Syftet med vårt arbete är att synliggöra vilken syn lärare idag har på elever med problemskapande beteende. Forskning visar på kemiska obalanser, bristande förmågor och abstrakta ämnen som faktorer som kan utlösa beteenden som orsakar problem för våra elever, men ändå så läggs skulden ofta på den enskilde eleven. Omvärlden ser på eleven som någon som med vilja vill orsaka problem för sig själv och andra, och att läraren ska motivera och uppfostra eleven till bättre vetande. Visst, läraren spelar en stor roll i elevens liv men den rollen är inte att uppfostra sina elever utan att engagera sina elever, hjälpa dem och anpassa sin undervisning utefter elevens behov.Genom att göra en enkätundersökning och ta del utav tidigare forskning så ville vi undersöka vad lärare har för syn på sina elever som uppvisar problemskapande beteende samt hur de hanterar dessa elever i klassrummet. Vår frågeställning är: “Hur definierar lärare problemskapande beteenden och vad är deras syn på elever som uppvisar dessa beteenden?”I uppsatsen utgår vi från det socialkonstruktivistiska synsättet som säger att våra upplevelser av omvärlden är konstruerade och ingen total sanning. Vi upplever att “problemskapande beteende” är socialt konstruerat och endast finns i en kontext där det finns elever som inte uppvisar detta beteende, och utifrån denna konstruerade uppfattning utsätts eleverna för ett visst bemötande. Vår forskning har lett oss fram till slutsatsen att lärare har en föråldrad syn på elever som uppvisar problemskapande beteende, och skuldbelägger ofta eleven istället för att titta på sig själv som en utlösande faktor. Dessutom visar vårt resultat att de problemskapande beteenden som inte syns lika mycket utåt, till exempel när eleven inte ber om hjälp trots att hen behöver det, inte får alls lika mycket uppmärksamhet av lärarna trots att även dessa beteenden orsakar problem för eleven på kunskapsmässiga plan.

No description available.

No description available.

The purpose of this study was to examine the methods that social workers and other professionals use in their work with children and youth with ADHD and behavioural problems. Seven professionals from different practices and backgrounds where interviewed about their methods and their understanding of the underlying psychosocial mechanisms of behavioural problems in children and youth with ADHD. Results showed a wide variety of methods used across the field. Interviewees pointed out the importance of flexible and individually adaptable approaches and methods, including forms of cognitive training but also pharmacological aspects. Interviewees agreed on most points regarding the underlying psychosocial mechanisms revolving around childrens academic and social difficulties and processes of negative identity-shaping. The findings indicate that time of diagnosis and parent’s and teacher’s understanding of ADHD plays an important role in the development of behavioural problems, and that a variety of different methodological approaches to intervention seem to have good results. / Syftet med denna studie var att undersöka vilka metoder socialarbetare och andra professionella använder sig av i arbetet med barn och ungdomar med ADHD och problemskapande beteenden. Sju professionella med olika bakgrund intervjuades kring sina metoder och sin förståelse av de psykosociala mekanismerna som finns latenta och driver fram utvecklingen av problemskapande beteende hos barn och ungdomar med ADHD. Resultaten visade att variationen mellan olika arbetsmetoder är stor. Bland annat förekom olika former av kognitiv träning och medicinering. De flesta intervjupersoner påpekade vikten av ett flexibelt och individanpassat angreppssätt. Det rådde ett stort samförstånd mellan intervjupersonerna angående de psykosociala mekanismerna, där de flesta förklaringar kretsade kring barnens akademiska och sociala svårigheter, och processer av negativt identitetsskapande. Studiens slutsatser var att tidpunkten för diagnostisering och föräldrars och lärares förståelse av ADHD spelar en viktig roll i utvecklandet av problemskapande beteenden, och att en mångfald av olika ansatser till intervention har god effekt.

Skolor och ibland hela kommuner utbildar ständigt sin personal för att implementera nya förhållningssätt och pedagogiska metoder i verksamheterna. Studiens syfte var att belysa på vilket sätt en kommunal satsning påverkat hur pedagoger uppfattar och använder sig av lågaffektivt bemötande som metod i mötet med elever med problemskapande beteenden. Studiens teoretiska utgångspunkt utgjordes av relationellt och kategoriskt perspektiv, tillsammans med Blossings modell för ett förändringsarbete. Kvalitativ forskningsansats med semistrukturerade intervjufrågor har använts för att fånga pedagogers uppfattningar om metoden och urvalet bestod av tolv pedagoger som samtliga deltog i kommunens satsning. Deltagandet i föreläsningarna var på lika villkor, men förutsättningarna för en lyckad implementering visades varierar mellan skolorna i den undersökta kommunen. En slutsats i studien var att kommunens satsning påverkade pedagogers uppfattningar och medvetenhet om lågaffektivt bemötande positivt. Studien påvisade ökad medvetenhet i användningen av metoden samt vilken betydelse relationen har i mötet med problemskapande beteende. Det framkom att tid, ork och affektsmitta var missgynnande faktorer i arbetet med lågaffektivt bemötande. Studien indikerade på brister i genomförandet av implementeringen av den nya metoden och visade även att det möjligen sker viss kategorisering av elever med problemskapande beteende i skolan, medvetet eller omedvetet.

Syftet med examensarbetet var att ge inblick i några förskollärares upplevelser och erfarenheter av att bemöta barn med utagerande beteende, detta genom följande frågeställningar: Hur kan utagerande barn i förskolan bemötas på ett framgångsrikt sätt enligt några förskollärare? Hur uppfattar studiens förskollärare sina kompetenser att bemöta barn med utagerande beteende? Studien bestod av åtta kvalitativa intervjuer utifrån ett kriteriebaserat urvalsförfarande. I resultatet framkom strategier som kan liknas vid metoden lågaffektivt bemötande, och även att förskollärarna gör medvetna val av olika strategier för att bemöta utagerande barn. Framstående strategier som nämndes var att skapa goda relationer till barnen, ett lugnt förhållningssätt samt olika förebyggande åtgärder såsom bildstöd och ritstöd. En annan förekommande strategi var att separera det utagerande barnet ur barngruppen för att hjälpa barnet att lugna sig. Stress framkom som en faktor som gav sämre förutsättningar för förskollärarna att bemöta utagerande barn. En slutsats är att ett lugnt förhållningssätt upplevs som grundläggande i skapandet av relationer, till skillnad från stress som påverkar förskollärarnas bemötande negativt. En annan slutsats är att separering av ett utagerande barn från barngruppen, som tycks förekomma, är en framgångsrik strategi som är osynlig i den tidigare forskning som redovisas. En övergripande slutsats är att studiens förskollärare anser att beprövade och framgångsrika strategier huvudsakligen grundlagts i den professionella yrkespraktiken.

Studiens syfte är att undersöka vilka möjligheter och hinder som förskollärare upplever i det tidiga, förebyggande arbetet med fokus på barn som riskerar att utveckla ett problemskapande beteende. Syftet är också att belysa när pedagoger i förskolan upplever att barn är problemskapande. Studien är kvalitativ och grundar sig i en hermeneutisk-fenomenologisk forskningsansats vilket i denna studie innebär att tolka och sätta sig in i ett antal pedagogers upplevelser. Metoden som har använts är semistrukturerade intervjuer vilka har utförts med åtta förskollärare på fyra förskolor i tre olika kommuner i Mellansverige. För att tolka det empiriska materialet har von Wrights tolkning av Meads intersubjektivitetsteori använts i första hand. von Wright beskriver synen på barnet som avgörande för hur ett barn bemöts och för vilka insatser som görs och hon beskriver två möjliga perspektiv, punktuellt och relationellt.  I resultatet finns exempel på både relationella och punktuella perspektiv när det handlar om att förklara, förstå och arbeta med problemskapande beteende. Det framkommer i mångt och mycket att pedagogerna har en relationell grundsyn och det framgår också att pedagogernas intentioner är att leva upp till ett relationellt förhållningssätt, men det visar sig också att det finns omständigheter som styr pedagogerna mot ett punktuellt perspektiv.

Syftet med föreliggande studie har varit att undersöka pedagogers medvetenhet kring sin egen barnsyn, med särskilt fokus på möten med barn, som pedagoger i förskolan upplever har problemskapande beteende. Vi ville genom studien studera hur barnsynen tar sig uttryck i det pedagogiska arbetet på förskolan, framför allt i situationer där den egna barnsynen utmanas. I läroplanen tydliggörs betydelsen av personalens kompetens när det gäller att interagera och ha förståelse för varje enskilt barn, med betoning på barn i behov av särskilt stöd.Vi har utifrån syftet ställt oss frågorna; Hur beskriver pedagoger sin barnsyn? På vilket sätt återspeglas pedagogernas sätt att uttrycka sin barnsyn i deras yrkesutövande? För att få svar på våra frågor har vi använt oss av en mikroetnografisk metod med observationer och fokusgruppsdiskussioner som utgångspunkt. Studien är genomförd på fyra förskolor i två skilda kommuner. Resultatet pekar på att pedagoger i förskolan inte använder begreppet barnsyn i vardagen. Begreppet förekommer inte heller ordagrant i lagar, förordningar eller styrdokument. Vidare antyder resultatet att det finns en skillnad i hur pedagogerna uttrycker sin barnsyn och sina strategier mot hur de praktiserar dem, särskilt i mötet med beteenden som kan anses vara problemskapande.Sammanfattningsvis belyser vår studie vikten av pedagogernas medvetenhet kring den egna barnsynen och sitt eget förhållningssätt, då det visat sig ha betydelse för hur de förhåller sig i mötet med barnen.

Lågaffektivt bemötande utgår ifrån tanken att barn gör rätt om de kan, snarare än att barn gör rätt om de vill. Metoden går ut på att förändra förutsättningar för och bemötande av elever som hamnar i problemskapande beteende. Den föreliggande studien är en del av ett utvecklingsprojekt där lågaffektivt bemötande har implementerats i tre svenska grundskolor. I denna delstudie redovisas intervjuer med fem respektive fyra pedagoger från två av dessa skolor. Syftet med studien är att undersöka hur uppfattningar och arbetssätt förändrats bland pedagogerna utifrån implementeringen av ett lågaffektivt bemötande i skolan. I studien undersöks vilka hinder och möjligheter som lärarna upplever i mötet med problemskapande beteende utifrån ett nytt perspektiv och vilka förändringar de kan se i elevernas beteende. Forskning kring lågaffektivt bemötande är ännu i sin linda men ett flertal omfattande studier visar på samband mellan bemötande och problemskapande beteende samt konsekvenser för elevers prestationer. Den föreliggande studien har en fenomenologisk ansats då den undersöker pedagogernas upplevelser av att använda ett lågaffektivt bemötande. Tolkningar av resultatet görs ur ett relationellt perspektiv. Intervjuerna genomfördes i fokusgrupper för att få till stånd ett naturligt samtal kring upplevelserna. Pedagogerna inbjöds att beskriva sina upplevelser så ingående som möjligt och jag som intervjuare höll mig i bakgrunden och ställde endast enstaka frågor som fördjupade berättelserna. Intervjuerna spelades in och transkriberades sedan i sin helhet för att ingen information skulle gå förlorad. Pedagogerna kände initialt att det skulle bli svårt att använda lågaffektivt bemötande i en miljö där flera barn uppvisar problemskapande beteende. De tyckte att det kändes fel att behålla lugnet då de egentligen var upprörda inombords. Känslor av orättvisa gentemot andra barn samt en rädsla för ifrågasättande från utomstående beskrevs också. Upplevda hinder är för få vuxna och för många elever i olika svårigheter. Handledningen upplevs ibland som långt ifrån pedagogernas verklighet. Efterhand upptäcker pedagogerna att de lär sig hejda sina impulser och självförtroendet växer då de ser hur problemskapande beteenden minskar och de har mer energi kvar i slutet av dagen.

Vi har genom denna studie undersökt hur förskollärare kan stödja barn med problemskapande beteende. Skolinspektionens kvalitetsrapport från november 2017 visar att förskolepersonal saknar ett gemensamt förhållningssätt och kunskaper gällande stödinsatser för barn i behov av särskilt stöd. Samtidigt lyfter läroplanen för förskolan fram att förskollärare ska möta varje barn utifrån deras individuella behov. Det är därför viktigt att förskollärare och annan personal i förskolans verksamhet har ett gemensamt förhållningssätt och kunskap om olika strategier som kan stödja barn med problemskapande beteende. För att besvara frågeställningen har kvalitativa intervjuer gjorts med sju förskollärare. I resultatet definieras problemskapande beteende, strategier som används redovisas samt vikten av förskollärares gemensamma förhållningssätt. Resultatet visar att förskollärare definierar problemskapande beteende på olika sätt och är situationsbundet. Det finns många olika strategier i verksamheten och dessa anpassas efter individens behov samt situationer. I arbetslaget är det viktigt att det finns en samsyn om hur stöd ska formas till de barn som har ett problemskapande beteende. I slutdiskussionen behandlades de tankar som uppkommit under studiens gång samt hur vi tror att den fortsatta forskningen inom området kan utvecklas.