Denna uppsats undersöker vilka litterära gotiska motiv och begrepp som rockbandet The Cure använder sig av i sin visuella estetik, närmare bestämt i tre av deras musikvideor: "Charlotte Sometimes (1981), "The Lovecats" (1983) och "Lullaby" (1989). Analysen och undersökningen utgår från teorier kring semiotisk bildanalys samt ett intermedialt perspektiv där det tidigare skrivna ordet transformeras till visuella bilder. Andra teoretiska inriktningar som används i denna text är bland annat genusteorier kring receptionen av bilder samt ett psykoanalytiskt perspektiv där främst det undermedvetnas funktion inom den litterära texten granskas. Undersökningen kring och om gotiken utgår ifrån Mattias Fyhr definition av den litterära gotikens kännetecken. Undersökningen visar att The Cure använder sig av typiska gotiska motiv och könsstereotyper i sin visuella estetik men anpassar samt omvandlar gotikens uttryckssätt till att fungera i en postmodern kontext. De ursprungliga gotiska begreppen och skildringarna av kön, psykologi och konst är genomgående synliga i musikvideorerna men manifesterar sig på ett nytt sätt genom The Cures visuella konstnärsskap. / <p>Författaren har bytt efternamn till Wallenheim.</p>

I en narratologisk studie granskas spatialitet i skönlitterär prosatext. I texten undersöks några spatiala nivåer som kan länkas till extradiegetisk berättarinstans och "normal" perception kontra drömmar och visioner hos karaktärer inom diegesen. Till den narratologiska studien kopplas undersökningsmodeller hämtade från det som med en paraplyterm kallas kognitiv poetik och som behandlar både den litterära texten och läsarens perception och kognition i läsprocessen. I studien berörs också den fiktiva berättelsen betraktad som "värld" ur ett litteraturteoretiskt och filosofiskt resonemang kring begreppen "actual world", "possible worlds" och "fictional worlds".  Det övergripande syftet är att förklara hur text och läsarkognition samspelar för att skapa mentala, rumsliga "bilder" hos läsaren, bilder som kan skifta mellan olika läsare och som resulterar i den berättelsens "värld" som läsaren upplever. Som grundtexter i avhandlingsarbetet används Eyvind Johnsons Krilonsvit.

The aim of this study is to explore the theme of art in Anna-Karin Palms novel Målarens döttrar. Art as a theme extends across several different levels of the novel and works of art are discussed, depicted and described. The essay examines the role art plays in the narrative of the novel and as a part of the novel’s language. The theoretical framework includes philosophy of art, debates about art and artistry and intermedial studies that explore the ways in which literary texts transform pictures, including ekphrasis, iconic projection and the concept of the artist’s novel. The result of the study shows that the English painter Thomas Gainsborough’s painting “The Painter’s Daughters Chasing a Butterfly” plays a major role in the novel. The novel’s theme, its narrative and language is heavily influenced by and mirror the themes and features in the painting. The thesis further argues that Anna-Karin Palm not only describes art, but also comments on a changing artworld expanding over a hundred years and makes art play a key role in the two main characters' personal development. In the meeting with different views on art and by interpreting their surroundings as pictures, Anna-Karin Palm illuminates the two main characters' personal development. The novel's many perspectives on art and artistic themes all work together to create an understanding of the characters’ self-realization and personal growth.

Syftet med följande uppsats är att undersöka vilka typer av intertextuella inslag som kan identifieras i låttexter av Kent och hur dessa eventuellt kan användas för att tolka låttexterna i fråga. För att besvara uppsatsens frågeställningar används närläsning och intertextualitet som metod. Materialet som undersöks är de tre låttexterna: ”Romeo återvänder ensam” (2005), ”Sjukhus” (2009) och ”Allt har sin tid” (2014). Samtliga texter är skrivna av Joakim Berg. Såväl de skrivna texterna som de uppförda verken undersöks. Vid analys av de tre låttexterna identifieras intertexter som tillhör genrerna: religiösa skrifter, skönlitterära verk i form av dikter, barnböcker, konstsagor och dramer, men också andra låttexter. Dessa intertexter kan till viss del vara brukbara vid tolkning av de valda låttexterna.

No description available.

I denna uppsats har arrangörens roll och hur förhållandet mellan arrangemang och original ser ut diskuterats. Syftet har varit att ge förslag på hur man kan genomföra arrangemang av verk som generellt skulle kallas ”oarrangerbara”. Utgångspunkten har varit att studera möjligheterna vid arrangering av sång till instrument, närmare bestämt första satsen ur Claude Debussys sångcykel Ariettes Oubliées, där texten försvinner. Genom att dra en parallell till litterära översättningsmetoder har bl.a. begreppet ”transcreation” diskuterats, och sedan kopplats in i diskussionen om musikaliska arrangemang. Arrangemang av Franz Liszt har även studerats för att ge bredare inblick i hur tidigare arrangemang skapats. En alternativ metod användes, som innebar att röst och saxofon definierades som två olika språk, för att kunna dra en liknelse till ”transkreativ översättning”. Sångstämman modifierades till en saxofonstämma, och melodik i sångstämman reducerades för att ta bort det ”lager” som skapats när melodi var knuten till text. Från denna modifiering kunde nya musikaliska motiv bildas och utvecklas. Detta förlängde styckets form och längd som helhet, men bidrog också till att förstärka de musikaliska riktningar som fanns i originalet. Även pianostämman anpassades för att stärka sitt samband med saxofon istället för röst, vilket ledde till bl.a. dynamiska och melodiska modifikationer. Resultatet blev ett arrangemang som utöver sin direkta koppling till ett original samtidigt kunde sägas vara oberoende från detta ursprung.

No description available.

The aim of this study is to use an intermedial theory to analyse and contextualize embodiment and violence in the Chinese author Mo Yan’s Life and Death Are Wearing Me Out. I use Jørgen Bruhn’s mediality model, introduced in The Intermediality of Narrative Literature: Medialities Matter (2016), to analyse medial phenomena such as intra- and intermediality in the novel. Bruhn’s model mainly covers relations between several media and within a single medium. The focus of this study lies on the blending of different media within the novel. My hypothesis is that the depiction of embodied violence in the novel is a literary strategy, based on cognitive functions and Chinese oral traditions to communicate historical events, as well as through an intermedial depiction of those events, a way to avoid censorship. Of particular importance to this study are medial phenomena connected to visualization of memories, and intermediality as discipline a voice between media texts, to establish how a literary text through narrative techniques can create an illusion of cinematic blending. I see this as an illustration of the historical hierarchical struggle between art forms. This is a broader perspective on literary depiction in Mo Yan’s novel than generally can be found in interpretations originating in a Western discourse. The result of my study shows that medial phenomena such as inter- and intramediality are woven into a narrative theme of remembrance of historical political events. Such memories are communicated through depictions of embodied violence, as well as the impact of trauma on anonymous bodies reminiscent of cinematic techniques, heightened by the metafictive voice of Mo Yan within the novel. It is a perspective that is also accentuated through auditory and visual elements that recall the ability of audio-visual media techniques to create identification with exposed bodies through close-up depictions of body and violence. Hence, Mo Yan has constructed a grid of medial phenomena in the novel through which he is able to convey historical processes without risking censorship.

Uppsatsens syfte är att undersöka hur drömmen gestaltas i romanen Alice i Underlandet och Tim Burtons filmadaption från 2010. Tillvägagångssättet för att uppnå syftet är en intermedial analys kombinerat med teorier om drömmar i film samt Freuds teorier om drömmar i litteratur. Uppsatsens frågeställning är hur gränsen mellan dröm och verklighet är gestaltad, som besvaras genom en jämförelse mellan romanen och filmadaptionen. Gestaltningen av drömmen syns tydligast i kontrast till Alice vakna verklighet eftersom det då går att se vad som skiljer drömmen från verkligheten. Genom en enskild analys av romanen och filmen, samt en jämförande analys av båda medierna har uppsatsens slutsats fastställts. Slutsatsen är att filmens gestaltning av gränsen mellan dröm och verklighet består av en markerande passage mellan dröm och verklighet, medan romanen gestaltar gränsen mellan dröm och verklighet som en flytande övergång.  Romanen gestaltar övergången till drömvärlden främst genom text där Alice funderande blir en övergång till drömmandet. Filmen möjliggör även tolkningen att Underlandet finns på riktigt och därmed inte är en dröm.

Den grafiska romanen Alena analyseras i denna uppsats med fokus på tematiken  psykiskt försvar. En intermedial metod används för att studera hur bild och text kommunicerar denna tematik. Uppsatsens frågeställning är -     Hur gestaltas psykets försvar i text respektive bild i Kim W. Anderssons Alena? Uppsatsen baseras på jagpsykologisk teori för förklarandet av psykisk försvarsmekanik. Den psykologiska teorin kopplas till den intermediala analysen av basmediernas samverkan och klargör hur de kommunicerar psykiskt försvar. Resultatet av uppsatsen visar att det är genom kommunikationen mellan bilden och texten som den psykologiska aspekten utläses. I vissa fall tyds tematiken genom expanderande förhållande mellan basmedierna, där de vidare förklarar varandras uttryck och skapar en större möjlighet till psykologiska tolkningar. I andra fall är det ett kontrapunktiskt förhållande mellan medierna som möjliggör utläsning av exempelvis ontologiska skikt. De ontologiska skikten visar på alternativa ”sanningar” och upplevelser, som inte uttrycks konkret i diegesen. Resultaten tydliggör det opålitliga berättarperspektivet som verket präglas av. Läsaren möts flera gånger av olika utsagor och motsägande skuldbeläggning.  Genom tydliggörande av verkets psykologiska prägel skapas en förståelse för berättelsens ifrågasättande av sig själv.