<p>I den här uppsatsen är målet att undersöka det återgivna talspråket i dialogen mellan karaktärerna i Anne Karin Elstads självbiografiska roman Hjem (2006). Prosatexten är på bokmål, men alla repliker är en form av Nordmøredialekt som mer eller mindre närmar sig nynorskformer. Problemet som uppstår när talspråk blir skrift är att skapa den nivå av återgivning som passar den tilltänkta publiken. Elstads repliker är fullt läsbara av gemene man, eftersom endast markerade dialektala drag finns med och inga specialtecken används. Elstad lyckas på ett genuint sätt göra historien trovärdig, även om de rena Nordmøreformerna ibland får stryka på foten.</p>

I denna uppsats kartläggs och analyseras beskrivningar av norrbottniska dialekter som presenteras i tre inflytelserika läromedel i dialektologi. Detta har gjorts i syfte att undersöka hur beskrivningarna kan kopplas till begreppet dialekt samt huruvida beskrivningarna kan relateras till identitetsskapandet hos talare av norrbottniska dialekter. Materialet utgörs av Elias Wesséns Våra folkmål (1969), Bengt Pamps Svenska dialekter (1978) och Gertrud Petterssons Svenska språket under sjuhundra år (2005). Uppsatsen använder sig av den diskursanalytiska nivån dispositiv. Genom metoden kontrasteras materialets beskrivningar av språket i södra respektive norra Norrbotten. Resultatet visar att materialets beskrivningar av språket i norra Norrbotten är ytliga och i vissa fall icke-existerande. Studiens slutsats är att materialet reproducerar en dialektologiskt traditionell bild av norrbottniskt språk, som inte stämmer överens med områdets faktiska språkförhållanden. Till sist visar studien även på ett behov av ny forskning om språket i norra Norrbotten.

Denna undersökning handlar om Upplands diftonger. Syftet med uppsatsen är att kartlägga deras geografiska utbredning i landskapet, samt att finna svar på hur de fonetiska processer som lett fram till diftongerna och deras variation kan förklaras. En dialektgeografisk metod har tillämpats, för att dela in landskapet i olika dialektområden. Metoden används även för att förklara diftongernas uppkomst och variation.  Materialet för studien utgår i huvudsak från dialektordsamlingarna vid Institutet för språk och folkminnen, där man kan finna detaljerad information om uttalet i Upplands socknar. Resultatet är att diftongerna har sitt starkaste fäste i norra Uppland, där samtliga diftonger påträffas. De diftonger som har den största utbredningen påträffas i såväl norra Uppland som södra Roslagen. Vidare kan det konstateras att det inte alltid går att finna en enhetlig förklaring till diftongernas uppkomst; det rör sig snarare om en tendens till diftongering i framför allt landskapets norra delar.   Nyckelord: dialektologi, uppländska, diftonger.

I den här uppsatsen är målet att undersöka det återgivna talspråket i dialogen mellan karaktärerna i Anne Karin Elstads självbiografiska roman Hjem (2006). Prosatexten är på bokmål, men alla repliker är en form av Nordmøredialekt som mer eller mindre närmar sig nynorskformer. Problemet som uppstår när talspråk blir skrift är att skapa den nivå av återgivning som passar den tilltänkta publiken. Elstads repliker är fullt läsbara av gemene man, eftersom endast markerade dialektala drag finns med och inga specialtecken används. Elstad lyckas på ett genuint sätt göra historien trovärdig, även om de rena Nordmøreformerna ibland får stryka på foten.

I den här uppsatsen presenteras en undersökning om monoftongeringen av de fornnordiska diftongerna æi, ǫu och øy. Syftet är att ta reda på hur och varför dessa primära, fallande diftonger monoftongerades i Sverige och Danmark.  Studien begränsar sig till monoftongeringar som lett till en lång monoftong. För att förstå denna typ av monoftongering utarbetas en teori, vilken förklarar dess orsakssamband. Processen monoftongering till lång monoftong indelas i två huvudtyper. Den ena är evolutiv monoftongering, där den betonade komponenten i diftongen assimilerar den obetonade, t.ex. ei &gt; ē. Den andra är adaptiv monoftongering, där en monoftong ersätter en diftong av rent språkexterna skäl, t.ex. ai &gt; ē.  Materialet utgörs huvudsakligen av tidigare forskning av olika slag, t.ex. äldre ljudhistoriska dialektbeskrivningar. Genom materialet visas hur diftongerna har utvecklats i Sverige och Danmark: såväl vilka uttal de fått i dialekterna, som vilka ljud de har fallit samman med och inte. För att ta reda på om monoftongeringen i Sverige och Danmark har kontinentalt eller västligt ursprung undersöks även utvecklingen av urgermanskt ai och au i de olika germanska fornspråken samt i Norge och på västerhavsöarna.  Med hjälp av materialet och orsakssambandet att den betonade komponenten ger monoftongens uttal vid evolutiv monoftongering, fastslås att det finns flera monoftongeringsområden i Danmark och Sverige som går tillbaka på olika evolutiva monoftongeringar. Dessa har skett vid olika tidpunkter och utgått från olika uttal av de betonade diftongkomponenterna.  Det finns ett stort, sammanhållet område från Flandern, genom Nederländerna, norra Tyskland, Danmark ändå upp till Västerbotten i norr med monoftongering av de urgermanska diftongerna *ai och *au. Flera olika evolutiva monoftongeringar har skett inom detta område. Detta tyder på att monoftongering inte bara sprids adaptivt genom diffusion av monoftongeringsprodukten. Monoftongeringsprocessen i sig själv kan spridas vid språkkontakt. De monoftongerade diftongerna i Danmark och Sverige är en del av ett monoftongeringskontinuum med kontinentalt ursprung.

Det fornöstnordiska demonstrativa pronomenet sā(ʀ)si uppvisar en stor formmässig variation i det vikingatida runmaterialet, något som tidigare forskning har funnit bero på dialektala skillnader i de nordiska fornspråken. Dessa undersökningar har dock till stor del förbisett det välkända dialektologiska problemet med s.k. kronologisk lagring i runmaterialet; runinskrifter som härstammar från olika tidsperioder beblandas i materialet och kan därmed påverka bilden av den geografiska fördelning som resultaten ger. För att nå resultat som inte riskerar att reflektera kronologiska skillnader krävs en samling belägg som är synkrona med varandra. I denna studie undersöker jag den regionala fördelningen av de olika ändelseformerna hos sā(ʀ)si i just ett sådant material, med syftet att försöka precisera resultaten och få en ännu säkrare bild av formernas geografiska spridning. I min analys identifierar jag ett tidsmässigt avgränsat material och fastställer de olika ändelsernas regionala fördelning inom denna period. Resultaten visar att tydliga regionala skillnader i de olika ändelseformernas fördelningar kan identifieras i mitt material. Dessa regionala skillnader stämmer dessutom väl överens med fördelningarna som observerats i den tidigare forskningen. Mina resultat styrker därmed tidigare slutsatser om dialektala skillnader för ordet sā(ʀ)si.

Dialektutjämning är fenomenet där dialekter försvagas och blir mer lika sina respektive standardspråk. Vanligtvis förekommer traditionella dialekter hos äldre individer på landsbygden. I denna uppsats undersöks tre generationer manliga gotlänningars språkliga varieteter, med fokus på den äldsta informantens varietet. Syftet med undersökningen är att se vilka skillnader och likheter som finns mellan de tre individernas varietet: vilka dialektala drag som har förts vidare från generation till generation och vilka gotländska drag som håller på att försvagas. Materialet består av transkriberade intervjuer varifrån dialektala varianter har excerperats, samt informanternas svar på attitydfrågor om den gotländska dialekten. Analysmetoden bygger på tidigare forskning inom sociodialektologi och utförs genom jämförande av informanternas varieteter som diskuteras med informanternas svar på attitydfrågorna i åtanke. Resultatet visar att det finns en stadig skillnad mellan informanternas varieteter som tyder på en dialektutjämning från generation till generation. Slutsatsen är att drag som inte har kategoriskt bruk i den äldsta generationen har större chans att försvinna i nedstigande generationer.

Syftet med denna uppsats är att spegla skillnaderna mellan norsk och svensk dialektkultur genom att undersöka översättningar av dialektala inslag i skönlitteratur. I Norge är dialekterna inte lika utjämnade som i Sverige. Dessutom har de hög status och används både i vardagslivet och i offentliga sammanhang. I studien undersöks huruvida norska översättningar av romaner som innehåller dialektala inslag är mer dialektala än svenska översättningar på grund av dialekternas särskilda ställning i Norge. Undersökningen består för det första av en kvalitativ och en kvantitativ analys av ett urval dialektala repliker, samt deras översättningar till norska och svenska. För det andra analyseras intervjuer med två av översättarna som utförde översättningarna ifråga. Analysen tar även hänsyn till talspråk, som ligger mellan dialekt och standardspråk i ett tänkt kontinuum och som kan användas för att översätta dialekt. Uppsatsen undersöker dessutom ifall översättningar mellan grannspråk är mer dialektala än översättningar från ett främmande språk på grund av deras språkliga och kulturella närhet. Därför excerperas de dialektala replikerna ur en norsk och en svensk översättning från italienska, en svensk översättning från svenska samt en norsk översättning från svenska. Analysen visar att de två översättningarna mellan grannspråk innehåller dialekt, medan de två översättningarna från ett främmande språk inte innehåller någon dialekt. Trots detta visar båda de norska översättningarna en större medvetenhet om dialekternas identitetsbärande roll. Den norska översättningen av den svenska boken innehåller ett stort antal dialektala markörer, än mer än den originella källtexten. Detta tyder på att texten anpassas till den norska dialektkulturen, som värdesätter användning av dialekt i alla sammanhang, och att läsaren förväntas förstå ett stort och varierat antal dialektala markörer.

Den åländska identiteten är på många sätt splittrad eftersom en ålänning, beroende på situation, antingen kan vara finländsk, finlandssvensk, svensk eller ålänning. Som sverigeålänning möts jag inte sällan av okunskap hos svenskar gällande den åländska identiteten och mitt språk. Syftet med denna studie är dels att undersöka sverigeålänningars erfarenheter kring sitt dialektbruk, dels att ta reda på om dialektbruk kan verka som identitetsmarkör. Resultatet baserar sig på en enkätundersökning där 500 sverigeålänningar deltagit, materialet består således av rapporterat bruk. I resultatet har fyra teman lyfts fram vilka är ackommodation, dialektmarkörer, svenskars okunskap och dialekt som identitetsmarkör. Informanternas språkanpassning visar tendenser av konvergens vad gäller fonologiska variabler och medveten kodväxling vad gäller lexikala variabler. Resultatet visar även att sverigeålänningars dialekt, trots anpassning, innehåller en mängd dialektmarkörer. Vad gäller okunskap hos svenskar verkar denna dels vara utbredd, dels vara något som upprör informanterna. Slutligen visar resultatet även att informanternas dialekt i viss mån kan verka som identitetsmarkör, framför allt genom att skapa en känsla av gemenskap.

En español se hace una distinción pronominal entre el tratamiento formal e informal. En singular usted se usa en todo el mundo hispanohablante para el tratamiento formal, mientras que tú, y en partes de América vos, se usan en situaciones informales. En plural el español peninsular tiene dos lexemas diferentes, vosotros y el plural de usted, para el tratamiento informal y formal respectivamente. En América (y partes de España), sin embargo, la forma ustedes se usa en contextos tanto formales como informales. La pregunta que nos hacemos es si el ustedes de las variedades que no tienen vosotros se usa de manera igual en todo tipo de contexto, o si se hace una distinción entre dos ustedes polisémicos, uno de tratamiento formal y otro informal. El análisis indica que se mantiene la distinción de tratamiento formal e informal en estas variedades a través del orden de las palabras. Parece que existe un ustedes de tratamiento formal que se coloca en posición posverbal con más frecuencia que un ustedes polisémico de tratamiento informal. / I spanskan görs en åtskillnad mellan formella och informella tilltalsformer. I singularis används usted i hela den spanskspråkiga världen för formellt tilltal, medan tú, och i delar av Amerika vos, används i informella sammanhang. I pluralis har europeisk spanska två olika lexem, vosotros och pluralformen av usted, det vill säga ustedes, för informellt respektive formellt tilltal. I Amerika (och i vissa delar av Spanien) används dock formen ustedes i såväl formella som informella kontexter. Frågan vi ställer oss i den här uppsatsen är huruvida ustedes, i de varieteter som inte har vosotros, används på samma sätt i alla typer av situationer, eller om det görs en åtskillnad mellan två polysema ustedes, ett för formellt och ett för informellt tilltal. Analysen indikerar att distinktionen mellan formellt och informellt tilltal i pluralis upprätthålls i dessa varieteter genom ordföljden. Det verkar finnas ett formellt ustedes som oftare placeras postverbalt än ett polysemt informellt ustedes.