Kunskapen gällande hur det upplevs att vara ung vuxen och samtidigt ha en reumatisk sjukdom är begränsad. Syftet med denna kvalitativa studie var att utifrån individens eget perspektiv försöka fånga in och beskriva olika psykologiska aspekter av att vara ung vuxen och samtidigt ha reumatism, i en svensk kontext. Studien utfördes på sju reumatiker i åldern 18-40 och datainsamligen bestod av semistrukturerade intervjuer. Analysen följde ett induktivt tematiskt mönster. I studien identifierades bland annat initiala svårigheter att acceptera sin sjukdom, oförståelse och okunskap från omgivningen, upplevelser av att bli misstrodd, ifrågasatt och inte tagen på allvar, depressiva känslor, sömnlöshet, panikångest, självmordstankar, skuldkänslor, ovilja att ta plats med sin sjukdom, energibrist som begränsar livet, oro inför framtiden, ökad förmåga att uppskatta små saker och en bättre förståelse för andra som är sjuka. Detta resultat indikerar att en reumatisk sjukdom inte bara kan få fysiska utan också ett flertal psykologiska konsekvenser.

Studiens syfte var att undersöka erfarenheter hos psykoterapeuter inom psykiatrin av att bedriva KBT med patienter som samtidigt lever med kronisk och/eller allvarlig somatisk sjukdom. Detta utifrån frågeställningar om hur KBT-terapeuter beskriver hur samtidig allvarlig och/eller kronisk somatisk sjukdom påverkar det terapeutiska arbetet och hur terapeuterna förhåller sig till denna påverkan i relation till att genomföra terapin? Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex psykoterapeuter som alla hade KBT-inriktning och arbetade inom psykiatrin. En tematisk analys gjordes sedan av intervjuerna och där framkom huvudteman som följsamhet, helhetssyn och organisatorisk påverkan. Följsamhet till patienternas behov av anpassning gällde allt från längden på sessionerna till möjligheten att pausa terapin under vissa perioder. Att ha en helhetssyn kunde innebära att psykoterapeuten klev utanför sitt expertområde för att samarbeta med den somatiska vården kring en patient, eller att patienten kunde ta rollen som expert kring den somatiska sjukdomen. Det kom även fram att yttre förutsättningar som den organisatoriska tillhörigheten påverkade hur terapeuten kan förhålla sig till patienter med samtidig psykisk och somatisk ohälsa. De informanter som tidigare arbetat inom somatisk vård beskrev att de använde denna erfarenhet som stöd medan de informanter som inte hade samma erfarenhet beskrev att detta var något de kunde sakna i dessa ärenden. Då många människor lever med allvarlig och/eller kronisk somatisk sjukdom samtidigt som de har behov av psykoterapi, är detta en aspekt av vården som är viktig att ha vetskap om. Vi kan konstatera att det finns en kunskapslucka att fylla om hur man i psykoterapi kan hantera och arbeta med samtidig psykiatrisk och somatisk problematik som vi är övertygade om skulle komma psykoterapeuter generellt till nytta, inte enbart de som arbetar inom psykiatrisk vård.

Bakgrund: Den vanligaste orsaken till att drabbas av kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) är rökning. De skadliga ämnena skadar slemhinnan och orsakar en luftvägsinfektion. Cirka 8-10% av Sveriges befolkning över 50 år lider av KOL. Människor som drabbas av KOL upplever en stor livsomställning. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att belysa hur det är att leva med KOL och hur drabbade personer hanterar sjukdomen. Metod: 12 vetenskapiga kvalitativa artiklar från 2000-talet granskades och inkluderades i denna litteraturstudie. Resultat: Patienterna med KOL hade en beskyllande attityd mot sig själva att de drabbats av sjukdomen. Många patienter hade dåligt självförtroende och andfåddheten gjorde att de kände sig otillräcklig inom familjen och som människa. Livet gick till stor del ut på att symtomlindra och det var viktigt att anpassa sig och planera för att klara vardagen. Diskussion: Smärtan och andfåddheten påverkade patienternas fysiska liv negativt. Det var därför viktigt att patienterna lärde sig hur de skulle hantera sin KOL på bästa sätt. Slutsats: KOL påverkar patienterna negativt och gör att de känner sig frihetsberövade. Ett self-management program var värdefullt i hanteringen av KOL och det är viktigt att sjuksköterskan har kunskaper om patienternas upplevelser av KOL för att kunna ge en så bra omvårdnad som möjligt.

Bakgrund: I litteraturen finns smärta, livskvalitet och arbetsåtergång beskrivet och utvärderat i nära anslutning till avslutad multimodal rehabilitering (MMR). Det saknas dock långtidsuppföljningar på mer än två år på patienter som genomgått MMR.Metod: Data om smärta (numerisk skala), livskvalitet (EuroQol 5 Dimensions (EQ5D)), aktivitetsbegränsning p.g.a. smärta (Multidimensional Pain Inventory (MPI)) och arbetsåtergång samlades in från frågeformulär. Datan jämfördes med insamlad data före MMR och efter MMR fyra år tillbaka i tiden för att undersöka om det förelåg skillnader. Datan analyserades med Wilcoxons tecken-rangtest och Chi2.Resultat: Undersökningsgruppen bestod av 31 personer. Resultatet visade statistiskt signifikanta skillnader i smärta och livskvalitet efter genomgången multimodal rehabilitering och även fyra år senare p<0,033. Det förelåg ingen signifikant skillnad i Delskala 3 MPI som mäter kontroll. I de övriga delskalorna som mäter minskad smärta, minskning av hur smärtan inverkar och minskning av känslomässig obalans visade statistisk signifikans direkt efter och fyra år efter avslutad MMR p<0,001.Konklusion: Resultatet i studien visade att det förelåg statistiskt signifikanta skillnader i minskad smärta och ökad livskvalitet hos en grupp deltagare med långvarig ryggsmärta direkt efter avslutad MMR2 och även fyra år senare. Trots att deltagarna upplever minskad smärta och ökad livskvalitet upplever de inte att de har kontroll över sitt liv, problem, värk och stressade situationer.

BAKGRUND:Kronisk hjärtsvikt orsakar funktionsnedsättning och nedsatt livskvalitet. Sjuksköterskeledda multidisciplinära hjärtsviktsmottagningar [HSM] i primärvården rekommenderas i nationella riktlinjer för ett mer effektivt omhändertagande av kroniskt hjärtsviktssjuka individer, men få regioner och landsting erbjuder detta i dagsläget. Syfte: Att undersöka hur sjuksköterskor upplever att arbetet på etablerade hjärtsviktsmottagningar i primärvården fungerar, samt vilken betydelse de anser att verksamheten har för hjärtsviktspatienters hälsorelaterade livssituation. METOD: Studien var av kvalitativ deskriptiv ansats. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och transkriberades ordagrant. Därefter bearbetades data genom manifest innehållsanalys. RESULTAT: Totalt identifierades 74 koder och 8 huvudkategorier: Struktur och upplägg för HSM, Patienternas hälsorelaterade situation, Sjuksköterskans praktiska arbete, Hälsofrämjande stöd, HSM betydelse för patienterna, Hinder för sjuksköterskan i arbetet med HSM, Stöd och riktlinjer för arbetet med HSM samt Utvärdering och feedback. Slutsats: Det multidisciplinära samarbetet vid HSM tycks främst ske mellan sjuksköterska och läkare, medan det föreligger en avsaknad av kontinuerligt samarbete med fysioterapeut, dietist och psykolog/ kurator. Sjuksköterskornas viktigaste uppgift tycks vara att utbilda och informera patienterna om deras sjukdomstillstånd och behandling, i syfte att främja patienternas följsamhet och livskvalitet. Vidare tycks sjuksköterskorna på HSM ha stor möjlighet att förhindra sjukdomsförsämring och därmed reducera slutenvårdsbehov och lidande för individer som lider av kronisk hjärtsvikt. / BACKGROUND: Chronic heart failure causes disability and decreased quality of life. To improve the care of these patients Swedish national guidelines recommend nurse-led multidisciplinary heart failure clinics [HFC] in primary health care. In spite of this, few Swedish counties are currently providing this service.   AIM: To investigate how nurses experience the function of established HFC in primary health care and their impact on the lives of patients with heart failure, health related-wise.   METHOD: The study had a qualitative descriptive onset. Semi-structured interviews were executed and transcribed verbatim. The data was then analyzed through manifest content analysis. RESULT: A total of 74 codes and 8 main categories were identified: The structure and setup of  HFC, The patients’ health related situation, The nurses’ practical work, Health promotion support, The significance of HFC to patients, Obstacles in the nurses’ work with HFC, Support and guidelines in working with HFC and Evaluation and feedback.   CONCLUSION: The participating nurses described the nurse-doctor contact as the main interaction, while several described the collaboration with physiotherapists, dieticians and psychologist as lacking. The nurses’ main priority was described as the information and education of the patients regarding their health problem and its treatment in order to promote adherence and quality of life. Furthermore, the nurses’ felt that they had the capability to prevent deterioration and thus decrease the need for inpatient care in individuals suffering from chronic heart failure.

Tio procent av Sveriges befolkning lever med långvarig smärta och 60 procent av dessa är sjukskrivna på grund av kronisk smärta (1177 Vårdguiden 2013). Patienter med kronisk smärta upplever ofta en okunskap i sin omgivning kring hur det är att leva med smärta. Dessa patienter vårdas på alla avdelningar och det är då av stor vikt att sjuksköterskan har kunskap och förståelse för att bemöta patienterna på bästa sätt. Hur kan man öka kunskapen och förståelsen för denna patientgrupp? Syftet med studien var att beskriva hur det är att leva med kronisk smärta. Litteraturstudien resulterade i tio kvalitativa artiklar som analyserats och bildat tre huvudteman och sju subteman. Huvudtemana är ensamhet, hjälplöshet och försoning. Resultatet visar att smärtan påverkar familjelivet, sociala relationer och arbetsförmågan. Många upplevde ensamhet och utanförskap från samhället. Att inte ha kontroll på sin situation ledde till känslan av hjälplöshet. För att klara av att leva med kronisk smärta användes strategier och vägar till att finna styrka. Det fanns en oro för hur smärtan skulle komma att påverka framtiden. Diskussionen visar att det är viktigt att se patienten, ha ett bra bemötande, ta tillvara på individens egna resurser och upplevelser, vilket leder till att patienten blir delaktig och får större kontroll över sin situation.

Kroniskt sjuka ungdomar överlever i större utsträckning barndomen vilket har lett till att övergången mellan barnsjukvård till vuxensjukvård har blivit vanligare. Övergången är i nuläget bristfällig och kontrasterna mellan vårdklinikerna är stora vilket skapar en känsla av otrygghet hos ungdomarna. Syftet med studien var att beskriva hur ungdomar med kroniska sjukdomar upplever övergången från barnsjukvård till vuxensjukvård. För att beskriva dessa upplevelser görs en litteraturstudie. Sju artiklar analyserades och fem teman urskildes. Ungdomarna beskrev att relationen till föräldrar och vårdpersonal ändrades drastiskt samtidigt som de mötte stora skillnader i vårdmiljön. Alla ungdomar upplevde informationen som bristande vilket ledde till otillräcklig förberedelse. Majoriteten av ungdomarna hade önskat att övergången skulle ske med hänsyn till deras mognad och inte enbart deras ålder. Övergången var en stor händelse i ungdomarnas liv och upplevdes av vissa som övermäktig då de tvingas att ta större ansvar och bli mer självständiga. Författarna lyfte fram ungdomarnas synpunkter på vad som skulle kunna förbättras för att underlätta övergången. Det är viktigt att vårdpersonal uppmärksammar ungdomarnas känslor och upplevelser för att kunna ha ett gott bemötande och en god omvårdnad i samband med övergången.

Bakgrund: I dagens samhälle lever var femte person mellan åldrarna 18 år och 75 år med långvarig smärta. I vissa delar av världen används cannabis som en del av behandlingen av långvarig smärta. Det vetenskapliga underlaget anses vara skralt och därför är det ännu inte en godkänd behandlingsmetod i Sverige Syfte: Att undersöka om det finns någon vetenskaplig evidens om att cannabis kan lindra långvarig smärta. Dessutom att undersöka hur användandet av cannabis kan påverka livskvaliteten hos personer med långvarig smärta. Metod: En litteraturstudie baserad på 10 kvantitativa artiklar med hjälp av databaserna PubMed, PMC och Cochrane Library.  Resultat: Cannabis visade sig ha en god smärtlindrande effekt på långvarig smärta. Patienterna upplevde att smärtintensiteten minskade och flertalet av patienterna kunde minska sina opioid och antidepressions/ångestdämpande läkemedelsdoser. Behandlingen medförde vissa biverkningar men en förbättring gällande patienternas livskvalitet kunde ändå ses. Patienterna ansåg även att deras sömn, trötthet, fysiska aktivitet och humör förbättrades i samband med cannabisbehandlingen. Slutsats: Sammanfattningsvis kan resoneras att cannabis kan vara ett lämpligt behandlingsalternativ vid långvarig smärta. Behandling med cannabis kan ha en god analgetisk effekt utan att orsaka allvarliga biverkningar samtidigt som livskvaliteten förbättrades. Cannabis skulle även kunna verka som en tilläggsmedicin till dagens smärtbehandling. Dock behövs ytterligare forskning för att avgöra huruvida cannabis verkar, både kortsiktigt och långsiktigt.

Bakgrund: När ett barn drabbas av kronisk sjukdom påverkas hela familjen. Hur sjukdomen påverkar barnet och dess familj beror på symtomen men även på vilket stöd familjen får. Sjuksköterskan har en viktig roll i den familjecentrerade vården genom att fatta beslut samt ge information, uppmuntran och stöd till föräldrar så att de görs delaktiga i barnets omvårdnad. Syfte: Syftet med studien var att belysa faktorer som påverkar oro hos föräldrar till barn med kronisk sjukdom. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie med syfte att sammanställa vad tidigare forskning i ämnet visat. Resultat: Tre tema framkom Upplevelse av att sakna kontroll över sjukdomens prognos och behandling, Upplevelse av att sakna kunskap och stöd samt Rädsla för att barnet skulle uppleva utanförskap. Föräldrarna kände oro när de upplevde att de saknade kontroll över barnets sjukdom och behandling samt när de saknade kunskap och upplevde bristande stöd. Konklusion: Föräldrars upplevelse av bristande stöd och kunskap bidrar till känslor av ensamhet, osäkerhet samt rädslavilket i sin tur leder till oro. Det är en stor utmaning för sjuksköterskan att hjälpa föräldrar att minska sin upplevda oro eftersom både barnets symtombild och föräldrars oro är individuell och dessutom har föräldrar olika förutsättningar att hantera sin oro. / Background: When a child suffers from chronic illness, the whole family is affected.How the disease affects the child and its family depends on the symptoms but also on the support the family receives. The nurse has an important role in family-centered care by making decisions and providing information, encouragement and support toparents so that they are involved in the child's care. Purpose: The purpose of the study was to elucidate factors that affect the concern of parents of children with chronic illness. Method: The study was conducted as a general literature study with the purpose of compiling what previous research on the subject has shown. Result:Three topics emerged Experience of lacking control over the disease's prognosis and treatment, Experience of lacking knowledge and support, and Fear that the child would experience exclusion. The parents felt anxiety when they felt that they lacked control over the child's illness and treatment and when they lacked knowledge and experienced lack of support. Conclusion: Parents' experience of lack of support and knowledge contributes to feelings of loneliness, uncertainty and fear, which in turn leads to concern. It is a great challenge for the nurse to help parents reduce their perceived anxiety because both the child's symptoms and parents' concerns are individual and furthermore parents have different conditions to deal with their concerns.

Att leva med humant immunbristvirus kan innebära svårigheter för en individ. Det sociala nätverket drabbas, som kan innebära svårigheter i kontakt med anhöriga, vänner och vården. Syftet med denna studie var att sammanställa kunskap om personersupplevelse av att leva med hiv. Närmare har författarna valt att söka svar på frågeställningar, som handlar om hur personer med hiv beskriver sin livskvalitet, anpassning till den nya livssituationen samt upplevelsen av hur de blir bemötta av andra människor. Författarna genomförde en integrerad kunskapsöversikt och i den systematiska litteratursökningen hittades 25 artiklar som granskades och analyserades. Efter analysen kunde fyra teman beskrivas i resultatet: 1) faktorer som påverkar livskvalitén där deltagare har beskrivit att optimism, religion och empowerment har påverkat deras livskvalitet, 2) hiv som vändpunkt i livet där deltagare har berättat att deras värderingar och prioriteringar har ändrats efter att ha fått hivdiagnosen, 3)stigmatisering och känsla av utanförskap kände många deltagare då de upplevde att de blev exkluderade från samhället samtidigt som vänner och familj som vände dem ryggen och uteblivet stöd från stödorganisationer samt 4) vårdpersonalens bemötande som har upplevt på olika sätt, några deltagare har upplevt att vårdpersonal har ändrat sitt bemötande när de kontaktat deltagaren medan andra har fått bra stöd från vården i deras behandling. Slutsatsen var att personer som lever med hiv upplever en bättre livskvalitet när de får stöd från närstående, omgivningen och vårdpersonal. Föreslagen intervention var att information och utbildning om hiv ges under vårdpersonalens grundutbildning samt riktade interventioner gentemot befintlig vårdpersonal.