring hope to themselves, to parents, and to the women who self-harmed. The present studies suggest that there is a difference between self-harm and suicide attempts or suicide. Other researchers echo these findings. Conclusions Paradoxically, self-harm usually seems to be a life sustaining act, a way of raising hope in oneself. The importance of caregivers who listen and try to understand people who self-harm, as well as their close family members, is evident. By asking open-ended questions and being non-judgemental, listening, and showing a genuine interest in the person’s lived experience; caregivers can inspire hope in people who self-harm. / Bakgrund Självskadebeteende definieras i denna avhandling som ett upprepat, impulsivt beteende där hudskada uppstår. Avsikten med handlingen är inte att begå självmord, stället har personen en önskan att lindra ångest. Avhandlingen består av fyra delstudier och det övergripande syftet var att beskriva erfarenheter av vård bland personer med självskadebeteende, professionella vårdare och närstående (föräldrar), samt att belysa tolkningsrepertoarer som konstruerar interaktionen mellan personer med självskadebeteende och deras professionella vårdare. Metod Deltagarna var nio kvinnor med självskadebeteende (I), sex sjuksköterskor, tre av vardera kön (II), fem mammor och en styvpappa (III) samt sex kvinnor med självskadebeteende som vårdades vid två psykiatriska slutenvårdsavdelningar och deras professionella vårdare (IV). Datainsamlingsmetoder var narrativa intervjuer (I, II, III), deltagande observationer samt informella intervjuer (IV). De narrativa intervjuerna varade mellan 40 och 50 minuter (I), mellan 40 och 65 minuter (II) samt mellan 30 och 85 minuter (III). Beskrivande deltagande observationer genomfördes, totalt 150 timmar, varav ca 40 timmar var fokuserade deltagande observationer. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys (I, II), fenomenologisk hermeneutik (III) samt diskurspsykologi (IV). Resultat Personerna med självskadebeteende upplevde att vården var undermålig och att den inte tillfredställde deras behov. Resultaten visar en paradox, å ena sidan insåg kvinnorna att samhället i stort anser att självskadebeteende är ett oacceptabelt sätt att hantera psykiskt lidande, å andra sidan, upplevde kvinnorna att självskadandet var det som gjorde det möjligt att överleva och att inge sig själv hopp (I). Professionella vårdare kände sig maktlösa och tyngda när de inte kunde identifiera och tillfredsställa kvinnornas behov av vård. Vårdarnas rädsla, frustration och känsla av övergivenhet, vilka medförde en känsla av att vara belastad, framkom (II). Den levda erfarenheten av professionell vård och vårdare bland föräldrar till vuxna barn med självskadebeteende beskrevs som ett gisslandrama. Föräldrar till en dotter i en gisslansituation betalade en känslomässig lösensumma när de mötte en undermålig och ibland fientlig vård (III). De dominerande tolkningsrepertoarerna som tillsammans konstruerade interaktionen för vårdarna var en fostrande och en stödjande repertoar. För kvinnorna med självskadebeteende dominerade en offer och en expertrepertoar. Interaktionen mellan en fostrande vårdare och kvinna som expert eller offer, samt en stödjande vårdare och en kvinna som offer, var mer komplicerad och ingav hopplöshet bland deltagarna. Interaktionen mellan en stödjande vårdare och en kvinna som expert var mer tillfredsställande och främjade hopp bland deltagarna. Syntes av resultat Hopp och hopplöshet visade sig vara ”en röd tråd” genom delstudierna. Alla deltagare upplevde och uttryckte hopp och hopplöshet på olika sätt. Kvinnorna svävade mellan känslor av hopp och hopplöshet, med önskningar om hjälp och stöd men deras erfarenheter av vård ingav hopplöshet. Kvinnorna använde självskada som en hanteringsstrategi och som ett sätt att inge sig själv hopp. Föräldrarna hade initialt ett förtroende för vården och hade förhoppningar om hjälp, men deras erfarenheter av att möta en undermålig vård ingav istället en känsla av hopplöshet. Föräldrarna betalade en känslomässig lösensumma när de accepterade en dålig vård för sin dotter. Vårdarna kände sig frustrerade, arga och maktlösa och deras syn på självskadebeteende som något ändlöst ingav hopplöshet. Vårdarna kämpade för att se kvinnornas förmågor, inte bara deras svårigheter och försökte förstå självskadebeteende. Vårdare som var övertygade om att det var möjligt att sluta skada sig och lämna det bakom sig lyckades inge sig själv, föräldrarna och kvinnorna med självskadebeteende hopp. Resultaten från föreliggande studier tyder på en skillnad mellan självskadebeteende och självmordsförsök eller självmord, vilket även stöds av andra forskare. Slutsatser Paradoxalt nog verkar självskadebeteende vara ett livsuppehållande beteende, ett sätt att inge sig själv hopp. Betydelsen av vårdare som lyssnar och försöker förstå personen som skadar sig och närstående är tydlig. Genom att ställa öppna frågor och tala på ett icke dömande sätt, samt genom att lyssna och visa ett genuint intresse för personens upplevelser, kan vårdare förmedla hopp.

Bakgrund: ACT- modellen växte fram under 70 och 80-talet i samband med att många psykiatriska kliniker stängdes i USA. Den ursprungliga ACT- modellen kan ses som en fullservicemodell men har sedan modifierats och anpassats efter samhällets och sjukvårdens rådande förhållanden. Som det ser ut idag så har flera modeller utvecklats med utgångspunkt från ACT-modellen men kan särskiljas av vilka komponenter som ingår. Modellen har visat positiva resultat avseende patienters delaktighet och återhämtning. Sjuksköterskan har en bred yrkesbakgrund och anses ha en viktig roll i teamet. Med sin kompetens har de grundläggande kunskaper för att utföra medicinsk och psykiatrisk omvårdnad men flera studier har visat att det finns ett behov av specialistutbildade sjuksköterskor då många av patienterna är svårt sjuka. Syfte: Syftet var att beskriva psykiatriska specialistsjuksköterskors erfarenheter av sin kompetens och roll i team som arbetar enligt ACT-modellen Metod: En kvalitativ design har valts. Datainsamling skedde med semi-strukturerade intervjuer. En kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats användes för att bearbeta materialet. Resultat: Innehållsanalysen resulterade i två huvudkategorier, Kompetensen med in i teamet samt Den mångsidiga sjuksköterskan, med tillhörande sex underkategorier. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån de två huvudkategorierna Kompetensen med in i teamet och Den mångsidiga sjuksköterskan. Som stöd i diskussionen användes till ämnet relevanta artiklar och litteratur samt Phil Barkers tio förpliktelser som utgångspunkt. / Background: The ACT model developed in the 70's and 80's when many psychiatric clinics were closed in the United States. The original ACT model can be seen as a full service model but has since been modified and adapted to the current conditions of society and health care. As it appears today, several models have been developed based on the ACT model but can be distinguished by which components are included. The model has shown positive results regarding patient participation and recovery. The nurse has a wide professional background and is considered to be an important part of the team. With their skills, they have the basic knowledge to perform medical and psychiatric care, but several studies have shown that there is a need for specialist educated nurses, as many of the patients are severely ill. Aim: The aim of this study was to describe the psychiatric specialist nurse's experience of their competence and role in teams working under the ACT model. Method: A qualitative design has been selected. Data collection was done with semi-structured interviews. A qualitative content analysis with inductive approach was used to process the material. Results: The content analysis resulted in two main categories, skills in the team and the versatile nurse, with six associated subcategories. Discussions: The result was discussed based on the two main categories, skills in the team and the versatile nurse. In support of the discussion, relevant topics and literature were used as well as Phil Barker's ten obligations as a starting point.

Bakgrund: Depressioner hos äldre kan vara svårupptäckta till följd av en diffus symtombild samt då diagnossystemen DSM-5 och ICD-11 inte är anpassade för äldre. Många sjuksköterskor har svårigheter i att korrekt identifiera depressioner hos äldre personer. Mer kunskap och förståelse kring depressiva tillstånd hos äldre kan underlätta för psykiatrisjuksköterskor och andra specialistsjuksköterskor att identifiera dessa tillstånd samt leda till en förbättrad psykiatrisk omvårdnad av äldre personer. Syfte: Syftet var att belysa äldre personers erfarenheter av depressiva tillstånd i ålderdomen. Metod: En systematisk litteraturstudie baserad på nio kvalitativa studier genomfördes med Statens beredning för medicinsk och social utvärderings [SBU] metod som grundstruktur. Syntes av de kvalitativa studiernas resultat genomfördes enligt Howell Major och Savin-Baden. Resultat: Två tredje nivåns tema framkom: Det första tredje nivåns temat Att befinna sig på botten speglade den psykiska och existentiella förtvivlan de äldre befann sig i; en situation präglad av orkeslöshet, hopplöshet, självnedvärdering, skuld, skam, stigma, brist på stöd, ensamhet och alienation. Det andra tredje nivåns temat Att ta sig uppåt genom coping och andras stöd återgav de copingstrategier de äldre upplevde hjälpsamma samt betydelsen av andra människors stöd. Slutsats: Äldre personer som lider av depressiva tillstånd i ålderdomen bär erfarenheter av djup förtvivlan ur flera hänseenden och finner kraft i copingstrategier och stöd från andra. Nyckelord: depressiva tillstånd, erfarenheter, psykiatrisk omvårdnad, systematisk litteraturstudie, äldre / Background: Depressions in the elderly can be difficult to detect due to a diffuse symptomatology and because the diagnostic manuals DSM-5 and ICD-11 are not adapted for the elderly. Many nurses have difficulties in correctly identifying depressions in older people. More knowledge and understanding of depressive conditions in the elderly may facilitate for psychiatric-mental health nurses and other advanced practice nurses to identify these conditions and may conduce to an improved psychiatric-mental health nursing care for the elderly. Aim: To shed light on elderly persons’ experiences of depressive conditions in old age. Method: A systematic literature review based on nine qualitative studies was conducted, using Swedish Agency for Health Technology Assessment and Assessment of Social Services [SBU] as basic structure. Synthesis of the qualitative studies was carried out according to Howell Major and Savin-Baden. Result: Two third order themes emerged: The first third order theme, Being at rock bottom, reflected the existential and mental despair the elderly was in; a situation characterized by decrepitude, hopelessness, self-deprecating, guilt, shame, stigma, lack of support, loneliness and alienation. The second third order theme, Moving forward through coping and support from others, portrayed the coping strategies the elderly experienced as helpful and the importance of support from others. Conclusion: Elderly persons suffering from depressive conditions in old age experience different aspects of despair and find their path forward through coping strategies and support from others. Keywords: depressive conditions, elderly, experiences, psychiatric-mental health nursing, systematic literature review

Bakgrund: Att motivera deprimerade patienter till fysisk aktivitet upplevde sjuksköterskor många gånger var svårt på grund av patientens tillstånd. Syfte: Studien syftade till att undersöka och beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att motivera patienter med depression inom vuxenpsykiatrisk öppenvård till att aktivera sig fysiskt. Metod: Författarna genomförde en semistrukturerad intervjustudie baserat på tolv intervjuer som analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I studien framkom vikten av att anpassa arbetet efter individens förutsättningar. Sjuksköterskorna använde sig inte av någon specifik metod, men utifrån intervjuernas innehåll kunde fyra kategorier avseende innehållet i kontakterna mellan sjuksköterska och patient identifieras: att informera, stödja, vägleda och att skapa en utvecklande miljö. Slutsats: Sjuksköterskorna fokuserade på hela patientens livssituation då de ansåg att många bitar spelar in för att man ska kunna motivera patienten till fysisk aktivitet. / Background: Nurses' experience of motivating patients with depression to physical activity was that motivational work with patients was often difficult due to the patient's condition. Objective: The study aimed to investigate and describe nurses' experiences of motivating patients with depression in adult psychiatric outpatient care to become physically active. Method: The authors conducted a semi-structured interview study based on twelve interviews that were analyzed through a qualitative content analysis. Results: The study revealed the importance of adapting their work to the individual's circumstances. The nurses did not use any specific method, but based on the content of the interviews, four categories regarding the content of the contacts between the nurse and the patient were identified: to inform, to support, to guide and to create a developing environment. Conclusion: The nurses focused on the entire patient's life situation as they considered many parts had a role to play in order to motivate the patient to physical activity. / <p>Godkännandedatum: 2020-05-25</p>

Bakgrund: Självmord är brett representerat över hela världen och berör många miljoner människor direkt eller indirekt. Psykiatriskt sjukdomstillstånd och andra sociala och biologiska tillstånd ligger som grund då en människa tar sitt liv. Omvårdnaden vid självmordsproblematik är central och sjuksköterskors inställning och den vårdrelation som finns mellan sjuksköterska och patient är viktig vid omvårdanden av självmordsnära patienter. Syfte: Syftet med studien var att utifrån sjuksköterskor inom psykiatrisk vård och självmordsnära patienter beskriva omvårdnad som kan vara betydelsefull samt svårigheter som kan föreligga. Metod: Litteraturstudie med 12 artiklar där kvalitativ, kvantitativ och mixad metod användes. Data analyserades med Thomas och Hardens tematiska syntes. Resultat: Resultatet bildade två huvudteman; ”Förutsättningar för att bedriva ändamålsenlig omvårdnad för självmordsnära patienter” och ”Sjuksköterskors känslor – En utmaning vid omvårdnaden av självmordspatienter”. Underteman för respektive huvudteman beskriver ”Observation och säkerhet”, ”Bedömning”, ”Teamarbete”, ”Kommunikation”, ”Kunskap och stöd” samt ”Tid” och för huvudtema två ”Osäkerhet”, ”Sjuksköterskors förhållningssätt: Empati – icke empati” samt ”Medkänsla och sjuksköterskans ingjutande av hopp hos patienten”. Diskussion: Resultatet diskuteras utifrån Joyce Travelbees teoretiska utgångspunkt och belyser den unika människan och den mellanmänskliga relationen, hoppets betydelse för den lidande människan och hur vi förstår andras upplevelser genom tid och kommunikation. / Background: Suicide is widely represented all over the world and affects many millions of people directly or indirectly. Psychiatric disease states and other social and biological conditions lie as a basis when a person takes one’s life. Nursing in suicide problems is central and nurses' attitude and the care relationship between nurse and patient is important in nursing suicidal thinking patients. Aim: The purpose of the study was to describe nursing care that may be significant as well as difficulties that may exist from nurses in psychiatric care and suicidal patients. Method: Literature review with 12 articles using qualitative, quantitative and mixed methodology. Data was analyzed by Thomas and Hardens thematic synthesis. Results: The result formed two main themes; "Prerequisites for proper care for suicidal patients" and "Nursing feelings – A challenge in nursing of suicide patients". Subtopics for the respective main themes describes "Observation and Security", "Assessment", "Teamwork", "Communication", "Knowledge and Support" and "Time" and for the main theme two "Uncertainty", "Nurse’s approach: Empathy - Empathy" and "Compassion and nurse’s initiation of hope for the patient". Discussions: The result is discussed based on Joyce Travelbee's theoretical theory and highlighting the unique human and interpersonal relationship, the significance of the hope for the suffering person, and how we understand the experiences of others through time and communication.

Bakgrund: LARO i Sverige är omgärdat av strikta regler. Läkemedlen som används, däribland buprenorfin, intas dagligen övervakat av sjuksköterska de tre första månaderna och vidare till dess att patienten bedöms kunna ta läkemedlet på egen hand. Sedan 2018 finns buprenorfin som depotinjektion veckovis eller månadsvis, vilket innebär en ny omvårdnadssituation. Syfte: Att utforska sjuksköterskans perspektiv på införandet av buprenorfin som depotinjektion i LARO. Metod: Tolv semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor med erfarenhet av depotinjektioner buprenorfin i LARO. Resultat: Införandet av depotinjektioner innebar ett fokusskifte i behandling och omvårdnad med bland annat minskad kontroll och ökad tillit mellan sjuksköterska och patient. Behandlingen med depotinjektioner ansågs kunna öppna för ökad egenmakt för patienterna. LARO-enheternas organisatoriska förutsättningar påverkade hur de tagit sig an den nya behandlingsformen. Kunskap och samsyn efterfrågades. Slutsats: Depotinjektioner buprenorfin kan öppna upp för nya sätt att främja egenmakt i LARO. Det finns ett behov av forskning på området. / Background: Opioid substitution treatment in Sweden is strictly regulated. Medications like Buprenorphine are taken daily supervised by a nurse during the initial three months and thereafter until the patient is assessed to be trusted with self-administration. Prolonged-release injectable Buprenorphine has beenavailable since 2018 for weekly or monthly use. This has implications for nursing care and practices. Purpose: To explore the nurse’s perspective on introducing prolonged-release injectable buprenorphine in opioid substitution treatment. Method: Twelve semi-structured interviews were conducted with nurses experienced in treatment with prolonged-release injectable buprenorphine. Results: The introduction of injection treatment entailed a shift in focus regarding restrains, trust and patient empowerment. The care units’ approaches to the new treatment differed and was influenced by organisational conditions. Nurses requested more knowledge and consensus about the new treatment. Conclusion:Prolonged-release injectable formulations may enable new approaches to patientempowerment in opioid substitution treatment. Research in this field is required.

Bakgrund: Efter psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och sjukhusen för psykiatri stängde, krävdes mer heltäckande insatser för personer med psykisk ohälsa. God samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård är nödvändig för att bedriva personcentrerad vård. Tidigare forskning visar på hämmande och främjande faktorer för samverkan, dock saknas det forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån svensk kontext.  Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor inom psykiatrisk öppenvården upplever samverkan med sjuksköterskor inom kommunal hemsjukvård, gällande gemensamma patienter. Metod: En kvalitativ metodologi med induktiv ansats har valts för föreliggande studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät på Survey and Report. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inkluderingskriterierna var sjuksköterskor som arbetade på psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys.  Resultat: Resultatet visar på att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes väsentliga för att samarbete ska uppstå. Sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården upplever att samverkan sker på en individuell nivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen på att det krävs resurser och tydliga gemensamma riktlinjer för att främja samverkan.  Slutsats: Samverkan bidrar till en personcentrerad vård där olika instanser kommer samman för att ge trygghet till patienten. Samverkan baseras på gemensamma, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Det i sin tur skapar samsyn som krävs för att samtliga instanser ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Samsyn ökar tilliten i relationen mellan sjuksköterskorna i den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. / Bakgrund: Efter att psykiatrireformen trädde i kraft 1995 och psykiatriska sjukhus stängdes krävdes ett utvecklat samarbete mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att ge mer omfattande insatser för personer med psykisk ohälsa. Ett gott samarbete mellan olika myndigheter är nödvändigt för att ge personcentrerad vård. Tidigare forskning visar att det hämmar och främjar faktorer för samverkan, men det saknas forskning om sjuksköterskors upplevelse av samverkan utifrån den svenska kontexten. Syfte: Att identifiera hämmande och främjande faktorer i samverkansprocessen och beskriva hur sjuksköterskor i psykiatrisk öppenvård upplever samverkan med sjuksköterskor i kommunal hemsjukvård, avseende vanliga patienter. Metod: En kvalitativ metodik med induktiv ansats har valts för denna studie och datainsamlingen gjordes via en digital enkät om Enkät och Rapport. Genom ett snöbollsurval svarade 13 respondenter och inklusionskriterierna var sjuksköterskor som arbetade inom psykiatrisk öppenvård med vuxna patienter med psykisk ohälsa, inskrivna i den kommunala hemsjukvården. Materialet analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultaten visar att det krävs samverkan mellan psykiatrisk öppenvård och kommunal hemsjukvård för att kunna arbeta personcentrerat. Relation, engagemang och yrkeskompetens upplevdes som avgörande för att samarbete skulle kunna ske. Sjuksköterskan i psykiatrisk öppenvård upplever att samverkan sker på individnivå och att vårdprocessen saknar en tydlig ansvarsfördelning. Studien visade slutligen att det krävs resurser och tydliga ömsesidiga riktlinjer för att främja samarbete. Slutsatser: Samarbetet bidrar till personcentrerad vård där olika myndigheter samverkar för att skapa trygghet för patienten. Samarbetet bygger på ömsesidiga, tydliga mål och riktlinjer mellan den psykiatriska öppenvården och den kommunala hemsjukvården. Detta skapar samsyn, vilket krävs för att alla myndigheter ska kunna möta patientens behov genom ett gemensamt och unisont förhållningssätt. Ett gemensamt förhållningssätt ökar förtroendet för relationen mellan sjuksköterskorna i psykiatrisk öppenvård och den kommunala hemsjukvården.

Alla människor har rätt till en lika vård men studier visar att personer med substansbrukssyndrom befinner sig i en utsatt position i mötet med vården. Substansbruk definieras enligt världsorganisationen WHO som ett sjukdomstillstånd. 275 miljoner människor beskrivs ha ett substansbruk, varav 36 miljoner av dessa människor har ett substansbrukssyndrom. Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om hur personer med substansbrukssyndrom upplever bemötandet och stigmatisering i vården. Metoden som valdes var en systematisk litteraturöversikt av studier med kvalitativ metod med metasyntes som analysmetod. Databaserna PubMed och PsycInfo användes. Efter kvalitetsgranskning inkluderades 16 artiklar. Resultatet av metasyntesen resulterade i tre slutteman:  Att bli särbehandlad och dömd. Att bli ignorerad och misstrodd. Att bli behandlad som en människa och uppleva att man får den vård man är i behov av. Resultatet visade att personer med substansbrukssyndrom upplever både ett negativt och ett positivt bemötande av vården. I resultatet framkom det en upplevd stigmatisering och en känsla av att bli misstrodd av vården, medan andra delar av resultatet visade att patientgruppen erhöll ett tillitsfullt bemötande och blev sedd som en människa bakom sin diagnos. Slutsatserna tyder på vikten av en personcentrerad vård och att ett individuellt bemötande kan vara grunden för att skapa en god vårdrelation för att förbättra vården för patienter med substansbrukssyndrom. Denna studie kan bidra till en ökad förståelse och kunskap om hur personer med substansbrukssyndrom upplever att de blir bemötta av vården. Studien kan få en betydelse för vårdpersonal, men också för patienter och anhöriga, genom att vården kan uppnå ett förbättrat förhållningssätt till denna patientgrupp.