Studien syftar till att öka kunskapen om lärares digitala relationskompetens samt bidra till utveckling av praktik och teori inom relationell pedagogik i digitala lärmiljöer. I studien analyserades kvalitativa enkätsvar från 123 lärare och lärarstudenter i Sverige och Finland  angående hur de uppfattade att de kunde stödja relationer mellan lärare och elev i distansundervisning. Resultaten analyserades först fram induktivt i en reflexiv tematisk process. Därefter användes de som underlag i ett andra abduktivt analyssteg tillsammans med metoden perspektivskifte. Syftet var att undersöka i vilken utsträckning två relationella teorier som utgår från fysisk lärmiljö kan tillämpas för att förstå relationell lärarpraktik i digitala lärmiljöer. De teoretiska koncept som analyserades var Aspelins (2018) respektive Juul och Jensens (2003) modeller för lärares relationskompetens. Resultaten tematiserades i kategorierna kommunikation, närvaro och bemötande och visade att lärarens  kommunikativa kompetens är primär för relationsbygge i digitala lärmiljöer. Kompetensen omfattar förmågor som att lyhört hantera synlighet och bemötande, bemästra det digitala språket samt  skapa en känsla av närvaro, gemenskap och trygghet. Kommunikativ kompetens påverkar även inkludering och integritet. Mer forskning behövs för att förstå synlig och osynlig närvaro i digitala lärmiljöer ur både lärarens och elevens perspektiv.  Det framgick av resultaten att distanslärare lånar relationella bemötandehandlingar från fysiska lärmiljöer. Digital relationskompetens framträder därför inte som ett eget kompetensområde. Mer kunskap behövs om affordanser för relationsskapande i digitala lärmiljöer. Även undersökningar som visar vad som verkligen begränsar digitala lärmiljöer behövs, för att undvika att praktiken fastnar i allmänna antaganden som hindrar nyskapande och tillvaratagande av digitala lärmiljöers möjligheter. Analysen visade att de två teoretiska modellerna fungerade som övergripande, och delvis normerande stöd, för att förstå distanslärares relationella praktik. En vidareutveckling av teoretiskt stöd anpassat för relationskompetens i digitala lärmiljöer samt en kartläggning av kognitiva och emotionella behov hos olika kategorier av distanselever, kan underlätta för framtida forskning och utveckling av relationell praktik i digitala lärmiljöer.  Studiens övergripande upptäckt var att lärarna beskriver vad, snarare än hur, de gör för att stödja relationer mellan lärare och elev i distansundervisning. Slutsatsen är att det saknas en yrkesvokabulär för att uttrycka de relationella färdigheter som lärare använder i digitala lärmiljöer. Därför rekommenderas att en begreppsapparat utvecklas som sätter ord på lärares digitala relationskompetens. / The purpose of the study was to increase knowledge about teachers' digital relational competence and contribute to the development of practice and theory within relational pedagogy in digital learning environments. In the study, qualitative survey responses from 123 teachers and student teachers in Sweden and Finland were analysed regarding how they perceived that they could support teacher-student relations in distance education. The results were first analysed inductively in a reflexive thematic process. The results were then used in a second abductive analysis together with the perspective shift method. The aim was to investigate to what extent two relational theories based on physical learning environments can be applied to understand relational teacher practice in digital learning environments. The theoretical concepts used in the analysis were Aspelin's (2018) and Juul and Jensen's (2003) models for teachers' relational competence. The results were thematised into three categories: communication, presence and response, and showed that the teacher's communicative competence is primary for relationship building in digital learning environments. The competence includes abilities such as sensitively managing visibility and reception, mastering the digital language and creating a sense of presence, belonging  and security. Communicative competence also affects inclusion and integrity. More research is needed to understand visible and invisible presence in digital learning environments from both the teacher's and the student's perspective. The results showed that distance teachers borrow relational behaviour acts from physical learning environments. Digital relational competence therefore does not appear as a competence area on its own. More knowledge is needed about affordances for relationship building in digital learning environments. Research showing what really limits digital learning environments is also needed, to avoid practice being hampered by assumptions that hinder innovation and opportunities in digital learning environments. The analysis showed that the two theoretical models worked as overall, and partially normative, support for understanding distance teachers' relational practice. A further development of theoretical support adapted to relational competence in digital learning environments, as well as a mapping of cognitive and emotional needs of different categories of distance learners, can facilitate future research and development of relational practice in digital learning environments. Finally, the study's overall finding was that the teachers describe what, rather than how, they act to support teacher-student relations in distance learning. The conclusion is that a professional vocabulary to express teachers’ digital relational know-how seems to be missing. Therefore, it is recommended that such a conceptual vocabulary is developed in order to put words into teachers' digital relational competence.

Bakgrund: Organisatoriska rutiner utgör ett fundament för organisationers arbetssätt. För organisationers överlevnad krävs en adekvat anpassningsförmåga när omvärlden förändras, som exempelvis vid en samhällsomvälvande kris. Individer har en avgörande roll i denna omställning. Tidigare forskning redogör för hur individer påverkar organisatoriska rutiner, men det omvända förhållandet lyser med sin frånvaro. Dessutom saknas forskning på hur organisationer återgår till en vardag utan kris och vad som då sker med organisatoriska rutiner. Dessa förhållanden är betydelsefulla att studera, för att utökaorganisationers förståelse för hur de kan bidra med rätt stöd till individer inom organisationer, under och efter en extern kris.  Syfte: Syftet med denna uppsats är att undersöka organisatoriska rutiners roll för gymnasielärare i svenska gymnasieskolor under och efter en extern kris. Metod: Studien har genomförts med utgångspunkt i en kvalitativ forskningsstrategi baserad på ett konstruktionistiskt perspektiv. Empirin har insamlats med hjälp av nio stycken semistrukturerade intervjuer i en små-N-studie. Intervjupersonerna har valts utifrån ett mål- och kriteriestyrt urval. Dataanalysen har utförts genom tematisk analys.  Slutsats: Organisatoriska rutiner spelar en avgörande roll för gymnasielärare i tider av kris. De är en källa till stabilitet internt och möjliggör för organisationsöverskridande samarbete externt. Därutöver utgör organisatoriska rutiner ett verktyg i arbetet att uppnå ett tillfredsställande resultat i tider av kris, samtidigt som de sparar gymnasieläraremerarbete i jämförelse med om de inte existerat. Organisatoriska rutiner spelar även en betydelsefull roll för hur gymnasielärare uppfattar sin yrkesroll, varpå de utgör en drivkraft för fortbildning. Vid återgång till vardag utan kris förblir organisatoriska rutiner intakta, med undantag för justeringar i sekvenser som visat sig fungera bättre i den kontexten.  Nyckelord: Organisatoriska rutiner, Kris, Covid-19 pandemin, Gymnasielärare, Svenska gymnasieskolor, Distansundervisning / Background: Organizational routines constitute a foundation for the way organizations operate. The survival of organizations requires adequate adaptability when the world around them changes, as in the case of a societal crisis. Individuals play a crucial role in this transition. Previous research addresses how individuals influence organizational routines, however, the reverse relationship is lacking. Furthermore, there is a gap in research regarding how organizations recover from crisis and what effect this has on organizational routines. Such relationships are important to study, in order to expand organizations' understanding of how they can provide the appropriate support to individuals within organizations, during and after an external crisis. Purpose: The purpose of this paper is to investigate the role of organizational routines for upper secondary school teachers in Swedish upper secondary schools during and after an external crisis. Methodology: The study was conducted using a qualitative research strategy based on a constructionist perspective. The empirical data was collected using nine semi-structured interviews in a small-N study. The interviewees were selected on the basis of a purposive and criterion-driven sampling. Data analysis was carried out through thematic analysis. Conclusion: Organizational routines are essential for upper secondary school teachers in times of crisis. They are a source of stability internally and enable cross-organizational cooperation externally. Organizational routines are a tool for achieving satisfactory results in times of crisis, while saving upper secondary school teachers' workload in comparison to not having them. Organizational routines play an important role regarding how uppersecondary school teachers perceive their professional role, thus providing an incentive for further learning. When returning to everyday life without a crisis, organizational routines remain intact, except for adjustments in sequences that function better in the current context. Keywords: Organizational routines, Crisis, Covid-19 pandemic, Upper secondary school teachers, Swedish upper secondary schools, Distance education

The background for this study is the immediate readjustment to distance work for drama- and theatrepedagocial-education due to the Covid-19 pandemic during the spring of 2020. Central for these educations is the focus on interplay, aesthetic processes, leadership and physical embodiment, which heavily relies on interaction together with the group in a common physical space. Because of this, the educations were introduced to several challenges when the classroom was replaced with a digital room.   In this study, I have researched teacher’s perceptions of challenges and opportunities’ in regards to distance education through a phenomenographic approach. The empirical data for this study have been gathered through 8 in-depths interviews with teachers at drama- and theaterpedagocial educations in Sweden.   The result shows that the teachers in this study perceive the conditions to operate full time drama- and theatrepedagocial-education on distance are limited. The reasons for this is that the teachers experience essential moments in the education, especially physical embodiment and leadership training, as limiting. However, the teacher describe that they have learned a lot from distance teaching and that they perceive opportunities with some elements of distant teaching.   Opportunities with distant education that the teachers present are the ability to include participants on a digital platform that for different reasons cannot participate in the classroom. The experience of distance work has created possibilities to invite guest lecturers from around the world through a link. Teachers also perceive possibilities to keep in contact with student groups that are spread out in different geographical locations during longer internship periods.   Difficulties with distance education are teacher perceptions of digital education being tiresome for both teachers and students, since energy and focus disappear in distance work. The teachers in this study describe great difficulties with communication in distance education, that group processes come to a halt and that unity deteriorates. The result shows that the teachers experience that participant’s situation becomes vulnerable and uncertain, and that teachers perceive a great loneliness within participants in the distant situation. The result also shows that learning becomes more traditional and the role as a teacher becomes more controlling and relationships between teacher and student becomes more distant. / Bakgrunden till den här studien är den omedelbara omställningen till distansarbete för drama- och teaterpedagogutbildningarna på grund av Covid -19 våren 2020. Centralt i dessa utbildningar är att fokus ligger på samspel, estetiska processer, ledarskap och fysisk gestaltning, vilka i stor del bygger på att undervisningen sker tillsammans med gruppen i samma rum. Därför ställdes utbildningarna inför en hel del utmaningar när klassrummet byttes ut mot ett digitalt rum.  I den här studien har jag med fenomenografisk ansats undersökt lärares uppfattningar om möjligheter och svårigheter med distansundervisning. Studiens empiriska underlag har hämtats från intervjuer med 8 lärare vid drama- och teaterpedagogutbildningar i Sverige. Studien resulterade i ett utfallsrum med 4 beskrivningskategorier: Drama på distans som:  luckor i fundamentet, trubbiga verktyg, separerade arbetsytor, och ny design. Resultatet visar att lärarna i denna studie uppfattar att förutsättningarna för att bedriva drama- och teaterpedagogutbildningar som heltidsstudier på distans som begränsande. Anledningen till detta är att grundläggande moment i utbildningarna, som gemensamt fysiskt gestaltande och ledarskapsträning, är svåra att genomföra. Däremot beskriver lärarna att de fått med sig en hel del ny kunskap och erfarenhet av distansarbetet och ser möjligheter med att använda sig av vissa moment i utbildningarna på distans.  Möjligheter med distansarbete som lärarna i studien pekar på är att det går att inkludera deltagare, som av olika anledningar inte kan närvara i klassrummet, genom att ha med dem på en digital platta. Erfarenheten av distansarbete har även skapat förutsättningar för att bjuda in gästföreläsare från hela världen via länk. Lärarna uppfattar dessutom att det finns möjligheter att hålla kontakt med studentgrupperna då dessa befinner sig utspridda på olika platser för längre praktikperioder.  Svårigheter med distansarbete enligt studien är att lärarna uppfattar det digitala arbetet som tröttande för såväl lärare som studenter. Kommunikationen försvåras, grupprocesser avstannar och sammanhållning deltagarna emellan försämras. Deltagarnas situation blir utsatt och osäker och att lärarna uppfattade en stor ensamhet hos deltagarna i den distanserade situationen. Resultatet visade även på att vid distansarbete blir lärandet mer traditionellt och förmedlande, lärarrollen mer styrande och relationen mellan lärare och student mer distanserad.

Syftet med denna studie är att undersöka sfi-lärares erfarenheter av distansundervisning under våren 2020. Studiens fokus ligger på att undersöka hur digitala verktyg anpassades till elevernas olikheter, hur kommunikationen med eleverna etablerades och vilka arbetssätt och metoder som kännetecknade sfi-lärares distansundervisning.  Genom att beskriva omställningen till distansundervisning orsakade av pandemier som SARS och Covid-19, redogörs för de utmaningar och möjligheter som lärare ställs inför i den digitala klassrumsmiljön. Därefter lyfts teoretiska aspekter kring kommunikation och lärarrollen i att skapa relationer med eleverna i den digitala lärmiljön. För att förstå fenomenet med distansutbildningen i sin helhet redovisas vidare utgångspunkter som bör tas hänsyn till när en sådan utbildning utformas och designas. Detta är en empirisk studie där metodtriangulering har använts med både kvantitativa och kvalitativa undersökningar. Totalt deltog 126 respondenter i webbenkät och sex respondenter i semistrukturerade intervjuer. Resultatet pekar på att lärarnas förhållningssätt till distansundervisning under pandemin och ojämlikhet i elevers digitala kompetens och elevernas bristfälliga tillgång till digitala teknik i samband med omställningen, var avgörande för hur nya arbetssätt och undervisningsstrategier formades. Sfi-lärarna använde sig av de digitala verktyg och digitala resurser som redan var inarbetade i klassrumsundervisningen. Både synkron och asynkron kommunikation tillämpades i stor utsträckning, där synkron kommunikation värdesattes tack vare dess likhet med det fysiska klassrummets upplägg och asynkron kommunikation ökade tillgänglighet till undervisningsmaterial. Sfi-lärarnas utmaningar bestod av svårigheter att vara tillgängliga för de elever som behövde stöd och att följa upp elevernas lärandeprocesser på distans. / The purpose of this study is to investigate sfi-teachers’ experiences of distance education in the spring of 2020. The study focuses on examining how digital tools were adapted to students’ differences, how communication with students was established and what teaching methods characterized sfi teachers’ distance education. By describing the transition to distance education caused by pandemics such as SARS and Covid-19, the challenges and opportunities that teachers face in the digital classroom environment are described. Thereafter, theoretical aspects of communication and the teacher’s role in creating relationships with students in the digital learning environment are highlighted. In order to understand the phenomenon of distance education in its entirety, further points of departure are presented that should be taken into account when such education is designed. This is an empirical study where method triangulation with both quantitative and qualitative studies. A total of 126 respondents responded to the online survey and six respondents participated in semi-structured interviews. The results indicate that the teachers’ approach to distance education during the pandemic, and the inequality in students’ digital competence and the students’ inadequate access to digital technology in connection with the transition, were decisive for how new teaching methods and teaching strategies were formed. Sfi teachers used the digital tools and digital resources that were already incorporated in the classroom education. Both synchronous and asynchronous communication were applied to a large extent, where synchronous communication was valued thanks to its similarity to the physical classroom layout and asynchronous communication because of the increased accessibility to teaching materials. The sfi teachers’ teaching challenges consisted of difficulties in being available to the students who needed support and in following up the students’ learning processes at a distance.

During the outbreak of the COVID-19 pandemic in March 2020, large parts of Sweden's higher education, together with the rest of the world, needed to drasticallymake a switch to distance learning. This involved the use of new technology and video conferencing tools such as Zoom to reduce the virtual distance and get closer to each other without having to be close physically. Umeå University has also had to undergo this drastic transformation of their activities, with lectures, seminars and examinations which all had to suddenly be kept at a distance to reduce the spread of infection. This study consists of a quantitative survey which just over 600 teachers at Umeå University responded to, where their responses show that overall,they’ve had negative experiences where their workload has increased, job satisfaction has decreased and the interaction between the teachers and theirstudents has suffered. At the same time, they respond very positively about the quality of their digital tools and that they’re easy to use. Judging by the results and the answers of the survey, it can also be seen that even though teachers have been quick to adapt to the new distance-based reality, their way of teaching has notadapted in the same way which prevents full utilization of distance-basedtechnologies. All in all, it can be stated that the majority of those who responded to the survey give a picture that teachers prefer to keep their education in classrooms or lecture halls, to have a better interaction between teachers and students.