Denna uppsats handlar, som rubriken antyder, om musikens betydelse för den individuationsprocess som Carl Gustav Jung förespråkat. Ansatsen är helt och hållet kvalitativ och författaren har också, genom att använda sig själv i processen, försökt att ytterligare tydliggöra känslomässiga processer som har med musik att göra. I syftet med uppsatsen finns en önskan att klargöra vad Jung egentligen menade med individuationsprocessen och en ambition att via det jungianska tänkandet finna godtagbara förklaringar till musikterapeutiska fenomen. Författaren använder också delar av sin egen livshistoria för att servera ett skelett att hänga upp individuationsprocessen på. Om detta är ett fruktbart grepp överlåts åt läsaren att avgöra men avsikten har varit att slippa föreställa sig vad andra människor tänker och känner och servera sina slutsatser genom en andrahandsupplevelser. Som en röd tråd genom uppsatsen löper också en strävan att på ett godtagbart sätt presentera musikens existentiella kvaliteter och i enlighet med detta också servera godtagbara beskrivningar av musikens förhållande till arketyperna.

Syftet med denna uppsats var att undersöka varför roparna inte kunde tiga. De uppträdde på 1840-talet och några få år framåt. Deras ropartid finns nedtecknad i en del böcker och skrifter. Det går inte att få en helt rättvis bild av dem eftersom det inte finns några nu levande ropare att intervjua. Deras bild är till stor del positivt tecknad i texterna. Det finns bara någon enstaka som blev upptecknad som lurendrejare. Det är ett projekt i Finnerödja som hjälpt till att locka fram lusten hos mig att studera dem lite djupare. Projektet använder olika beteckningar på händelser med roparna såsom ”religionskriget i Kvistbro”, ”skottet i Långbron i Finnerödja”, ”stormöte i Slottsbol” och detta ökade mitt intresse för fenomenet. Varför de inte kunde tiga har jag funnit vara beroende av tidpunkten. När de ropade mot spriten har det att göra med en stor dryckenskap som rådde. Jag har funnit att det framförallt är ungdomar och kvinnor som var ropare och att det handlade om olärda och fattiga personer. De betraktades som sjuka och man kallade dem också för "de predikosjuka". Jag har funnit olika sätt man behandlat dem på. De kom ibland i fängelse och ibland kom de under psykvård.

Possession is a transcultural and transhistorical phenomena that in recent times appears to have had a resurge within western culture. Heavily laden with controversy, incredulity and prejudice possession is not readily dealt with, although many people present in parishes and for psychiatric treatment with symptoms and disturbances that need to be addressed promptly with up-to-date skill and discernment. Lack of interest and practise has been the rule not only in secular science but in major religious contexts as well. An increasing amount of literature highlights the lack of efficient psychiatric and religious response. In this work traditional Christian perspectives on possession were related to recent Psychiatric and Parapsychological results, definitions and conclusions, the aim being to enhance and enrich our understanding of what is being interpreted as an involuntary influence of malevolent spirits on human beings. The method of the study was based on reflexivity, including aspects of phenomenological analysis, critical theory and postmodern theory. It was shown that a clear line can no longer be drawn between science and spirituality as concerning possession, its cure and its etiology; that exorcism and other methods of spirit-expulsion have a not insignificant actuality in international psychiatry of today as a remedy for certain states of dissociative disorders, and that these methods are considered extremely powerful. The study also focused on agents responsible for treating people with related symptoms, religious as well as seculars, and on the need for continued interdisciplinary study and approach to the phenomena of possession. It was stressed that our understanding of this issue is in dire need of revision.

Utbränd redan innan gymnasieexamen? Ja kanske, det är i alla fall ingen omöjlighet. Att ungdomar lever under press, stress och krav råder det inga tvivel om. Mängder av undersökningar visar på samma sak: ohälsan bara växer. Syftet med denna uppsats är att lyfta fram människan bakom kravet: Vem är hon? Vad vill hon med sitt liv? Var kommer kraven ifrån? När känner hon sig trygg? Hur är det att vara ung i detta kravfyllda samhälle? För att få svar på dessa frågor har jag gjort fem kvalitativa djupintervjuer med fenomenografisk inriktning. Min avsikt med undersökningen är inte att ta fram en förklaring på problemet med ohälsan, utan min förhoppning är att den kan skapa någon slags förståelse för hur det är att vara ung idag. Dock tror jag att det är viktigt att vi öppnar oss för ett gränsöverskridande perspektiv om vi ska komma närmare lösningen. Den nya tidens sjukdomar orsakas inte av något virus, utan de antas istället ha sitt ursprung i människans relation till samhället och kulturen. Många människor och framförallt många ungdomar, är idag oförmögna att hantera det liv de förväntas leva. Hans Åkerberg pratar om ytexistentiella och basexistentiella tryggheter och menar att de ytexistentiella attributen har företräde i dagens samhälle; ekonomi, arbete, välfärd, status o s v. Detta framkommer också i min undersökning, men det blir också uppenbart att de ytexistentiella tryggheterna endast spelar en andrahandsroll. Det allra viktigaste i livet är istället de basexistentiella tryggheterna, vilka innebär att känna sig trygg och bekräftad som människa. Den slutsats jag har dragit av detta arbete är att det är viktigt att resonera kring de existentiella dimensionerna, då man utreder den nya tidens ohälsa.

Det här arbetet fokuserar på den profana och religiösa människans omedvetna arketypiska arv som vi fått genom myterna, och vidare på hur detta påverkar oss i särskilda situationer. Som exempel har jag fördjupat mig i terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001. I min första del beskriver jag myterna och olika mytkriterier, hur de är uppbyggda och vad de innehåller. Gemensamt för de olika myterna visar sig vara kampen mellan kaos och ordning och/eller det onda och goda, där harmoni måste råda på det jordiska planet såväl som på det gudomliga. I denna del tar jag också upp tidens betydelse och hur både den profana och religiösa tiden är av cyklisk natur där nyåret och återupprepning av högtider är av stor vikt för den psykologiska bearbetningen och personliga existensen. I min andra del beskriver jag staden New York och dess betydelse för innevånarna själva och omvärlden, som en stad med grandios arkitektur som själv talar om sig som en stad som symboliserar absolut frihet, välgång och tillväxt. Jag beskriver också tvillingtornen i World Trade Center som en axis mundi, ett mänskligt strävande åt det gudomliga, i världens navel, den absoluta mittpunkten. Samt hur förstörelsen av denna symbol kom att påverka människor och beslut så starkt. Här jämför jag även George W Bush och Usama bin Laden, där president Bush blev den goda representanten och Usama bin Laden tillskrevs det onda. ”Kriget mot terrorismen” blev den formella beteckningen på det kommande efterspelet, alltså kriget som bekämpar de onda krafterna i världen. Jag tar i arbetet även upp hur Ground Zero, platsen där tornen en gång stod, snabbt förvandlades till ett minnesmärke dit människor årligen vallfärdar för att återskapa den mytiska tiden. Den planerade återuppbyggnaden är idag igång och det nya tornet skall heta ”frihetstornet” och bli det högsta tornet i världen. I diskussions- och analysdelen flätar jag samman myterna med attacken och jämför främst de forntida myterna ”Inannamyten” samt ”Myten om Isis och Osiris”. Och jag kommer här åter in på vilken stor betydelse de gamla myterna har för människor än idag och hur dessa påverkar vårt synsätt och vårt handlande på ett omedvetet plan. Jag ifrågasätter vidare kriget mot Afghanistan och Irak som föddes ur attacken, och om även detta får sin motivation från de mytologiska berättelserna, där den harmoniska tillvaron i myten endast kan bildas genom den gudomliga kampen mellan gott och ont. Till arbetet medföljer även en bilagedel över några olika myter från förr fram till idag.

Syftet med arbetet är att undersöka hur Scientologikyrkan uttrycker sin egen tro och utövning samt vad som kan attrahera människor till samfundet och jämföra detta med vad religionspsykologer och religionssociologer anser. Min informationshämtande metod har enbart varit litteraturstudier och undersökningen är av hermeneutisk art och huvudmaterialet är från scientologernas egna böcker och skrifter. Huvudmaterialet består också av forskare inom religionssociologi och religionspsykologi. Resultatet visar att det finns ganska stor variation mellan hur forskare ser på scientologin och hur scientologerna själva ser på den och då speciellt hur religiös de anser rörelsen vara.

Vårt moderna samhälle är naturvetenskapens glansepok. Det som kännetecknar naturvetenskapen är att den är fri från religiös eller annan slags tro. Inom naturvetenskapen måste alla påståenden förankras i den verklighet som kan observeras. Detta lämnar inget utrymme för hänvisning till vare sig världsliga eller andliga auktoriteter. Religionens verklighetsförklaringar är ytterst ogiltiga för den moderna människan. Samtidigt som hennes kontroll över livet och naturen är allt starkare, drabbas hon i allt högre utsträckning av psykisk ohälsa. Borde det inte vara tvärtom? Nu när människan kan kontrollera enormt mycket i sin tillvaro borde hon må bättre och inte sämre, logiskt tänkt. Eller behöver hon kanske religion trots allt? Av stor vikt i det här sammanhanget är att göra en distinktion mellan sekularisering och sekularism eller världslighet. Willebrands säger: ”Världens strävan mot självbestämmanderätt får inte sammanblandas med den ideologi som förnekar människans behov av att ta hänsyn till det som inte är av denna världen, med det som inte, principiellt eller faktiskt, ligger inom den mänskliga intelligensens räckvidd eller kontroll”. Religionen är ett fenomen som har funnits i alla tider och kulturer. Den förefaller således utgöra en grundläggande del av den mänskliga kulturen. Av den anledningen och mot bakgrunden av sekulariseringsperspektivet är mitt mål att undersöka om det finns ett behov av religion, även i vår tid. Syftet med det här arbetet är således att försöka relatera sekulariseringen och den ökade psykiska ohälsan till varandra och undersöka om det finns något samband mellan de två olika företeelserna som kännetecknar vår samtid.

Syftet med den här uppsatsen är att titta på yoga som terapi. Finns det en förening mellan kropp och själ? Alltså, att kartlägga sambandet och dess betydelse i yogan. Jag har använt mig av en kvalitativ undersökningsmetod då jag intervjuat fem personer, fyra kvinnor och en man. Utifrån det perspektiv jag valt så ligger intervjuerna till grund för studien. En kvalitativ metod har som mål att erhålla nyanserade beskrivningar av olika kvalitativa aspekter av den intervjuades livsvärld, den arbetar med ord och inte siffror. En kvalitativ metod används med fördel i små undersökningar med djupa frågor. Ur ett fenomenologiskt perspektiv så skall man se och prioritera exakta beskrivningar från intervjupersonerna. Därför har jag valt att redovisa dem i jag-form. Så att det skall bli så exakt som det går, så varje person får fram sin personliga profil. Min uppsats syftar egentligen till att bekräfta frågeställningen om ett samband.

Denna uppsats har behandlat skillnaderna mellan själavård och psykoterapi. Den har klargjort vad som kännetecknar de båda människostödjande insatserna, kristen själavård och profan psykoterapi. Den övergripande frågeställningen har varit om själavården kan utvecklas och berikas i mötet med psykoterapin samt om de båda professionerna ömsesidigt kan berika varandra? Är ett ökat samarbete mellan själavård och psykoterapi önskvärt? Vilka möjliga vägar syns i så fall för ett samarbete mellan dessa två? För att söka svar på min frågeställning har jag genomfört djupintervjuer enligt kvalitativ metod av fyra företrädare för själavården och fyra företrädare för psykoterapin. Svaren visade att det finns ett ömsesidigt intresse och öppenhet för varandras arbetsfält och kompetens. Trots att en del av svaren pekade på vissa risker med en ökad korsbefruktning mellan själavård och psykoterapi, så verkade fördelarna med ett ökat samarbete överväga. Min slutsats är att de intervjuade anser att psykoterapin har berikat och kommer att fortsätta berika själavården, bland annat genom vidareutveckling av olika former av pastoral psykoterapi. Det förefaller också finnas goda förutsättningar för att själavården ska kunna berika psykoterapin, främst då inom sorg, kris och katastrofarbete, arbete mot barn och ungdom samt arbete runt de existentiella frågorna i psykoterapin.

Har kyrkan något att ge en människa som söker motvikter till den yttre pågående strävan? Ett svar på den frågan kanske en blick emot kyrkokörsången skulle kunna ge. Många människor går till sina respektive körrepetitioner varje vecka för att ge en del av sin tid åt sången, fortbildningen, förberedelserna inför framträdanden, gemenskapen och vilan från vardagen. Finns där också en upplevelse av en transcendent dimension som än mer motiverar sångaren att ge av sin tid till kyrkokören? Denna uppsats vill ge några aktiva kyrkokörsångares svar på denna fråga. Rubriken på denna uppsats; ”Vad man ändå fått vara med om…”, är ett citat från en av intervjuerna. Jag är intresserad av att veta om det finns körsångare som har fått en känsla av att erfara en annan dimension än det vi kallar verkligheten, under utövandet eller avlyssnandet av körsång. Termen man brukar använda för denna dimension, i religionsvetenskapliga sammanhang är ”das ganz Andere”. Många människor grubblar över existentiella frågor: om det finns ett liv efter döden, om Gud finns och om han eller hon i så fall kommunicerar med oss. Och om det finns människor som genom körsången tycker sig ha anat ”något mer”, hur påverkas dessa i så fall av denna upplevelse?