Den aktuella studien har som syfte att visa på hur barn synliggörs samt i vilken grad de ges möjlighet till delaktighet i LVU-förhandlingar i Förvaltningsrätten i Stockholm. Detta genom en kvalitativ textanalys baserad på samtliga ansökningar från socialnämnd som tagits upp till muntlig förhandling, gällande barn mellan 0-18 år under januari månad 2014. Jag har även använt mig av juridisk metod då jag studerat de olika lagrum som berörs och hur dessa tolkas och även hur dessa påverkar det enskilda barnet. Resultatet visar att barnets inställning utifrån eget eller ombudets perspektiv synliggörs i samtliga utom två av de studerade domarna, dvs. drygt 90% har dokumenterat ett barnperspektiv och eller barnets perspektiv. Dock saknar ca 30% av det studerade materialet formuleringar direkt ur barnets perspektiv. I detta material beskrivs barnet endast ur den vuxnes, ombudets, föräldrarnas, nämndens, perspektiv. I endast ca 40% av de mål där LVU till följd av brister i omsorgen behandlas lyfts barnets inställning i bedömningen. Det finns förbättringsområden för att stärka barnperspektiv samt barnets rätt att deltaga och få möjlighet att komma till tals. Ett av dessa är att det i nuläget saknas krav på att den som arbetar med att företräda barnet genom en process i förvaltningsrätten ska ha särskild barnkompetens.

No description available.

Vid tvister om vårdnad, boende och umgänge har barn i Sverige givits en rätt att uttala sig. Denna rätt framgår av 6 kap. 2 a § 3 st. föräldrabalken (1949:381) (FB). I bestämmelsen stadgas att ”hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad”. Barns uttalanderätt kommer även till uttryck i 21 kap. 5 § FB, där det fastställs att bortsett från när rätten anser det nödvändigt med hänsyn till barnets bästa får verkställighet inte ske mot barnets vilja om barnet har uppnått en sådan ålder och mognad att barnets vilja bör beaktas. Barnets bästa återfinns i 6 kap. 2 a § 1 st. FB. Paragrafen anger att ”barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge”. Barns rätt att uttala sig utgör en del av den bedömning som sker vid ett fastställande av barnets bästa. Genom regleringen av barnets bästa och barns rätt att uttrycka sina åsikter i 6 kap. 2 a § FB har lagen kopplats till FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), där artikel 3 om principen om barnets bästa och artikel 12 om barns rätt att uttrycka sina åsikter utgör två av konventionens allmänna principer. Praxis och kritik som framhållits mot Sveriges hantering av tvister om vårdnad, boende och umgänge visar emellertid att rätten många gånger utgår från förutbestämda tolkningar kring vad som är barnets bästa, vilket många gånger leder till att föräldrarnas intressen tillgodoses framför barnets behov. Det har vidare framkommit att barnet inte alltid får möjlighet att höras eller får sina åsikter beaktade, vilket kan leda till avsevärda konsekvenser för barnet. 2015 beslutade regeringen att en särskilt tillsatt utredning skulle lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen i svensk lag. Frågan är således huruvida en inkorporering kan medföra att barns rättsliga ställning stärks genom att principen om barnets bästa och barns rätt att uttrycka sina åsikter tillgodoses på ett bättre sätt i praktiken. Om så är fallet kan en inkorporering vara lösningen på den problematik som nu föreligger gällande barns rättigheter i relation till barnkonventionen. För att utreda detta har Norge valts som jämförelseobjekt. I Norge är barnkonventionen sedan 2003 en del av norsk lagstiftning. I det fall det uppstår en konflikt mellan konventionen och norsk lag har konventionen företräde och därmed en stark formell ställning i landet. Sedan inkorporeringen har framsteg skett i implementeringen av barns rättigheter enligt konventionen, inte minst gällande barns rätt att uttrycka sina åsikter, där åldersgränsen för när ett barn skall höras i ärenden som rör barnet själv sänkts från tolv till sju år. Norge har dock en lång tradition av arbete med barns rättigheter som sträcker sig till tiden redan innan inkorporeringen av barnkonventionen. Landet var bland annat först i världen med att inrätta en barnombudsman år 1981. Trots detta har Norge ändå fått ta emot kritik från bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter som exempelvis anfört att det i praktiken föreligger brister i landets tillämpning av barns rätt att uttrycka sina åsikter. Det har också hävdats att den norska lagstiftningen förhåller sig något avvaktande till att barn skall få vara part i mål, medan andra ser positiva effekter av inkorporeringen. Till detta tillkommer problematiken med att det inte är möjligt att avgöra huruvida de framsteg som skett i norsk rätt sedan inkorporeringen är en följd av inkorporeringen i sig eller om det är sådana förändringar som kan tänkas ha skett även utan en sådan. Trots en snarlik problematik i länderna på flera punkter anser jag ändå att en inkorporering av barnkonventionen i svensk rätt är för handen med hänsyn till att Norge i flera delar förefaller ha kommit längre beträffande barns rättigheter och därmed stärkt barns rättsliga ställning.

Den här uppsatsen syftar till att beskriva och analysera hur hemskolning motiveras av svenska föräldrar som emigrerat till Åland med sina barn för att undvika skolplikten. Föräldrarnas syn på den svenska skolan kan antas vara mycket kritisk eftersom den drivit dem till att flytta utomlands. Den skolsyn som föräldrarna ger uttryck för beskrivs med hjälp av Gert Biestas teori om skolans tre övergripande syften: kvalificering, socialisation och subjektifiering. Undersökningen genomförs genom semistrukturerade intervjuer med sex hemskolande föräldrar boende på Åland. Materialet analyseras med utgångspunkt i VBF-modellen, vilket är en typ av statsvetenskaplig idéanalys. Därefter sorteras materialet utifrån Biestas aspekter av skolans syfte. Resultatet visar att föräldrarna som ingår i undersökningen anser att skolan i allt för hög grad betonar kvalificering och socialisation samt att subjektifieringsaspekten får för litet utrymme i skolans undervisning. Vidare ställer sig informanterna mycket kritiska till vad som kan kallas den dolda läroplanen och uttrycker även att det råder brist på barns perspektiv i utformningen av skolsystemet såväl som i skolans dagliga verksamhet.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om rektors styrning av inkludering ur ett barnrättsperspektiv. Då specialpedagogens professionsuppdrag regleras av rektor, är det av re-levans att undersöka rektors styrning då den inverkar på specialpedagogens uppdrag att främja inkludering ur ett barnrättsperspektiv. Vi har inte funnit tidigare forskning som undersökt hur skolor organiserar den specialpedagogiska verksamheten för att barn som rättighetsbärare ska tillvaratas i inkluderingssträvanden. Tidigare studier visar på att det råder olika uppfattningar om vad inkludering är. Policydokument de mål som rektorer har att förhålla, saknar explicita formuleringar som tydliggör inkludering ur ett barnsättsperspektiv, vilket skapar ett tolknings-utrymme som rektorer har att förhålla sig till. Studien är kvalitativ och semistrukturerade inter-vjuer med åtta rektorer på högstadiet utgör studiens empiriska material. Det empiriska materi-alet tolkas och förstås via inspiration av Foucaults teori Governmentality. Teoretiskt ramverk möjliggör att kunna förstå vilka subjektpositioner som privilegieras genom rektorers mentali-teter vilket sker genom att analysera rationaliteter och styrningstekniker mot uppsatta mål. Re-sultatet visar att rationaliteter om barns rätt till inkludering aktiveras av alla rektorer. Det som i vårt resultat skiljer, är att rektorer aktiverar olika rationaliteter om barn som rättighetsbärare i inkluderingssträvan. Vårt resultat synliggör två subjektpositioner som privilegieras genom rek-torers olika mentaliteter: barn som aktiva rättighetsbärare; barn som passiva rättighetsbärare. I diskussionsdelen problematiseras studiens resultat ur ett specialpedagogiskt perspektiv. För specialpedagogen i praxis kan slutsatser i vår studie förstås som att diskurser produceras och reproduceras utifrån de skillnader i rationaliteter om inkludering ur ett barnrättsperspektiv som aktiveras, hur styrning används på olika sätt mot uppsatta mål, vilket privilegierar olika sub-jektpositioneras. Producering och reproducering av diskurser sker inte enbart via yttre styrning (rektorers mentaliteter) utan även via inre styrning (egna mentaliteter). Med utgångspunkt i Barnkonventionen är att belysa inkludering ur ett barnrättsperspektiv, att synliggöra barnet som aktiv rättighetsbärare i inkluderingssträvanden. Vilket kan förstås ur specialpedagogisk yrkes-professionell roll, innefatta att i praxis verka för att använda styrningstekniker som subjektpo-sitionerar barn (elever) som aktiva rättighetsbärare i inkluderingssträvanden.

I den här studie undersöks det hur socialsekreterare som arbetar med barnutredningar inom socialtjänsten arbetar för att göra barn delaktiga under utredningsprocessen samt socialsekreterarnas möjligheter, hinder och handlingsutrymme för barns delaktighet. Utifrån studiens syfte genomfördes sex semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare som arbetar med barnutredningar. Insamlad data har analyserats genom utvecklingsekologisk teori, Sheir delaktighetsmodell och gräsrotsbyråkrati samt handlingsutrymme. Vidare har insamlad data analyserats genom tidigare forskning. Det framkommer i tidigare forskning att socialarbetare har förståelse för vad barns delaktighet innebär samt att ålder och mognad kan vara ett hinder för delaktighet. Tidsbrist kan även påverka barns delaktighet medan en bra relationen mellan barn och socialsekreterarna kan underlätta barns delaktighet. I resultatet framkommer att intervjupersonerna upplever att alla barn görs delaktiga i utredningsprocessen. Intervjupersonerna beskriver barns delaktighet som att barn ska få möjlighet att framföra sina åsikter och olika metoder används för att underlätta samtal med barn. Barnets ålder och mognad upplevs inte vara en påverkansfaktor för delaktigheten. I intervjuerna lyfts föräldrar som något som kan vara ett hinder för barns delaktighet, att föräldrarna tror att det kan vara jobbigt för barnet att komma till socialkontoret för att prata om händelser som har varit, att det blir ytterligare trauma för barnet. / This study examined how social workers involved children in investigation of child protection cases, opportunities for social workers to include children, difficulties around participation of children and room for maneuver. Based on the purpose of the study, six semi-structured interviews were conducted on social workers who work on investigation of children.  Data was analyzed along Bronfrenbrenner’s developmental ecology theory, Shier's model of participation theory and Lipsky`s Street-Level Bureaucracy theory. Previous research shows that social workers understand what child participation means, and that age and maturity can be an obstacle to participation by children, that lack of time can be an influence on children's participation and that a good relationship between children and social workers can facilitate children's participation. Results of the current study show that the interviewees feel that they involve children in the investigation process, and that they meet the children at least one to several times during the investigation process. The interviewees described child participation as giving children an opportunity to express their opinions and they had different methods of including children in the investigation process regardless of age and maturity. They agreed that parents were an obstacle to child participation in investigation. Some parents felt that it was difficult for children to participate as this would lead to further trauma for the child.

No description available.

No description available.

Studiens syfte är att undersöka hur förskollärares användning av dialog och flerstämmighet under högläsning kan påverka barns språkutveckling i förskolan. Frågeställningarna inkluderar hur förskolläraren iscensätter högläsningen inom förskolans utbildning samt på vilket sätt de använder dialog och flerstämmighet under högläsningen. Denna studie är kvalitativ, där empirin samlades in genom semi-strukturerade intervjuer med två förskollärare samt sju olika observationstillfällen på samma förskola i en mindre kommun i norra Sverige. Teorierna som studien grundas på är en sammanslagning av Mikhail Bakhtins och Lev Vygotskijs teorier. Dessa perspektiv är grundläggande för att begripa samspelet mellan språk och lärande i förskolans utbildning. Genom att integrera Bakhtins dialogiska syn samt Vygotskijs sociokulturella teori är det min önskan att få en mer holistisk förståelse av språkets utveckling inom förskolans utbildning. Det har framkommit under studien att förskollärarens medvetenhet samt engagemang för den dialogiska högläsningen är en nyckelfaktor för barns språkutveckling samt främjandet av likvärdighet i förskolans utbildning. Trots detta finns det flera utmaningar såsom bristfälligt syfte, hinder i miljön, detta måste diskuteras med alla parter inom förskolans utbildning för att säkerställa en enhetlig samt engagerad användande av den dialogiska högläsningen. Förskollärarens förhållningssätt samt attityder gentemot barnen under högläsningen är även en avgörande faktor, vidare är det även centralt med skapandet av en lustfylld miljö. Genom att tillåta böckernas magi att öppna dörrar till nya världar, kan den dialogiska högläsningen bli en unik resa där både barn samt litteratur växer och utvecklas i en enhet.  “Kärleken till böcker bör grundläggas tidigt, helst redan med modersmjölken”, Astrid Lindgren.

No description available.