Studien handlar om olika myndigheters samverkan kring frågor om barn som far illa eller riskerar att fara illa. I undersökningen studeras hur samverkan fungerar och vad målet med samverkan är. Dessutom identifieras framgångsfaktorer och hinder för samverkan. Studien görs utifrån PSSgruppens perspektiv, PSS-gruppen är en mindre samverkansgrupp mellan polis, skola och socialtjänst i Haparanda kommun. Studien är genomförd med hjälp av fyra semistrukturerade intervjuer med nyckelpersoner från respektive yrkesgrupp som i dagsläget deltar i PSS-gruppen. Det förebyggande arbetet är en orsak till att kommunen började samverka enligt samverkansmodellen. Studien visar att samverkan upplevs vara fungerande men att det i dagsläget behövs nya tag för att effektivisera det förebyggande arbetet. Samverkan har tidigare varit beroende av särskilt engagerade personer, så kallade eldsjälar, vars frånvaro i dagsläget påverkat samverkansgruppen negativt. Det framkommer både av intervjuerna som från tidigare forskning att ett väl strukturerat arbete med tydlig ledningsfunktion, planering och struktur skapar förutsättningar för en framgångsrik samverkan.

I denna studie har tio semistrukturerade intervjuer genomförts med yrkesverksamma dagbarnvårdare som arbetar i en kommun i Sverige. Syftet med studien är att utforska dagbarnvårdares förhållningssätt och inställning till sin anmälningsskyldighet och om det finns faktorer som påverkar deras beslut att göra en orosanmälan. Med hjälp av en tematisk analys på intervjumaterialet framkom fyra huvudteman: Var går gränsen, Organisationens stöd, Privat och professionell och Svart på vitt. Var går gränsen handlar om att det finns en svårighet i att veta när det är dags att göra en orosanmälan till socialtjänsten och hur man upptäcker att ett barn far illa. Organisationens stöd innefattas av chefens och kollegornas stöd i anmälningsprocessen. Privat och professionell handlar om det upplevda dilemmat av att vara privat och professionell på samma gång. Svart på vitt belyser behovet av att mer kunskap och utbildning kring anmälningsplikt såväl som kring tecken på att barn bar illa. Resultatet kopplas till tidigare forskning samt handlingsteori och handlingsutrymme. / In this study ten qualitative interviews were conducted with professional home daycare providers in a Swedish municipality. The aim of the study is to explore home daycare providers approach and attitudes towards their mandatory reporting and to find out if there are any factors that affects their decision of reporting to the child protective service. With a thematic analysis four main themes were found; Where is the limit, The support from the organization, Private and professional and Black on white. Where is the limit implies that there is a difficulty of making a decision when to report child maltreatment to the child protective service and how to discover child maltreatment. The support of the organization includes support from the manager and colleagues in the process of reporting. Privat and professional includes the experienced dilemma of being private and professional at the same time. Black on white intend to discuss the need of getting more knowledge and education regarding mandatory reporting as well as signs of maltreatment. The result has been analyzed with previous research and the theory of action and discretion.

Enligt svensk lag har förskoleanställda en obligatorisk skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Trots detta uteblir många anmälningar även när misstanke finns. Syftet med denna studie är främst att undersöka och öka förståelsen för vilka faktorer förskoleanställda själva anser påverka deras beslut att anmäla misstankar om att ett barn far illa. Vidare undersöks hur väl förskoleanställdas tankemönster kring barn som far illa samt deras egen roll i "anmälningsprocessen" överensstämmer med de överlevnadsstrategier som definierats av Dr. Kari Killén. Studien genomfördes genom kvalitativa intervjuer med fyra respondenter som arbetade på samma förskola. Resultaten jämfördes med tidigare forskning kring ämnet och Dr. Killéns psykologiska perspektiv om olika överlevnadsstrategier. Resultatet analyserades och jämfördes även med det sociologiska perspektivet Symbolisk interaktionism. I sitt beslut om huruvida respondenterna anmälde misstanke om att ett barn far illa eller inte ansåg de själva sig påverkas av osäkerhet och rädsla att missta sig, stöd från kollegor och chefer, relationen och lojaliteten hos föräldrarna eller att föräldrarna t.o.m. byter förskola. De ansåg sig även påverkas av personliga erfarenheter (delvis av socialtjänsten), socioekonomisk status samt handlingsplaner. Starka kopplingar till både den tidigare forskningen, Symbolisk interaktionism samt Dr. Killéns överlevnadsstrategier kunde även påvisas. / According to Swedish law, pre-school staff has a mandatory duty to notify social services if they suspect that a child is mistreated. Despite this, many fail to report even when suspicions have arisen. The primarily aim of this study is to investigate and gain greater understanding of the factors considered by preschool staff when deciding whether to report suspicions of a child being mistreated. Their own thoughts regarding their tendency to report such suspicions are therefore further investigated. The paper also explores whether the thoughts of preschool staff regarding child abuse and their own role in the reporting process correspond with the survival strategies described by Dr. Kari Killén. The study was conducted through qualitative interviews with four respondents who worked at the same preschool. The results were compared with previous research in the field, the sociological perspective Symbolic interactionism and the psychological perspective of different survival strategies defined by Dr. Killén. 3 When deciding whether to report suspicions of child mistreating the respondents considered themselves to be influenced by insecurity and fear of making mistakes, losing support from colleagues and managers, destroying relationships and loyalty with the parents or even making them change preschool. They also thought they would be affected by personal experiences (partly of social services), socioeconomic status, as well as action plans. A strong connection to the previous research, Symbolic interactionism and Dr. Killéns survival strategies was revealed by the interviews.

Sweden has an obligation to report child abuse suspicions to Social Services. According to Socialtjänstlagen (swedish constitution) 1 § Chapter 14, all employees in agencies affecting children, such as schools, have a responsibility to report their suspicions. Research shows that many abuses are not reported. The consequence of this is that Social Services does not hear about all cases of abused and harmed children. One profession where reporting is mandated is school counselors. The school counselor has a particular status in the educational community and meets many maltreated children, and children who injure themselves through their own behavior. The purpose of our study was to describe the circumstances that school counselors believe may affect their tendency to report. Using qualitative methods, we had eight interviews with school counselors from different municipalities who work with students of different ages, and who have different experiences within their profession. The result was related to the theoretical frames of the written composition by Stephen Webb’s (2006), The Rationality of Regulation and the Sociological Concepts of Formal and Informal Social Controls (Israel, 1968). Our study shows that all school counselors knew that a report had to be submitted even at the slightest suspicion, although several of them said that they in some cases avoided to report. The reasons for this, which all according to our interpretation means that the regulation and the social control of maltreated children does not always work, could have to do with the cooperation and response from the social services, or that they assumed that the involvement with the social services would not benefit the child. It could also be that the student’s situation was not serious enough to report, or that they wanted more information about the situation before reporting. Another reason could be that they assumed that there are better ways to sort out the students’ concerns within the school or other agencies, especially if it regards an older student. The study also shows that the school counselors felt there was a risk in losing the students trust when reporting their suspicions.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar på barnavårdcentral (BVC-sjuksköterskor) träffar 99,2 procent av alla barn. De har därför en viktig funktion när det gäller att upptäcka och rapportera barn som far illa. Trots anmälningsplikt är anmälningsfrekvensen låg. Det råder brist på studier kring hur det blir för BVC-sjuksköterskor efter att de har gjort en anmälan. Syfte: Att ur ett etiskt perspektiv undersöka BVC-sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter efter att de har anmält till socialtjänsten att barn far illa. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex BVC-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå enligt Graneheim och Lundman. Resultat: BVC-sjuksköterskornas erfarenheter av samarbetet med socialtjänsten varierade. Alla informanterna menade dock att bristen på återkoppling var ett stort hinder. Relationen till föräldrarna kunde ibland bevaras eller fördjupas efter anmälan. Ibland skadades relationen och då ansågs byte av BVC-sjuksköterska som bra. Efter beslutet om anmälan fanns många känslor. Bland annat kände sig informanterna utsatta och var rädda för hot. Det fanns även en stor oro för barnet och moralisk stress förekom. Att anmäla upplevdes som att göra sin plikt. Stöd var viktigt och kunde göra tröskeln till ny anmälan mindre. Slutsats: BVC-sjuksköterskor upplever många svårigheter efter anmälan, vilket kan påverka anmälningsfrekvensen. Ett gott samarbete med socialtjänsten, handledning och tillräckligt med stöd efter anmälan, skulle kunna leda till fler anmälningar till socialtjänsten när barn far illa. / Background: Nurses working in primary child healthcare meet 99,2 percent of the children in Sweden. Therefore they have an important role in finding and reporting child abuse and neglect. Despite mandatory reporting according to the law, the rate of reports is low. There is a lack of research about experiences from nurses after they have made a report to the social welfare board. Aim: To, from an ethical perspective, explore the experiences from nurses working in primary child healthcare after they have made a report to the social welfare board about child abuse or neglect. Method: Semistructured interviews were conducted with six nurses working in primary childhealth care. The interviews were analysed using qualitative content analysis on a manifest level according to Graneheim and Lundman. Results: Nurses working in primary child healthcare had a varying experience of the contact with the social welfare board. All respondents however, thought that the lack of feedback from the social welfare board was a major obstacle. The relation to the parents were sometimes preserved or even deeper after the report. The relation could also be harmed and then a replacement of the nurse was considered to be good. After decision to report, there were a lot of emotions and some felt that they were in an exposed situation some feared threats. Further on there was a major concern for the child and some respondents perceived moral distress. To report was considered to do ones duty. To get support was important and could lower the threshold for making another report. Conclusion: Nurses working in primary child healthcare experience many difficulties after reporting to the social welfare board, which may influence the amounts of made reports. Good cooperation with the social welfare board, mentoring and sufficient support after reporting, may result in more reports to the social welfare board about child abuse or neglect.

Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka erfarenheter pedagoger i förskolan har om “ barn somfar illa ”, och hur de hanterar denna problematik. Detta har utförts genom en kvalitativ metod i form avsemistrukturerade intervjuer, med fokus på pedagogerna i förskolans verksamhet. Metoden har vuxit framur en hermeneutisk ansats vilket har yttrat sig i en tolkade aspekt av pedagogernas perspektiv på barn somfar illa. Studien innefattar sammanlagt tio verksamma pedagoger och det har besökts sex förskolor i tvåolika kommuner. Den insamlade empirin har noggrant analyseras, tolkas och sorterats, vilket har bidragittill resultatets fyra huvudområden; Relationen mellan pedagog och barn , Pedagogernas erfarenheter kring barnsom far illa , Pedagogernas roll och ansvar gentemot barn som far illa och Anmälningsplikten med dess hinder.Resultatet i studien belyser vikten av att skapa en positiv relation till barnen som grundas i trygghet, därde får bekräftelse och uppmuntran. Pedagogernas erfarenheter kring barn som far illa var inte stor, utanresultatet visade på en bristande kunskap hos dem kring att uppfatta signaler som barn kan uppvisa om defar illa. I intervjuerna framkommer det att pedagogerna i studien upplevde anmälningsprocessen ochbegreppet barn som far illa, som problematiskt. Studien visade på att begreppet innefattade olikadefinitioner utifrån varje enskild pedagog. Pedagogerna upplevde sig ändå ha en del kunskaper angåendebemötandet och hanteringen av barn som far illa. Studiens resultat visade att pedagoger främst behövermer kompetens och utbildning för att öka kunskapen och se signaler hos barn som indikerar ett rop påhjälp. / <p>Betygsdatum 2018-01-05 i Ladok.</p>

Bakgrund: Barn som far illa är ett omfattande problem och bidrar till allvarliga konsekvenser för barnet. Barnhälsovårdssjuksköterskor är många gånger de enda utanför familjen som träffar barn under sex år regelbundet och har därför en viktig roll i att uppmärksamma barn som far illa eller riskerar att fara illa. Samverkan mellan professionella är viktigt i situationer där barn misstänks fara illa, tidigare studier har dock visat att det finns brister i samverkan. Syfte: Syftet med studien är att beskriva barnhälsovårdssjuksköterskors erfarenheter av samverkan mellan professionella vid misstanke om att ett barn far illa. Metod: En kvalitativ metod med en induktiv ansats tillämpades i studien. Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. Åtta barnhälsovårdssjuksköterskorintervjuades. Det insamlade materialet analyserades utifrån en kvalitativinnehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i två kategorier och sex subkategorier. Kategorin ”Välfungerande samverkan för barnets bästa” beskrev att samverkan var betydelsefullt i det förebyggande arbetet. Det var viktigt att få råd och stöd av kollegor och andra professioner. I arbetet användes flerpartssamtal för att tillvaratapå andra professioners kunskaper. Kategorin ”Hinder för samverkan” beskrev attbristen av återkoppling från socialtjänsten upplevdes som ett problem. Vidare beskrevs att avsaknad av resurser påverkade samverkan negativt. Ytterligare hinder för samverkan var då barnhälsovårdssjuksköterskorna och andra professioner saknade gemensamma mål.  Slutsats: Samverkan är extra viktig i det förebyggande arbetet, men det finns behov av utveckling. Barnhälsovårdssjuksköterskorna efterfrågar gemensamma mål för samverkande professioner. Hinder för samverkan är avsaknad av återkoppling och bristande resurser / Background: Child maltreatment is a major problem and contribute to serious consequences for the child. Child health care nurses are often the only ones outside the family who meet children under the age of six regularly and that’s why they have an important role to notice child maltreatment. In situations where children are victims of child maltreatment, is collaboration between professionals important.Previous studies have shown that there are obstacles in the interaction between professionals. Aim: The aim of the study is to describe child health care nurses’ experiences of collaboration between professionals in case of child maltreatment. Method: A qualitative method with an inductive approach was used for the study. Data was collected through semi-structured interviews. Eight child health carenurses were interviewed. The collected material was analyzed based on a qualitative content analysis. Findings: The analysis resulted in two categories and six subcategories. The category “Well-functioning collaboration for the best interests of the child”described that collaboration was important in the preventive work. It was important to get advice and support from colleagues and other professionals. Multi-party conversations were used to apply other professionals’ knowledge. The category “Obstacles for collaboration” described that the lack of feedback from social services was experienced as a problem. It was further described that a lack of resources had a negative effect on collaboration. Additional obstacles for collaboration were when the child health care nurses and other professionals didn´thave common goals.  Conclusion: Collaboration is considered especially important in the preventive work, but there is a need for development. The child health care nurses demand common goals for collaborating professionals. Barriers to collaboration are a lack of feedback and a lack of resources.

The aim of the study was to examine what obstacles and possibilities nurses at the Swedish child health services (CHS) experience in collaborating with social services when suspecting child maltreatment. Empirical data was collected through interviews with three CHS nurses and analyzed with a phenomenological approach. The theoretical perspectives used are Luhmann’s systems theory and domain theory. The results show that the nurses interviewed in this study consider themselves having good opportunities of detecting signs of child maltreatment and that they wanted more cooperation with the social services. Theoretical concepts of systemic and environmental complexity address organizational factors that affect collaboration. How collaboration between the CHS and the social services could be improved are discussed. / Studien syftade till att undersöka vilka hinder och möjligheter BVC-sköterskor upplever i samverkan med socialtjänsten vid misstanke om att ett barn far illa. Studiens teoretiska utgångspunkter är systemteori, specifikt Luhmanns teorier om sociala system, och domänteori. En fenomenologisk ansats har använts vid datainsamlingen och analys av det empiriska materialet, som består av kvalitativa intervjuer med tre BVC-sköterskor. Resultatet visar bland annat att de intervjuade sköterskorna upplever sig ha goda möjligheter att upptäcka missförhållanden i barnets situation och att de önskar mer samverkan med socialtjänsten. Med hjälp av de teoretiska begreppen system- och miljökomplexitet belyses hur betingelser inom och mellan organisationerna påverkar samverkan. Förbättringsmöjligheter angående samverkan mellan BVC och socialtjänsten diskuteras.

Bakgrund: Barnsjuksköterskor omfattas av anmälningsskyldighet redan vid misstanke om ett barn far illa. Risk finns för att etiska svårigheter kan förhindra eller påverka beslutet om en orosanmälan. Forskning inom ämnet visar att illafarande hos barn kan leda till psykisk och fysisk ohälsa och i värsta fall död. För att dessa barn skall få tillgång till stöd samt för att förstå varför underrapporteringar av orosanmälningar föreligger är det betydelsefullt att förstå vad som påverkar barnsjuksköterskan i beslutsprocessen.  Syfte: Syftet var att beskriva barnsjuksköterskans erfarenheter av beslutsprocessen kring orosanmälan vid misstanke om barn som far illa. Metod: Kvalitativ metod med induktiv ansats tillämpades. Barnsjuksköterskor från öppenvård och slutenvård valdes genom bekvämlighetsurval och semistrukturerade intervjuer genomfördes. Antal år inom professionen varierade och arbetsplatserna gav en geografisk spridning över hela Sverige. Kvalitativ innehållsanalys genomfördes enligt Elo och Kyngnäs. Resultat: I resultatet framkom tre generiska kategorier: Att känna osäkerhet i beslutsprocessen, Behov av stöd i beslutsprocessen samt Orosanmälans påverkan på vårdrelationen. Barnsjuksköterskornas erfarenheter av att göra en orosanmälan visade att det kunde vara ett svårt beslut. Känslor av osäkerhet och rädsla för eventuell framtida påverkan på vårdrelationen eller barnsjuksköterskans eget privatliv var något som försvårade beslutsprocessen. Slutsats: Barnsjuksköterskorna beskrev anmälningsplikten som diffus, vilket gav rum för egen tolkning. Därför är det viktigt att utbildning och tydliga riktlinjer tillhandahålls.

Syftet med denna studie var att undersöka vilka hinder och framgångsfaktorer yrkesverksamma inom skola och socialtjänst upplevde i samverkan med varandra kring barn som far illa eller riskerar fara illa, samt vad som gör att dessa faktorer upprätthålls. En kvalitativ innehållsanalys har använts för att analysera insamlad empiri från semistrukturerade kvalitativa intervjuer, med tre yrkesverksamma inom socialtjänst och två yrkesverksamma inom skola. Goffmans dramaturgiska teori och interorganisatoriskt perspektiv har använts som teoretiska ramverk för att analysera studiens resultat. Studiens resultat visade på att både framgångsfaktorer och hinder yttrade sig, i relationen och interaktionen mellan yrkesverksamma inom skola och socialtjänst. Personliga relationer, kunskap om samverkanspartens förutsättningar/begränsningar, förväntningar, attityder och tillit till varandra lyftes fram som avgörande faktorer för en fungerande samverkan. Dessa faktorer upprätthölls av organisatoriska förhållanden där de yrkesverksamma inte gavs tillräckligt utrymme, att överkomma hindren och främja de framgångsfaktorer som belystes i resultatet, så som gemensamma rutiner och forum, kontinuitet, insyn, samt öppna kommunikationsvägar. Slutsatsen var att skola och socialtjänst behöver ges utrymme att arbeta regelbundet med varandra i olika forum för att uppnå en positiv förändring. Satsningar görs frekvent på både lokal och nationell nivå för att belysa vad som blir en utmaning i samverkansarbetet. För att dessa satsningar inte bara ska göras för sakens skull, behöver organisationerna ges utrymme att arbeta regelbundet med varandra för att motverka att hindren upprätthålls. / The purpose of this study was to investigate what obstacles and success factors professionals in schools, and social services experienced in collaboration with each other around children who are harmed/risk of harm, and what enables these factors to be maintained. A qualitative content analysis has been used to analyze collected material from five semi-structured qualitative interviews, with three social service professionals and two school professionals. Goffman's dramaturgical theory and inter-organizational perspective have been used as theoretical frameworks to analyze the study's results. The results of the study showed that success factors and obstacles manifested themselves in the relationship and interaction between professionals in school and social services. Personal relationships, knowledge of each other's conditions/limitations, expectations, attitudes and trust were highlighted as decisive factors for a functioning collaboration. These factors were maintained by organisational conditions in which professionals were not given sufficient scope to overcome the obstacles and promote the success factors highlighted in the outcome, such as common procedures/forums, continuity, transparency and open communication paths. The conclusion was that schools and social services need to be given space to work regularly together in different forums in order to achieve positive change. Investments are made frequently at both local and national level to highlight what will be a challenge in the collaboration work. In order for these efforts not only to be made for the sake of it, organisations need to be given the space to work regularly with each other to prevent obstacles from being upheld.