Diss. Univ. Frankfurt am Main, 2008.

Thesis (Ph.D.) - University of St Andrews, March 2010. / Electronic version restricted until 1st March 2015.

Denna uppsats analyserar Henning Bergers författarskap åren 1901-1911, utifrån en nyläsning av verken Där ute, Ridå, Ysaïl, Drömmen om helvetet samt Drömlandstrilogin (Drömlandet, Bendel & Co och Fata Morgana). Utifrån ett dekadens- och modernitetsperspektiv reviderar jag den traderade uppfattningen om författarskapet som ytligt, och visar att Berger gör en betydande skildring av moderniteten, med större komplexitet än man tidigare uppmärksammat. Jag belyser jag konturerna av ett underliggande idékomplex, som särskiljer honom från samtidens svenska författare men ställer honom med förbund till stora, internationella modernitetsskildrare. I och med åren som utvandrare i Chicago, är han i vissa avseenden före sin tid när han debuterar i Sverige. Amerika blir i hans skildringar en representation för en längre gången utveckling än man erfarit i Stockholm vid samma tid; jag tar hjälp av Anna Jörngårdens begrepp tidströskel för att konceptualisera tidsandan, med dess skiljelinje mellan framtid och förflutet.       Jag förhåller mig till den övergripande frågeställningen om vilken attityd till det moderna som kan utläsas i verken, samt vad de uttrycker om moderniseringens innebörd för människan. Den kluvenhet som genomsyrar Bergers verk fungerar som ett sammanhållande tema i min analys. En av uppsatsens huvudfrågor är hur denna kluvenhet skall förstås och förklaras, i ljuset av hans starka skildringar av såväl positiva som negativa sidor av moderniseringen. Bergers verk visar upp moderniteten i all sin glans, men utan att skönmåla. Asfaltsromantik, nuets underverk, tyglandet av naturkrafterna, möjligheterna och berusningen, ställs sida vid sida med dess destruktiva konsekvenser: skördandet av offer, skövlingen av allt gammalt, mänsklig nedbrytning och skärande orättvisor. Jag drar slutsatsen att hans skildring ytterst är bejakande gentemot utvecklingen. Acceptans och determinism framträder som förklarande nyckelbegrepp. Intertextualitet mellan min studie och Marshall Bermans Fauststudie bidrar till att synliggöra den faustiska kärnan hos Berger; utvecklingens destruktivitet betraktas som ett nödvändigt och oundvikligt ont. Jag har därmed kunnat påvisa konturerna av en existentiell analys, som tidigare forskning inte uppmärksammat. Börsmotivet framträder där som ett centralt motiv.      En annan slutsats av min genomgång är att författarskapet förhåller sig avvisande till det svenska sekelslutets pessimistiska tankestrukturer. Det svenska och amerikanska behandlas som antiteser; den svenska mentaliteten framstår som ett nedtyngande arv. I arvet ingår dock även ett romantiskt drömmartemperament, vars status är mer tvetydig. Stilistiskt används t.ex. en naturromantiskt vokabulär på unikt moderna företeelser. Även om framställningssättet framhäver de romantiska aspekterna av det moderna, kategoriserar den yttre handlingen ett romantiskt sinnelag som icke gångbart i den amerikanska moderniteten. Arvet blir ett hinder för den som vill ansluta sig till den nya tiden – tidströskeln kräver en själslig transformation, ett definitivt brott med arv och bakgrund, och med alla egenskaper som tillhör det förflutna.

Thirteen original transcriptions and subsequent analysis of improvised solos performed by Niels-Henning Ørsted Pedersen. The transcriptions are analyzed in three categories: harmonic vocabulary, technical devices, and motivic use. Pervasive harmonic and melodic themes are presented and compared with phrases from improvisers such as Sonny Rollins and Charlie Parker, as well as compositions by J.S. Bach and Johannes Brahms. Observations from the transcriptions regarding performance practice and techniques unique to Pedersen as well as the influence of the physical characteristics of the double bass are discussed. Pedersen's use of motivic development within a single solo is analyzed.

Frågan om hur kontorsbyggnader som är anpassade för att konverteras till bostäder är idag inte utredd för svenska förhållanden. I arbetet så visar vi hur marknadens aktörer ställer sig till konceptet. Vi redovisar vilka ekonomiska och byggtekniska förutsättningar som bör beaktas i en projektering och vilken påverkan dessa har på utformning och ekonomi. Den främsta förutsättningen för att konceptet ska fungera är var byggnaden är placerad. Det bästa läget har visat sig vara i områden där vilken verksamhet som kommer dominera är osäker eller verkar kunna ändras de kommande 10-20 åren. I det läget kan olika ekonomiska strategier användas, antingen som riskminimering vid osäker framtid eller för att på ett effektivare sätt använda marken i ett område där kommersiell verksamhet är lämpligast idag, men bostäder kommer passa bäst inom överskådlig framtid. Ifall konceptet är något som kommer kunna stärka miljöprofilen får idag sägas vara oklart. Idén har väckt störst intresse hos fastighetsägare som ser sig själva som långsiktiga med ett perspektiv som överstiger 10 år.   Byggnadstekniskt så har de största utmaningarna vid konvertering av konventionella kontor identifierats till installationer och geometri. Det är inte möjligt att lösa dessa problem utan att göra avkall på andra faktorer som smalare huskroppar för att kunna placera lägenheter på ett lämpligare sätt eller andra typer av bjälklag som antingen bygger med i höjd eller ger längre produktionstid. Ekonomiskt så är den största utmaningen risken att förlora uthyrningsbar area som kan uppstå för att uppnå godtagbar geometri för bostäder. Konvertering leder till lägre nyttjande av fastigheten. Konceptet kan fungera som en lönsam försäkringspremie förutsatt att krav på exploateringen kan tillgodoses, vilket får anses vara svårt i dagsläget. Dessutom finns ett motstånd i branschen mot att betala för de merkostnader som uppstår. Risken för en fördröjd planprocess bör även ses som en kostsam faktor som minimierar möjligheter av konceptet. / The question about the construction of office buildings which are prepared to be converted into dwellings has not yet been sufficiently explored for Swedish conditions. In this report we will show how the markets participants approach the subject. We will show which conditions are necessary to consider during the construction process and the effects these have on the design and economy. The primary condition has been identified as the location of the building. It has been shown that an area where the future functions are uncertain, or susceptible to change in the coming 10-20 years, is the most suitable.  In such an event different economic strategies may be applied, either as reduction of risks to answer to an uncertain future or to use the property in a more efficient way where a commercial function might be preferred today but residence will be the most suitable in a foreseeable future. As of construction, the biggest problem during conversions from offices to residence has been identified as geometry and installations. It is not possible to solve these without sacrificing different factors and may cause thinner buildings and different type of floor structures that may cause taller buildings or increased construction time. Economical, the toughest challenge is the risk of losing rentable area due to the adaptation of the buildings geometry, although key indicators are showing the efficiency of the property compared in this study indicates that there is no significant difference in that aspect. The concept might work as a profitable insurance provided that demands of development rate are met, which are considered difficult. Investment analysis shows that the building needs high vacancy rates for it to be profitable to convert the building. Apart from that there is also a resistance in the industry to pay for the additional costs that arises.

La dissertazione vuol essere la prima ricostruzione complessiva dell’attività e dell’opera filosofica della scuola hegeliana negli anni dal 1818 al 1831, cioè dalla nomina di Hegel a professore a Berlino fino alla sua morte. Essa si compone di un’Introduzione, dieci capitoli e due appendici. L’introduzione si propone tre obiettivi: 1) spiegare in che senso si possa e si debba parlare di ‘scuola’ a proposito della cerchia dei seguaci di Hegel; 2) mostrare, sulla base delle fonti, che i contemporanei (non solo gli hegeliani, ma anche filosofi e intellettuali di tendenze diverse) erano del tutto consapevoli dell’esistenza di tale scuola; 3) spiegare le ragioni per cui l’opera dei primi hegeliani è stata finora trascurata dalla storiografia filosofica. Il capitolo 1 intende: tracciare la storia della scuola hegeliana dall’ottobre 1818 al novembre 1831; chiarire le cause dell’adesione all’hegelismo e la struttura delle relazioni interpersonali all’interno della scuola; provare che i membri della scuola pensavano a se stessi come ai portavoce di una filosofia impersonale; stilare una bibliografia primaria degli hegeliani; infine, ipotizzare e giustificare la distinzione di quattro obiettivi principali della loro attività filosofica. I capitoli dal 2 al 9 prendono in esame gli scritti attinenti alle singole parti del sistema hegeliano (nessuno dei quali è mai stato oggetto di studi specifici fino ad ora). Si inizia (capitolo 2) con la Propedeutica filosofica di G. A. Gabler (1827); che si rivela essere un tentativo di ‘avviamento’ alla filosofia mescolato a elementi di teoria dello spirito soggettivo e ricalcato sulle prime tre parti della Fenomenologia dello spirito, di cui offre anche un commentario sui generis. Il capitolo 3 è incentrato sulla prima parte del sistema hegeliano. Ampio spazio è riservato ai Lineamenti di filosofia della logica di H. W. F. Hinrichs (1826), primo e malriuscito tentativo di proseguire e ‘completare’ la teoria logica secondo l’impostazione hegeliana. Altri approfondimenti concernono i tentativi più antichi di spiegare il significato della dialettica, della contraddizione e della struttura del concetto secondo Hegel. Il capitolo 4 considera la seconda parte del ‘sistema’, la filosofia della natura, e la prima sezione della terza parte, la filosofia dello spirito soggettivo. In entrambi tali ambiti la scuola fu quasi del tutto silente nel periodo considerato. Nel primo caso l’unica eccezione è data da un breve compendio di Leopold von Henning sulla teoria dei colori di Goethe (1821). Nel secondo caso ci si imbatte in un astruso trattato di psicologia filosofica di J. G. Mussmann, che a un’attenta analisi si rivela come opera eclettica. Pienamente ‘ortodosso’, invece, è risultato il Sistema della morale filosofica di K. L. Michelet (1828), protagonista del capitolo 5. L’indagine ha svelato che tale opera vuol essere un rifacimento più esauriente e comprensibile della Moralità dei Lineamenti. A tal fine Michelet ha attinto a piene mani all’etica aristotelica, che ha riformulato in chiave dialettica e di cui si è servito per interpretare diversi punti centrali della teoria hegeliana della moralità. Dopo la moralità è la volta dell’eticità. A tale riguardo sono stati studiati due scritti di von Henning risalenti ai suoi primi anni di attività al fianco di Hegel, che affrontano l’uno il tema dello svolgimento storico dei princìpi etici, l’altro il problema delle epoche della storia universale. Sempre nel capitolo 6 si fa cenno allo storico Heinrich Leo e al filosofo della storia Christian Kapp, quest’ultimo citato spesso nelle fonti, ma erroneamente, come hegeliano. L’esposizione prosegue con le tre sezioni dello spirito assoluto, che furono i settori in cui la scuola fu più prolifica. Tale circostanza spiega l’ampiezza dei capitoli 7-9, tutti preceduti da una panoramica generale e contenenti una ricca varietà di posizioni. In ambito estetico (capitolo 7) spiccano: gli scritti con cui Hinrichs e C. F. Göschel proposero una lettura ‘fenomenologica’ del Faust di Goethe; una monografia di H. T. Rötscher su Aristofane (1827), nella quale trovano sistematica applicazione la filosofia della storia di Hegel e le sue osservazioni sulla commedia attica; una esposizione e critica della Critica del giudizio di Kant ad opera di Bruno Bauer; i primi studi storico-letterari di K. Rosenkranz; infine alcuni interventi sul romanticismo letterario, che integravano ciò che Hegel diceva nelle lezioni di Estetica. Un quadro molto vario e complesso offre pure la filosofia della religione. Un’analisi dettagliata è dedicata alla Religione nel suo rapporto interno alla scienza di Hinrichs (1822), agli Aforismi su non-sapere e sapere assoluto di Göschel (1829) e ai Pensieri sulla morte e l’immortalità di Ludwig Feuerbach (1830). Altri ritratti, più brevi, hanno per oggetto uno studio giovanile di D. F. Strauß sull’apocatastasi; la critica riservata a Schleiermacher, a nome della scuola, da Rosenkranz; la ‘dogmatica cristiana’ di K. P. Marheineke, portavoce dell’hegelismo nella Facoltà teologica berlinese; infine un saggio sullo «sviluppo della coscienza religiosa» di K. Conradi (1831). Chiude il capitolo l’elenco delle recensioni di filosofia e storia della religione apparse sugli «Jahrbücher» tra 1827 e 1831. Il capitolo 9 è diviso in due parti. La prima cerca di indicare le ragioni della centralità della storia della filosofia per la scuola hegeliana, propone una panoramica dei suoi risultati principali in tale ambito, infine descrive il saggio di Michelet sull’etica di Aristotele del 1827. La seconda parte è dedicata alla dissertazione di H. G. Hotho sulla filosofia di Cartesio (1826). Tali opere sono le prime testimonianze scritte dell’interpretazione ‘hegeliana’ del pensiero aristotelico e cartesiano. Le Conclusioni tirano le fila delle indagini condotte nel corso della trattazione. Vi si rileva come l’esame delle fonti abbia confermato l’ipotesi di partenza che l’attività degli hegeliani sia stata orientata verso quattro obiettivi, spesso compresenti. Vi si mostra, inoltre, che tale attività fu guidata e condizionata da due fattori: le finalità concrete del lavoro svolto dai seguaci di Hegel, e il loro desiderio di concorrere a realizzare il programma ‘ideologico’ che lo stesso Hegel aveva tracciato fin dal suo insediamento a Berlino. Chiudono la dissertazione due appendici e una bibliografia della letteratura primaria. La prima appendice contiene un regesto dei corsi di lezione tenuti (o solo annunciati) dai seguaci di Hegel dalla fine del 1818 alla fine del 1831, a Berlino e in altre università tedesche. La seconda appendice propone un profilo bio-bibliografico di quindici autori, riferito agli inizi della loro carriera universitaria e alle forme del loro rapporto istituzionale e personale con Hegel. Tra i documenti qui riprodotti, di cui diversi sono inediti, si segnalano i pareri di Hegel sull’attività didattica dei suoi Repetenten, le tesi difese dagli hegeliani per conseguire il dottorato o l’abilitazione, infine un saggio di Hinrichs sulla dialettica, del 1824.

Kritiken och verkligheten söker utröna skillnader datorspelskritik och litteraturkritik emellan. Mina tankar rörande de två områdena kretsade till en början kring att litteraturkritiken tilläts röra sig mer fritt mellan olika kulturella sfärer medan datorspelskritiken mer hängav sig åt en yngre målgrupp utan referenser till andra kulturyttringar.   För att undersöka detta har jag gjort en diskuskursanalytisk undersökning efter van Dijks modell. Undersökningen inkluderar tolv analysenheter; tre böcker och tre spel. Varje verk har analyserats två gånger då jag analyserat recensioner från två olika tidningar (DN och SvD) för att komma än djupare i mina analyser kring hur aktuella böcker och spel behandlats. För att få spelen och böckerna något sånär jämförbara har jag ställt upp ett antal kriterier, där ett av de mer centrala är att samtliga verk har varit ett av de mest sålda verken ett givet år (2007-2009). Det är alltså "storsäljare" jag tittar på, i hopp om att de representerar de mest populära verken inom sitt fält.   För att göra denna undersökning och göra dessa jämförelser har jag utgått från Pierre Bourdieus begrepp "sociala fält" för att kunna bedöma när en recension lämnar sitt eget fält och äntrar ett annat. Detta begrepp är flexibelt så till vida att litteratur exempelvis kan anses vara ett fält, medan en nedskalning kan innebära att svensk feministlitteratur är ett annat, "mindre" fält. För att ytterligare närma mig kritikens, recensionens och värderingens värld har jag använt mig av Tomas Forser redogörelser och forskning kring vad dessa begrepp innebär. Jag har plockat ut ett antal, för uppsatsen, intressanta termer ur hans forskning för att konkretisera vissa delar av min teoretiska ram. Mina föreställningar om att litteraturartiklarna skulle inkludera långt fler referenser till andra sociala fält stämde inte helt och hållet, då vissa datorspelsartiklar var fullproppade med desamma. Däremot kom jag fram till att samtliga böcker anses säga något om verkligheten eller samhället, medan datorspelen aldrig antogs göra det.

This thesis reexamines the beginnings of Swedish hardboiled crime literature, in part tracking its lineage to American culture and unpacking Swedish identity. Following the introduction, the second chapter asserts how this genre began as a form of escapism, specifically in Maj Sjöwall and Per Wahlöö’s Roseanna. The third chapter compares predecessor Raymond Chandler’s The Big Sleep with Roseanna, and how Sweden’s greater gender tolerance significantly outshining America’s is reflected in literature. The fourth chapter examines how Henning Mankell’s novels fail to fully accept Sweden’s complicity in neo-Nazism as an active component of Swedish identity. The final chapter reveals Helene Tursten’s Detective Inspector Huss engaging with gender and racial relations in unique ways, while also releasing the suppressive qualities found in the Swedish identity post-war. Therefore, this thesis will better contextualize the onset of the genre, and how its lineage reflects the fruits and the damages alike in the Swedish identity.

This thesis explores the commodity as a motif in the first volume of Lars Norén’s Diary of a Playwright, as well as how this motif relates to reification and alienation, and in addition is reflected in the work formally. The study is oriented both towards the text’s depiction of the commodity and its reflections on its own depiction. These descriptions are read in light of Marxist theory and through comparisons with Walter Benjamin’s Passagenwerk, where the latter work also forms a connection to Martin Heidegger and Simone Weil in their capacity of important influences for Norén. Much like in the Passagenwek, the commodity acts as a secret structure in Diary of a Playwright. It organises the text and its seemingly disparate elements on a deeper level. The study contributes to a new understanding of one the greatest Swedish writers in the 20th and 21st centuries. Although the diary has not been the subject of much research, the predominant understanding of the work is, as with Norén’s other writings, largely characterised by a psychoanalytic perspective.