Bakgrund: Mer än en tredjedel av världens kvinnor blir någon gång under sitt liv utsatta för våld av sin partner eller sexuellt våld av annan än partner. Tidigare forskning visar att de våldsutsatta kvinnorna upplever både positivt och negativt bemötande av hälso- och sjukvårdspersonal.  Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av hindrande respektive underlättande faktorer för att utföra omvårdnadsåtgärder i mötet med våldsutsatta kvinnor i nära relation.  Metod: En litteraturstudie där 11 kvalitativa artiklar har granskats och analyserats. Resultat: Fyra kategorier framkom efter analys av artiklar: kunskapsnivå bland sjuksköterskorna, arbetsmiljö och organisation, samhällets inverkan, sjuksköterskornas egna känslor och antaganden. I mötet med våldsutsatta kvinnor i nära relation upplevde sjuksköterskor både hindrande och underlättande faktorer för att utföra omvårdnadsåtgärder, vilket beskrivs i resultatets huvudrubriker. Hindrande faktorer var brist på kunskap, hög arbetsbelastning, tidsbrist och brist på stöd från verksamheten. Partner närvaro, kulturen i samhället, språkbarriärer, egna känslor och antaganden upplevdes också som hindrande faktorer. Underlättande faktorer var utbildning, kunskap, erfarenhet, tid, ökad personaltäthet, stöd från kollegor och god samverkan med andra instanser. Andra underlättande faktorer var att mötet sker i enrum, mer uppmärksamhet i samhället och utbildning i skolor, använda oberoende tolk vid språkbarriärer, skapa en god relation till kvinnan, kunna reglera och hantera egna känslor.  Slutsats: Flera faktorer har betydelse för vilka omvårdnadsåtgärder sjuksköterskor ger i mötet med våldsutsatta kvinnor. Upplevd kunskap, erfarenhet, tid, vårdsystem, kulturella aspekter och inställning påverkar vilka omvårdnadsåtgärder som ges eller inte i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Vidare forskning behövs om utbildningsbehov hos sjuksköterskor. / Background: More than a third of the world's women are at some time during their life victim of violence by their partner, or victim of sexual violence by other person than their partner. Previous research show that women that are victims of violence experience both positive and negative treatment from healthcare professionals.  Aim: The aim was to describe the barriers and facilitating factors nurses experience to carry through nursing actions when meeting female victims of intimate partner violence.  Method: A literature study of 11 qualitative articles, those were reviewed and analyzed.  Results: Four categories emerged from the analysis: level of knowledge among nurses, the work environment and organisation, the impact of society, nurses own feelings and assumptions. During encounters with female victims of intimate partner violence, nurses experienced both barriers and facilitating factors when performing nursing actions. They are described under the main headlines in the results. Barrier factors were; lack of knowledge, heavy workload, lack of time, lack of support from employer culture in society, language barriers, own feelings and assumptions, presence of the partner. Facilitating factors were; education, knowledge, work experience, having enough time, increased personnel, support from colleagues, good cooperation with other instances. Other facilitating factors were opportunity for meetings in private, more attention in society and education in schools, using an independent interpreter when encountering language barriers, establishing a good relationship with the woman, and the ability to regulate and manage emotions.  Conclusion: Several factors for which nursing measures that are provided by nurses has meaning when meeting with the abused women. Knowledge, experience, time, care system, cultural aspects and attitude affect what nursing measures are provided or not provided when meeting with the abused women. Further research is needed about nurses’ need of education in the subject female victims of intimate partner violence.

Bakgrund: Hot och våld är en bidragande faktor till kvinnors ohälsa världen över. Syfte: Studiens syfte var att undersöka i vilken utsträckning sjuksköterskor ställer frågor om våld i nära relation (intimate partner violence, IPV) till sina patienter samt, om det finns skillnader mellan olika grupper sjuksköterskor angående benägenhet att ställa frågor om våldsutsatthet. Ytterligare ett syfte var att undersöka faktorer som påverkar huruvida frågan ställs eller inte, samt om frågor ställs i lika stor utsträckning till båda könen. Metod: Studien är deskriptiv och ett studiespecifikt frågeformulär användes. Sjuksköterskor (n=41) vid fyra olika avdelningar på ett sjukhus i en mellanstor stad i Sverige besvarade en enkät som innehöll 13 frågor. Den totala svarsfrekvensen var 44 %. Resultat: Av sjuksköterskorna ställde 7,2 % alltid frågor om IPV. Cirka 30 % uppgav att de ställde frågor om IPV ibland. Sjuksköterskor äldre än 35 år tenderade att oftare ställa frågor om IPV än de som var yngre. På den geriatriska avdelningen togs frågor om IPV oftare upp. Det mest förekommande svaret var att frågor endast ställdes vid misstanke om våldsutsatthet (45 %). Ett annat vanligt hinder var språkbarriärer mellan sjuksköterska och patient (41,5%). Ytterligare faktorer som påverkade var att en relation inte hunnits skapa till patienten (34,1%) eller att det inte var relevant att ställa frågan (34,1%). Av studiedeltagarna svarade 41 % att de var osäkra på hur de skulle gå tillväga i de fall det uppdagas att en patient är utsatt för IPV. Fler sjuksköterskor (59 %) ställde oftare frågor om IPV till kvinnor än till män. Slutsats: Få sjuksköterskor ställer alltid frågor om IPV. Många känner sig osäkra hur de ska gå tillväga när våldet uppdagas, att de upplever att de har bristfällig kunskap i ämnet och att det finns hinder som påverkar att frågor om våld inte ställs. Med hjälp av utbildning och tydliga handlingsplaner kan sjuksköterskor troligen öka sin kunskap och beredskap kring identifiering och hantering av de våldsutsatta patienterna. / Background: Threats and violence are contributing factors to women's illhealth worldwide. Objective: The aim was to investigate the extent to which nurses ask questions about domestic violence to their patients, and if there are differences between different groups of nurses regarding the tendency to ask questions about exposure to violence. Another aim was to investigate the factors that affect whether the question is asked or not, and if the questions are asked equally to both sexes. Method: The study is a descriptive study and a questionnaire made for this study was used. Registered nurses (n = 41) at four different departments in a hospital in a medium-sized city in Sweden answered a questionnaire containing 13 questions. The overall response rate was 44%. Result: Of the participants 7,2 % always asked questions about intimate partner violence (IPV). Approximately 30 % asked questions periodically. Nurses older than 35 years tended to ask questions more frequently than those who were younger. At the Geriatric Department questions were asked more regularly about IPV. The most common answer was that questions about IPV only were asked based on suspicion of exposure to violence (45%). Another common obstacle was language barriers (41, 5%) between nurse and patient. Additional factors that influenced was that a relationship had not been made with the patient (34,1%) or that it was not relevant to ask the question (34, 1%). Of the study participants, 41 % reported that they were unsure of how to proceed in cases where it was found that a patient was exposed to domestic violence. More nurses (59%) asked women questions about IPV more frequently than men. Conclusion: Few of the nurses always ask questions about IPV to their patients. There are obstacles to screen about IPV and many feel unsure how to proceed when violence is revealed. The nurses feel they have too little knowledge of the subject. With the help of training and clear action plans nurses can probably increase their knowledge and preparedness in the identification and management of abused patients.

Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och även en kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige har ett ansvar att förebygga våld i nära relationer och stödja de som är och har varit utsatta för detta. Det är svårt för brottsoffret på många olika sätt att bli utsatt för våld i nära relation. En viktig del för att klara av denna utsatta situation på bästa sätt kan vara stöd av samhället i olika former till brottsoffret. I denna uppsats undersöker jag hur kvinnorna med erfarenhet av utsatthet för mäns våld mot kvinnor i nära relation upplever anmälningsprocessen och vilka faktorer som är hjälpsamma för att fullfölja en anmälan och eventuellt fullfölja en rättsprocess. Studien baseras på kvalitativa intervjuer. För att uppnå studiens syfte samt svara på frågeställningarna intervjuades fyra personer med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Resultatet från intervjuerna med informanterna visade att bemötande, tillgänglighet, samverkan och kunskap/information är faktorer som utkristalliserar sig som värdefulla faktorer för att kunna fullfölja anmälnings-och rättsprocessen. Studien fann även ett underliggande tema som genomsyrade det empiriska materialet; informanterna hade en önskan att bli en del av en hjälpande plan. Den slutsats som jag kunde dra av studien var att bli utsatt för mäns våld mot kvinnor i nära relation, är en utsatt och svår situation. Det övergripande svaret är att samtliga informanter är enade om att detta är en svår och komplex situation och alla informanterna beskrev att utan stöd och hjälp är det svårt att göra något åt situationen. Informanterna beskrev att det var en trygghet och ett gott stöd, när de kände att det funnits en plan för dem och att det funnits någon person, som de kunde känna sig trygg med och som kunde guida dem, länka dem vidare genom hela processen som det innebär att ha blivit utsatt för våld i nära relation samt att delta i en anmälningsprocess samt eventuell rättsprocess.

No description available.

En kvalitativ studie som undersöker hur barn kan påverkas av upplevt våld i nära relation och hur våldets orsaker kan förstås och förebyggas. Studien är baserad på fyra intervjuer med yrkesverksamma socionomer som har erfarenhet av arbete inom våld i nära relation. Socionomerna arbetar på ett Barnahus, ett kriscentrum för män, Centrum mot våld samt en verksamhet som bland annat arbetar med familjesamtal. De teoretiska ramar som studien utgörs av är genusperspektivet samt symboliskt interaktionistiskt perspektiv. Resultatet indikerar på att konsekvenserna av våld är desamma oaktat om ett barn har bevittnat eller själv blivit utsatt för våldet. Detta främst vad gäller de psykiska konsekvenserna som vanligen förklaras i form av skuld, skam och självförakt. Konsekvenserna beroende på barnets könstillhörighet visar på olikheter, där identifikation till föräldrar och anpassning efter samhällsnormer tycks ha en inverkan på barnets utveckling till följd av våldet. Många barn har obearbetade känslor vilka presenteras som konsekvenser av våldet, men kan även förstås som orsaker till eget bruk av våld i nära relation senare i livet. För att mildra konsekvenser men också förebygga våldet och dess uppkomst behöver ett större föräldraansvar tas för att minska ett barns konsekvenser samt avlasta barnets känslor av skuld. Ytterligare behöver barn ges möjlighet att resonera kring samhällsnormer och könsspecifika förväntningar.

Syftet med denna studie var att med utgångspunkt i ett fall där socialtjänsten fått kännedom om att en tidigare våldsutövare skaffat ny familj, undersöka och problematisera socialsekreterares förutsättningar, bedömningar och förhållningssätt i ärenden där barn riskerar att uppleva våld i nära relation. Genom detta ville vi få inblick i hur principen om barnets bästa tillämpas gentemot familjens rätt till privatliv. Detta undersöktes med hjälp av kvalitativa intervjuer med sex socialsekreterare på några olika socialtjänstenheter för barn och unga. I intervjuerna användes en fallbeskrivning. Studien har en ansats som utgår från grundad teori och analysen gjordes med hjälp av den ständigt jämförande metoden. I resultaten framkom att arbetsbelastningen är ett problem, men att socialsekreterarna i stort menade sig ha tillräckliga kunskaper om våld i nära relation och tillräckligt handlingsutrymme, med några undantag. Brister rörande rutiner gällande våld i nära relationer framkom. Resultatet av studien visar även vissa skillnader mellan socialsekreterare samt en motsägelsefullhet i fråga om anmälningsbenägenhet och syn på våld. Vidare belyses och diskuteras också hur våldsutövaren ofta kommer undan ansvar och konsekvenser, medan den våldsutsatta ofta får hela ansvaret att skydda barnet/barnen från att uppleva mer våld.

Social workers within child protection are faced with complex cases where they must comply with guidelines and regulations and at the same time also use the knowledge and experience that they as professionals have gained through the work. Research shows that there is also uncertainty among social workers in the management of child cases. The purpose of this study was to investigate, through a survey, whether there is an uncertainty in case management and decision-making regarding children who experience domestic violence. The purpose was also to investigate whether there is a variation regarding social worker’s education, experience and case management where children experience violence. The study is based on the concepts profession and institutionalization. The results of the survey show that the social worker feels confident in decision-making concerning child cases. However, a variation regarding social workers uncertainty in investigation is shown, where some are more confident and others not at all. Results also show that the majority of the social workers have a social science degree. The social workers consider that they have little or no knowledge and experience of children experiencing violence. The social workers had to handle fictitious cases where they all agree to open investigations to both cases. However, there was a variation regarding what intervention they recommend for the cases. Although the social workers have stated that the guidelines in their workplace provide support in case management, they consider that they have relatively large scope for action and self-determination. This may lead to that they choose different interventions when assessing. This can eventually result in the cases being handled differently depending on which social worker handles the case.

Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande folkhälsoproblem. Våldet innefattar inte enbart fysiskt våld mot kvinnans kropp utan även att kvinnan skadas psykiskt genom exempelvis kränkningar, isolering och skuldbeläggning. Syftet med studien är att beskriva hur kvinnor som utsatts för våld i nära relation upplever bemötandet inom hälso- och sjukvården. Både forskning och rapporter visar att vårdpersonal ofta upplever svårigheter eller osäkerhet i detta möte. Ökad kunskap hos vårdpersonalen gällande våld i nära relation kan i sin tur bidra till ett bättre bemötande. Studien grundar sig på en litteraturstudie enligt Fribergs analysmodell med grund i kvalitativ forskning. Nio artiklar har analyserats för att beskriva kvinnans upplevelse av bemötandet inom hälso- och sjukvården. Resultatet delades upp i tre huvudteman: “Vårdpersonal skapar känslor”, “Att samtala om våldet” samt “Vårdpersonalens vårdande” med tillhörande tio underteman. Resultatet visar att våldsutsatta kvinnor upplever olika känslor i mötet med vårdpersonal. Det kan vara känslan av att bli bekräftad, känslan av att känna sig trygg. Det kan även vara negativa känslor som att känna sig förminskad och ifrågasatt vilket förstärker kvinnans lidande. Många kvinnor önskar att bli tillfrågade om våld i nära relation då det ofta upplevs genant att ta första steget och berätta om sin utsatthet. Resultatet visar också att kvinnorna upplever att sjuksköterskans fokus låg på att vårda de fysiska skadorna medan de psykiska skadorna försummades. Vårdpersonal inom hälso- och sjukvården upplever att det är svårt att tala om våld i nära relation med en patient, vilket gör att vårdpersonalen ofta undviker att ställa frågan om våld. Av den orsaken kan det vara av stor betydelse att vårdpersonal får utbildning i ämnet för att utsatta kvinnor ska få ett så bra bemötande som möjligt.

Bakgrund: Våld i nära relation innefattar psykiskt, fysiskt och sexuellt våld som förekommer mellan individer i nära relation till varandra. Det är ett folkhälsoproblem som leder till försämrad hälsa för de utsatta. Kvinnor som utsätts för våld kommer ofta i kontakt med vården på grund av skador våldet medför men vårdpersonal upplever att de har bristande kunskap om problematiken. Syfte: Syftet var att belysa kvinnors upplevelser av bemötandet från vårdpersonal efter våld i nära relation som utövats av en manlig partner. Metod: En litteraturöversikt har genomförts. Tio kvalitativa vetenskapliga artiklar hämtade från databaserna PubMed och CINAHL Complete har använts som grund till resultatet.   Resultat: Fem teman framkom i resultatet. Tveksamhet inför att söka vård, Att få frågan av vårdpersonal, Attityder och bemötande från vårdpersonal, Brist på avskildhet och tid och Att bli bekräftad, hörd och tagen på allvar.  Diskussion: Resultatets övergripande fynd om betydelsen av att vårdpersonal frågar om våld i nära relation, tidsbrist inom vården och personcentrerad vård diskuteras. Diskussionen förs i relation till litteraturöversiktens bakgrund, annan relevant forskning, författarnas egna reflektioner och Katie Erikssons perspektiv på lidande och sjuksköterskans förhållningssätt mot den lidande människan. / Background: Intimate partner violence includes psychological, physical and sexual violence that occur between individuals in close relation to each other. It is a public health problem that deteriorates health for the vulnerable. Women who are exposed to violence often come into contact with the health care system because of the damage sustained, but health personnel feel that they have insufficient knowledge in the matter. Aim: The aim was to illuminate how the women exposed to intimate partner violence by a male partner experienced treatment of the health personnel. Method: A literature review has been carried out. Ten qualitative scientific articles taken from the database PubMed and CINAHL Complete have been used as a basis for the result. Results: Five themes appeared in the result. Doubts for seeking care, To receive questions from healthcare staff, Attitudes and treatment from healthcare staff, Lack of privacy and time and Being affirmed, heard and taken seriously. Discussion: The overall findings of the result about the importance of healthcare professionals asking whether violence in close relationship, time shortage in healthcare and person –centered care discussed. The discussion is conducted in relation to background of the literature review, other relevant researches, the author’s own reflections and Katie Eriksson’s perspective on suffering and the nurse’s attitude towards the suffering person.

Det sexuella våldet är en globalt omfattande svårighet och ett folkhälsoproblem för kvinnor. Det råder en tystnadskultur kring ämnet som grundar sig i skuld och skam hos offret. Detta leder till att få vågar söka hjälp eller anmäla sina upplevelser. Barnmorskor anses dock vara en profession relevant att anförtro sig till vid besvär av sexuell karaktär. Barnmorskor innehar dessutom magisterexamen i sexuell och reproduktiv hälsa. Trots det tyder äldre studier på att barnmorskor upplever en osäkerhet kring att bemöta om frågor om våld. De anser att de saknar kunskap och tydliga riktlinjer. Syftet med studien var att ta del av barnmorskors erfarenhet av att möta patienter som blivit utsatta för sexuellt våld. Studien riktade sig till barnmorskor i västra Sverige som arbetar på en barnmorske- och/eller ungdomsmottagning. Studien bygger på intervjuer, vilka analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Barnmorskorna upplevde att dialog i en trygg miljö var värdefullt för att patienterna skulle anförtro dem sina upplevelser. Barnmorskorna ansåg att det fanns omständigheter som försvårade deras möten, de såg ett värde i att arbeta personcentrerat och att verksamheten tillät ett flexibelt arbetssätt. Barnmorskorna i studien upplever inte att det är svårt att ställa frågan om sexuellt våld. En lyhördhet inför subtila signaler bör dock finnas då många patienter inte vågar berätta om sina upplevelser på grund av rådande tystnadskultur i samhället. Barnmorskorna upplever att tillräckligt med avsatt tid för patienten, samt stöd och samarbete med andra professioner, underlättar vårdandet.