Denna uppsats undersöker hur den skriftliga språkkänslan manifesterar sig hos en grupp språkbrukare. Syftet är att studera om den använda metoden i studien är gångbar för att kunna ge en inblick i begreppet språkkänsla. Som utgångspunkt för begreppet står Margareta Westmans uppdelning av språkkänslan i tre nivåer, vilket bildar det tredelade normbegreppet, som innefattar hur man anser att man borde skriva, hur man uppfattar att man skriver och hur man faktiskt skriver. Den övergripande frågeställningen i uppsatsen är: Vad kan studien säga om språkkänslan hos informanterna? Uppsatsen omfattar två delstudier som utgår från kvalitativ respektive kvantitativ metodik. Dessa två delstudier avser att komplettera varandra för att tillsammans ge en större helhetsbild av informanternas språkkänsla. Den kvalitativa delstudien med 7 informanter är experimentell och innefattar ett korrekturläsningstest, ett testformulär, en intervju om informanternas uppfattning om det egna skrivandet, samt en enkät med frågor om informanternas bakgrund samt attityd till skrivande. Den kvantitativa delstudien med 42 informanter (samt en kontrollgrupp med 10 informanter med mycket god kunskap i svenska språket) innefattar enbart korrekturläsningstexten samt enkäten. I texten och formuläret har en stor mängd språkfel i fem olika kategorier inplanterats, vilka informanterna ska ta ställning till: pronomen/formord, tecken, syntax, ord och stil. Resultatet från båda delstudier visar att man kan dra slutsatser om att använda testinstrument och metoder har varit användbara för att kunna svara mot syftet med uppsatsen. Resultatet visar att språkkänslan kommer till individuella uttryck hos samtliga informanter, vilket skapar en stor variation i informantgruppen. Genom resultatet anses den övergripande frågeställningen ha besvarats. Mer allmänna slutsatser är att studien ger en inblick i hur det faktiska språkbruket ter sig, och den höga språkliga förmågan blir tydlig i båda delstudier då majoriteten placerar sig i de tre högsta poänggrupperna. Studien visar även att informanterna är måna om att skriva korrekt svenska i formella sammanhang. Uppfattningen om det egna språkbruket är tydligt blandad hos informanterna, men tenderar ändå till att ligga på en relativt hög nivå hos det övervägande antalet. Korrelationen mellan uppfattning om det egna språkbruket och det faktiska språkbruket går i riktning mot att uppvisa att många informanter har en något förvrängd bild av sitt eget språkbruk. En sambandsanalys visar på att de två variablerna har ett positivt samband, vilket till viss del betyder att hög uppfattning korrelerar med hög skrivförmåga i experimentet. Slutligen kan sägas rent generellt att majoriteten uppvisar en hög förmåga att tala om sitt eget språk och skrivande vilket bland annat har visat sig i ett starkt engagemang för uppgiften.

I denna uppsats undersöks tre olika informationstexter från CSN, Försäkringskassan och Diskrimineringsombudsmannen ur ett klarspråksperspektiv. CSN:s och Försäkringskassans texter är utformade som informationsblad medan DO:s text är en artikel på myndighetens hemsida. För att analysera texterna används Klarspråkstestet, vilket är en kvalitativ textanalysmetod som kan användas för att klarspråksanpassa myndighetstexter. Resultatet visar att alla tre texterna för det mesta följer riktlinjerna för klarspråksarbetet. CSN:s text visar någon brist när det gäller styckeindelning. Försäkringskassan visar brister i rubricering, omtal och till viss del stavning. DO:s text visar brister i tilltal, omtal och till viss del rubricering. Resultatet visar vidare att skillnaderna mellan texterna är relativt små, vilket tyder på att klarspråksarbetet har fått en effekt på hur myndighetstexter skrivs.

Det engelska språket har sedan efterkrigstiden haft en allt större inverkan på svenskan, bl.a. genom att vara det främsta långivande/lånförmedlande språket. Med dessa nya lån följer ofta svårigheter att anpassa orden till svensk grammatik. Målet med min uppsats har varit att undersöka hur engelska inlånade substantiv böjs i plural på svenska: vilka böjningsformer som används, huruvida engelsk eller svensk böjning används oftare, vad försvenskad stavning har för betydelse för pluralböjningen, och om språkbrukare upplever pluralböjningen som något problematiskt. För att besvara dessa frågor genomfördes en undersökning av språket i bloggar samt en enkätundersökning. En lista med inlånade engelska substantiv från 1990 eller senare sammanställdes utifrån Nyordsboken – Med 2000 nya ord in i 2000-talet och användes som material till bloggundersökningen. Enkäten utformades med fokus på ordpar med både svensk och engelsk stavning, och ställde också frågan om informanterna undviker att använda pluralformer av de undersökta substantiven. Enkätundersökningen genomfördes bland två grupper: studenter och språkvårdare. Resultaten visade att majoriteten av substantiven i mitt material böjdes med den engelska pluralformen –s och bland de ord som böjdes med svensk pluraländelse dominerade –er, följt av –ar och –or. En kombination av engelsk och svensk pluralform förekom i ord som bimbosar och logosar. Det fanns flera indikationer på osäkerhet inför pluralböjning, t.ex. flera olika böjningsvarianter, reaktioner på enkäten, och språkvårdarnas oenighet. Anpassning till svensk stavning hade stor inverkan på böjningen i plural och verkar vara en bra strategi för att integrera engelska lånord i svenskan. Informanterna i enkätundersökningen tenderade att undvika ord med engelsk stavning mer än de med svensk stavning.

I min uppsats analyserar jag meningsexempel i Språkriktighetsboken ur ett genusperspektiv. Jag använder mig av kvantitativ analys, processtypsanalys (del av den systemisk-funktionella grammatiken) och en tematisk analys. Sammanfattningsvis visar resultaten på att det inte är en fråga om ett antingen jämställt eller ojämställt språk, utan snarare om ett både jämställt och ojämställt språk. Det rör sig inte på något sätt om fullständig jämställdhet, men fördelningen är bättre än den som mycket av tidigare forskning har visat. Emellertid hävdar jag också att en mer allsidig analys hade gett en mer dyster bild av jämställdhetsläget i Språkriktighetboken.

No description available.

1966 gjordes ett försök att lansera hen som ett praktiskt, könsneutralt pronomen, men först med barnboken Kivi och monsterhund 2012 fick hen stort utrymme i den offentliga debatten. Att barnet Kivi omnämndes med hen väckte starka känslor.   Användningen av hen kan ses som tredelad: könspolitisk eller könsöverskridande (personer som inte vill inordnas i ett tvåkön-system), könsneutral (i stället för exempelvis han/hon när man inte vet kön på den omtalade, eller när det är betydelselöst) och anonymiserande (när man inte vill avslöja den omtalades kön).   Denna uppsats syftar till att undersöka attityder till hen bland gymnasieelever och svensklärare på gymnasiet genom en enkät. 114 personer besvarade enkäten. Resultaten bearbetades med statistikprogrammet SPSS. Resultaten visar en tydlig polarisering i attityderna till hen, men med en tendens till större acceptans för hen som könsneutralt pronomen. Några skillnader i attityd mellan elever på olika program, mellan kön eller mellan elever och lärare kunde inte beläggas.

Normalt kompareras adjektiv i svenskan antingen med ändelserna -are och -ast eller genom omskrivning med mera och mest, men ibland kan man se en kombination av dessa varianter, som i mer intressantare eller mest underbarast. Detta trots att det för de flesta med svenska som modersmål strider mot språkkänslan. Hur ska man förhålla sig till det ur ett språkriktighetsperspektiv? Syftet med denna undersökning är dels att kartlägga förekomsten av dubbel adjektivkomparation i det offentliga svenska skriftspråket idag, dels att belysa och diskutera aspekter av bruket ur ett språkriktighetsperspektiv. Undersökningens material bestod av olika texttyper med en allmän publik, metoden var korpuslingvistisk och de dubbelkomparerade adjektiven analyserades med avseende på form, funktion och betydelse. Dubbelkomparation var vanligast i bloggtexter och den förekom oftare i komparativ än i superlativ. Jämfört med enkelkomparerade adjektiv förekom de dubbelkomparerade betydligt oftare tillsammans med gradadverbial och andra adjektiv. Dubbelkomparation av adjektiv förekom nästan lika frekvent i äldre tidningstext som i nutida. Den dubbla komparationen tycks ofta ingå i emfatiska uttryck och kan användas för att kompensera för något språkligt bortfall, antingen ett ord eller en betydelse. Trots att man kan hitta funktionella förklaringar till dubbelkomparation är bruket idag inte tillräckligt utbrett för att motivera en generell rekommendation av uttryckssättet. Jämförelsen med äldre textmaterial tyder inte på att bruket är på väg ätt öka, men utvecklingen måste också följas upp i nya texttyper.

Denna uppsats behandlar hur bruket av hen har sett ut i bloggtexter sedan början av 2000-talet. Syftet med undersökningen är att studera på vilket sätt man använder pronomenet hen i vardagligt språk och hur detta har förändrats med åren. De främsta aspekter som undersöks är skillnader mellan relevant och icke-relevant användning av hen, skillnader mellan referentiell användning och metaanvändning, samt skillnader mellan olika typer av referentiellt hen. Resultaten i undersökningen visar att frekvensen av hen ökar år 2012 och därefter fortsätter att ligga på liknande nivåer fram till 2017. Utöver detta visar undersökningen att både metaanvändningen och icke-relevanta förekomster av hen går ner kraftigt efter år 2011, samt att de vanligaste referentiella funktionerna av hen är anonymiserande och generiskt hen. Även objektsformen henom har gått ner kraftigt sedan 2001. Utifrån dessa resultat förs argument för att det är främst den minskade metaanvändningen som visar på att bruket av hen har etablerat sig i det svenska språket. För objektsformen henom diskuteras att denna inte längre brukas i svenskan och att formen har bytts ut mot hen som istället används som både subjekts- och objektsform.

Syftet med detta arbete är att undersöka lärares attityder till och syn på dialekters förekomst och funktion i skolmiljö, både när det gäller tal- och skriftspråk. I ett historiskt perspektiv har dialekter ansetts som något negativt. Detta kan kontrasteras mot dagens syn enligt Lgr11, SOFI (Institutet för språk och folkminne) och Utbildnings och kulturdepartementet. För att nå mitt resultat har ett underlag samlats in genom intervjuer med fyra lärare med olika ämneskompetens på tre olika skolor. Intervjuerna har transkriberats och resultatet visar att lärarna i undersökningen generellt hade en positiv syn på dialekter, även om spår av negativa tendenser kunde skönjas. Samtliga fyra gjorde stor skillnad mellan tal- och skriftspråk beträffande dialekt.

Språkvård förutsätter god kunskap om aktuellt språkbruk och om de språkattityder som finns. Men hur studerar och hur förhåller sig språkvården till bruk och attityder när variationen i bruket är stor och det saknas metoder för att undersöka attityder till skrivet språk? Denna undersökning syftar till att dels belysa förhållanden mellan språkvård, språkbruk och språkattityder, dels bidra till kunskaps- och metodutveckling inom språkattitydforskningen. Underlag för undersökningens tre delstudier är ett tiotal språkexempel där två alternativa ut­tryckssätt förekommer i bruket. I delstudie 1, en genomgång av språkvårdens normkällor och perspektiv, framträder en etablerad metod för språkriktighetsutredning med utgångspunkt i standardbruket och strävan efter neutralitet. Delstudie 2, en korpusstudie, bekräftar bilden av standardspråkbruket som betydelsefullt men inte ensamt avgörande för språkvårdens bedömning. Delstudie 3 avser språkattityder. Språkattitydforskning fokuserar traditionellt på talspråk och en etablerad metod för attitydmätning är att använda talstimuli för att studera lyssnarreaktioner. I denna undersökning användes på motsvarande sätt skriftstimuli för att studera läsarreaktioner. Språkexemplen planterades i en sammanhängande text som kommenterades av 20 respondenter i en muntlig enkät. Som kompletterande underlag sammanställdes användarrespons från Språk­rådets frågelåda. De två underlagen – enkäten och användarresponsen – mynnar ut i delvis olika resultat, vilket talar för att språkattityder bör studeras genom en kombination av metoder. Normering innebär värdering och bedömningsunderlaget spelar en avgörande roll. Användar­respons och liknande material från metaspråkliga diskussioner är enkelt och tidseffektivt att samla in, men det går inte att styra vem som diskuterar eller vad som diskuteras. Genom att komplettera med andra metoder kan man komma åt fler aspekter av språkattityder. Därför finns fortsatt ett behov av att utveckla kunskap om och metoder för studiet av attityder till skrivet språk.