Sammanfattning: Det svenska flygvapnet har lång erfarenhet av simulatorer och de används för pilotutbildning och träning inom många av de flygsystem som flygvapnet opererar. Dock visar statistik på att nyttjandegraden av dessa anläggningar inte är fullständig. Det tillsammans med att det i vissa fall saknas en tydlig och tillräcklig inriktning för verksamheten, väcker frågor kring hur effektivt simulatorerna egentligen används. Syftet med denna uppsats var att undersöka om piloter som tjänstgör på en insatsdivision i det svenska flygvapnet upplever att deras träning i simulatorer tillför något till deras kunnande och utveckling, samt hur deras upplägg och genomförande av träningen i själva verket ser ut. Undersökningen genomfördes som kvalitativa intervjuer med insatspiloter under en träningsperiod i Flygvapnets Luftstridssimuleringscenter (FLSC). Deras svar analyserades sedan med hjälp av operationella indikatorer härledda ur såväl allmänna träningsteorier som mer specifika forskningsresultat kopplade till simulatorers egenskaper i sig. Resultatet visar att piloterna anser att simulatorer är ett värdefullt komplement till deras flygträning och om flygvapnets simulatorer nyttjas på ett ineffektivt sätt, beror det med stor sannolikhet inte på insatspiloternas inställning till simulatorträning eller bristande kunskaper hos dessa kring hur simulatorer bör användas. / Abstract: The Swedish Air Force (SwAF) has a long experience of using simulators for pilot training and they are in use within many of the aircraft-systems the SwAF currently operates. However, statistics show that the simulators are not used to their full extent. In combination with the lack of clear and adequate objectives in some cases, questions concerning the effectiveness of the use of simulators arise. The aim of this essay was to investigate if pilots working at a operational squadron in the Swedish Air Force believe that their training in simulators contributes to their knowledge and progress and also what the planning for and realization of the training itself looks like. The research was conducted as qualitative interviews of operational pilots during a period of training at Swedish Air Force Combat Simulation Centre (FLSC). The answers from the interviews was analyzed using operational indicators deduced from general training theories as well as from more specific results from studies of simulator characteristics. The result shows that the pilots believe that simulators are a valuable supplement to their flight training and if the use of simulators in the Swedish Air Force is ineffective, it most likely is not due to the attitude of the operational pilots concerning simulator training or them having an inadequate knowledge of how simulators should be used.

In the mid 60´s the Swedish Air Force started a disturbance reporting program to improve the flight safety. The reason was the large number of fatal aircraft crashes; of which many was hard to explain due to the lack of relevant data. This reporting program is still running and flight safety is today a natural part of flight operations. High standards in flight safety will improve the operative effect. This type of lessons learned are vital but not enough. Lessons learned from a tactical and operative perspective is needed. In 2013 the Air Force implemented a lessons learned-program to evaluate the yearly Air Force-exercises. The purpose of this study is to describe and compare the two LL-processes from a theoretical perspective to show how they contribute to the common knowledge and complement each other. The result shows that the processes look similar as they both from a theoretical perspective can be called formal with both collecting and connecting parts. On local level the organization are similar with local representatives, namely the Lessons Learned-officer and the Flight Safety-officer who supports local and central commanders. In both cases, the disturbance-program and LL-program, the aim is to manage the observations locally as far as possible. The disparity between the two processes are mainly the HQ-organization, where the flight safety-organization is staffed and have clear instructions and mandates. When it comes to the LL-process the responsibility for the actions is not clear in the HQ. Furthermore, the deviation reports are managed in a IT-system with a database while LL are managed in an Excel-sheet. An obvious disparity is that the disturbance-program runs without an end-date, while the LL-program is more like a sub-project to the Air-Force exercise. A general conclusion is the need for a common nomenclature within the Armed Forces concerning the Lessons Learned-process.

No description available.

Försvarsmaktens ledningsfilosofi uppdragstaktik uttrycks av Försvarsmaktens chefer och doktriner som avgörande för det svenska militärstrategiska konceptet och som synnerligen viktig för förmågan att lösa uppgifter under mycket svåra förhållanden. Uppdragstaktiken är därför enligt Försvarsmakten avgörande för svensk krigföring. Uppdragstaktikens efterlevnad har dock ifrågasatts under senare år, har förändringar i omgivningen haft negativ påverkan på förutsättningarna för uppdragstaktik? Viss forskning pekar på det och den svenska armén har uppmärksammat problemet. Arméchefen har påbörjat ett projekt som adresserar detta inom armén. Flygvapnet utgör en stor del av den avhållande tröskeleffekt som Sverige söker uppnå för att inte hamna i krig. Denna undersökning syftar därför till att söka förekomsten av uppdragstaktik och en eventuell för-ändring i flygvapnet. Undersökningen studerar Försvarsmaktens teoretiska syn på vad uppdragstaktik är, och undersöker kunskap och förståelse om, och utövandet av uppdragstaktik vid en av landets flygflottiljer. Empirin samlas i huvudsak in genom intervjuer med stridspiloter och flygunderhållspersonal. Analysen av empirin stödjer sig på Argyris och Schöns Theory-in-practice, en teori som kan påvisa ett agerandes påver-kan på sin omgivning och vice versa. Resultatet visar små tendenser till omgivningens negativa påverkan på uppdragstaktiken vid flottiljen. Undersökningen kan dock inte dra slutsatsen om denna förändring är under framväxt eller har avstannat. Flottiljen upplever å andra sidan en uppdragstaktisk vardag och visar att det finns kulturella förutsättningar för att leva och lära uppdragstaktik. Detta trots en verksamhet som i många avseenden präglas av direkta styrningar och hög grad av regleringar, och trots att flottiljen inte reflekterat särskilt mycket kring upp-dragstaktik. Befintligheten av uppdragstaktikens förutsättningar (förståelse och tillit, initiativ och ansvar, ett tillåtande och lärande klimat samt en gemensam bas) vid flottiljen härleds därför minst lika mycket till verksamhetens andra behov av dessa förutsättningar, till exempel på grund av flygsäkerhet och krav på hög utbildningsnivå och förmåga.

Sverige blev 1 januari år 1998 första landet i världen att organisatoriskt inordna alla militära helikoptersystem under samma organisationsenhet, helikopterflottiljen. Den sjöoperativa helikopterverksamheten, som tidigare var förlagd under marinen, genomförs idag som ett samarbete över försvarsgrensgränserna mellan flygvapnet och marinen. I den militära kontexten beskrivs förmågan hos olika försvarsgrenar att samarbeta på ett ömsesidigt förstärkande sätt med begreppet gemensamhet (eng: jointness). Med utgångspunkt i teori om gemensamhet syftar undersökningen till att skapa förståelse för hur den sjöoperativa helikopterverksamheten påverkats sedan marinflygets avveckling. Följaktligen kan den tydliggöra och belysa fokusområden för hur den idag existerande gemensamheten kan förbättras. Resultatet av undersökningen visar på en påverkan av gemensamheten i den sjöoperativa helikopterverksamheten inom aspekterna operation, organisation, utbildning och doktrin. Den tidigare gemensamma utbildningen och organisationstillhörigheten bidrog till att det mellan marinflyget och övriga marinen fanns en gemensam marin kultur gynnsam för samarbetet. Att överbrygga den kulturella divergensen idag framstår som en utmaning för att åter nå gemensamhet inom den sjöoperativa helikopterverksamheten.

Chefer i den svenska Försvarsmakten ställs oftare än man kan tro inför situationer där ledning och ledarskap ställs på prov. Situationerna kan innefatta komplicerade eller komplexa problem och utmaningar. Dessa beslut kan i sin tur få allvarliga konsekvenser och kan behöva fattas i en situation där högre chef inte har möjlighet att stödja fullt ut.  Enligt Försvarsmaktens militärstrategiska doktrin leds svenska förband med uppdragstaktik. Filosofin är väl utvecklad och undersökt inom markdomänen men mindre studerad vid ledningen av flygförband. Syftet med den här studien är att skapa förståelse för ledning av flygförband genom att undersöka ledningssituationen vid det taktiska transportflyget, med evakueringen från Kabul som ett fall och tillika avgränsning.  I verksamheten som fallstudien bygger på, finns ett stort mått av kollektivt beslutsfattande och grupptänkande i den dagliga verksamheten. Ledaren och följaren kommer varandra nära och relationen präglas av kännedom om värderingar och förtroende. Verksamhetens natur skapar en situation där författaren anar att ledarskapet bygger på andra faktorer än de som Försvarsmaktens ledningsfilosofi beskriver, personalen är i stor utsträckning självtänkande och kreativa med stor erfarenhet. Situationen ställer stora krav på ledarskapet, men kanske ännu större krav på följarskapet.

Flygning vid Flygvapnets flygdivisioner auktoriseras genom divisionschefernas beslut om flygning, där divisionschefen tar ansvar för både flygsäkerheten och uppgiftens lösande. Divisionschefer inom Helikopterflottiljen tar återkommande sådana beslut i utmanande situationer, där deras erfarenhet är en förutsättning för sådant naturalistiskt beslutsfattande (Naturalistic Decision Making, NDM). Samtidigt går utvecklingen mot att helikopterdivisionschefer har allt mindre flygerfarenhet, vilket riskerar att leda till felaktiga beslut med allvarliga konsekvenser. Med utgångspunkt i tidigare forskning och teori om NDM syftar undersökningen till att skapa förståelse för hur divisionschefer inom Helikopterflottiljen fattar beslut om flygning i sådana utmanande situationer. Genom att skapa en sådan förståelse samt kartlägga divisionschefernas nyttjande av tidigare erfarenheter, utbildning och tillgängliga beslutsstöd syftar uppsatsen i förlängningen också till att bidra till utvecklingen av deras utbildning, träning och beslutsstöd. Undersökningens resultat visar att divisionschefer inom Helikopterflottiljen tillämpar olika former av igenkänningsgrundade beslut (Recognition-Primed Decisions, RPD)i de undersökta situationerna, men där beslutsfattandet sker mer i team än individuellt som i RPD-teorin.Andra erfarna individer har stor betydelse för beslutsfattandet, särskilt för divisionschefer med mindre erfarenhet. Det tillgängliga beslutstödsverktyget för riskhantering nyttjas inte som föreskrivet, och kan utvecklas för att bättre passa det faktiska beslutsfattandet.

Future warfare will require military forces to cope with uncertainties by employing Finkel´s optimal flexibility and adaption if forces are to succeed. While flexibility is already crucial component of the Swedish warfare concept, the extent of implementation is unknown. This study investigates how flexibility is described and applied within the Swedish Armed Forces at an operational level, specifically within the Air Force and Navy. Using systematic text analysis this study shows that the theory is implemented at the operational level and partly in the Air Force and Navy. Specifically, and for both services in the conceptual and doctrinal flexibility stratum deficiencies are explained by using mission command. Regarding the lessons learning stratum, the services partially utilize rapid dissemination to compensate for the lack of mechanisms that encourage learning from mistakes. This research indicates the need for a comprehensive understanding of the theory at all levels to ensure successful implementation.

<p>Försvarsmakten har skapat en doktrinhierarki där det redovisas hur Försvarsmakten konceptuellt skall genomföra insatser. Doktrin för luftoperationer är den del av doktrinen som specifikt riktar sig mot flygstridskrafter. I dagens insatsförsvar är tänkbara insatser väsensskilda från invasionsförsvarets insatser, och för detta har en ny typ av förband skapats, insatsförbandet. Flygstridskrafterna bidrar med bland annat Stridsflygenhet (SE), en insatsdivision utrustad med JAS 39. I denna uppsats avser jag undersöka huruvida doktrinen erbjuder stöd, konceptuellt eller praktiskt, till ledningen för en enhet av det ovan nämnda slaget. Jag har genom litteraturstudie tagit fram på vilket sätt DLuftO anger att flygstridskrafter skall nyttjas. Jag har intervjuat ledningen på SE 01 och SE 02 för att undersöka doktrinens roll i verksamheten. Därefter har jag genomfört en komparativ analys mellan verkligheten och doktrinen. Genom analysen har jag kunnat dra slutsatsen att DLuftO till begränsad del erbjuder stöd för divisionsledning i det moderna insatsförsvaret.</p> / <p>The Swedish armed forces has created a doctrine which, on a conceptual level, regulates how the Armed Forces carry out operations. “Doctrine for air operations” (DLuftO) is Air Force specific and forms apart of the overall doctrine of the Swedish Armed Forces. In the Swedish Air Force the focus has shifted from national defence to international operations. This has created new tasks and demands, which has led to the creation of a new type of unit. This unit will have to be prepared to meet the demands of a combined mission in international operations. One of these units is the SE unit (SE =Fighter Unit), a JAS 39 squadron with air-to-air, air-to-ground and reconnaissance capabilities. In this essay, I intend to investigate whether the doctrine offers support, conceptually or practically, to the commanding officers of a fighter unit of this kind. I have investigated in what way DLuftO dictates how air power is intended to be used. I have interviewed commanding officers on SE 01 and SE 02 to investigate how the doctrine is used. This has then formed the basis for a comparative analysis between reality and the doctrine. I have been able to conclude that DLuftO offers a limited amount of support for commanding officers on a fighter squadron in a combined military operation.</p>

<p>1946 infördes en ny befattning i flygvapnet – Fältflygare. Dessa korttidsanställda piloter utbildades fram till och med 1982, året innan den Nya Befälsordningen infördes i försvarsmakten vilken innefattade alla officerare i en och samma kategori – yrkesofficerare. År 2008 reviderades dock befälsordningen, och sedan dess delas försvarsmaktens officerare in i två kategorier: specialistofficer respektive officer. Blivande stridspiloter rekryteras idag till den senare kategorin och anställs som officerare. Denna uppsats syftar till att belysa de argument som var bidragande till införandet av fältflygare och testa dessas validitet som argument för en applicering av tvåbefälssystemet på flygvapnets piloter idag. Uppsatsen utreder fältflygarsystemets framväxt, utformning, genomförande och avslutande samt jämför förutsättningarna mellan 1946 och 2010 inom områdena säkerhetspolitik, uppgifter samt ekonomi. Dessutom jämförs det svenska flygvapnets personalfördelning med ett antal andra länder. Genom att sätta de funna argumenten i dagens kontext, försöker validiteten av dessa avgöras. Uppsatsen avslutas med en diskussion rörande resultatet samt behovet av framtida forskning inom området. Resultatet i uppsatsen pekar på ett antal huvudsakliga argument för införandet av fältflygarsystemet, vilka samtliga kan härledas till flygvapnets expansiva fas under 30- och 40-talet. Uppsatsen visar att inget av dem är giltigt som ett argument för ett införande av ett tvåbefälssystem för flygvapnets piloter idag. Detta är främst på grund av skillnader mellan 1946 och idag rörande den säkerhetspolitiska situationen samt flygvapnets uppgifter. Det huvudsakliga syftet med fältflygarsystemet, att rekrytera en stor mängd individer till ett flygvapen under uppbyggnad, speglar inte dagens situation. Vidare är försvarsmaktens uppgifter idag betydligt fler än de som fältflygarna utbildades för att lösa: försvar av landet i händelse av krig.</p> / <p>In 1946, the Swedish Air Force (SwAF) introduced a new position open for pilot applicants. These pilots were trained and hired as non-commissioned officers and served in during a limited period of time. Influenced by the British RAF system with short service personnel, this system was in use until 1982. That year, it was decided that the Swedish Armed Forces would consist only of commissioned officers. However, in 2008, the non-commissioned officers were re-introduced into service. Today, the officers of the Armed Forces serve either as non-commissioned officers (“specialistofficerare) or commissioned officers (“officerare”). Aspirants who are applying to figher pilot training within the SwAF go through a three-year-long academic education in order to become commissioned officers. This essay aims to elucidate the key arguments used to introduce the system of non-commissioned fighter pilot officers and to test the validity of these arguments for applying the “new” system of officer ranks/other. The essay investigates the evolution, shaping, implementation and termination of the Fältflygare-system. It also compares 1946 and 2010 on three different aspects: the air force’s economic situation and tasks as well as the security policy-situation of the country. Also, a comparison of how officers are organised is made, between the SwAF and the air force of five other countries. The end of the essay consists of a discussion of the results. The result of the essay shows that none of the previous arguments are valid for implementing a system of non-commissioned fighter pilot officers for the SwAF pilots today. The main reasons for this are major differences in the tasks given to the armed forces and the differences of the security policy-situation. The main purpose of the Fältflygare-system, to recruit and train a large quantity of pilots for an air force that was being developed, does not reflect the situation today. Furthermore, the armed forces and air force today must be ready to solve a wider range of tasks today than before, particularly when it comes to peace keeping and peace enforcement missions. The older system trained for a more specific task - defending the Swedish country’s borders in case of a war between NATO and the Warsaw Pact.</p>