Vi har i den här uppsatsen undersökt hur de yngsta barnen i förskolan skapar sig som könade subjekt genom lek i förskolans rum. För att undersöka detta har vi gjort videoobservationer på en förskoleavdelning med barn i åldern 1-3 år. Inspirationen till de teoretiska perspektiven har framförallt kommit från Hillevi Lenz Taguchis arbeten om feministisk poststrukturalism och begreppet intra-aktion. Intra-aktion syftar till förhållandet mellan människor samt mellan människor och materialitet, så kallat icke-människor.Genom att titta på det inspelade materialet har vi valt ut ett antal situationer som transkribe-rats och närlästs. På så sätt har markörer, avbrott, intensifiering och skiften i leken samt mel-lanrummet mellan barn och material kunnat synliggöras. Vi har utifrån detta försökt förstå hur kön materialiseras genom lek och emellan barn och ting.Vårt resultat visar att barnen framförallt skapade sig själva som könade subjekt genom stra-tegier de utarbetade för att höra ihop med icke-människor på avdelningen. Genom de olika strategierna skapade sig barnen till flickor och pojkar. Vi har försökt förstå hur barnen blir till via olika diskurser som i resultatet visar korsar och strider mot varandra. Vi har haft am-bitionen att försöka närma oss detta överskridande synsätt där materialitet och diskursiv för-ståelse av verkligheten sammanflätas.

Den här uppsatsens syfte är att undersöka vad ett feministiskt poststrukturalistiskt subjektsteoretiskt angreppssätt kan ge för kunskap om barns subjekt- och könsskapande i förskolan. Detta teoretiskt/metodologiska perspektiv innebär i den här uppsatsen att kön ses som något som görs inom språk och diskurser i vardagliga lokala pedagogiska processer och att jag, både som pedagog och forskare, deltar som medskapande i dessa. I undersökningen analyseras samtalet mellan mig och fem barn under en aktivitet som jag leder och som handlar om bokstavssymboler och bokstavsljud. Barnen var i åldrarna fem till sex år och samtalet är inspelat med mp3-spelare. Genom diskursanalys och dekonstruktion gör jag olika läsningar av tre sekvenser från ljudinspelningen. Jag skriver fram ett antal verksamma diskurser: Vuxen/barn-diskursen, rolig pojke-diskursen, fina flickan-diskursen, bokstavs-diskursen, utvecklings-diskursen, tävlings- och samarbetsdiskurserna samt den kompensatoriska genus-diskursen. Dessa diskurser som jag identifierar/skapar bildar sammantaget diskursiva kedjor som sätter gränser för vad som är möjligt att göra och bli, som kön och subjekt, i den här situationen. I mina läsningar blir alla vi som deltar, både barnen och jag, aktiva i att skapa könad subjektivitet. Särskilt intressant ur mitt perspektiv som blivande förskollärare är hur jag, i egenskap av pedagog och vuxen, omedvetet och trots mina ambitioner att göra annorlunda, deltar i att skapa stereotypa könssubjekt. Den roliga och tävlingsinriktade pojken och den fina samarbetande flickan positioneras via den makt jag ges i samtalet.

Uppsatsen syfte är att undersöka hiv-positivas berättelser om (framtida) relationer, vilka strategier kring relationer (och framtiden) som finns i dessa berättelser och vilka samhälleliga normer som återfinns i individernas berättelser. Syftet har även varit att sprida information om hiv inom akademien, att låta hiv-positivas berättelser höras och bli aktiva, talande subjekt och att analysera dessa berättelser i en samhällelig kontext. Uppsatsens bakgrund tar upp medicinska, historiska och samhälleliga kontexter och visar på relationen mellan tid, plats, medicinska framgångar och värderingar. Det finns få studier gjorda under 2000-talet som både tar upp ett normkritiskt perspektiv på samhälleliga diskurser och innehåller hiv-positivas berättelser och förhandlingar med bilder av hiv(-positiva). Det saknas dessutom studier om hiv som har ett vi-perspektiv, det vill säga ett forskarperspektiv som inte studerar ’de där’ utan har egna levda erfarenheter med i forskarpositionen. Positionens genomskinlighet och reflexivitet är vidare ett led i en kritisk, feministisk metodologi med stark tradition i genusvetenskaplig forskning. Uppsatsens metod är en fläta mellan enkäter, intervjuer och minnesnotiser som syftar till att skapa en nyanserad bild av (ett urval) hiv-positivas berättelser om sin livssituation och sin syn på (framtida) relationer. Det intersektionella teoretiska begreppen är hämtade från queerteori, crip-teori och postkolonial teori: agens, normativitet, heteronormativitet, performativitet, subversivitet, vithet, strategier för ökad livskvalitet och hälsonormativitet. I uppsatsen träffar jag 32 personer som besvarat en enkät, samt fem personer som lever med hiv i Sverige idag under 2010-talet, nämligen uppsatsförfattaren (mina minnesnotiser), Doris, George, Rhoda och Marianne. Informanterna förhandlar på olika sätt med normer kring kön, sexualitet, etnisk tillhörighet, ålder och friskhet och med strategier för sina relationer. Hiv är en tabusjukdom samtidigt som det en sjukdom som vilken sjukdom som helst. Den är inte självvald, kräver mediciner, innebär kris och den som har sjukdomen vill inte ha den men kan leva med den. Det ser vi i de berättelser som Rhoda, Marianne, Doris och George berättar och som jag menar är hoppfulla. Alla fyra har sociala nätverk av personer runt omkring dem som vet om deras hiv-status och som stöttar dem på olika sätt. Samtidigt drömmer Rhoda, Marianne och Doris om framtiden och ser ljust och med hopp på framtiden medan George redan lever sin framtidsdröm. Hur nöjda informanterna är med sina relationer och med sina liv och hur framgångsrika deras strategier är beror på vilka valmöjligheter de har utifrån sin sociala situation, sina nätverk och sin relation till hiv-diskursen. Detta utgör deras rörelsemöjlighet, förhandlingsposition och mått av underordning. Det blir tydligt att hiv synliggör olika normer, hur de samverkar samt hur den praktik systemen premierar är omöjliga att uppnå eftersom de är ofrånkomliga komedier. Det performativa avslöjas i exempelvis vithet, friskhet och heterosexualitet. Genom att analysera hiv och dess diskurser tillsammans med hiv-positivas egna berättelser ser vi diskrepansen mellan hiv-positivas verklighet och samhällets syn som pekar ut riskgrupper, förövare och offer. Jag ser att alla som inte ingår i riskgruppen antas vara hiv-negativa, för det som ligger utanför kategorierna är normen och normen är frisk, hiv-negativ. Jag ser tyvärr också en rädsla i Georges, Doris’, Rhodas och Mariannes berättelser om (framtida) relationer där en annan hiv-positiv person blir den enda önskade partnern. Positionen som hiv-positiv, oavsett om hiv anses ha stor eller liten påverkan på livet, är på många sätt en avvikande position där underläget blir större i relation till en hiv-negativ person. Det skapar en sårbarhet att förhandla med negativa diskurser, att känna sig beroende av människors lojalitet och tystnad, att kontinuerligt äta mediciner samt att ha specifika sexuella praktiker. Informanterna uppskattar och önskar fler (hiv)positiva frizoner, mötesplatser och relationer där hiv normaliseras, där de blir acceptabla subjekt och där hiv genom att inte behöva uttalas både kan vara en del av en som person, samtidigt som hiv kan vara ”no big deal”.

Denna uppsats avser att utforska förskolebarns köns- och subjektskapande i och i förhållande till lekar med ett actiontema, som Superman, tjyv och polis och transformers. Genom deltagande observation har jag samlat empiri som jag med feministiskt poststrukturellt perspektiv och diskursanalys analyserat. Studien går i motstånd mot en uppfattning om dessa actionlekar som sprungna ur ett maskulint behov. Genom att titta på hur tecknet ”kille” kopplas ihop med andra tecken, visar studien hur actionlekarna istället går att förstå som en arena där ting och företeelser konstrueras som maskulina. Studien visar även att actionlekar kan förstås som subjektspositioner i vilka barnen interpelleras in i, snarare än som naturligt inneboende behov för pojkar. En motstridig läsning av actionlekarna gör gällande att dessa inte enbart går att förstå som våldsamma, utan även som odlande av relationer.

<p>Syftet med denna studie är att belysa feminismens mångfald i förhållande till pornografi och därmed undersöka om feministisk pornografi, är genomförbart att producera. Som bisyfte har jag även resonerat kring om detta fenomen är en positiv utveckling för feminismen. Genom en kvalitativ textanalys och utifrån en queer och radikalfeministisk teoribildning har novellsamlingen Närstrid: Vanessa, vilken utger sig för att innehålla feministisk pornografi, analyserats. Resultatet visar att antologin uppnår kriterierna för vad feministisk pornografi innebär, men dock ter sig de återkommande verbala som fysiska maktuttrycken paradoxala att använda i kampen för jämställdhet.</p>

<p>Syftet med denna studie är att belysa feminismens mångfald i förhållande till pornografi och därmed undersöka om feministisk pornografi, är genomförbart att producera. Som bisyfte har jag även resonerat kring om detta fenomen är en positiv utveckling för feminismen. Genom en kvalitativ textanalys och utifrån en queer och radikalfeministisk teoribildning har novellsamlingen Närstrid: Vanessa, vilken utger sig för att innehålla feministisk pornografi, analyserats. Resultatet visar att antologin uppnår kriterierna för vad feministisk pornografi innebär, men dock ter sig de återkommande verbala som fysiska maktuttrycken paradoxala att använda i kampen för jämställdhet.</p>

Thesis (Ph.D.)-- Royal Institute of Technology, Sweden, 2007. / Includes bibliographical references.

Uppsatsen syfte är att undersöka mötet mellan feministisk religionsfilosofi och frågan om religiös mångfald. Utgångspunkten för uppsatsen är religionsfilosofiska texter av Pamela Sue Anderson och Grace Jantzen och dessa texter får här representera och ligga till grund för en feministisk religionsfilosofi. Som representant för det filosofiska samtalet om religiös mångfald använder jag mig av Mikael Stenmarks översikt över den typologi som präglar det filosofiska samtalet om religiös mångfald. Uppsatsens frågeställning lyder: Vad kan en feministisk religionsfilosofi som tar sin utgångspunkt i Grace Jantzens och Pamela Sue Andersons religionsfilosofiska texter bidra med till det filosofiska samtalet om religiös mångfald? Genom att läsa Andersons och Jantzens litteratur svarar jag för det första på hur en feministisk religionsfilosofi som tar sin utgångspunkt i Andersons och Jantzens texter skulle kunna se ut. För det andra undersöker jag hur en feministisk religionsfilosofi förhåller sig till det filosofiska samtalets typologi (exklusivism, inklusivism och pluralism) vad gäller religiös mångfald. Slutligen svarar jag på vad en feministisk religionsfilosofi kan bidra med till det filosofiska samtalet om religiös mångfald. Ett första bidrag kan innebära en medvetenhet och erfarenhet om mångfalden som finns ibland oss. Ett andra bidrag kan innebära en diskurskritik och en medvetenhet av att religionen inte går att separera från samhälleliga normer och diskurser. Ett tredje bidrag kan handla om fantasi och föreställningsförmåga som strategi. På grund av globalisering, migration och kommunikation som snabbt tar oss över jordklotet uppstår möten mellan människor med olika erfarenheter, traditioner, kulturer och religioner. Detta innebär nya utmaningar som inte bör lösas genom att dela in människor i påstått homogena grupper och försöka lösa konflikter och oenighet mellan dessa grupper. Den feministiska religionsfilosofin med dess utmaningar - att granska maktstrukturer, söka alternativa bilder och våga göra nya tolkningar av religioners funktioner och betydelser i ljuset av feministisk teori - riktar blicken mot mellanmänskliga relationer, oavsett religionstillhörighet.

The subject of this study is gender norms in the preschool and children who oppose those norms. The aim is to investigate how the discourses are linked with the way in which preschool teachers and teaching assistants talk about children’s gender identity. This study is founded in feminist post-structuralist discourse analysis, which was a basis for the interpretation of the results. My research questions are: • How do educators express themselves concerning gender norms? • What do educators need to work with a gender critical agenda? • How do the educators describe their work concerning gender, gender norms and children who oppose those norms? • For educators who have experience with children who do not identify with the gender they was given at birth, how do educators describe their own treatment of said children, and how would they describe the treatment from the other members of the teaching team? The study consists of qualitative interviews with five educators who were asked questions relevant to: norms, gender, gender criticism and how they work with those topics. I found both positive and negative aspects of gender work in preschool. Generally norms are seen as something you have to adapt to. Sometimes there are collisions between the different approaches from younger and older educators gender work, and sometimes this collision takes place between educators and parents. I found that the educators I interviewed generally want to question the heteronorm, only they sometimes dont realise how affected they are by it themselves.

Nick Couldry beskriver hur symbolisk makt i samtida medierade samhällen framförallt koncentreras till olika medieinstitutioner. Att producera sina egna medier, såsom Clemencia Rodriguez beskriver i Fissures in the mediascape, blir ett sätt att göra motstånd mot denna symboliska makt. Jag har i den här studien utfört kvalitativa intervjuer med ett antal producenter av feministiska zine och undersökt hur deras arbete med zinen förhåller sig till Rodriguez teori om medborgarmedier. Analysen har gjorts utifrån följande frågeställningar: Vad har de studerade producenterna av zine för syfte och drivkraft med sitt arbete? Hur kan de förstås som politiska subjekt och deras arbete som politisk agens? Kan dessa zine betraktas som medborgarmedier och platser för symboliskt motstånd? På vilket sätt förhåller sig dessa zine till de maktförhållanden de är inbegripna i? Hur kan zinens avmystifiering av mediet (tryckta medier) förstås som feministisk strategi? Hur kan produktionens fragmenterade struktur förstås mot bakgrund av Rodriguez teori om medborgarmedier? Den politiska kampen handlar lika mycket om en kamp om kulturella koder som krav på rättigheter. Studien visar hur informanternas zine är politiska på två olika plan, dels genom sitt feministiska innehåll och dels genom att de utmanar de kulturella värden som dominerar i samhället, vilka framförallt mainstreammedierna ger uttryck för. De utgör därigenom ett motstånd mot den symboliska makten i samhället. Arbetet med zinen förändrar maktrelationer bland annat genom att det stärker de involverade individerna, såväl producenter som publik. Produktionen av zinen kan betraktas som en, medveten eller omedveten, feministisk strategi eftersom att de avmystifierar mediet (tryckta medier) och samtidigt minskar mainstreammediernas legitimitet genom att, direkt eller indirekt, ifrågasätta dessa. Zinens fragmenterade karaktär är en förutsättning för deras existens, det kan göra det svårt för dem att nå ut till en större publik men innebär samtidigt en stor frihet.