The intention of this thesis is to increase awareness of how young people themselves see their friendship relations. What is it that happens in spontaneous and voluntary relationships between young people, and how do they see the others and themselves on the basis of their relations to each other? A knowledge of these views and the mechanisms behind them may help the adults, also the counsellors, to promote growth and learning in adolescents. The study builds on the research question: How do young people, aged 18 - 22 years, experience friendship and friends from their point of view? The empirical material has been collected by using Q-methodology. In the survey 44 youngsters conducted a Q-sorting, where they sorted 36 statements about friendship according to following sorting condition: Sort the items from your own point of view as the person you are. The subjective experience of participants thus forms the basis for sorting, analysis and further interpretation of the results. A factor analysis of the material revealed three factors representing three possible views on how adolescents experience relationships with friends. There were many similarities in these three views but also large differencies. Factor 1 prefers close and secure relationships with old good friends, factor 2 likes to meet new people and make new experiences and factor 3 thinks it is best to consider carefully and speak up if something does not work as it should, whether old or new friends. These findings are set in the context of relevant theory and discussed thoroughly. / Formålet med denne masteroppgaven er å bidra til økt bevissthet om hvordan ungdommer sjølv opplever vennskapsrelasjonene sine. Hva er det som skjer i spontane og frivillige relasjoner mellom ungdommer og hvordan ser de på de andre og på seg sjølv med utgangspunkt i relasjonene til hverandre? En viten om disse synspunktene og mekanismene bak dem kan hjelpe de voksne, også rådgivere, til å fremme vekst og læring hos ungdommer. Studien bygger på forskningsspørsmålet: Hvordan opplever ungdommer i alderen 18 - 22 år vennskap og venner fra ståstedet sitt? Det empiriske forskningsmaterialet er samlet inn ved bruk av Q-metodologi. I undersøkelsen gjennomførte 44 ungdommer en Q-sortering, der de sorterte 36 utsagn om vennskap etter sorteringsbetingelsen: Sorter utsagnene ut fra ditt eget ståsted som den personen du er. Det er de subjektive opplevelsene til deltakerne som derfor danner grunnlaget for sorteringa, analysen og den videre tolkinga av resultatene. Gjennom en faktoranalyse av materialet ble det avdekket tre faktorer som representerer tre mulige syn på hvordan ungdommer opplever relasjonene til venner. Det var mange likheter i de tre synene, men det var også store ulikheter. Faktor 1 foretrekker nære og trygge relasjoner til gamle, gode venner, faktor 2 liker å bli kjent med nye mennesker og gjøre nye erfaringer og faktor 3 syns det er best å vurdere nøye og si fra hvis noe ikke fungerer som det skal, uansett om det gjelder gamle eller nye venner. Disse funnene blir satt i sammenheng med relevant teori og drøftet nøye.

<p>Feministisk forskning har lämnat viktiga och ofta provocerande vetenskapsteoretiska och metodologiska bidrag både till sociologin och till samhällsvetenskaperna i stort åtminstone sedan 1970-talet. Vetenskapsteoretiskt har feministiska forskare försökt skapa en forskning som kunde bidra till att öka kunskapen om ojämlikhet och maktstrukturer och som även kunde bidra till arbetet för förändring. Metodologiskt har det handlat om jakten på forskningsmetoder som bygger vidare på den radikala kvinnorörelsens ideal om systerskap och icke-hierarki och alltså fungerar emancipatoriskt för kvinnorna som deltar i studien (eller åtminstone inte fungerar förtryckande). I uppsatsen diskuterar jag kring en metodologi för en emancipatorisk forskning, utifrån en analys av de metodologiska konsekvenserna av två feministiska perspektiv. Det första perspektivet, det vardagliga, fokuserar på kvinnors vardagliga erfarenheter och menar att det är i dessa som kunskap om förtryck bör sökas. Det andra, det strukturella perspektivet, utgår ifrån en annorlunda syn på maktstrukturer. Även om maktstrukturer visserligen kan återfinnas i kvinnors vardagliga erfarenheter, kan de inte förstås enbart genom en analys av dessa erfarenheter. Inte heller är maktstrukturerna alltid uppenbara för kvinnorna som drabbas av dem. Perspektiven får helt olika metodologiska konsekvenser. Det vardagliga perspektivet fokuserar på att försöka finna metoder som tillåter deltagarna att själva formulera och, ibland, analysera sina erfarenheter. Fokus ligger på att förändra den traditionellt ojämlika relationen mellan forskaren och deltagarna i studien. Det strukturella perspektivet argumenterar istället för att det måste finnas ett visst kritiskt ifrågasättande av deltagarna och för nödvändigheten av att analysera vilka maktrelationer forskaren är en del av och hur detta har påverkat forskningen. Detta perspektiv betonar alltså strukturella maktskillnader mellan kvinnor. I uppsatsens avslutande diskussion argumenterar jag för att de två perspektivens metodologiska insikter med fördel kan kombineras för att skapa kunskap som bidrar till en förändring av kvinnors villkor och en forskningspraktik som inte reproducerar ojämlikhet.</p>

Feministisk forskning har lämnat viktiga och ofta provocerande vetenskapsteoretiska och metodologiska bidrag både till sociologin och till samhällsvetenskaperna i stort åtminstone sedan 1970-talet. Vetenskapsteoretiskt har feministiska forskare försökt skapa en forskning som kunde bidra till att öka kunskapen om ojämlikhet och maktstrukturer och som även kunde bidra till arbetet för förändring. Metodologiskt har det handlat om jakten på forskningsmetoder som bygger vidare på den radikala kvinnorörelsens ideal om systerskap och icke-hierarki och alltså fungerar emancipatoriskt för kvinnorna som deltar i studien (eller åtminstone inte fungerar förtryckande). I uppsatsen diskuterar jag kring en metodologi för en emancipatorisk forskning, utifrån en analys av de metodologiska konsekvenserna av två feministiska perspektiv. Det första perspektivet, det vardagliga, fokuserar på kvinnors vardagliga erfarenheter och menar att det är i dessa som kunskap om förtryck bör sökas. Det andra, det strukturella perspektivet, utgår ifrån en annorlunda syn på maktstrukturer. Även om maktstrukturer visserligen kan återfinnas i kvinnors vardagliga erfarenheter, kan de inte förstås enbart genom en analys av dessa erfarenheter. Inte heller är maktstrukturerna alltid uppenbara för kvinnorna som drabbas av dem. Perspektiven får helt olika metodologiska konsekvenser. Det vardagliga perspektivet fokuserar på att försöka finna metoder som tillåter deltagarna att själva formulera och, ibland, analysera sina erfarenheter. Fokus ligger på att förändra den traditionellt ojämlika relationen mellan forskaren och deltagarna i studien. Det strukturella perspektivet argumenterar istället för att det måste finnas ett visst kritiskt ifrågasättande av deltagarna och för nödvändigheten av att analysera vilka maktrelationer forskaren är en del av och hur detta har påverkat forskningen. Detta perspektiv betonar alltså strukturella maktskillnader mellan kvinnor. I uppsatsens avslutande diskussion argumenterar jag för att de två perspektivens metodologiska insikter med fördel kan kombineras för att skapa kunskap som bidrar till en förändring av kvinnors villkor och en forskningspraktik som inte reproducerar ojämlikhet.

<p>I denna rapport behandlas en strategi för systemutveckling som kallas för evolutionär prototyping. Evolutionär prototyping innebär att utveckla system i inkrementella bitar där system får växa till ett driftsystem för vidare evolution. Det finns också andra former av prototyping som explorativ, experimentell och kooperativ prototyping där prototyperna kastas bort och ett nytt system konstrueras. Många metodologier finns för att stödja processen att utveckla informationssystem. På grund av tillgången till CASE-verktyg och fjärde generationens utvecklingsverktyg har evolutionär prototyping blivit allt mer populärt i praktiken. Frågan som driver undersökningen är: Hur hanteras evolutionär prototyping i metodologier för systemutveckling? För att svara på denna fråga analyseras metodologierna RAD och DSDM med litteraturstudier. Metodologiernas perspektiv, arbetsmodell och intressentmodell beskrivs och analyseras. I metodologierna finns rekommendationer vad gäller faser, kontrollmekanismer, användarmedverkan, konstruktion och installation vilka har koppling till evolutionär prototyping. Metodologierna är överens om många rekommendationer som konstant användarmedverkan, mindre team och att bygga väl strukturerade prototyper. Det förekommer skillnader i metodologiernas perspektiv som gör att det också finns viktiga kontraster, så som hur metodologierna ser på leveranser och utnyttjandet av CASE-verktyg</p>

I denna rapport behandlas en strategi för systemutveckling som kallas för evolutionär prototyping. Evolutionär prototyping innebär att utveckla system i inkrementella bitar där system får växa till ett driftsystem för vidare evolution. Det finns också andra former av prototyping som explorativ, experimentell och kooperativ prototyping där prototyperna kastas bort och ett nytt system konstrueras. Många metodologier finns för att stödja processen att utveckla informationssystem. På grund av tillgången till CASE-verktyg och fjärde generationens utvecklingsverktyg har evolutionär prototyping blivit allt mer populärt i praktiken. Frågan som driver undersökningen är: Hur hanteras evolutionär prototyping i metodologier för systemutveckling? För att svara på denna fråga analyseras metodologierna RAD och DSDM med litteraturstudier. Metodologiernas perspektiv, arbetsmodell och intressentmodell beskrivs och analyseras. I metodologierna finns rekommendationer vad gäller faser, kontrollmekanismer, användarmedverkan, konstruktion och installation vilka har koppling till evolutionär prototyping. Metodologierna är överens om många rekommendationer som konstant användarmedverkan, mindre team och att bygga väl strukturerade prototyper. Det förekommer skillnader i metodologiernas perspektiv som gör att det också finns viktiga kontraster, så som hur metodologierna ser på leveranser och utnyttjandet av CASE-verktyg

Syftet med denna uppsats är att undersöka unga vuxnas platsanknytning till den glesbygdskommun där de vuxit upp. Tolkning av platsanknytning och annan teoribildning har genomförts med ett humanistiskt synsätt och en fenomenologisk utgångspunkt. Den metod som använts i fältarbetet är semi-strukturerade intervjuer. Metoden utformades och genomfördes baserade på principer och värdegrund hämtade ur feministisk metodologi. Totalt har sex intervjuer genomförts, två i var och en av orterna Sveg, Hede och Funäsdalen, de tre största orterna i Härjedalens kommun. Från varje ort intervjuades en kvinna och en man. Studiens resultat indikerar att maskulina attribut och egenskaper tar mycket utrymme i de berörda orterna. Omvandlingen från att vara en jord- och skogsbrukskommun till besöksnäringskommun skapar en situation där identiteter ifrågasätts. Som en påföljd av detta indikerar studiens resultat att det saknas mötesplatser för ett bredare utrymme av åsikter och värdering och preferenser inom vissa berörda orter. Vilket kan leda till en mindre förankrad relation till platsens människor och kultur.

Uppsatsen syfte är att undersöka hiv-positivas berättelser om (framtida) relationer, vilka strategier kring relationer (och framtiden) som finns i dessa berättelser och vilka samhälleliga normer som återfinns i individernas berättelser. Syftet har även varit att sprida information om hiv inom akademien, att låta hiv-positivas berättelser höras och bli aktiva, talande subjekt och att analysera dessa berättelser i en samhällelig kontext. Uppsatsens bakgrund tar upp medicinska, historiska och samhälleliga kontexter och visar på relationen mellan tid, plats, medicinska framgångar och värderingar. Det finns få studier gjorda under 2000-talet som både tar upp ett normkritiskt perspektiv på samhälleliga diskurser och innehåller hiv-positivas berättelser och förhandlingar med bilder av hiv(-positiva). Det saknas dessutom studier om hiv som har ett vi-perspektiv, det vill säga ett forskarperspektiv som inte studerar ’de där’ utan har egna levda erfarenheter med i forskarpositionen. Positionens genomskinlighet och reflexivitet är vidare ett led i en kritisk, feministisk metodologi med stark tradition i genusvetenskaplig forskning. Uppsatsens metod är en fläta mellan enkäter, intervjuer och minnesnotiser som syftar till att skapa en nyanserad bild av (ett urval) hiv-positivas berättelser om sin livssituation och sin syn på (framtida) relationer. Det intersektionella teoretiska begreppen är hämtade från queerteori, crip-teori och postkolonial teori: agens, normativitet, heteronormativitet, performativitet, subversivitet, vithet, strategier för ökad livskvalitet och hälsonormativitet. I uppsatsen träffar jag 32 personer som besvarat en enkät, samt fem personer som lever med hiv i Sverige idag under 2010-talet, nämligen uppsatsförfattaren (mina minnesnotiser), Doris, George, Rhoda och Marianne. Informanterna förhandlar på olika sätt med normer kring kön, sexualitet, etnisk tillhörighet, ålder och friskhet och med strategier för sina relationer. Hiv är en tabusjukdom samtidigt som det en sjukdom som vilken sjukdom som helst. Den är inte självvald, kräver mediciner, innebär kris och den som har sjukdomen vill inte ha den men kan leva med den. Det ser vi i de berättelser som Rhoda, Marianne, Doris och George berättar och som jag menar är hoppfulla. Alla fyra har sociala nätverk av personer runt omkring dem som vet om deras hiv-status och som stöttar dem på olika sätt. Samtidigt drömmer Rhoda, Marianne och Doris om framtiden och ser ljust och med hopp på framtiden medan George redan lever sin framtidsdröm. Hur nöjda informanterna är med sina relationer och med sina liv och hur framgångsrika deras strategier är beror på vilka valmöjligheter de har utifrån sin sociala situation, sina nätverk och sin relation till hiv-diskursen. Detta utgör deras rörelsemöjlighet, förhandlingsposition och mått av underordning. Det blir tydligt att hiv synliggör olika normer, hur de samverkar samt hur den praktik systemen premierar är omöjliga att uppnå eftersom de är ofrånkomliga komedier. Det performativa avslöjas i exempelvis vithet, friskhet och heterosexualitet. Genom att analysera hiv och dess diskurser tillsammans med hiv-positivas egna berättelser ser vi diskrepansen mellan hiv-positivas verklighet och samhällets syn som pekar ut riskgrupper, förövare och offer. Jag ser att alla som inte ingår i riskgruppen antas vara hiv-negativa, för det som ligger utanför kategorierna är normen och normen är frisk, hiv-negativ. Jag ser tyvärr också en rädsla i Georges, Doris’, Rhodas och Mariannes berättelser om (framtida) relationer där en annan hiv-positiv person blir den enda önskade partnern. Positionen som hiv-positiv, oavsett om hiv anses ha stor eller liten påverkan på livet, är på många sätt en avvikande position där underläget blir större i relation till en hiv-negativ person. Det skapar en sårbarhet att förhandla med negativa diskurser, att känna sig beroende av människors lojalitet och tystnad, att kontinuerligt äta mediciner samt att ha specifika sexuella praktiker. Informanterna uppskattar och önskar fler (hiv)positiva frizoner, mötesplatser och relationer där hiv normaliseras, där de blir acceptabla subjekt och där hiv genom att inte behöva uttalas både kan vara en del av en som person, samtidigt som hiv kan vara ”no big deal”.

Syftet med detta arbete är att få kunskap om lärares syn på begreppet historiemedvetande. Vi vill också få kunskap om hur det utvecklas med hjälp av historieundervisningen i årskurs 1-3 med fokus på metod och material. Detta eftersom historiemedvetande som begrepp är omstritt. Då begreppet beskrivs på många olika sätt så blir tolkningsvariationen stor. Detta kan i sin tur medföra att elevernas kunskaper ser olika ut beroende på hur lärarna väljer att utforma sin undervisning i förhållande till deras tolkning av historiemedvetande. Därför vill vi ta reda på hur lärare ser på ett begrepp som tydligt nämns i dagens läroplan och som ska tas hänsyn till när man planerar sin undervisning. För att undersöka detta har vi utgått från Nanny Hartsmars tolkning av en av Karl-Ernst Jeismanns definitioner av historiemedvetande. Den lyder: Historiemedvetande innefattar sammanhangen mellan tolkning av det förflutna, förståelse av nutiden och perspektiv på framtiden. Men vi har även utgått från teorier om tidsuppfattningens betydelse för ett utvecklat historiemedvetande. Genom kvalitativa intervjuer med aktiva lärare och analys av deras svar så har vi kunnat diskutera frågorna Vilka föreställningar och attityder kring begreppet historiemedvetande har lärare i årskurs 1-3? samt Hur tänker lärare om sina sätt att arbeta med årskurs 1-3 för att utveckla elevers historiemedvetande? För att analysera våra resultat har vi lutat oss mot tidigare forskning som innefattar historia som ämne, historiemedvetande och hur ett historiemedvetande kan utvecklas. Resultatet av undersökningen visar att de lärare som vi har intervjuat har en samstämmig uppfattning om vad begreppet historiemedvetande innebär. Lärarna ser historiemedvetande som en koppling mellan dåtid, nutid och framtid, med betoning på de två förstnämnda. Vidare använder lärarna en bred repertoar av material och metoder för att utveckla undervisningen och elevernas historiemedvetande på bästa sätt. En del metoder betonas särskilt, bland annat tematiskt arbete och tidslinjer. De är även samstämmiga angående material, då alla trycker på vikten av en blandning av olika material.

I detta examensarbete undersöker vi vilka bilder av barn som konstrueras i julkalendern Storm på Lugna gatan (2018). Vi studerar dessa bilder genom att analysera hur olika relationer mellan kategorin barn och kategorin vuxna uttrycks och förhåller sig till varandra. För att studera hur bilder av barn konstrueras inom kategorin barn i sig analyserar vi två barnkaraktärer för att undersöka hur dessa kan förstås utifrån sina egna uttryck och även i relation till hur dessa uttryck mottas av deras omgivning. Diskursteori utgör studiens teoretiska ramverk. Detta innebär att vi kan se programmet som en text och undersöka de utsagor som finns kring barn där. Visuell metodologi och begreppen konnotation och denotation används för att skapa ett analysunderlag utifrån programmet. Detta analyseras sedan utifrån diskursanalytisk metod. Vi använder i analysen begrepp som diskurs, bild, kategori, kommentar samt diskursanalytiska frågor för att undersöka vad som sägs och inte sägs, vad som visas och vad som inte visas om barn i programmet. Detta ger oss ett resultat i form av bilder av barn som framställs i materialet vilka bildar ett spänningsfält för vad barn enligt diskursers ramar bör vara. I relation till kategorin vuxna framställs bilder av kategorin barn som självständiga och kompetenta, barn som motståndare mot vuxenauktoritet, barn som i behov av skydd och begränsningar samt barn som jämbördiga vuxna. I dessa relationer samt inom kategorin barn finner vi en komplexitet i hur barn konstrueras. De konstrueras i relation till varandra där en bild av barn framträder som ett ideal. Bilden av det självständiga, kompetenta och trotsiga barnet framstår som mer önskvärd i kontrast till det rädda, bräckliga och lydiga barnet. Detta tolkar vi som att några bilder av barn tycks tillhöra en annan diskurs än den dominerande eftersom de uttrycks som mindre önskvärda.

The use of different materials is a central part of our development, especially in the electronics industry since it is dependent on materials such as gold, silver and copper etc. to achieve the required performance. The material consumption is increasing, while material production is limited to a few countries. Industries and companies that consume unusual or large amounts of material are most exposed to this problem. Therefore it is important for companies to be able to identify their critical materials. There is a lack of systems that can identify different materials criticality at a company level. This report proposes a system that can identify critical materials at a company level, regardless of the company's industry and size. By combining a literature study with a case study in a leading electronic company, a system that identifies materials criticality at a company level was developed. The theoretical study consisted of a comparison between three existing systems for evaluating critical materials, combined with a qualitative study, interviews, that were conducted at the electronic company Ericsson. The developed system evaluates a material's criticality based on two parameters; supply risk and corporate importance. Each parameter includes several categories and indicators that measure the materials criticality. By testing the system on Ericsson's most important and used materials such as; Al, Au, Ag, Cu, etc., it was found that the company do not have any critical materials. The developed systems corporate importance part is configurable, which makes it company-specific. It is up each company to customize it for their own business and situation. The case study also showed that a nation´s critical material doesn’t necessarily need to be company critical just because the company operates within the nation, it mainly depend on the material usage. Companies that manufacture end products so called OEMs in the electronics industry don’t usually buy materials directly from the mine, but components containing these materials. This makes it difficult for OEMs to trace the material origin. Apart from the material production concentration that is limited to a few countries, the knowledge of how to manufacture certain components may also be limited, by being concentrated in few countries. This factor makes the OEMs to become more dependent on certain suppliers, which can affect the business.