Svenska kyrkans undervisning och dopundervisning beskrivs vara centrala i hela kyrkans väsen. Denna studie har syftat till att undersöka ideologisk grund för den religiösa praktiken att undervisa. Studien har belyst Svenska kyrkans praktik med teoretiska perspektiv utifrån ett antal officiella dokument. Det som kommer fram är vilken syn som finns på kunskap, kyrkan, lärande och undervisning. Svenska kyrkan står mitt i utmaningen att möta människor i olika åldrar med både fördomar, oförståelse och ibland inga erfarenheter alls av kyrkans språk. Därtill är Svenska kyrkans uppdrag, enligt lagen om Svenska kyrkan, att undervisa som evangelisk-lutersk folkkyrka i ett postsekulärt samhälle. Kan Svenska kyrkan genom att se på sig själv som kunskapsinstitution vara till stöd i ett mångreligiöst samhälle. En kyrka med bred kompetens kring lärande och undervisning och förståelsen för religiöst språk som bidrar till minskad polarisering och motverkar fördomar.

The present study investigates which theological and ecclesial consequences adjustments of the holy communion, that have been recognized in the empirical material, motivated by societal circumstances (in this case the covid-19 pandemic), may result in regarding the Church of Sweden.  The empirical material has been obtained from interviews with the vicar responsible for the communion for the parish in question. The material has been analyzed against the background of the vital communion motifs described in the theoretical framework presented in chapter 2 of the essay. In two out of three cases, different forms of individual communal-cups have been practiced in a way that does not correspond with the Evangelical-Lutheran tradition regarding this matter. The theological consequences of the various practices that have been noticed in these three cases have the ultimate consequence that Christ’s real presence in the holy communion may be weakened and unclear. The communio motif in the holy communion is not clearly visible in the fact that the congregation does not partake in the consecrated bread and wine, which tends to diminish the communion and goes to waste. The consecrated bread and wine only partake as a symbol during the words of institution. When the communal gifts are only being used as a way to symbolize the congregation’s normal communal service it suffers consequences in all the communion motifs described in the essay. The corelines in the anamnesis-, communio- and atonement motifs, which is making Christ’s atonement now present and effective for every believer in the celebration of the eucharist, is being threatened. The Lord’s Supper is instead given the character of a symbolic act that celebrates the commemoration of Jesus’ death, a memorial service, that does not re-actualize Christ’s sacrificial death on the cross as a real event here and now. When bread and wine is used as symbols and only shown to the congregation and never broken during the breaking of the bread, it is similar to a medieval practice. The medieval communion practice meant that people believed that the sacramental bread had a special authority that made it sufficient only to observe the gifts in the eucharist. The risk is that this medieval notion re-updates the belief that the elevation is the highlight of the Lord’s Supper and that the watching of the hostia is more important than communication itself. This also relates to an emphasis on performance piety.  One of the cases that has been mentioned in the current essay also chose to celebrate the holy communion virtually. This was conducted by a live broadcast via a social medium in a way that can be defined as a partial online-communion. During the broadcast there were no congregation present in the church, as they joined the sermon virtually. The consecrated communion gifts were distributed in the church during a break in the broadcast. The parish members who chose to come to the church during the break received bread and wine in solitude. Celebrating communion virtually limits the individual’s participation in the whole event of the Lord’s Supper and endangers the congregation of losing vital components of the celebration. This has consequences for the ecclesiological motif of the Church as the body of Christ, as it is by participating in the sacrament of the Eucharist, with its complete liturgy in the context of the church, that humanity can access authentic contact with Christ. Liturgy and ecclesiology are interrelated which means that adjustments of the liturgy has direct consequences for how the church is perceived, whether there is an aware process or not. Ecclesiology on the other hand is also affecting how the service and the liturgy is executed. That means that adaptations of the liturgy, which are not based on a profound theological endeavor, may result in a church that has been altered.

Sammanfattning Inom svenska kyrkan finns inga särskilda restriktioner att ta hänsyn till vid vård i livets slutskede. Dock kan patienten ha önskemål om att fira nattvard, ha enskilt samtal med präst samt önska att förbön hålls i hemförsamlingen. Romernas traditioner kring vård i livets slutskede kretsar till största del kring renhetssystemet men även kring rädslan att påverkas av gajé. Man tar själv hand om sina släktingar och de som är så sjuka att sjukhusvistelse krävs besöker man frekvent. Traditionen bjuder att så kallade sanningar skall undanhållas den som ligger för döden, man får inte ta hoppet från patienten. Dessutom tror romer att man kan framkalla döden om man talar om den. Romer vill ha en präst vid dödsbädden som kan be för dem och inom vissa grupperingar delar även prästen ut nattvard. Svenska kyrkan har inga specifika traditioner eller regler kring omhändertagandet efter döden. Det är de rådande bestämmelserna på den institution patienten spenderat sin sista tid, som avgör hur proceduren går till. Sker dödsfallet i hemmet kontaktas begravningsbyrå. Det vanligast förkommande, vad gäller tvagning och klädnad, är att det sköts av någon utomstående framför familjen. Traditionerna efter döden är även de starkt påverkade av renhetssystemet hos romerna. Man utbrister i högljudd klagan när någon dött, vilket följs av att den döde placeras på ”lit de parade” i ett till tre dygn. Döden är extremt oren och därmed gör romer sig av med allt som tillhört den döde och kläderna bränns eller kastas i vatten. Sker dödsfallet i hemmet bor man inte gärna kvar där, utan flyttar. Förutom svenska romer, finns ofta önskemål om att själva tvätta och klä den avlidne och man klär denne i nya kläder, smycken och skor, vilka klacken avlägsnas på. Ett tecken på att den döde inte skall gå igen. Vad gäller obduktion och transplantation finns det inom svenska kyrkan inga restriktioner kring detta. Vad romerna anbelangar är transplantation och obduktion något man vänder sig emot, vilket beror på att dessa ingrepp anses bidra till att den döde får svårt att vila. Hos svenska romer ser man dock undantagsfall när det kan vara berättigat med obduktion och transplantation. Inom svenska kyrkan föregås begravningen av pastorala kontakter där de efterlevande får möjlighet att själva vara med att utforma gudstjänsten, samt kunna ge uttryck för sin sorg och saknad. Både kremering och jordbegravning utförs och gudstjänsten brukar följas av en minnesstund, där önskemål om prästens närvarande brukar finnas. Hos romerna är det av stor vikt att begravningen sker så snabbt som möjligt och det brukar inte ta mer än tre dygn efter dödsfallet. Alla skall jordbegravas, dock krävs att man ovanpå kistan ställer antingen en tom kista till, alternativt en stor låda, vilket skall underlätta för den döde att andas. Efter begravningen hålls gemensam måltid, där den döde hedras genom en tom plats, vilken ingen får sitta bredvid.

No description available.

No description available.

Since the 1980s, the usage and presence of icons in the Swedish Lutheran church has become increasingly common. The aim of this study is to examine the themes and symbols in icons displayed in selected Swedish Lutheran churches, and to explore the performative qualities of icons in their original context, as well as in Swedish church buildings. The study consists of icons found in two cathedrals and two churches. Since the traditions differ greatly both in their theology and expressions, the performative aspects of icons differ as well. In the Orthodox church, icons have an essential role in worship, and the veneration of the persons depicted are expressed through kisses, prostrations and touch. The performative qualities of icons in the Orthodox context is expressed through their significance for the liturgical rituals, the interaction between the believers and the icons and the view of their ‘embodiment’ of the depicted saints.  In the Swedish church, icons are commonly found in devotion spaces and chapels, separated from the nave. Here, the visitor can engage in prayer and contemplation quietly, without being distracted by observers. The emphasis lies on the believes of the individual and on personal experience. The icon in this context first and foremost becomes a reminder of God, a beautiful artifact and an aesthetic symbolic expression. The common performative aspect in both contexts is the experience of the icon as a mediator between the visible world and a reality beyond the visible.

In this study, we looked at how balanced the various christian denominations in Sweden were raised in the news, on the basis of the requirement for balanced reporting. To measure the balance, we utilized Harcup and O'Neill’s news values and studied to what degree these values occurs in association with news articles that address the various denominations. The following denominations were selected for this study; Word of Life, the Pentecostal Church, Jehovah's witnesses, the Catholic Church, the Salvation Army and the Swedish Church. These denominations were then studied on the basis of news values in four of Sweden’s largest news organisations, in terms of audience numbers. We selected Dagens Nyheter, Aftonbladet, Sveriges Radio and SVT. What we found was that the Pentecostal Church, the Catholic church and the Swedish church was lifted in a similar and balanced way, while Jehovah's Witnesses, the Salvation Army and Word of Life only were lifted out of a few of the news values. We also found differences between the news organisations and their usage of the news values.We found, for example, a significant deviation in Aftonbladets usage of the news values “good news” and “bad news”.

No description available.

The aim of this essay is to examine the eucharist in three denominations of Christianity, namely Svenska kyrkan, Pingst and Jehovah’s witnesses. These groups are examined individually, followed by a comparison of the different views of the eucharist. The information the examination is based on are different official documents provided by the named denominations’ theologians and elders for both members of the church as well as the public. The comparison is followed by a discussion about the relationship between the denominations’ view on eucharist and their ecclesiology, i.e. their view of the church.    The results show that the differences between them are much due to the sources they use to support their claims as well as their individual history. The similarities are found to be due to a general desire to unite all members of the congregation and to let everyone take part in a collective connection with Christ regardless of whether or not the partakers roles in the church. The discussion about the relationship between the three denominations’ relationships between eucharist and ecclesiology show that the eucharist is a somewhat good representation of the general denominations’ views. This conclusion aligns with the view of Scott W. Bullard’s research about the relationship between the eucharist and the church, where the result is that the eucharist is a foundation of the church’s construction and organization.

Denna uppsats behandlar Svenska kyrkans identitet i lag (1998:1591) ur ett rättshistoriskt perspektiv. När lagen stiftades var det med det uttalade syftet att bevara Svenska kyrkans identitet genom den stundande relationsförändringen mellan stat och kyrka. Men vilken identitet var det som skulle bevaras? En exposé över hur Svenska kyrkans identitet har beskrivits och diskuterats, i såväl statliga som inomkyrkliga utredningar, lagförslag och beslut jämte doktrin, påvisar att det kan ha rått delade meningar, eller åtminstone oklarhet,i den frågan. En genomgång av vart och ett av de identitetsbegrepp som idag återfinns i lagenleder till slutsatsen att oavsett vilken identitet som avsikten var att bevara så blev utfallet ett specifikt: En alltigenom demokratisk folkkyrka vars organisation omöjliggör för kyrkan att uppställa garantier för att hon ska förbli evangelisk-luthersk. En jämförelse mellan hur Svenska kyrkans identitet beskrivits i tidigare lagstiftning och hur den idag regleras föranleder slutsatsen att lagen om Svenska kyrkan inte orsakat, men bidragit till,att Svenska kyrkans identitet har bevarats sådan som den var år 1995. Därtill påvisas att denna identitet, i åtminstone två avseenden, utgör en anomali i samfundets historia vilket kan anses utgöra skäl att ifrågasätta lagens syfte.