Syftet med studien är att få en uppfattning om hur medvetna förskollärare är om deras eget arbete med värdegrunden inom arbetslaget och om de ser en inverkan på barngruppen. Följande frågeställningar behandlas i studien: Hur beskriver förskollärarna samsynen på värdegrundsarbetet i arbetslaget? Samt hur beskriver förskollärarna att arbetslagets värdegrundsarbete återspeglar sig i barngruppen?   Studien har utgått från det sociokulturella perspektivet och genomfördes med kvalitativa intervjuer tillsammans med sex yrkesverksamma förskollärare. Empirin har analyserats med tematisk analys utifrån följande tre teman: värdegrund och samsyn, värdegrund i arbetslaget samt återspegling i barngruppen. Resultatet visar att genom diskussioner och revideringar bildar förskollärarna en medvetenhet om deras arbete med samsynen och värdegrunden. Likaså den inverkan arbetslaget kan ha på barngruppen som gestaltas när barnen imiterar förskollärarnas handlingar och beteenden. Resultatet visar även att förskollärarna har svårigheter med att förklara deras eget arbete med värdegrundsfrågorna inom arbetslaget.

Syfte: Syftet med studien var att med hjälp av en webbaserad enkätstudie ta reda på legitimerade optikers erfarenhet av synträning i Sverige, detta för att få en överblick hur svenska optiker jobbar med synträning. Metod: Studien är baserad på ett digitalt frågeformulär med 18 frågor, varav 16 kryssfrågor samt två skriftliga frågor som skickades ut till optikerförbundets 1460 medlemmar, den 12 april 2021. Två veckor senare skickades en påminnelse för att få in fler svar. Därefter sammanställdes och analyserades svaren. Resultat: Studien visade att 40% av optiker inte arbetade med synträning. Orsakerna till varför optiker inte ordinerade synträning var för att 39% upplevde “bristande erfarenhet eller ovana”, 18% “kunskapsbrist”, 17% ” tidsbrist”, 14% “brist på utrustning” och resterande 12% “ ingen på arbetsplatsen arbetar med synträning” samt “omotiverade patienter”.Hantering av patienter med samsynsproblem bland optiker med och utan akademisk vidareutbildning skiljde sig något. De optiker som inte hade någon akademisk vidareutbildning skickade färre remisser till ortoptist och ordinerade själva synträning till patienter i större utsträckning än optiker med akademisk vidareutbildning. Slutsats: Studien visar att optiker, generellt, sällan jobbade med synträning, och att majoriteten av enkätsvaren indikerar att flertal känner sig obekväma med att ordinera synträning. Detta på grund av bristande erfarenhet, kunskapsbrist, tidsbrist samt omotiverade patienter. / Purpose: The aim of the study was to, with help of a web-based survey, investigate Swedish certified opticians' experience of vision training, in order to get a view of how Swedish opticians work with vision training. Method: The study is based on a 18 questionnaire web-based survey that was distributed to 1460 members of the Swedish association of opticians. The questionnaire focused on how many opticians in Sweden prescribed vision training and why some chose not to. It also queried how often vision training is prescribed and how comfortable opticians were with prescribing vision training. Result: Among the 1460 members, 133 (9%) responded to the survey. The majority of the opticians, 40%, did not prescribe vision training due to lack of knowledge, time, equipment and unmotivated patients. The management of patients with vision problems differed among opticians. Opticians without further academic education tend to send fewer referrals to orthoptists and prescribe vision training to patients more often than opticians who had an extended academic education. Conclusion: Opticians rarely work with vision training and the majority of the opticians that work with vision training feel quite uncomfortable due to lack of experience or knowledge, time-constraints and unmotivated patients.

Syftet med den här studien har varit att ta reda på hur pedagoger på förskolan arbetar och upplever arbetet med barn i behov av stöd. Studien är baserad på en kvalitativ metod där jag använt mig utav både strukturerade och semistrukturerade frågor där pedagogernas egna ord spelat en stor roll. Utifrån de svar och analyser jag gjort med hjälp av mina teoretiska utgångspunkter som varit sociokulturella perspektivet och det lösningsinriktade perspektivet samt den tidigare forskning som gjorts är mina slutsatser att det som pedagogerna först och främst anser vara av störst vikt är samarbetet inom arbetslagen och pedagogernas samsyn. Det förebyggande arbetet gemensamt med verksamhetens gemensamma arbetssätt verkar vara det mest gynnsamma för förskolebarn som kan komma behöva stöd. Pedagogerna i denna studie lyfter även vikten av att veta att alla kan komma behöva stöd, även de vuxna runt omkring barnen. Då tidigare forskning varit svår att hitta angående pedagogernas egna upplevelser anser jag att min studie kan komma att ses som ett komplement inom forskningen utav barn i behov av stöd där pedagogernas upplevelser och egna ord tolkats in och analyserats utifrån det sociokulturella perspektivet samt lösningsinriktade perspektivet.

Syftet med studien var att belysa barn som är tysta, oroliga och ängsliga, och dess koppling till ångest. Dessa barn löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa, mobbning och utanförskap då de inte får tillräckligt med uppmärksamhet och stöd i förskolans verksamhet. I denna kvalitativa studie undersöks hur förskollärare, specialpedagoger och rektorer talar om de tysta, ängsliga och oroliga barnen och hur relationer påverkar barnens rätt till likvärdig utbildning. Resultatet i studien visar att barns engagemang i aktiviteter och hur mycket barn stör i verksamheten, var avgörande för hur mycket stöd de fick. Det som respondenterna huvudsakligen efterfrågade var mer kunskap om tysta, oroliga och ängsliga barn, och kopplingen till ångest. De önskade även en samverkan och samsyn i sina verksamheter, för att kunna ge dessa barn bättre förutsättningar för utbildning.

Inkluderingsbegreppet har kommit att bli en central princip och norm inom skolans verksamhet och en naturlig del av det specialpedagogiska uppdraget. Forskning visar dock att begreppet inkludering är komplext och har olika betydelse och innebörd för olika aktörer. Det råder även brist på studier som visar hur en förändring mot en inkluderande skola ska gå till, samtidigt som det saknas kunskap om hur skolsystemet i praktiken kan utvecklas mot ett mer inkluderande förhållningssätt. Syftet med studien var att bidra med kunskap om specialpedagogers upplevelser och erfarenheter av inkluderande lärmiljöer. Med hjälp av en kvalitativ metodansats och en tillämpning av ett målinriktat urval genomfördes åtta semistrukturerade intervjuer med specialpedagoger verksamma i grundskolan. Den insamlade empirin transkriberades och därefter analyserades och sorterades empirin utifrån en temaanalys. Resultatet har analyserats i relation till tidigare forskning och med stöd av studiens teoretiska utgångspunkter som utgår ifrån Göranssons och Nilholms (2013) definition av begreppet inkludering, samt Nilholms (2005) beskrivningar av tre specialpedagogiska perspektiv. Studiens övergripande slutsats är att det finns ett behov av en samsyn kring begreppet inkludering och att vilka specialpedagogiska perspektiv skolor utgår ifrån påverkar utformningen av inkluderande lärmiljöer.

I styrdokumenten för förskolan framgår att barn i behov av stöd ska få det tillgodosett. Syftet med denna kvalitativa studie var att bidra med ökad kunskap om några förskolors arbete med anpassningar i den fysiska lärmiljön inomhus, som möter behoven hos barn med perceptionskänslighet. Det finns viss forskning inom området och en hel del litteratur som beskriver vikten av anpassningar i förskolans lärmiljö. Till stor del berör forskningoch litteratur som hittats barn som redan diagnostiserats eller har tydliga utmaningar. Empiri har samlats in genom intervjuer med barnskötare och förskollärare. Resultatet visar att pedagogerna både behöver och önskar mer kunskap för att identifiera och möta behov hos barn med perceptionskänslighet. För att upptäcka barn med perceptionskänslighet ställs krav på en fungerande organisation och samsyn i arbetslaget. Alla pedagoger nämner en känsla av otillräcklighet. De framhåller att barnen är många och pedagogerna är få. Det är svårt att hinna se alla barns behov och utföra anpassningar i lärmiljön. Samtliga pedagoger delger en önskan om ett mer regelbundet specialpedagogiskt stöd. Studien visar på pedagogernas engagemang och omsorg för alla barns välmående. Pedagogerna har kunskap om begreppet perceptionskänslighet och generella anpassningar i lärmiljön. Däremot saknas specifik kunskap om hur känsligheten påverkar barnen och hur lärmiljöerna ska anpassas i syfte att bli begripliga, hanterbara och meningsfulla för barn med perceptionskänslighet.

Syftet med studien är att beskriva och analysera erfarenheter och upplevelser hos specialpedagoger, skolledare och pedagoger i förskolan gällande organisationen av specialpedagogiska insatser och samverkan kring barn i behov av särskilt stöd. Empirin har samlats in genom semistrukturerade intervjuer och en temaanalys visar att de centrala fynden är: Organisatoriska förutsättningar och kvalité kopplat til specialpedagogiska insatser, en önskan om specialpedagog anställd under rektor och hur stora barngrupper kan påverkar specialpedagogiska insatser. Vidare fynd är: Betydelsen av samsyn vid samverkan för barn i behov av särskilt stöd, rektors betydelse för barn i behov av särskilt stöd och önskan om samverkan med externa verksamheter. Studien diskuterar behovet av mindre barngrupper, kvalité i relation till specialpedagogiska insatser, fler specialpedagoger närmare förskolans verksamhet och en önskan om ökad samverkan med externa verksamheter. Vidare forskning behövs kring vad som kopplas till kvalité kring arbetet med barn i behov av särskilt stöd och användningen av arbetssätt samt bedömning i relation till adekvata stöd och tidiga insatser till barn i behov av särskilt stöd.

Sambedömning är en arbetsmetod som utifrån ett litet empiriskt forskningsfält visat på potential att kunna öka rättvisan och likvärdigheten i lärares bedömningar av sina elevers arbeten. Trots detta finns det belägg som menar på att sambedömning inte är särskilt förekommande bland skolor, något som kan kopplas till lärarens arbetsmiljö. Denna studies syfte är att belysa hur sambedömning bedrivs i tre skolor utifrån ett individuellt, gruppbaserat samt verksamhetsbaserat perspektiv. För att kunna undersöka detta område valde vi att utgå från en frågeställning som berörde förutsättningarna att arbeta med sambedömning i skolverksamheten och attityden till sambedömning bland de verksamma. Ett annat tema som vi i intervjufrågor och resultatet tar upp är vilka eventuella förändringar som kunde skapa större möjligheter för lärare att arbeta med sambedömning. Arbetets teoretiska referensram utgick ifrån Vygotskijs sociokulturella teori och Habermas kommunikativa handlande. Den sociokulturella teorin användes som analysverktyg för att fördjupa förståelsen av hur sambedömning påverkar lärarnas utveckling medan det kommunikativa handlandet bidrog till att enklare förstå hur respondenterna kom fram till en samsyn. Vi använde oss utav en kvalitativ metod för att samla in empiri till arbetet. Sex SO-lärare och två rektorer blev intervjuade av oss där vi utgick ifrån ett par övergripande frågor hörande till ämnet. Resultatet visade på att intervjupersonerna upplevde att det fanns hinder för att bedriva sambedömning på ett mer frekvent sätt inom skolan. Ett flertal av respondenterna uttryckte att sambedömning kunde öka likvärdigheten i betygssättningen och att det var kompetensutvecklande för lärarna. Det förekom även åsikter som problematiserade sambedömning och lärarens syn på det. De flesta redogjorde till sist för hur ett utvecklingsarbete kring sambedömning kan se ut och gå till med undantag för ett par individer som menade på att en sådan process ej var möjlig att utföra. Slutsatserna landade i att ingen av SO-lärarna bedriver sambedömning på ett systematiskt tillvägagångssätt i sin vardag på grund av strukturella faktorer som begränsar men att inställningen till sambedömning ändå var mestadels positiv bland både de tillfrågade lärarna och rektorerna. Samtliga respondenter var överens om att det behövs framför allt strukturella förändringar inom deras verksamheter för att ett bredare arbete med sambedömning skulle vara möjligt. Avslutningsvis för vi en diskussion kring resultatet där vi problematiserar slutsatserna, förklarar relevansen till vår framtida yrkesroll och redogör för vidare forskning i ämnet.

Syfte: Syftet med denna studie var att få en fördjupad förståelse för det specialpedagogiska uppdraget inom Barn-och ungdomshabiliteringen med fokus på förutsättningar för samverkan. För att beskriva och analysera hur specialpedagoger inom Barn- och ungdomshabiliteringen ser på samverkan, dels i sitt tvärprofessionella team, dels med andra utomstående verksamheter söktes svar på följande frågeställningar: ● Hur beskriver specialpedagoger inom habiliteringsverksamheten sitt uppdrag? ● Hur uppfattar specialpedagogerna sin funktion i det tvärprofessionella teamet? ● Hur beskrivs möjligheter samt hinder till samverkan med andra professioner och aktörer? Metod: En kvalitativ forskningsdesign användes och 6 informanter, utbildade specialpedagoger samtliga yrkesverksamma på en habiliteringsmottagning, deltog i semistrukturerade intervjuer. Materialet analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Teori: Studien utgick från Bronfenbrenners utvecklingsekologiska systemteori samt Danermarks teoretiska perspektiv påbegreppet samverkan, vilka stämmer väl överens med habiliteringens uppdrag. Resultat: Det analyserade materialet visade att informanterna såg samverkan som något viktigt och betydelsefullt, dels för att lära av varandras professioner inom teamet men framför allt för att få en helhetssyn på barnet. Det framgick även tydligt att samverkan efterfrågas av andra aktörer men att denna interorganisatoriska samverkan saknade konkreta riktlinjer och att detta försvårade samarbetet. Slutsats: Avsaknad av tydliga arbetsbeskrivningar för specialpedagoger inom habiliteringsverksamheten samt oklara direktiv kring samverkansuppdraget skapar osäkerhet och stress hos informanterna. En tydligare kommunikation mellan olika verksamheter med klara riktlinjer för styrning, struktur och samsyn skulle öka förutsättningarna för en bättre samverkan. Nyckelord: samverkan, specialpedagog, habiliteringen, styrning, struktur, samsyn

Detta arbete undersöker hur legitimerade och yrkesaktiva lärare i gymnasieskolan ser på begreppet modellering och hur de arbetar med modelleringsförmågan. Datainsamlingen har skett genom semistrukturerade intervjuer med sju lärare som tagit examen från olika lärosäten, vid olika tidpunkter och är verksamma i olika delar av landet. Studien använder ramverket från den förste författarens föregående examensarbete “Att skapa kreativitet i matematikundervisningen – Hur kan lärare utnyttja modellering och programmering för att främja elevernas matematiska kreativitet.”. Resultatet visar att deltagarna har en i huvudsak god samsyn om modelleringsbegreppet men har olika syn på vad som ingår i modelleringsförmågan. Vi har också kunnat se att lärarna använder många av designprinciperna för modelleringsaktiviteter i sin undervisning även när de inte explicit arbetar med modellering, dock är de principer som sällan används de som har störst potential att påverka den inom-matematiska kreativiteten. / This study investigates how registered and active teachers in Swedish secondary school view the concept of modelling as well as how they develop their students´ modelling ability. Data collection has been made through semi-structured interviews with seven teachers who graduated from different universities, at separate times and who work at different municipalities. The study uses the framework from the thesis work “Creating creativity in Mathematics Education – How can teachers use Modelling and Programming to increase students´ Mathematical Creativity.” by the first author. The results show that the participants have a good consensus about the modelling concept, but their views differ considerably more when talking about the modelling ability. It is also shown that the teachers use many of the design aspects for modelling activities in their teaching even when not directly working with modelling activities. However the rarely shown are rarely the ones with the greatest potential to increase within-mathematics creativity.