Studien handlar om vad pedagoger anser är syftet med samling i förskolan men även vadsamling har för betydelse för barns lärande. Studien tar också upp hur pedagoger utformar ochplanerar en samling och varför de anser samling är en betydelsefull aktivitet i förskolan. Syfteti studien är att undersöka pedagogers uppfattningar om samling som pedagogisk aktivitet ochdess betydelse för barns lärande i förskolan. I vår studie har vi använt oss av en kvalitativ metod,då vi använde intervju som redskap. Vi intervjuade sex styck utbildade förskollärare och istudien benämns förskollärare som pedagoger.Resultatet vi fick fram var att pedagogerna beskrev att samling var en mötesplats där barn ochpedagoger skapar gemenskap. Pedagogerna nämner även att samling skapar möjlighet fördiskussion och socialt samspel som är betydelsefullt för barns lärande. Resultatet visaräven att pedagogerna har en gemensam syn att samling är en betydelsefull aktivitet som bidrartill gemenskap i barngruppen, men även som en viktig del i förskolans vardag. Det visas ocksåvia resultatet att betydelsen för barns lärande i en pedagogisk aktivitet är relevant dåpedagogerna påvisar att barn kan utveckla sitt lärande mer i mindre grupper än i större grupperi samling. De poängterar också vikten av samling i helgrupp som tillför att både barn ochpedagoger ser varandra och barnen får ta del av viktig information om dagen. Inga avpedagogerna hade diskuterat barns lärande i samling i arbetslagen, men enskilt ansågpedagogerna att lärande sker när samling utformas spontant och där innehållet utgår från barnsintresse. Några respondenter nämnde också att konkret material och planerade samlingarstimulerar barns lärande. Till sist visar även resultatet att pedagogerna planerar samlingarutefter barns intresse, idéer, funderingar och att en samling kan ske när, var och hur som helstunder dagen på förskolan.

Syftet med vårt examensarbete är att bidra med kunskap om vad adekvat digital kompetens innebär utifrån förskollärares användning av digitala verktyg samt hur de beskriver sin digitala kompetens. Den teoretiska utgångspunkten i studien är design för lärande med centrala begrepp som meningserbjudande, multimodalt lärande samt iscensättning av lärande. Frågeställningarna som har besvarats i studien är: Hur använder förskollärare digitala verktyg i sin undervisning och vilka digitala kompetenser har de? För att kunna besvara frågeställningarna har vi använt oss av en enkät med fasta svarsalternativ samt kompletterande öppna frågor som har delats på olika forum för förskollärare på internet. Enkäten har besvarats av 100 förskollärare från stora delar av Sverige.Resultatet av enkäten visar att de flesta förskollärare använder digitala verktyg minst en gång i veckan i sin undervisning och mer än hälften av förskollärarna önskar att använda digitala verktyg oftare. Digitala verktyg används främst som ett pedagogiskt verktyg och till att utforma lärmiljöer samt dokumentation av verksamheten. Resultatet visar att de flesta förskollärarna anser att det har god eller mycket god digital kompetens och anser att de har tillräcklig kompetens för att klara sitt uppdrag. Ungefär hälften av förskollärarna vill utbilda sig mer inom digitala verktyg. Endast en liten del av förskollärarna har en negativ inställning till digitala verktygs roll i förskolan. Resultatet visar att utvecklingen av digitalisering i förskolan går framåt men resultatet visar att förskollärare efterfrågar mer utbildning och ett kollegialt lärande inom digitala verktyg.

New spaces open up when you lose someone. A disappearance is the beginning of an emergence. This project is about mourning the loss of my nai nai (paternal grandmother in Mandarin) and the spaces that have opened up during the process. Through personal experience and by mapping my psychogeography of the place where I grew up with nai nai, Visättra, this project deals with the meaning of places, memories and objects. I have worked with the translation between immaterial and material things while reflecting on contemporary questions such as: attachment to places and objects, highlighting placeness that is entangled with culture, identity and politics, and situating a subjective experience in a larger narrative. What happens to the places that are attached to the memories of a person after their death? What kind of new places are born out of grief and loss? How are they manifested through different scales—from the personal to the universal and the psychological to the geographical? I have explored my questions intuitively along with theoretical frameworks followed by a process of tracing, collecting, translating and recreating carriers of memories, revealing scenes of a dichotomy between brokenness and wholeness—from then to now and from there to here.

On May 7, 1581, Elisabet Vasa, Princess of Sweden, married Duke Kristoffer of Mecklenburg. The Princess was equipped with a large dowry and, by Swedish standards, an extensive collection of objects, including jewellery. The essay's thesis is that the official jewellery that Elisabet brought with her to her new court were identity-creating symbols of a performative nature that would consciously strengthen the legitimacy of the new Vasa dynasty on the international stage. The essay is based on a comparative analysis of inventories from 1581, 1593 and 1597. The essay examines and discusses the donors' and recipient's agency, or "touch", and intentions with the jewellery. The essay's result shows that parts of the thesis - that the official jewellery that Elisabet brought with her among the gifts in 1581 were identity-creating symbols of a performative nature - appear to be highly probable based on the few but significant art acts that have been possible to trace in sources and archives. According to the material of the existing study, however, the jewellery did not fulfil its intended function of strengthening the Vasa dynasty and its legitimacy on the international stage as Elisabet herself had different intentions and apparently actively worked to assimilate to her new environment as Duchess of Mecklenburg.

The aim of this thesis is to make a contribution to the field of design oriented theory, regarding young children and their way to digital competence. My research question is: How can a preschool with a certain pedagogical ICT-design give the children affordances for media play and for developing a digital competence? The European Parliament points out digital literacy as one of the Key Competences for life long learning. A digital competence is built on basic ICT (Information and Communication technology) skills. Skills you can develop any time during life, weather you are young or old. Recent Swedish research on young children and digital competence points out the preschool teacher’s insecurity regarding the use of ICT in the preschool´s daily activities (Ljung- Djärf, Klerfelt).   There are an amount of new social and cultural gaps in our modern society regarding illiteracies and learning. Fear for the digital gap, or divide, is confirmed by researchers such as Buckingham and Kress. Briefly, if one doesn’t possess digital literacy, the risk of society divides is impending. This could be built on factors such as gender, ethnicity, class, generational and geographical divides, but also about dichotomies in the capacity of learning in a digitalized milieu.   Today’s children are the first generation to grow up in a society characterized by digital media. They are born into it. They are the Digital Natives and they take the new technology for granted. The rest of us are Digital Immigrants and we try to adapt to the new society. Prensky highlights the possibilities of changes in young persons’ brains, or at least in their thinking, as a result of their nursery in the digital world. Where does that leave the teachers of the pre-digital age? The true risk of a digital divide can perhaps be found in the daily melting pot between “the natives” and “the immigrants”.  The act of arranging meaningful communicative meetings could be one education’s most important responsibilities.   From the view of a design orientated perspective, built on a socio-cultural theoretical framework, key words like design, setting and affordance become important in my study. Didactic design is a theoretical perspective which elaborates understanding of learning from semiotic activities. Learning is to be seen as meaning making in social contexts. These contexts are in pedagogical milieus called institutional settings. The teacher and /or the child can be designers of and actors in the setting.   Through the design and settings, the children at the preschool in my study, achieved consistent possibilities for media play and for developing digital competence. They got the opportunity to develop different kinds of literacy. One of the important findings of my study was that the preschool teachers developed digital competence and confidence much in the same way as the children did. Collaborative learning processes, elaboration, curiosity and playfulness stood up as affordances for learning. There have to be milieus designed for flexibility and elaborations and there have to be preschool teachers deliberately setting these kind of designs.   The study confirms previous research at one hand in the area young children and digital competence and on the other hand in research connected to design oriented theories. This study has merged the two fields together.   Further research is to be seen in a wide spread field. An interesting continuation is to study the preschool teachers education. Questions of learning and intertextuality are other important issues.   Key words: Didactic design, digital competence, digital divides, literacy, media play, affordances, settings, tools, preschool, ICT, multimodality, social semiotics, meaningmaking. / Syftet med min uppsats är att bidra till förståelse för hur valet av design och iscensättning i förskolepedagogiska miljöer erbjuder medielek och möjliggör utvecklandet av en digital kompetens. Jag har utgått från frågan: Hur kan en specialdesignad förskolemiljö bidra till utvecklingen av barns medielek och digitala kompetens? En digital kompetens bygger på grundläggande IKT-färdigheter[1]. Det innebär bland annat att man kan hämta fram, bedöma, lagra, producera och kommunicera med och genom digitala medier. Tidigare forskning visar på förskollärares oro för den digitala tekniken. Förutom den rent konkreta osäkerheten vid användningen av de digitala verktygen ges också uttryck för en osäkerhet för hur man balanserar förskoleverksamheten med ny teknologin. Detta kan belysa vad som inom medieforskning beskrivs som digital divides, något som i sin tur kan förstärka klyftor i samhället. Frågan om bruk av IKT i förskolan diskuteras ofta ur ett framåtsyftande nyttoperspektiv. Man talar om inlärningsaspekten, arbetslivsaspekten och demokratiaspekten. Barnen på förskolan i min studie har genom den didaktiska designen möjligheter att få del av dessa tre aspekter.  Men man har dessutom skapat en miljö som erbjuder barnen – och de vuxna – möjligheter för medielek och därigenom utvecklandet av en digital kompetens. I studien blir det tydligt hur vuxna och barn svarar upp mot de förutsättningar som designats och erbjuds. Lärprocesserna sker i en institutionell inramning, där läraren (och barnen) är aktörer och iscensättare. Pedagogen, likväl som barnet, kan aktivt välja vilka teckensystem och vilken gestaltningsform som ska användas.   I den undersökta verksamheten finns även en underliggande kulturell affordance, meningserbjudande, en idé om att IKT är bra för barn, att vuxna kan både leka och lära samtidigt, samt att det är tillåtet att experimentera, för att finna något som man varken vet frågan eller svaret på. Det här skulle ur ett socialsemiotiskt perspektiv, vara tecken på lärande, eftersom en lärandeprocess utmärks av en ökad förmåga att använda skilda teckensystem, eller domäner. Barnen utvecklar sin litteracitet och sin medielitteracitet. De utökar också sin kognitiva, kommunikativa och kulturella och estetiska kompetens. Vi skulle här kunna tala om en multilitteracitet, eftersom de meningsskapande processer som barnen befinner sig i under arbetet med de digitala verktygen, inte bara inbegriper lingvistiska utan också visuella, auditiva och spatiala processer. Min studie visar att design och iscensättning på den undersökta förskolan är betydelsefulla för erbjudandet av medielek och utvecklandet av barnens och de vuxnas digitala kompetens. De vuxna är trygga i sina roller och där fanns en naturlig balansgång mellan de mer traditionella och de digitala verktygen. En avslutande reflektion är att det inte längre är frågan om att diskutera om IKT och medier ska användas i förskolan, det är mer frågan om hur. Det är inte heller längre tid att diskutera om barn och vuxna ska utveckla en digital kompetens i förskolan, snarare hur det ska ske. En fortsatt forskning på området kan handla om en fördjupning i sådant som berör lärande, kommunikativ kompetens, intertextualitet eller textrörlighet. Andra viktiga frågor kan röra sig om hur lärarutbildningen lever upp till kraven på en digital kompetens.