Rådande destruktiva maskulinitetsnormers påverkan synliggörs i frågan om våld i nära relationer. Kvinnor och män som fallit offer för våld i nära relationer tas emot på olika sätt och insatser för stöd och hjälp som erbjuds skiljer sig markant beroende på om den utsatta är kvinna eller man. Studien ämnar medvetandegöra vad för konsekvenser kvinnor och mäns anpassning efter destruktiva maskulinitetsnormer ger i förhållande till om offret är kvinna eller man. Detta genom att se hur destruktiva maskulinitetsnormer påverkar kvinno- och mansjourers verksamheter och deras målgrupper av våldsutsatta kvinnor och män. Studiens syfte var att belysa destruktiva maskulinitetsnormers påverkan på våldsutsatta kvinnor och män i nära relationer som kvinno- och mansjouren möter i verksamheten, samt jourernas stödjande arbete för kvinnor och män utsatta för våld i nära relationer. Fyra semistrukturerade intervjuer genomfördes. Intervjuerna analyserades med utgångspunkt i Connells maskulinitetsteori. Intervjuanalysen genomfördes med tematisk analys där påverkan av destruktiva maskulinitetsnormer identifierades inom följande områden: Våldets uttryck hos våldsutsatta kvinnor och män som kvinno- och mansjouren möter, kvinnor och män samt kvinno- och mansjourens verksamheter och praktiska arbete med våldsutsatta vuxna. Resultatet visade skillnader i resursfördelning då kvinnojourerna hade större finansiering och budget i förhållande till mansjourerna. Skillnaden framställdes som orsak till att mansjourerna inte kunde erbjuda skyddat boende trots att behov uttrycktes. Resultatet uppvisade att mansjourerna lyfter psykiskt våld som vanligaste våldstypen män utsätts för, och att kvinnojourerna utöver det även lyfter fysiskt och sexuellt våld som vanligt förekommande bland utsatta kvinnor. Resultatet synliggjorde även en tydlig uppfattning av särskilda rollförväntningar på män som är präglade av maskulina normer om manlighet. Dessa attityder och värderingar beskrivs påverka både män och kvinnor. Studiens resultat pekade sammanfattningsvis på att destruktiva maskulinitetsnormer påverkar kvinnojourens och mansjourens arbete med våldsutsatta vuxna i nära relationer på olika sätt. Att mäns våldsutsatthet och mansjouren som verksamhet berörs bistår med ny kunskap inom ett mindre utforskat ämnesområde.

Denna studie syftar till att fördjupa förståelsen för biståndshandläggarnas arbete med äldre kvinnor över 65 år som utsätts för våld i nära relationer. I studien tillämpades en kvalitativ datainsamlingsmetod genom fem semistrukturerade intervjuer baserat på ett målstyrt urval. Respondenterna i studien är biståndshandläggare som handlägger ärenden inom socialtjänsten i en mellanstor kommun i Sverige. Fokus under intervjuernas gång riktades mot biståndshandläggarnas utredningsprocess, samt deras möjligheter och utmaningar i att erbjuda skydd och stöd till äldre kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Resultatet visar på att biståndshandläggare beskriver fenomenet våld i nära relationer bland äldre kvinnor som ett komplext problem och finner svårigheter med att identifiera våldet. Biståndshandläggare har heller inga specifika insatser riktade mot våld i nära relationer, utan vid misstankar om våld lägger de in eller utökar hemtjänst, boendestöd med mera. Trots att en hel del kunskap om frågan våld i nära relationer bland äldre kvinnor saknas, upplever de yrkesverksamma behov av en vidare kunskapsutveckling och särskilt när det gäller en intersektionell förståelse av våldet. Samtidigt visar resultatet på att en fungerande samverkan med andra interna-och externa aktörer medför kunskapsutveckling, och på så vis möjliggör att stödinsatser sätts in. Slutligen visar resultatet på tidsbrist och hög arbetsbörda på arbetsplatsen vilket medför ett begränsat handlingsutrymme, som dock kan utvidgas beroende på biståndshandläggarnas erfarenhet och kunskap. En otillräcklig tid och ett begränsat handlingsutrymme kan medföra att äldre kvinnor inte får den hjälp som krävs för att våldet ska upphöra.

Bakgrund: Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem där majoriteten av offren är kvinnor. Våld i nära relationer har stor effekt på samhället och individen. Många av de utsatta kvinnorna hamnar inom den somatiska vården hos grundutbildade sjuksköterskor. God omvårdnad är av stor vikt för att kvinnorna ska få stöd och hjälp i sin situation. God omvårdnad kräver en fungerande vårdrelation mellan sjuksköterska och patient. För ett framgångsrikt vårdmöte är kompetens, resurser och empati grundläggande. Detta är också förutsättningar för att arbeta personcentrerat. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att möta kvinnor inom den somatiska vården som blivit utsatta för våld i nära relation. Metod: Studien var en allmän litteraturöversikt med kvalitativ design och induktiv ansats. Studien är baserad på åtta artiklar med kvalitativ metod som analyserades enligt Fribergs analysmetod.    Resultat: Utifrån dataanalysen formulerades tre huvudkategorier som presenterades i resultatet. Dessa var Sjuksköterskans känslor vid mötet, Betydelsen av kompetens och resurser och Förutfattade meningar. Slutsats: Mötet med våldsutsatta kvinnor ger upphov till en stor känslomässig reaktion hos sjuksköterskan. Det finns flera faktorer som upplevs som hinder för sjuksköterskan, bland annat brister i arbetsmiljön, kompetens och resurser. Arbetet med våldsutsatta kvinnor upplevs som meningsfullt, men det kan vara svårt att hantera och bemöta.

Enligt 6 kapitlet 2 a § föräldrabalken framgår att barnets bästa ska vara avgörande i alla frågor gällande vårdnad, boende och umgänge. I paragrafens andra stycke framgår det att domstolen vid dess bedömning av vad som är bäst för barnet ska fästa särskilt avseende vid risken att barnet far illa och barnets behov av nära och god kontakt med båda föräldrar. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur dessa två principer kan avvägas mot varandra i en vårdnadstvist där uppgifter om våld har framkommit. För att undersöka detta har den rättsdogmatiska metoden tillämpats och rättskällor så som lagstiftning, förarbeten, domstolspraxis och doktrin har använts. Resultatet visar på att domstolens riskbedömning är av stor betydelse, då en konstaterad risk och tillräcklig risknivå är uppnådd kan innebära en begränsning av vårdnaden.

Barn som utsätts för våld i nära relation är ett samhällsproblem och i Sverige avlider tio barn per år till följd av våldet, trots att samhället har en skyldighet att skydda barnen. Hemmet ska för barn vara en trygg plats där de får sina grundläggande behov tillgodosedda, trots detta är det i hemmet som våldet förekommer. Konsekvenserna kan bli både fysiska och psykiska. Dessutom riskerar barnet att få långsiktiga konsekvenser som drabbar barnet även i vuxen ålder. Hälso- och sjukvården har skyldighet att göra en orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Sjuksköterskor har i sin profession ansvar för att främja hälsa och lindra lidande genom att kunna identifiera symtom och tecken på barn som misstänks utsättas för våld i nära relation. Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att möta barn inom hälso- och sjukvården som misstänks bli eller har blivit utsatta för våld i nära relation. Metoden för studien var litteraturöversikt med kvalitativa artiklar. Strukturerade litteratursökningar genomfördes i databaserna CINAHL och PubMed som utmynnade i tio artiklar som inkluderades i litteraturöversiktens resultat. Resultatet presenterades i två huvudteman; Sjuksköterskans utmaningar och Sjuksköterskans behov av stöd.   Under slutsatser föreslås ett förbättringsområde utifrån sjuksköterskors kunskap och kompetens.

No description available.

Sedan en tid tillbaka har mäns våld mot kvinnor ansetts utgöra ett samhälls- och jämställdhetsproblem och som ett led i att bekämpa och synliggöra detta våld infördes fridskränkningsbrotten i 4 kap 4 a § BrB år 1998 med syftet att kunna ta hänsyn till den situation en kvinna kan befinna sig i när hon blir utsatt för våld av en man hon har en nära relation till. För att en kvinna som utsätts för våld av en partner ska få det straffrättsliga skydd som 4 kap 4 a § BrB ger måste hon vara gift eller sambo med mannen enligt bestämmelsens andra stycke, alternativt betraktas som närstående enligt bestämmelsens första stycke. Emellertid har det på senare tid uppmärksammats problem angående de rekvisit som tar sikte på vem brottet begås mot där det framhållits att dessa medför att många fall utesluts. Uppsatsen syftar således till att analysera huruvida lagstiftarens intentioner överensstämmer med vilka par som omfattas av bestämmelsen och eventuellt ge förslag på straffrättsliga förändringar. Därmed studeras hur närståenderekvisitet i bestämmelsens första stycke tolkas och bör tolkas vid parrelationer där parterna inte är gifta eller bor ihop. Dessutom diskuteras hur kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke förhåller sig till syftet att synliggöra mäns våld mot kvinnor.  Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 97 fastslagit att ett par kan betraktas som närstående om deras relation utgör en fast parrelation präglad av känslomässiga- och praktiska bindningar av inte obetydlig varaktighet som därigenom inneburit att ena parten befunnit sig i en särskilt utsatt situation. I och med att det i nuläget inte finns några ytterligare prejudikat i frågan beaktas tio hovrättsdomar som berör tolkningen av närståenderekvisitet utifrån HD:s vägledning, bestående av såväl fall där närståenderekvisitet är uppfyllt som fall där det inte är uppfyllt.  Utifrån den undersökning som gjorts synes bedömningen av närståenderekvisitet vid parrelationer vara komplicerad och ger upphov till ett flertal frågor. Det har också visat sig att rättstillämpningen inte är enhetlig vilket minskar kvinnors rättstrygghet. Slutsatsen är att närståenderekvisitet bör kvarstå men att det i vissa fall tolkas för snävt för att syftet med bestämmelsen ska uppnås och jag anser därför att praktisk bindning samt att parterna betraktar sig själva som ett par inte bör krävas för att ett par ska kunna betraktas som närstående. Vidare menar jag att andra omständigheter bör tillmätas större betydelse för att det ska vara fråga om en särskilt utsatt situation, exempelvis att kvinnan befunnit sig i en normaliseringsprocess och därigenom haft starka känslomässiga bindningarna till förövaren, eller att brottsoffret varit en ung person då ungdomen i sig kan innebära en viss sårbarhet.  Slutsatsen är också att kravet på äktenskap och samboende i bestämmelsens andra stycke bör borttas, och att det i stället ska vara fråga om en parrelation mellan gärningspersonen och brottsoffret med samma krav som ställs för att ett par ska vara närstående enligt första stycket, för att uppnå syftet att synliggöra och kartlägga mäns våld mot kvinnor.

Despite being perceived as one of Europe's most gender-equal countries, Sweden faces significant challenges concerning men's violence against women. Statistics reveal a distressing frequency of violent incidents where a woman is killed by a man every three weeks. This research study examines the collaboration between Swedish municipalities, social services, and women's shelters in efforts to promote safety for women and combat male violence against them. The findings suggest an increase in collaboration and the integration of measures to ensure women's safety within municipal activities. However, while most municipalities offer protected housing, there are shortcomings in the efforts. The study also underscores the importance of continuously evaluating and enhancing ongoing initiatives to effectively support women affected by violence and uphold their human rights.

Tanken bakom agaförbudet i 6 kap. 1 § FB är att alla barn ska växa upp under trygga förhållanden. Förbudet innebär bland annat att barn inte får utsättas för kränkande behandling. Barn utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp i behov av ett extra starkt skydd mot våld, samtidigt som de också befinner sig i en speciell beroendeställning i förhållande till sina föräldrar. Ett av uppsatsens syften är att granska barns straffrättsliga skydd mot psykiskt våld i situationer där barn utsätts för våld av en förälder, dels vilket skydd de faktiskt har, dels vilket skydd de borde ha. Ett utökat straffansvar för psykiskt våld har varit föremål för diskussion i flera utredningar och det har nu, i Ds 2022:18, föreslagits att en helt nybrottsform, psykisk misshandel, ska införas i 3 kap. 5 a § BrB. Det andra av uppsatsens syften är att analysera hur det föreslagna brottet, psykisk misshandel i 3 kap. 5 a § BrB, i förhållande till rådande rättsläge skulle kunna stärka skyddet samt hur det förhåller sig till uppställda kriterier och principer för kriminalisering. För att uppfylla syftet tillämpas en rättsdogmatisk metod med centrala inslag av den rättsanalytiska metoden. Barnkonventionen förordar nolltolerans mot våld och barns rätt till bl.a. psykisk integritet framgår även av såväl EKMR som FB. Befintliga straffbud i BrB täcker i nuläget in många av de gärningar som utgör psykiskt våld, men många gärningar låter sig också svårligen omfattas eller faller utanför brottsbalkens tillämpningsområde helt. Barnkonventionen ger i nuläget barn rätt till ett starkare skydd mot psykiskt våld än vad brottsbalkens bestämmelser ger. Det finns därför skäl att förstärka det straffrättsliga skyddet ytterligare. Straffbudet (3kap. 5 a § BrB) är önskvärt sett till rådande rättsläge för att fylla de brister som finns. En helt ny brottstyp, psykisk misshandel, skulle också vara särskilt motiverat utifrån artikel 19 i barnkonventionen. Sett till de skäl som bör vara utgångspunkt i fråga om kriminalisering kan straffbudet också anses vara befogat med beaktande av fyra av fem kriterier. Brottet psykisk misshandel kan däremot inte hävdas vara lämpligt med hänsyn till det femte kriteriet gällande kriminaliseringens krav om effektivitet. Med beaktande av legalitetsprincipen, särskilt obestämdhetsförbudet, talar straffbestämmelsens föreslagna utformning också emot en sådan kriminalisering. Den sammantagna bedömningen är att barns skydd mot psykiskt våld i straffrättsligt hänseende bör stärkas för att omfatta fler former av psykiskt våld samt för att bättre motsvara barnkonventionen. Ett införande av en helt ny brottstyp, psykisk misshandel, är dock inte det mest lämpliga sättet att stärka det på, åtminstone inte sett till förslaget såsom det presenteras nu. Ett stärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld skulle, som lyfts, kunna åstadkommas genom andra alternativ, till exempel genom att införa förolämpningsbrottet (5 kap. 3 § BrB) i brottskatalogen för fridskränkningsbrottet i 4 kap. 4 a § BrB och utvidga rekvisiten för brottet ofredande (4 kap. 7 § BrB).

Syftet med den här studien är att, via en forskningsöversikt, besvara frågorna om vilkaförsvårande respektive underlättande faktorer det finns för äldre våldsutsatta kvinnor attlämna ett våldsamt parförhållande. De teoretiska utgångspunkterna är ålderism, makt ochcopingstrategier. Resultaten visar att manipulation, kontroll, begränsning av socialt umgänge,kontroll över ekonomin och begränsning av rörelsefriheten är partnerns sätt för att ökakvinnans eftergivenhet och tillgivenhet. De underlättande faktorerna är familjemedlemmarsom ger stöd till kvinnan, kvinnans egen förmåga att finna copingstrategier och när samhälletger strategier för att kvinnan ska kunna lämna. Ålderismen visas bland annat genom attsamhället har stereotypa föreställningar om äldre och att ålderismen är implementerad i såvälhälso- och sjukvård som i det sociala arbetet. Detta försvårar att äldre kvinnor får den hjälpde skulle behöva. Makt kan ses från flera perspektiv; våldsutövarens makt mot den äldreutsatta kvinnan, samhällets makt och kultur. Copingstrategier kan bidra till att den äldrevåldsutsatta kvinnan lägger gränser eller förklaringar i relationen och samtidigt stärkskvinnan emotionellt. Copingstrategier kan å andra sidan bli en försvårande faktor till att äldrevåldsutsatta kvinnor stannar kvar i parförhållandet.Titel: Att som äldre kvinna lämna ett våldsamt förhållande.Författare: Elin Allbrand och Ann-Sofie Gripenberg