The empirical focus of this study is the contemporary transition of the industrial area Koppardalen, situated in Avesta in the middle of Sweden. Koppardalen (literary translated “The Copper Valley”) got its name in 1987 when the Avesta municipality bought the area from an iron and steel company. For a century the Koppardalen area, or Norra verken which was its name before 1987, housed production of iron and steel and at its peak employed more than 2000 men. In the beginning of the 1980s, iron and steel production had moved out and left the area almost abandoned. When the Avesta municipality became the new owner of Koppardalen it was part of a strategy to transform the area to make it more attractive to light industry and by doing so provide Avesta with new employment opportunities. These plans failed and what happened instead is the object of my analysis. The overall purpose of the thesis is to describe and analyse the place of history in the transition process of the Koppardalen industrial area between 1987 and 2003. More specifically, the aim is to answer the two questions: What does the place of history look like? What does the place of history mean? My basic theoretical inspiration comes from the French philosopher and critical hermeneuticer Paul Ricoeur and his reasoning about the logic of explanation and understanding. As an operative theoretical tool I use four fundamental historical tropes in order to analyse the place of history in the transition process. I have chosen three physical and clearly visible changes in Koppardalen that each constitute one chapter in the study. The first change concerns the old blast furnace, which has been renovated and used for art exhibitions, museum installations and other cultural purposes. The second change concerns two former rolling mills, which have been partly torn down and partly rebuilt into a sports arena and office spaces. The third change concerns a new built bridge for pedestrians and bicyclists that connects the Koppardalen area with Avesta city centre. These two parts had earlier been separated from each other, physically as well as mentally. By analysing these three changes I conclude that the most dominant historical trope to be found in Koppardalen is the story about “the foreign country”. The past becomes a different and thrilling contrast that could be used in the effort to make the former industrial area a beautiful, interesting and attractive place. Beside the trope of the foreign country, the story of similarity through history is also present in Koppardalen. Here, the past is compared with today’s situation and periods of change in the past are put into parallel with contemporary challenges of the post-industrial society. Both these tropes, the one of history as a foreign country and the one of history as a parallel of today, paradoxically strengthen the transition process and the power of those actors who work to transform the Koppardalen area. One surprising element is the lack of the historical trope of a lost golden age. The proud and prosperous past in the sense of a lost golden age is not to be found in Koppardalen, or at least not in the rhetoric of the politicians and white-collar workers who are the driving forces in the process. In sum, the study shows how the place of history in a contemporary transition process contains a great variety of simultaneously occurring, non-competing historical tropes. / QC 20101221

Arbetet syftar till att lyfta fram den potential som flera urbana rumbesitter, de överblivna rum som saknar en tydlig användning ellerfunktion. Där de lokala intressena, dess brukare och rummets närmstaomgivning blir en utgångspunkt för att förstå vilken användningrummet bör verka mot. Med det vill vi vidga perspektiven inom hurman tänker kring överblivna rum idag, samt hur man bättre kan utnyttjarummens potentiella användningar för ett rikare urbant liv. Arbetetbaseras på en fallstudie av rummet under Mälarbron i Södertäljeoch dess närområde, där tre förslag till utveckling studeras ochanalyseras med hjälp av vår teoretiska verktygslåda. Vi stödjer ossframför allt på Quentin Stevens bok The Ludic City - Exploring thePotentials of Public Spaces (2007) där hans lekfulla syn på stadenblir en röd tråd att applicera på bl.a. Kim Doveys allmänna teorierkring urban design i hans bok Urban Design Thinking (2016). Arbetetresulterar i en gestaltning som blir en undersökande process om hurrummet under Mälarbron får en mer meningsfull och mångsidig rollsom stärker det urbana sammanhang som den utgör en del av. Genomdetta arbete vill vi bidra med nya kunskaper till de professionersom arbetar med dessa rum och framför allt lyfta fram den potentialsom flera urbana rum besitter, där vi anser att urban design utgör enviktig roll. Gestaltandet av överblivna rum är ytterst aktuell inom deprofessioner som arbetar med frågor kring byggd miljö idag, därförtror vi att detta arbete inte enbart belyser vårt eget intresse utan ärrelevant för alla som arbetar med den byggda miljön. / The purpose of the work is to highlight the potential of several urbanspaces, the leftover spaces that lacking a clear use or function.Where the local interests, its users and the context becomesthe starting point for understanding what needs the space shouldbe used for. With this we want to broaden the perspectives on howto think about these spaces today, and how to better utilize the potentialuses of these spaces for a richer urban life. The work is basedon a case study of the space under the bridge, Mälarbron in Södertäljeand its context, where three proposals for development arestudied and analyzed using a concept box. We especially supportQuentin Steven’s book The Ludic City - Exploring the Potentials ofPublic Spaces (2007), where his playful view of the city becomes ared thread to apply to, among other things, Kim Dovey’s generaltheories of urban design in his book Urban Design Thinking (2016).The work results in a process that becomes an exploratory processof how the space under the Mälarbron gets a more meaningful andversatile role that strengthens the urban context in the area. Throughthis work, we want to contribute new skills to the professions workingwith these spaces, and above all highlight the potential of severalurban spaces, where we consider urban design to play an importantrole. The transformation of these spaces is extremely relevant in theprofessions dealing with built environment issues today, where webelieve that this not only illustrates our own interest but is relevant toeveryone who works with the built environment.

This study has aimed to investigate how urban transformation, particularly densification, is received by the inhabitants. For this essay, the district of Ålidhem in the city of Umeå has been investigated. The method has been qualitative in the form of partly a field study of the district to investigate what kind of densification that has been done, partly an interview study with the inhabitants of Ålidhem to investigate their view of the changes. This essay is also based on the comprehensive plan for Umeå municipality, as well as other literature and studies of densification in Umeå municipality, but also nationally. Goals and legislation that concerns Swedish urban construction has been explored to investigate its influence on densification projects in Umeå. The two studies performed in this essay has been compared to the previous studies to make a conclusion. The result shows that there are several examples of densification projects in Sweden that have affected the social sustainability positively in each of the concerned districts. The examples can be compared to the densification in Ålidhem. When it comes to the field study, it shows that the district of Ålidhem has been densified in several ways. The interview study, as well as previous studies, conclude that the densification actions has been successful and something that the inhabitants appreciate.

Kiruna är staden som genomgår en omdanande process, där delar av staden nedmonteras medan en ny stadskärna etableras. Kiruna kommun har haft som ambition att omlokaliseringen och stadsomvandlingen ska understödjas av omfattande medborgardialoger. Där utvecklingsstrategierna sägs bygga på kirunabornas önskemål kring vad de föreställer sig att nya stadskärnan kan bli. Stadens befolkning behöver därmed förhålla sig till att delar av deras stad nedmonteras samtidigt som de ska föreställa sig en ny. Vi analyserar processen för detta utifrån nutida planeringsteori som betonar att kunskapen som kommer från att uppleva en stad har ett särskilt värde i planeringen. Det innebär att planerare, med sin expertkunskap, behöver vidga sitt arbetssätt. Från att vara de enda som besitter kapaciteten till att föreställa sig en ny stad, till att kunna tolka och omformulera anspråk som kommer från stadsinvånare. Således fokuserar vi på hur planerare och politiker har arbetat med att behandla den lokala kunskapen, för att skapa en djupare förståelse för strategiskapande procedurer. Det som är säreget med Kiruna kan läsas utifrån två aspekter. Den ena är att nedmontering skapar en unik och känslig situation, där planerare försökt söka efter vad som kirunaborna anser som värdefullt i sin stad och sedan omformulera det till något nytt. Den andra är att Kiruna kan karaktäriseras som en stad i den arktiska regionen. Dessa samhällen har genom historien planerats utifrån att expertkunskapen premierats och mer ofta än sällan har urbana modeller söderifrån importerats till arktiska stadsbyggandet. Numera börjar det gamla luckras upp och fler designers söker efter att jobba nära befolkningen i regionen för att skapa särskilda lokala uttryck. Genom att studera fallet Kiruna söker vi efter att skapa synergier mellan dessa två aspekter där den lokala kunskapen löper som en röd tråd genom processerna för avveckling och utveckling. Vårt empiriska material bygger på analyser från strategiska dokument och kvalitativa intervjuer med nyckelaktörer. Dessa nyckelaktörer har varit planerare och politiker som haft särskilt centrala roller i Kirunas stadsomvandling. Intervjuerna blir således deras berättelser och erfarenheter. Utifrån vårt insamlade empiriska material har vi format uppfattningen att dessa två aspekter för nedmontering och arktiskt stadsbyggande har en inverkan på hur planerare behandlat den lokala kunskapen samt hur den lokala kunskapen fått forma den nya stadskärnan. Det har betonats att detta inte är något vanligt stadsutvecklingsprojekt, utan omständigheterna kräver ett särskilt åtagande från planerarna med utökad hänsyn till invånarnas kunskap och omsorg för förlusten av deras stad. Därför har det funnits ett fokus på kvalitativa samtal med medborgarna. Nedmonteringen skapar möjligheter att forma strategier för ett stadsbyggande som frångår problem som återfinns i gamla stadskärnan, uttryckta av kirunabor. Det skapar även möjligheter att bygga en stad med ett långsiktigt perspektiv där gruvan inte längre kommer vara en lika stark lokal arbetsgivare. / Kiruna is a city that is undergoing a transformative process, where parts of the city are being dismantled while a new city center is being established. Kiruna municipality has had the ambition that the relocation and the urban transformation should be supported by extensive citizen dialogues. The strategies for development are claimed to be based on the Kiruna residents’ wishes about what they imagine the new city center to be like. Therefore, the town’s population needs to relate to the dismantling of parts of their city, while also imagining a new one. The analysis of this process is based on contemporary planning theory, which emphasizes that the knowledge that comes from experiencing a city has a particular value in the context of urban planning. This means that planners, with their expert knowledge, need to extend their way of working from being the only ones who possess the capacity to imagine a new city to being able to interpret and reformulate claims that come from city residents. In this essay we examine how planners and politicians have worked to process the local knowledge, to create a deeper understanding of strategy making procedures. What is unique about Kiruna can be interpreted from two aspects. One is that the dismantling of the city creates a distinct and sensitive situation, where planners have attempted to understand what Kiruna´s residents consider valuable in their city and then reformulate it into something new. The other one is that Kiruna can be characterized as a city in the Arctic region. Throughout history, these communities have been planned on the basis of expert knowledge, and more often than not, urban models have been imported from the south for Arctic urban development. Nowadays, the old ways are beginning to dissolve, and more designers are looking to work close to the people of the region to create special local expressions. By studying the Kiruna case, we seek to create synergies between these two aspects where local knowledge runs as a thread through the processes of dissolving and development. Our empirical material is based on analyzes from strategic documents and qualitative interviews with planners and politicians. These key actors have played central roles in Kiruna’s urban transformation. The interviews thus entail their stories and experiences. Based on our collected empirical material, we have formed the perception that these two aspects of dismantling and Arctic urban planning have an impact on how planners have treated local knowledge and how local knowledge has shaped the new city center. It has been emphasized that this is no ordinary urban development project. The circumstances require a special commitment from the planners with increased consideration for the residents’ knowledge, and care for the loss of their city. Therefore, there has been a focus on carrying out qualitative dialogues with citizens. The dismantling process creates potentials to formulate strategies for urban development that depart from problems found in the current city center, expressed by Kiruna residents. It also creates opportunities to build a city with a long-term perspective where the mine will no longer be as important as an employer.

I denna kandidatuppsats undersöks stadsomvandlingen av den post-industriella platsen Lövholmen utifrån främst formella visionsplaner, och den process som pågått sedan 1999 för att bygga nya bostäder på platsen. Utifrån rumsliga teorier, visar jag hur stadsplaneringsbegrepp och digitala, illustrerade framställningar som används i visionsplanerna fylls med meningsskapande värderingar. Genom gentrifiering, planering, tolkningsföreträde och makt, industriella arv, ekonomiska incitament och positivt laddade stadsplaneringsbegrepp skapar denna meningsskapande värdering en tänkt, idealiserad medborgare i en utstuderad stadsmiljö. Studiens resultat visar på spänningar i den rumsliga konstruktionen av platsen och på motstridiga visionära, erfarna och praktiska ideal. Studien visar också på slutsatser för vilka som har makten i konstruerandet av nya stadsrum, och hur den idealiserade gruppen har visionärt ska praktiskt leva i det nya stadsrummet och en möjligt ny vändning i värderandet av kulturarv.

Denna uppsats analyserar i första hand hur stort utrymme begreppet platsspecificitet får i dagens stadsplanering. I andra hand ser studien på hur plats i en allt mer generaliserad stadsplanering förhåller sig till dagens planeringsideal. Ett vanligt förekommande är att nya stadsdelar byggs utefter samma ideal, med liknande arkitektur, oavsett om det sker i en hamn, centralt i staden eller på åkermark. Planerare verkar sällan göra någon djupare platsanalys vilket kan leda till att unika plastkvaliteter förbises. I skandinavien börjar dock städer tänka mer på hur en plats kvaliteter kan upptäckas och skapas före marken exploateras permanent. I danska Köge finns stadsomvandlingsprojektet Köge Kyst, där temporära aktiviteter och mänsklig interaktion är en stor del av planeringsfasen. Genom att studera detta projektet visar den här uppsatsen ett exempel på hur en skandinavisk stad förhåller sig till plats i förhållande till rådande stadsbyggnadsideal. Med teoretiska analysverktyg studeras Köge Kyst-projektets visioner, planering och utförande där fokus ligger på platsanvändning och planeringsideal. Studien visar att Köge Kyst trots sina nya metoder för platsanvändning slutar i en stadsdel som inte sticker ut från mängden. En slutsats studien drar är att problematik uppstår många gånger i mötet mellan plats och ideal, där dessa två faktorer ofta krockar. Uppsatsen ger därför utrymme för fortsatt forskning kring platsens betydelse för hur en god och platsspecifik stadsdel kan skapas. / This study analyzes at first hand how much room the construct sitespecificity gets in today`s urban planning. In second hand this study has looked into how site in an ever more generalized urban planning relates to today´s planning ideal. A common occurrence is that new districts are built according to the same ideal, with similar architecture, no matter whether it takes part in a harbor, central in the city, or on arable land. Planners rarely seem to do a deeper site analysis, which can lead to unique sitequalities being disregarded. In Scandinavia, however, cities are beginning to think more about how a sites qualities can be discovered and created before the land is permanently built. In Danish Køge, there is an urban transformation project called Køge Kyst, where temporary activities and human interaction are a large part of the planning phase. By studying this project, this essay has provided an example of how a Scandinavian city relates to site in relation to the current planning ideal.  With theoretical analysis tools, the Køge Kyst project´s visions, planning and execution are studied, where the focus is on site-use, and planning ideals. The study shows that Køge Kyst, despite its new methods of site-use, ends up in a city transformation that does not stand out from the crowd. One conclusion the study draws is that problems often arise in the relationship between place and ideal, where these two factors often clash. This essay therefore provides scope for further research about the importance of site-understanding for the creation of new site-specific districts.

Renewing the current thirdspace model is a critical step towards creating a sustainable future for cities. A thirdspace must possess specific qualities that go beyond simply creating conversation and building community. It must foster meaningful dialogue that inspires civic mobilization and drives action toward sustainability. Mobilization is seen as the antithesis to the number one problem in thirdspaces today: capitalist consumerism. In order for a thirdspace to be transformational, it must allow for the creation of strong and resilient networks within communities - both socially and ecologically. This project explores the challenge of renewing the thirdspace model in order to create urban transformation. By first, analyzing the transformation of thirdspaces in the site of Hägerstensåsen, Midsommarkransen, and Telefonplan; identifying the key opportunities and challenges posed by the context towards thirdspaces; and accumulating situated knowledges, we identified 3 key principles of transformation leading us into strategies to be applied in the site. In doing so, we challenge the dominant consumption patterns and lifestyles by proposing a thirdspace future where kinship with nature co-exists with kinship with community through a network of thirdspaces that are spatially designed and programmatically specific to expand from creating conversation and community into creating meaningful dialogue that activates civic mobilization.

Rosengård was built in the 1960s and 1970s as part of the million program, in which one million new homes were built in ten years. But since then there have been no major changes besides minor cosmetic changes. These efforts have not been sufficient enough and have not given any significant improvement of the area and the problems remain until today. Malmö is today very a divided city, a segregated city, and integrating the eastern and western parts of the city is an important issue for the municipality government in Malmö. Today's urban form of Rosengård has major shortcomings and makes it more difficult for the inhabitants of the area to integrate into the city of Malmö. In the land use plan for Malmö city, Rosengård is pointed out as a prioritized area with a strong focus on urban development. The focus is on turning Amiralsgatan into an urban high street with a rich range of shops and life and movement on the sidewalks. An analysis of Rosengård is made from a perspective of density and mixed-use development. Based on the compact urban model, a development proposal has been constructed in which will be a vision for the future development of the area. The theoretical starting point "The Compact City" is a planning strategy that emphasizes the dense city, which guarantees good accessibility with integrated public transport. The compact city allows for a more pedestrian and bicycle friendly city and less car use. The mixed-use development is also a central pillar in the compact city and leads to better access to commercial and service. The goal is to achieve a denser urban form by applying the driving factors that characterize the compact urban model. The new Rosengård will be a continuation of Malmö's inner city and Amiralsgatan is the main central axis, which will undergo a major overhaul. The street's width is reduced from 120 meters to 40 meters and a new tram line goes in the center of the street. The shopping mall of today’s Rosengård center is being demolished in favor of a dense grid plan that is more walking and cycling oriented. Emilstorp industrial area is transformed into a new neighborhood with a new central park, housing and commercial areas.

De svenska miljömålen är framtagna till följd av Agenda 2030 och de globala målen som FN har beslutat om. Miljömålen ska verka som den centrala utgångspunkten i det allmänna arbetet med miljöfrågor i samhället. Giftfri miljö är en av de 16 framtagna miljökvalitetsmål, inom den fysiska planeringen innebär detta främst ett arbete med förorenad mark vid exploatering och stadsomvandling. De senaste årens ökade urbanisering samt viljan att förtäta våra städer, gör att många kommuner omvandlar äldre industriområden och industrihamnar till bostadsområden. Följderna blir att frågor kring föroreningar blir allt vanligare i planeringsprocessen. Arbetet med att farliga ämnen inte ska utgöra något hot mot människors hälsa och miljö kräver ofta ett brett samarbete. Detta sker såväl mellan konsulter, länsstyrelser och statliga förvaltningar, som förvaltningsövergripande inom en kommun. Vägen från politiskt beslut till genomförande i praktiken är lång och det är många parter som ska bidra med sin del under vägens gång. Författaren har i denna uppsats undersökt implementeringsprocessen av miljömålet Giftfri miljö, med ett fokus på förorenad mark. Detta har utförts genom fallstudier av två planeringsprojekt i två olika kommuner, Kilströmskaj i Karlskrona kommun samt kvarteret Kilen i Ronneby kommun. Empirin som har granskats är kommunala antagandehandlingar samt markutredningar utförda av konsultföretag. För att studera empirin har argumentationsanalys använts, för att sedan analysera resultatet och kunskapsöversikten utifrån ett implementeringsteoretiskt perspektiv. Generellt sätt så kan implementeringen av miljömålet Giftfri miljö, utifrån denna fallstudie, anses som en fungerande process men med möjlighet till förbättring. Trots en fungerande implementering så kommer vi, i dagens takt, inte uppnå miljömålet. De huvudsakliga aspekterna som är i behov av bearbetning och förtydligande är prioriteringsordning vid statligt bidrag samt avvägandet mellan sociala, ekologiska och ekonomiska aspekter. Undersökningen visar också på ett behov kring tydligare vägledning för planerare på kommunal nivå.

I denna uppsats analyseras stadsomvandlingen av Slakthusområdet utefter det urbana DMA:t och Stockholms bakgrund som segregerad stad. Slakthusområdets möjligheter av temporär användning under omvandlingen undersöks med hjälp av projektet Les Grands Voisins i Paris.  Stockholm är en segregerad stad och innerstaden har kommit att präglas av en livsstil med en aptit för ett exklusivt utbud av restauranger och barer (Lilja, 2011, s 15, 19, 34). Slakthusområdet ska bli en utvidgning av stadens centrala delar och de verksamheter och olika funktioner som växer fram ser ut att avspegla innerstadens homogenitet istället för de planer att skapa en heterogen stadsdel året om (Stockholms stadsbyggnadskontor, 2017, s 11). Med stadsutvecklingen förbättras många kvaliteter av det urbana DMA:t samtidigt som andra försämras.  Ambitionen med det förslag som presenteras är att utmana och förbättra områdets sociala mångfald. Förlaget utgår ifrån projektet Les Grands Voisins och den jämförelse som gjorts mellan projekten för att se Slakthusområdets möjligheter att tillämpa Les Grands Voisins 10 intentioner. / This bachelor thesis analyzes the urban development of Slakthusområdet (former meat-packing district located in Stockholm) with the support of the urban DMA and Stockholm’s background as a segregated city. The possibility of temporary use during the development is explored with the help of the project Les Grands Voisins in Paris.  Stockholm is a segregated city, the inner city is characterized by a lifestyle craving an exclusive selection of restaurants and bars (Lilja, 2011, s 15, 19, 34). Slakthusområdet will become an extension of the city’s central parts. Emerging activities and functions in the area seem to reflect the homogeneity of the inner city contrary to the plans to create a heterogeneous district all year round (Stockholms stadsbyggnadskontor, 2017, p. 11). With the urban development, many qualities of the urban DMA improve while other decline.  The proposal presented in this thesis aims to challenge and improve Slakthusområdet’s social diversity. The proposal stems from the Les Grands Voisins and the comparison between the two projects to explore the Slakthusområdet’s possibilities to apply Les Grands Voisins 10 intentions.