Obwohl das dokumentarische Bild als beglaubigte Aufzeichnung einer außermedialen Realität als Diskursgegenstand bereits seit Längerem dekonstruiert ist, scheint die Faszination am Dokumentarischen nahezu ungebrochen. Die stete Bezugnahme auf das Dokumentarische in unterschiedlichen Diskursen der Fotografie zeugt davon. Auch zahlreiche künstlerische Auseinandersetzungen rekurrieren seit den 80er-Jahren verstärkt auf dokumentarische Konzepte und Formate. Ausgehend von diesem Paradoxon, der Dekonstruktion des Dokumentarischen in Theoriekontexten und dem Wiedererstarken dokumentarischer Formate in der Fotografie und Kunst, sucht die vorliegende Arbeit nach den Ursachen einer offenkundig anhaltenden Faszination am Dokumentarischen. Dabei richtet sie den Blick speziell auf künstlerische Fotografien, die Gebrauchsweisen der Fotografie aufgreifen, welche per se mit dem Dokumentarischen affiziert werden, wie die Pressefotografie, die kriminalistische Fotografie und die Amateurfotografie. Sie zeigt, über welche Strategien das Dokumentarische dort produktiv umgesetzt wird. Lässt sich jeder Dokumentarismus erst einmal als Versuch lesen, in der Repräsentation das Reale zu verbildlichen, beziehen sich die vorgestellten künstlerischen Arbeiten von Jeff Wall, Thomas Demand, Sophie Calle und Richard Billingham zwar auf ein Begehren nach dem Realen, machen aber gleichzeitig den Verlust des Realen in ihren Erzählungen von der Wirklichkeit erfahrbar. In ihrer Ambivalenz vermitteln die künstlerischen Arbeiten ein Konzept des Dokumentarischen als mobiles System, das dieses nicht als Kategorie, Genre oder Stil festschreibt, sondern als Handlung begreift, die das permanente Ineinandergreifen von Konstruktion und Dekonstruktion des Dokumentarischen nachvollzieht. Insofern erweisen sich die Kunst und das Dokumentarische als nicht polar, denn über ihre Beziehung zum Realen kristallisiert sich dieses als das gemeinsame Dritte der beiden heraus. / Although the documentary image as authenticated record of a reality beyond the media has, as the object of discourse, long been deconstructed, the fascination with the documentary would appear to be ongoing. The constant references to the documentary in a variety of photography discourses bears witness to this. In addition, countless artistic treatments since the Eighties have referred back to documentary concepts and formats. In the light of this paradox as well as the deconstruction of the documentary in theoretical contexts and the renewed gaining of strength of documentary formats in photography and art, this study investigates the reasons for the evident persistent fascination with the documentary. In the process, artistic photographs in particular are examined which reference conventions in photography that are associated per se with the documentary, such as for example press photography, criminalistic photography, and amateur photography. The strategies by which the documentary is productively implemented are demonstrated here. If every form of documentarism can be read first of all as an attempt to express the real visually in the representation, then the artistic works by Jeff Wall, Thomas Demand, Sophie Calle and Richard Billingham that are presented here may indeed reference a desire for the real, but at the same time they make it possible in their telling of reality to experience the loss of the real. It is through their ambivalence that the artistic works convey a concept of the documentary as a mobile system that does not codify it as a category, genre or style, but rather perceives it as an act that comprehends the documentary''s constant intertwining of construction and deconstruction. As such, it is shown that art and the documentary are not polar, because through their relationship to reality this relationship is shown to crystalize out as the common third party for both.

<p>Michel Onfray är idag den mest lästa och omdebatterade franske filosofen. Boken Handbok för ateister som utkom förra året har bara i Frankrike sålt i 200 000 exemplar och har hittills utkommit i 9 länder. En av anledningarna till att han vunnit en bred publik är att författaren lyckas med att skriva klargörande och enkelt om angelägna frågor. Konflikter mellan ateister och teister uppstår ständigt och mitt syfte med den här uppsatsen är att undersöka vilken kritik som riktar sig mot ateister som Michel Onfray. Vad anser Onfray om monoteismen?</p><p>Jag har använt mig av närläsning av boken Handbok för ateister, vidare gjorde jag en mediesökning där jag letade fram olika artiklar och bloggar som riktade sin kritik mot den boken och mot Michel Onfray.</p><p>Onfray riktar en skarp kritik mot alla monoteistiska läror som kristendomen, judendomen och islam. Dessa delar en serie identiska förakt: hat mot förnuftet och intellektet; hat mot friheten; hat mot alla böcker i namn av en enda; hat mot livet; hat mot sexualiteten, kvinnorna och njutningen; hat mot det feminina; hat mot kropparna, begären och drifterna. Enligt Onfray försvarar judendomen, kristendomen och islam: tro och trosvisshet, lydnad och underkastelse, dödslängtan och passion för det hinsides, kyskheten, jungfrudomen och monogam trohet, makten och modern, själen och anden. Onfray argumenterar för ett hedonistiskt förhållningssätt och att vi skall knyta an till upplysningstidens ideal där förnuftet står i centrum. Han förespråkar en ”ateologi”.</p><p>För de som riktar sin kritik mot Onfrays sätt att tänka är det svårt att förstå religionskritiker som helt och hållet blundar för religionens positiva funktioner. De menar att överallt där religion förekommer kan man finna verktyg och metoder som bidrar till att utveckla medvetandet i riktning mot tillit, respekt och medkänsla. Överallt i världen söker sig människor i nöd till religionerna och får på olika sätt hjälp. Moder Theresas ihärdiga arbete bland fattiga, sjuka och döende i den indiska staden Calcutta är ett klart sådant praktiskt uttryck för mänsklig omsorg och kärlek. Min slutsats efter att jag har gjort den här undersökningen är att man måste acceptera att vi alla är olika, har olika värderingar och att respektera andras åsikter även om de ibland står emot våra egna. Kunskapen är något som gör att många frågor och fördomar försvinner om man bara tillåter sig själv att ha ett öppet sinne för alla människor.</p>

Michel Onfray är idag den mest lästa och omdebatterade franske filosofen. Boken Handbok för ateister som utkom förra året har bara i Frankrike sålt i 200 000 exemplar och har hittills utkommit i 9 länder. En av anledningarna till att han vunnit en bred publik är att författaren lyckas med att skriva klargörande och enkelt om angelägna frågor. Konflikter mellan ateister och teister uppstår ständigt och mitt syfte med den här uppsatsen är att undersöka vilken kritik som riktar sig mot ateister som Michel Onfray. Vad anser Onfray om monoteismen? Jag har använt mig av närläsning av boken Handbok för ateister, vidare gjorde jag en mediesökning där jag letade fram olika artiklar och bloggar som riktade sin kritik mot den boken och mot Michel Onfray. Onfray riktar en skarp kritik mot alla monoteistiska läror som kristendomen, judendomen och islam. Dessa delar en serie identiska förakt: hat mot förnuftet och intellektet; hat mot friheten; hat mot alla böcker i namn av en enda; hat mot livet; hat mot sexualiteten, kvinnorna och njutningen; hat mot det feminina; hat mot kropparna, begären och drifterna. Enligt Onfray försvarar judendomen, kristendomen och islam: tro och trosvisshet, lydnad och underkastelse, dödslängtan och passion för det hinsides, kyskheten, jungfrudomen och monogam trohet, makten och modern, själen och anden. Onfray argumenterar för ett hedonistiskt förhållningssätt och att vi skall knyta an till upplysningstidens ideal där förnuftet står i centrum. Han förespråkar en ”ateologi”. För de som riktar sin kritik mot Onfrays sätt att tänka är det svårt att förstå religionskritiker som helt och hållet blundar för religionens positiva funktioner. De menar att överallt där religion förekommer kan man finna verktyg och metoder som bidrar till att utveckla medvetandet i riktning mot tillit, respekt och medkänsla. Överallt i världen söker sig människor i nöd till religionerna och får på olika sätt hjälp. Moder Theresas ihärdiga arbete bland fattiga, sjuka och döende i den indiska staden Calcutta är ett klart sådant praktiskt uttryck för mänsklig omsorg och kärlek. Min slutsats efter att jag har gjort den här undersökningen är att man måste acceptera att vi alla är olika, har olika värderingar och att respektera andras åsikter även om de ibland står emot våra egna. Kunskapen är något som gör att många frågor och fördomar försvinner om man bara tillåter sig själv att ha ett öppet sinne för alla människor.

Univ., Diss--Frankfurt (Main), 2005.

Univ., Diss.--Basel, 2005. / Literaturverz. S. 448 - 486.

The aim of this essay is to show how the relationship between credit and critique is important for Jacques Derrida’s deconstruction of law. I will start from Force of Law, in which law, as well as justice, is deconstructed by Derrida. My purpose is further to show how the two concepts, credit and critique, are intertwined in the discourse of law and thereby crucial for Derrida’s deconstruction. As Derrida always states, the rational projects need to have a master concept, which the project revolves around, and this master concept needs at least one other subordinate concept to contrast itself against. In this context, I argue that critique can be that master concept. I base this argument upon the fact that critique in its ancient Greek sense, krinein, can be translated into the verb ‘to separate’, ‘to decide’ or ‘to judge’, which shows that there is an obvious link to the task of a judge. This puts critique in center of the discourse of law. Credit on the other hand is not rational, which makes it opposed to critique, but it is still important for law. It is a typical subordinated concept that just appears in the discourse without any further explanation but is present by its implicit importance to the discourse. I argue that credit is the subordinate concept that is needed for the concept of critique to be a master concept. Both concepts are important for the foundation of law, and this is why I believe that Derrida in the end states the importance to take responsibility for the law. In other words, one must take responsibility for both founding aspects of credit and critique when deconstructing the law.

For whom the educational system should be available, what it should contain and what it should lead to, are all questions but with different answers. In this dissertation, these answers are understood as products of relations including a power dimension. As these relations constantly changes, the discursive struggle of defining the educational system is constant. Said struggle also contains different constructions of the student subject; what she/he ought to be and should become. It is the struggle of defining the student subject that is the focus of this dissertation. As a starting point for the analysis, a political discourse theory is used, developed by Ernesto Laclau and Chantal Mouffe (2001). The main aims of the dissertation are to analyze 1) How the student subject is defined and positioned in the analyzed policy texts 2) What kind of relations that are constituted among student subjects and in between student subject, working life and social life 3) How does the conditions of the discursive struggle make impact of the space for political subjectivity. The empirical material is Swedish Political documents written between the time periods 1990-2009. The analysis of the discursive political struggle shows three dominant subject positions structured in partly different discourses: The successful and free student, produced in the discourse of liberation (1990-1998), the individualized and solidary student, produced within the discourse of nostalgia (1997-2005) and the dutiful and adaptable student, which dominates the political struggle in 2006-2009, produced in the discourse of harmony. Although the subject positions are constituted within three different discourses, structured by partly different logics, they share an idea; the idea of an ongoing globalization. These articulations are not questioned and cannot be ignored in the discursive struggle. They are understood as disarticulations of an English/American neo-liberal discourse. To win a hegemonic position, the discourse of liberation, nostalgia and harmony, has to adopt signs from this neo-liberal discourse. They are also forced to rearticulate the intent of specific signs so they fit into each discourse’ inner logics. The disarticulations of the neo-liberal discourse which goes across the discursive borders are in this dissertation understood as a social fantasy.

Der Begriff Performativität geht zurück auf die Sprechakttheorie und wurde von dem Sprachphilosophen John L. Austin 'ins Spiel' gebracht. Er verweist mit dem Terminus auf die handlungspraktische Dimension des Sprechens, d.h. dasjenige zu vollziehen oder zu produzieren, was im Sprechen benannt wird, und es nicht lediglich zu bezeichnen. Vor dem Hintergrund von Derridas Iterabilitätsbegriff hat insbesondere Judith Butler das Konzept in die Gendertheorie eingeführt. Das Sein oder So-Sein eines Geschlechtes ist demnach kein ontologischer Status, der aus einer vordiskursiven Wirklichkeit schöpft, sondern das Ergebnis (sich wiederholender) performativer Inszenierungen, die sich selbst erfolgreich als Sein darstellen.

Der Begriff Maskerade unterscheidet sich trotz etymologischen Verwandschaft vom Begriff Maske. Unter Maskerade werden vor allem Strategien der Inszenierung von Geschlechtsidentitäten verstanden, weshalb synonymisch häufig von Geschlechtermaskerade die Rede ist. Das Konzept hat in den Theater-, Film- und Literaturwissenschaften sowie in der Philosophie und der Psychologie Einzug gehalten. In den Gender Studies etablierte sich der Begriff in den 1990er Jahren, maßgeblich beeinflusst durch psychoanalytische und poststrukturalistische Theoriebildung. Mit der Maskerade können sehr verschiedene Phänomene bezeichnet werden, von der Pseudonymität weiblicher Autor_innenschaft bis hin zu alltagskultureller Performance und Körperinszenierung, etwa im Transvestitismus.

In this paper I’m studying Toni Morrison’s short story Recitatif (2022) through the perspective of deconstruction. I theorise about conceptual meanings and differences that occur and can be found in structures. With deconstruction I can observe where in the text traces of metaphysics lay and what impact they have on the characters that live within the story. The study examines binary oppositions such as white and black; male and female; being rich and being poor; being somebody and being nobody. Questions are raised about found meaning in these categories, what they entail and say about perception of reality, and how all of these categories fit into one much bigger classification: the human. This study follows the text closely, exploring the story in chronological order and focuses on the two main characters, Twyla and Roberta, who symbolise two different ends of the binary opposition white and black skinned. Twyla and Roberta come to define themselves by their contrasts and that is also where deconstruction flows and exists. In the end, it’s the character Maggie – first seen as ”unimportant” – that comes to play a crucial part in the shaping of the story and Twyla and Roberta’s lives. Therefore, through deconstruction and its terms and notions, I further investigate Maggie’s character and her meaning and place in Recitatif. This study concludes with that while binary oppositions – and the perceptions they comprise – are firmly established around the characters and the world so are they not fully bound by them. / I den här uppsatsen genomför jag en läsning av Toni Morrisons novell Recitatif (2022) utifrån det teoretiska perspektivet dekonstruktion. Genom dekonstruktion synliggör, analyserar och problematiserar jag konceptuella världsuppfattningar och strukturer. Jag observerar var i texten metafysik finns och vilken påverkan det har på karaktärerna i berättelsen. I uppsatsen undersöks dikotomier och binära motsättningar såsom vit och svart; man och kvinna; rik och fattig; att vara betydelsefull och att vara oväsentlig. Till följd av dessa strukturella indelningar och inramningar väcks frågor om verklighetsuppfattning och mening samt att de därutöver ingår i en gemensam kategori: människan. Denna uppsats gör en textnära läsning och följer berättelsen i kronologisk ordning med fokus på de två huvudkaraktärerna, Twyla och Roberta, som symboliserar två olika sidor i den binära motsättningar vit och svart hudfärg. Twyla och Robertas mening och föreställning om omvälden samt identitet uppstår genom att deras likheter och olikheter ställs i kontrast mot varandra vilken dekonstruktion blottlägger. Till slut visar det sig dock att karaktären Maggie – som man först inte tror spelar en stor roll i novellen – har en betydande inverkan på berättelsen och hon kommer att omdefiniera både Tywlas och Robertas verklighetsuppfattning. Därför, genom dekonstruktionsperspektivet, undersöker jag Maggies karaktär och vilken funktion den fyller i Recitatif. Uppsatsen avslutas med slutsatsen att medan binära motsättningar – och de konceptuella världsuppfattningar som uppstår till följd av dem – starkt påverkar karaktärerna och världen är de dock inte helt och hållet bundna att förhålla sig efter dem.