Visuella arbetssätt har visat sig vara effektivt inom byggbranschen. Studien omfattar de visuella arbetssätt som Skanska använder sig av; visuell styrning och visuell projektering. Syftet med studien är att öka antalet projekt som väljer att implementera arbetssätten. Därav har underliggande problem identifierats varför inte projekt väljer att implementera arbetssätten i den utsträckning som Skanska önskar. Det har visat sig under studiens gång att visuell projektering har implementerats i större utsträckning än visuell styrning, detta för att visuell projektering har ett mer utvecklat underlag. En jämförelse av verktygens implementering har gjorts.

Detta är en fallstudie med syftet att studera hur digitala verktyg används vid bildlektioner. För att kunna besvara detta har vi observerat tre bildlektioner på samma skola i södra Sverige. Vi valde sedan att dela in vår empiri i tre olika delar utifrån den didaktiska triangeln; lektionsinnehåll och elevers skapande, lärarens upplägg och strategi samt läraren och eleverna. Utifrån dessa kategorier jämför vi, samt ser skillnader i hur de digitala verktygen används under bildlektioner från årskurs 7 till 9 på en högstadieskola. I och med att det är en och samma lärare finns det stora likheter mellan lektionerna men också en del olikheter. Det vi kunde se i resultatet var att datorn var ett återkommande verktyg och stöd på flertalet olika sätt, både som verktyg i arbetet och som trygghet vid svårigheter. Vi diskuterar även relationen mellan lärarens och elevernas olika relationer till digitaliseringen, där vi kan se att eleverna tar med sig den digitaliserade världen till lektionerna på diverse olika sätt, medan läraren inte uppmärksammar den i någon vidare utsträckning. / <p>Godkännande datum: 2018-06-10</p>

Bakgrund: Sjukhusens vårdavdelningar är den sista vårdplatsen för många människor, vilket innebär att många också dör i den kontexten. Organisationen är i huvudsak utformad för akutsjukvård och vård i livets slutskede är inte prioriterat, vilket gör att akutsjukvårdsmiljön är sämre utformad för den döende personen och närstående. Det finns behov av fler studier som fokuserar på vård i livets slutskede från dessa vårdkontexter.                                                                                                                                                                                                   Syfte: Syftet var att utforska närståendes erfarenheter av vad som är betydelsefullt i vårdmiljön inom akutsjukvården vid vård i livets slutskede. Metod: Den här studien är kvalitativ och designad utifrån tolkande beskrivning. Två akutsjukvårdsavdelningar i södra-mellersta Sverige rekryterades. Nio närstående, sex kvinnor och tre män, i åldrarna 23-63 år, deltog i studien. De blev individuellt intervjuade vid ett tillfälle. Vid intervjun användes fotoelicitering med utgångspunkt från bilder de själva hade tagit. Intervjuerna spelades in digitalt (ljud) och transkriberades ordagrant. Tolkande beskrivning användes för analys av materialet. Resultat: Närståendes erfarenheter av vårdmiljön presenteras i tre mönster, vilka är relaterade till varandra: Sensoriska upplevelser i den fysiska vårdmiljön som inkluderar visuella intryck, ljud och oljud samt ljus; Utrymme för privatliv och sociala relationer i den personliga vårdmiljön och avslutningsvis; Personalen som representanter för den institutionella vårdmiljön som omfattar förhållningssätt, möjliggöra orientering samt struktur och kontinuitet. Slutsats: Studien påvisar tre mönster som omfattar närståendes erfarenheter av det som är betydelsefullt. Betydelsen av sensoriska upplevelser, privatliv och sociala relationer samt personalen förhållningssätt och agerande beskrivs. Erfarenheter i och av vårdmiljön kunde öka eller minska deras stress i en svår livssituation. Utifrån dessa fynd är det av stor betydelse med ökad medvetenhet hos personalen om hur viktig vårdmiljön är och att miljön för vård i livets slutskede vid akutsjukvårdsavdelningar behöver uppmärksammas och tas om hand i större omfattning. / Background: Hospitals are and will continue to be the last place for care for many people, which also means that a lot of people die in these settings, within organizations for acute care. The main focus is not care at end-of-life and it is not prioritized, which means that these acute care environments not are adapted to the needs of dying persons and family members. More studies aiming at end-of-life care in acute care settings are needed.              Aim: The aim with this study was to explore important dimensions of the care environment in acute care settings from family members´ perspective during end-of-life care.                                                                Method: The design for this study was qualitative and used interpretive description. We recruited two acute care units from different hospitals in south-mid Sweden. The participants were nine family members, six women and three men, aged 23-63 years. They were at one occasion individually interviewed with the use of photo-elicitation and these photographs were participant-produced. These interviews were digitally audio-recorded and transcribed verbatim. The interviews were analysed with interpretive description.                                               Findings: These findings show family members´ experiences of the acute care environment, as described in three, interrelated patterns: Sensory experiences in the physical care environment including visual impressions, sound and noises, lighting; Space for privacy and social relations in the personal care environment; and Staff as representatives for the institutional care environment including attitude and manner, orientation, and structure and continuity.                                                                                                                                                              Conclusions: According to these findings three patterns are described from family members´ perspective, increasing or decreasing their distress in a demanding situation. Sensory experiences, privacy and social relations are of importance, just as staff. In line with these findings it is crucial with increased awareness among staff of how important the care environment is and the need for focusing more on and taking care of the end-of-life care environment in acute care settings. / Forskningsprogrammet DöBra / Plats och rum för vård i livets slutskede

This dissertation deals with firms’ visual and pre-visual self-representations in accounting narratives. Self-representations are those descriptions about the company that firms include in accounting narratives to convey the current standings and their identity. External stakeholders increasingly expect non-numerical information about firms to be disclosed, and accounting narratives are a key medium for firms to account for their activities and maintain legitimacy as social actors. The question of which reporting conventions exist for legitimating selfrepresentations, especially from a visual perspective, remains unexplored. The purpose of this study is therefore to explore the empirical phenomenon of self-representations in accounting narratives in relation to legitimation rhetoric. The study is based on three research papers dealing with different patterns of self-representations in accounting-related narratives, including corporate reporting and business model diagrams. The examples are viewed through the theoretical lenses of semiotics and institutional theory, particularly legitimation theory. The study combines visual methods (visual content analysis and visual taxonomy) with other methods (interviews, text analysis) to conceptualize and exemplify what is meant by self-representations in accounting narratives. The study finds that there may be multiple parallel pre-visual self-representations at play to influence representations of the self, that visual self-representations are becoming more common in accounting narratives, and that several rhetorical strategies for legitimation are observable in these representations. By showing how diagrams can serve a legitimating purpose in accounting narratives, it is argued that diagrams should be considered on par with graphs and photographs as visual rhetorical devices in accounting narratives, and that they could be used as key communicative elements in the accounting process. Second, based on the longitudinal and comparative examples of self-representations, it is suggested that self-representations increasingly refer to abstract rather than concrete referents. This change is discussed in terms of the increasingly digital and service-based knowledge economy, where material referents give way to “amaterial” values. The contribution of this study is to describe selfrepresentations through several empirical examples, and to thereby increase awareness among practitioners and researchers of how visuals serve as communicative resources with legitimating functions in accounting narratives. Four concepts are proposed as tools for explaining the observed developments, and for improving visual literacy with regard to accounting narratives: inclusive perspective on accounting narratives, amateriality, self-representation, and diagrams. / Denna licentiatavhandling handlar om företags visuella och ”för-visuella” själv-representationer i kontexten redovisning. Till självrepresentationer hör de beskrivningar som företaget inkluderar i sin externt rapporterade information för att förmedla dess ställning och identitet. Externa intressenter förväntar sig i ökande utsträckning att även icke-numerisk information redovisas av företaget, vilket gör denna typ av externt rapporterade information viktig för att redovisa aktiviteter och för företag att därigenom bibehålla legitimitet som sociala aktörer. Frågan om vilka rapporteringskonventioner som finns kring företags självrepresentationer är i dagsläget inte utforskad. Syftet med denna studie är därför att undersöka det empiriska fenomenet självrepresentationer i kontexten redovisning kopplat till perspektivet legitimeringsretorik. Studien baserar sig på tre forskningsartiklar som behandlar olika empiriska exempel och mönster av självrepresentationer, exempelvis affärsmodellsdiagram. Dessa betraktas utifrån de teoretiska linserna semiotik och institutionell teori, speciellt legitimeringsteori. Studien kombinerar visuella metoder (visuell innehållsanalys och visuell taxonomi) med andra metoder (intervjuer och textanalys) för att konceptualisera och exemplifiera vad som menas med självrepresentation i kontexten redovisning. Studien finner att det kan förekomma många parallella för-visuella självrepresentationer som påverkar företags självuppfattning, att visuella självrepresentationer blir alltmer vanliga i företags externt publicerade information, och att flera retoriska legitimeringsstrategier förekommer i det undersökta materialet. Genom att visa hur diagram används som kommunikationsresurs så argumenterar studien för att fortsatt forskning behövs för att undersöka hur diagram, likt mer utforskade visuella format såsom grafer och fotografier, bidrar till företags legitimeringsretorik i externt publicerad redovisningskommunikation, samt att diagram kan fungera som viktiga resurser för självrepresentation i företags redovisningsprocess. Dessutom föreslås, baserat på longitudinella och jämförande exempel, att självrepresentationer i ökande grad relaterar till abstrakta snarare än konkreta referenter. Denna förändring diskuteras i termer av en alltmer digital och tjänstebaserad kunskapsekonomi, där materiella referenter överges till förmån för ”amateriella” värden. Studiens bidrag är att beskriva själv-representationer genom flera empiriska exempel, och att därmed öka medvetenheten hos praktiker och forskare om hur visuella format kan tjäna legitimeringssyften i kontexten redovisning. Baserat på studiens analys och resonemang lyfts fyra begrepp fram för att förklara den observerade utvecklingen, samt för att bidra till att förbättra praktikers såväl som forskares ”visuella läskunnighet”: ett inkluderande perspektiv på externt publicerad information, amaterialitet, självrepresentation, och diagram.

Syftet med denna studie är att undersöka en dokumenterad respektive konstnärligt filmad metod för instudering av jazzdansmaterial, på ett sätt som samspelar med det egna sättet att lära. Undersökningen har gjorts genom intervjuer, film och observationer med hjälp av en danspedagogstudent. Litteraturen inom ämnet har varit begränsad vilket inneburit en kunskapsinhämtning från flera kunskapsfält. För att analysera materialet har jag använt en tematisk analys samt ett observationsschema med fokus på dansanalys av följande jazzdanskomponenter etablerade av Katarina Lundmark: bredd &amp; höjd, precision, timing, koordination och musikaliskt uttryck (2011). Analysen av intervjuerna resulterade i totalt 10 teman, varav 4st tillhörande respektive filmmetod. Observationerna jämförde två jazzdansfraser som båda filmats vid två tillfällen med en veckas mellanrum och skapade ett resultat för hur vardera jazzdanskomponent påverkade gestaltningen i respektive jazzdansfras. Ett av studiens fynd visar att arbetet med film som instuderingsmetod kräver ett tydligt situerat syfte där de inre processerna aktivt samspelar med de yttre processerna. / The purpose of this study was to investigate a documenting respectively screendance recorded rehearsal method for jazz dance material, in a way that interacts with one's own way of learning. The study has been done through interviews, film and observations with the help of a student in dance pedagogy. The literature on the subject has been limited, which led into the gathering of literature from several fields. To analyze the material, I have used a thematic analysis as well as an observation scheme combined with a focus on dance analysis of the following jazz dance components conducted by Katarina Lundmark: width &amp; height, precision, timing, coordination and musical expression (2011). The analysis of the interviews resulted in a total of 10 themes, of which 4 belongs to the respective filming method. The observations compared two jazz dance phrases that were both filmed on two occasions one week apart from each other and created a result for how each jazz dance component affected the performance in the respective jazz dance phrase. One of the study's findings shows that working with film as a rehearsing method requires a clearly situated purpose where the internal processes actively interact with the external processes. / <p>Angivet datum ovan för presentation är ifrån min opponering, uppsatsen godkändes först den 21 juni 2024, när revideringsarbetet till följd av opponeringen var avklarat. </p>