Syftet med denna uppsats är att öka min och läsarens förståelse för sexualbrottens utveckling genom historien, men även att öka förståelsen för de bakomliggande faktorer som låg till grund för de ideologier och perspektiv enligt vilken lagen stiftats. De frågeställningar som besvaras är följande: Hur har diskursen kring sexualbrott förändrats inom svensk rätt från mellankrigstiden fram till idag?  Vilka likheter eller skillnader i form av värderingar och attityder går att utröna i de valda förarbetena? Detta är ett rättshistoriskt arbete där kritisk diskursanalys och hermeneutik används för att analysera det språkbruk som använts och de makthierarkier som fått plats under lagstiftningsprocessen genom historien. Lagstiftningsarbetet har genom historien sett ut på olika sätt, men alla lagar de senaste 100 åren har på ett sätt eller annat föregåtts av en SOU. Detta arbete grundas därför på några av författaren valda utredningar som alla resulterat i en större förändring av sexualbrotten. Arbetet innehåller även tvärvetenskapliga källor som ger ytterligare perspektiv och sammanhang till de olika tidsperioderna samt de makthierarkier som analyseras.Det första kapitlet i denna uppsats redogör för de rättsvetenskapliga riktlinjer enligt vilka denna uppsats är författad. I det andra kapitlet presenteras valda utredningar och viss historisk kontext. I de tre följande kapitlen analyseras dessa utifrån temana “normer”, “mannen” och “kvinnan”, i vilka det framkommer att lagstiftningen har gått från att ha ett moraliserande och allmänpreventivt syfte till ett rättspositivistiskt, det vill säga objektivt, syfte som inte ska bedöma något annat än den objektiva handlingen. I kapitlet om normer analyseras bland annat språkbruk, objektiv normativitet och könsroller. Här diskuteras bland annat hur normativa perspektiv har använts för att legitimera och vidmakthålla könsmaktshierarkin. Kapitlet om mannen innehåller analys av synen på förövare, manlighet ur ett intersektionellt perspektiv samt manliga sexualbrottsoffer. Avsnitten behandlar bland annat mäns behov av att distansera sig från våldtäktsmannen, att skylla det sexuella våldet på män med annan etnicitet, samt perspektiv på det normbrytande manliga offret. I kapitlet om kvinnan analyseras synen på kvinnan som skyddsvärd och icke-skyddsvärd, samt synen på kvinnliga förövare. Här framkommer att begreppet brottsoffer, som introducerades på 70-talet, möjliggjorde ett nytt perspektiv. Tidigare hade det inte funnits ett namn på en grupp människor som utsatts för våldsbrott. Brottsofferperspektivet synliggjorde att lagstiftarens perspektiv var ett normerat, manligt sådant och därmed uppdagades det att lagstiftningsprocessen gällande sexualbrott behöver omfatta personer utanför den manliga normen.

Denna avhandling utgör ett rättsvetenskapligt bidrag till historievetenskapens källkritik. Det handlar om att sätta fokus på vad som händer med förståelsen av det förflutna, när historieskrivningen hamnar i händerna på juristen och dennes juridiska metod, med andra ord, när en av dessa självskolade historiker, juristen, lämnar en avgränsad juridik för att ta sig an en i tiden, eller rummet, främmande juridik, som juristen rent faktiskt inte har studerat, i egenskap av just i tiden, och rummet, främmande, och, som man har anledning att misstänka, läses med ögon, inskolade i en av tid och rum avgränsad, och därmed betingad, juridik. Därmed aktualiseras ett juridiskt korrekt förvridningsmoment, vilket på ett principiellt plan måste ske utan hänsyn till den berörda ickejuridiska kunskapsarten, exempelvis historievetenskapen. En sådan historieskrivning väcker självklara frågor om tendens, men inte hos källan, utan hos juristen, i egenskap av självskolad historiker. När den skolade historikern därför har att förhålla sig källkritiskt till den historiskt självskolade historikerns juridiska historieskrivning, saknar han ofta källkritiskt språk för detta. Avhandlingen föreslår bruket av ordet självkritik, för att sätta namn på tendenskritiken av den oskolade och självutnämnde historikern. Det är i detta avseende, som avhandlingen utgör ett bidrag till historievetenskapens källkritik. Det rättsvetenskapliga bidraget till historievetenskapens källkritik förmedlar även en förståelse av relationen mellan juridisk och humanistisk kunskap. Den fråga som avhandlingen har måst ställa sig är, i vad mån rättshistoria kan sägas utgöra en enhetlig disciplin, givet de instanser som de facto företräds av dagens rättshistoriker. Den skillnad som utåt sett anmäler sig mellan historikerns och juristens rättshistoria måste därmed granskas, för att utröna i vad mån, om alls, det föreligger förutsättningar för ett meningsfullt vetenskapligt samtal dem emellan. Avhandlingen föreslår att juridisk och historisk rättshistoria, utåt sett sammanförda inom ämnet rättshistoria, utgår från skilda vetenskapssyner, metoder och källkritiker, varför de bör betraktas som skilda kunskapsarter samt utgåendes skilda vetenskapliga grunder.

No description available.

Under 1734 års lags tillämpningsperiod var våldtäktsbrottets syfte att skydda ära och heder. Det innebar att kvinnor som av rättsväsendet och samhället sågs som osedliga inte erhöll samma skydd som ärofulla kvinnor. Medan män förväntades ha ett ansvarslöst sexuellt beteende så delades kvinnor in i två grupper, de kyska skyddsvärda och de osedliga icke skyddsvärda. För att bli betraktad som en skyddsvärd kvinna så skulle man vara ren och oskuldsfull. Under lagens tillämpningsperiod blev det svårare och svårare för kvinnor att leva upp till kraven för de skyddsvärda då beskrivningen av den ideala kvinnan inte längre var mänsklig. Det ledde till att kvinnor riskerade att själva anses ansvariga för den våldtäkt de utsatts för, en osedlig kvinna kunde nämligen locka män till att begå otuktiga handlingar. När 1734 års lag ersattes av strafflagen år 1864 ansågs våldtäktsbrottets syfte vara att skydda kvinnan som individ, äran fick ändock en framträdande roll då en kvinnas otuktiga leverne utgjorde en förmildrande omständighet vid påföljdsbestämmandet i ett våldtäktsmål. Vissa ansåg dessutom att osedliga kvinnors nej sällan var allvarligt menat. Hade den våldtagna kvinnan haft samlag tidigare ansåg man således att hon hade samtyckt även till framtida sexuella handlingar. Kvinnlig sexualitet förknippades med sjukdomar som hysteri, kleptomani och nervsvaghet, medan manlig sexualitet var en naturlig, aktiv, otålig och aggressiv drift som behövde tillfredsställas. Män skulle erövra kvinnor, men om kvinnan visade intresse för sexuellt umgänge så skulle mannen bli avtänd. För att våldtäktsparagrafen skulle anses vara tillämplig krävdes att mannen hade utövat absolut våld, vilket var ett våld som utplånade alla kvinnans försök till motstånd. Om kvinnan inte hade gjort så mycket motstånd att hon dog eller blev medvetslös så ansågs hon många gånger inte ha blivit tvingad till samlaget, en våldtäkt hade då inte skett. Vid brottsbalkens tillkomst år 1965 angavs att syftet med våldtäktsbrottet var att ge ett skydd för kvinnans integritet i sexuellt hänseende mot vissa grövre angrepp. Om kvinnan hade en relation till den man som våldtagit henne var det en förmildrande omständighet som ändrade brottsrubriceringen från våldtäkt till våldförande. Under början av lagens tillämpningsperiod ansågs kvinnan fortfarande kunna vara medskyldig till den våldtäkt hon utsatts för vilket korrelerar med den samhälleliga uppfattningen om att kvinnor kunde locka män till att begå övergrepp genom att göra dem upphetsade men sedan inte vilja fullfölja händelseförloppet med ett samlag. I och med brottsbalkens senaste revidering år 2018 är våldtäktsbrottets syfte att skydda varje individs rätt till sexuellt självbestämmande. Brottet bygger nu på frivillighet och förlegade föreställningar om manlig och kvinnlig sexualitet har inte längre något utrymme i rättstillämpningen. Våldtäktsbrottet har således undergått stora förändringar sedan 1734 års lag. Brottet formades länge av patriarkala föreställningar om sexualitet och kön men har nu tagit ett steg in i en mer jämställd och fördomsfri framtid i och med lag 2018:618.

The following study examines the process behind the legalization of homosexual acts in Sweden between the years of 1933-1944. This is done through Michel Foucault’s thoughts about bio-power and episteme. The study also relies on the definition of heteronormativity found in Tiina Rosenbergs book Queerfeministisk agenda. I have made use of public Swedish government publications in the form of Statens offentliga utredningar (loosely translated to public investigations by the government) and motions, propositions and protocol from the Swedish parliament between the investigated period (1933-1944). The goal of the study was to identify the most influential episteme which in turn was analysed to see, if it in any way, influenced the discourse against homosexuals in a positive or negative way. Results from the study confirms that the contemporary episteme named after Emil Kraeplin which concludes that homosexual behaviour was seen in the light of being something socially constructed and could therefore be spread between individuals in the means of homosexual manipulations. This lead the episteme to influence the discourse against homosexuals to be viewed as a disease and a mental illness. By looking at homosexuality from the outlook of the Kraeplin episteme the Swedish law was formed in a way to protect the Swedish youth from being able to be manipulated into spreading the homosexual acts.

No description available.

<p>Sjötåget sommaren 1676 blev ett svenskt misslyckande. Efter regalskeppet Kronans förlisning och förlusten av sjöslaget den första juni 1676 tillsatte kungen Karl XI en kommissorialrätt med syfte att ställa de ansvariga för misslyckandet till svars. Kommissorialrättens protokoll har utgjort den här undersökningens grund. Syftet har varit att dels undersöka kommissorialrättens arbete, dess organisation, retorik och metod, men också att analysera de tankemönster och värderingar som präglade och styrde dess handlingsmönster. Det står klart att kommissorialrättens ledamöter, samt de berörda officerarna, i stor utsträckning delade ett antal föreställningar om mod och manlighet, plikt och trohet, samt heder och ära. Dessa föreställningar påverkade inte bara det sätt man valde att beskriva sjöslaget och officerarnas agerande i strid, utan också hur framför allt de anklagade kom att uppföra sig inför den sittande rätten. Rätten framstår i protokollen inte enbart som en arena för att skilja skyldiga från oskyldiga samt för att utdöma straff, utan också som en plats att bevisa och återupprätta en hotad heder.</p>

<p>Den här uppsatsen behandlar människors syn på dödsstraff. Jag har velat ta reda på om fler människor är för dödsstraff idag jämfört med hur många det brukar vara, vilket hävdats i media, eller om den höga opinionen beror på det sätt som frågorna ställts. Jag har också velat ta reda på vad som ligger bakom folks ställningstagande för eller mot dödsstraffet. Jag har använt mig av en enkät och ett antal intervjuer för att senare kvalitativt analysera både enkäten och intervjuerna. Dessutom har jag tagit mig friheten att jämföra mina kvalitativa enkätsvar med två andra - kvantitativa - undersökningar; jag har inte varit intresserad av att se mina resultat i form av procent i förhållande till de andra, det som varit av intresse för mig har varit att se om sättet att svara skiljer sig om frågan ställs annorlunda. Enkät- och intervjufrågorna har gällt inställningen till dödsstraff och närliggande frågor; svaren har jag analyserat och grupperat för att få en översiktlig bild över svaren. Intervjuerna har, förutom att ge en bild av respektive intervjupersons personliga uppfattningar i frågan, fått fungera som illustration till enkätsvaren av hur man kan tänka runt dödsstraffet; jag har sedan studerat svaren för att försöka finna en etisk utgångspunkt, eller flera, bakom sättet att ta ställning till dödsstraffsfrågan.</p><p>Det jag kommit fram till är att svaren skiljer sig beroende på hur man frågar och att svaren som lämnas ofta är motsägelsefulla och ännu oftare inkonsekventa. Slutsatserna är att svaren, när det gäller att ta ställning för eller mot dödsstraff, blir annorlunda beroende på hur en fråga ställs; svaren varierar alltså med frågorna. När man svarar använder man sig, i första hand av känslor och i andra hand av intellektuellt resonerande kring frågeställningen. Det verkar som många saknar ett genomtänkt etiskt resonerande och istället svarar känslomässigt, direkt när frågan ställs; eller att de tillfrågade använder sig av olika etiska modeller när de besvarar olika frågor. En följd av detta är att man inte kan lita på resultat från opinions- och attitydundersökningar - åtminstone inte när det gäller människors inställning till dödsstraff.</p>

<p>The Irish immigrants have been an important part of London throughout the centuries. Their presence can be found from the 17^th century and onwards. Initially occupied as seasonal workers in agrarian fields the Irish later found alternative ways of supporting themselves as the Industrial Revolution transformed the whole of England. Despite their vital importance to the construction of what was to be known as "the modern Babylon" the Irish have been victims of both social prejudice and maltreatment. Some historians have imposed a comparison between the Irish in England and the African slaves in the United States. They have viewed the Irish with the spectacles of modern racism and in their presumptions created an unfair image of the relationship of the British and the Irish as the European equivalent of that of the African slaves and the American slave owners. Not content with superimposing the image of "the racist Englishman" solely on the 19^th century, scholars such as L. P Curtis and R. N. Lebow have sought to explain any questionable act committed by the British as a sign of xenophobia towards their Celtic neighbours, whether it be Cromwell’s Irish Campaign in 1649 or the lack of British aid during the Great Famine in Ireland in the 1840s.</p><p>This essay sets out to examine how Irish <em>women</em> were perceived at the Old Bailey Session House in London. Women have always received verdicts of a more lenient character than their male counterparts. It is therefore plausible to suppose that, if Cutis and Lebow are correct in their assumptions, Irish women should receive harsher verdicts and a higher frequency of those committed than those acquitted of crimes in comparison with their British counterparts, which simply is not the case.</p>

I denna uppsats studeras en sedan tidigare obehandlad källa rörande häxprocessen i Torsåkers socken i Ångermanland under 1600-talet. Källan som innehåller två rättsliga protokoll och en berättande text kring den ovan nämnda processen påträffades av en arkivarie vid namn Göran Gullbro i arkivet på länsmuseet Murberget i Härnösand. I och med studien har en avskrift av källan gjorts samt att dess innehåll har studerats och jämförts med redan sedan tidigare kända källor rörande ämnet. Här avses häradsrättens rannsakningsprotokoll från händelsen samt en avhandling i ämnet som publicerades 1771 författad av en Jöns Hornaeus.   Studien ger ett möjligt svar på frågan kring den funna källans beskaffenhet, samt en redogörelse för dess innehåll inför kommande studier. Hypoteserna om Jöns Hornaeus som författare till källans berättande del samt att de två protokollen skulle kunna vara avskrifter av det sedan runt 300 år tillbaka förlorade kommissionsdomstolsprotokollet testas med spännande resultat.