No description available.

Bakgrund: Studier visar att hundar har en positiv effekt på den fysiska hälsan. De kan också öka det sociala samspelet, minska depression, öka självförtroende och självbestämmande samt reducera ångest genom hundassisterad aktivitet eller hundassisterad intervention. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka om hundar inom ramen för omvårdnad på en rättspsykiatrisk avdelning kan påverka patienternas välbefinnande. Metod: För att undersöka patienternas upplevelser användes en kvalitativ studiedesign. För att besvara syfte och frågeställningar gjordes semistukturerade intervjuer som analyserades med en kvalitativ innehållsanalys.   Resultat: Hundar på avdelningen upplevdes både positivt och negativt. De inverkade på välbefinnandet genom att de genererade glädje och välmående men också irritation och ilska. De gav också en känsla av att bli sedd som människa, ökade den fysiska aktiviteten, förbättrade sömnen och påverkade självkänslan och självförtroendet. Vårdmiljön påverkades också genom ett förbättrat klimat på avdelningen. De gav en meningsfullhet i vardagen, en möjlighet till närhet, en känsla av mindre kontrollerande miljö samt att de hade en inverkan på hur patienterna rörde sig på avdelningen. Det identifierades en ståndpunkt för hundar på avdelningen, men också en emot att ha hundar på avdelningen. Slutsats: Resultaten tyder på att det positiva överväger det negativa då majoriteten av resultatet belyser aspekter som ökar välbefinnandet hos patienterna. Hundar inom vården anses därför vara en bra komplementär omvårdnadsform för att som sjuksköterska på en rättspsykiatrisk avdelning. Detta för att kunna utföra god omvårdnad, främja välbefinnande och upprätthålla ett samhällsskydd och samtidigt reducera känslan hos patienten av att vara underordnad och kontrollerad. Det är dock viktigt att beakta olika individers åsikter för att hitta en form som passar. / Background: Studies have shown that dogs have a positive effect on humans physical health. They may also increase social interactions, decrease depression, increase peoples selfconfidence and autonomy and reduce anxiety trough animal-assisted interventions. Aim: The aim of this studie is to investigate if dogs can effect well-being in patients within forensic psychiatric care. Method: To investigate the patients experiences a qalitative reserch method were used. Semi-structured interviews were used to answer to the aim of the studie, and analysed with a content analysis. Result: The patients had both positive and negative experiences regarding the presence of the dogs at the unit. The dogs had an impact on the patients well-being by generating joy as well as anger and irritation. They gave a sense of being perceived as an individual, they increased physical activity, improved quality of sleep and had an inpact on self-esteem and self-confidence. The dogs also had an impact on the health facility environment trough an inprovement of the atmosphere at the unit. The dogs gave sense of mening in the everday life, an opportunity for intimacy, a sense of a less controlling environment and they also had an impact on how the patients moved at the unit. Some where proponents and some opponents to the impementation of dogs at the unit. Conclusion: The results shows that the positive experiences tops the negative because the majority of the results shows aspects of improved well-being. Dogs within healthcare facilities are therefore concidered to be a good complementary form of care for nurses working in forensic psychiatric care. This to perform good nursing care, promote well-being and maintain the civil protection and at the same time reduce feelings of being inferior, subordinated and controlled. It is however important to pay regards to the different idividual opinions and find a resolution that suits best.

This study examines the most vital criteria for being discharged from forensic psychiatric care in 1915-1945. To do so a qualitative oriented comparative text analysis has been made on medical records from the forensic psychiatric departement at Sankt Sigfrids mental hospital in Växjö, Sweden. The result shows that the most vital criteria for the whole period is that a patient proves himself to be diligent, hard-working and that he can return to an environment where he can live and make a living for himself. Furthermore, from 1940 and forward the result shows that the discharge trial has been expanded, which results in that the criteria for being discharged should to a greater extent been showed in the free rather than in the institution. The conclusion of this is that the psychiatry during the later years of the study aimed to create a more socially adapted and producitve citizen out of the patient than it did in the earlier years.

Delaktighet är viktig för patientens livskvalité, självkänsla, egenmakt samt känsla av kontroll och inflytande. Patienter inom rättspsykiatrisk vård har en minskad autonomi till följd av de begränsningar som tvångslagarna innebär. Forskning samt litteratur kring patienters delaktighet i den rättspsykiatriska vården är bristfällig och behöver utforskas vidare. Syftet med studien var att belysa hur sjuksköterskor upplever att patienters delaktighet möjliggörs inom den rättspsykiatriska vården. Studien har en omvårdnadsvetenskaplig utgångspunkt och kvalitativa intervjuer med nio sjuksköterskor från rättspsykiatriska avdelningar i södra Sverige har genomförts. I resultatet framkom att sjuksköterskorna upplever att delaktighet är en viktig del i omvårdnaden men att personal och patienter ibland ser olika på begreppet. Delaktigheten finns hela tiden med i arbetet med patienterna men den kan skifta beroende på vilket brott patienten vårdas för dock finns det en framtidstro om att den rättspsykiatriska vården ska fortsätta att utvecklas och att vården i framtiden kommer att bli ännu mer individanpassad. ”Vi försöker” blev det övergripande temat som visar att sjuksköterskorna försöker att få patienterna delaktiga i den rättspsykiatriska vården. / Participation is important for the patient's quality of life, self-esteem and sense of control and influence. Patients in forensic psychiatric care have reduced autonomy as a result of the constraints imposed by the compulsion laws. Research and literature on patient participation in forensic psychiatric care are inadequate and need further research. The purpose of the study was to highlight how nurses experience patient participation in forensic psychiatric care. The study has a nursing science starting point and qualitative interviews with nine nurses from forensic psychiatric departments in southern Sweden have been carried out. The results show that nurses feel that participation is an important part of the nursing, but that staff and patients sometimes view the concept differently. Participation is always included in the work with patients, but it may change depending on the custody of the patient, however, there is a belief that the forensic psychiatric care will continue to develop and that future care will be even more individualized.” We are trying” became the overall theme and shows that nurses try to get patients involved in forensic psychiatric care.

I dagens samhälle finns ett stort behov av att förbättra den psykiska hälsan hos befolkningen. En liten del av personer med diagnostiserad psykisk ohälsa hamnar inom rättspsykiatrisk vård – personen har då begått ett brott under psykisk störning. Syftet med studien var att undersöka den rättspsykiatriska vårdpersonalens tankar om hur fysisk aktivitet används som hälsopromotiv insats i dagsläget, vad som kan förbättras och hur det kan främja patienternas hälsa. För att besvara syftet har kvalitativ forskning gjorts, med öppna brev som metod. De 15 personer som deltog i studien fick skriva sin berättelse utifrån meningen “Nu ska jag berätta hur vi kan använda fysisk aktivitet som hälsopromotiv insats för att förbättra hälsan hos patienterna… “. Data analyserades med hjälp av manifest innehållsanalys, som resulterade i tre underkategorier, samt en huvudkategori; “Ju högre grad patienterna har möjlighet att röra på sig, desto bättre för deras välbefinnande” med underkategorierna “Stillasittande vardag”, “Bredare utbud av aktiviteter” och “Ökat välbefinnande”. Resultatet visade att fysisk aktivitet som hälsofrämjande insats inte används i den utsträckning som det skulle kunna, som det ser ut idag, inom rättspsykiatrisk vård. Slutsatsen är att fler hälsopromotiva insatser i form av fysisk aktivitet behövs inom rättspsykiatrin, och att den troliga effekten skulle resultera både i förbättrad fysisk och psykisk hälsa hos patienterna. / In today's society, there is a great need to improve the mental health of the population. A small proportion of people with diagnosed mental illness end up in forensic psychiatric inpatient care when they have committed a crime under a mental disorder. The purpose of the study was to investigate the forensic psychiatric care staff's thoughts on how physical activity is used as a health-promoting input in the current situation, what can be improved and how it can promote patients' health. To answer the question, qualitative research has been done with open letters as a research method. Fifteen forensic psychiatric care staff participated in the study, and were encouraged to write their story based on the sentence “Now I will tell you how we can use physical activity as a health promotion initiative to improve the health of the patients…”. The data was analyzed using manifest content analysis, which resulted in three subcategories as well as one main category; “The more patients are able to move, the better for their well-being” with the subcategories “Sedentary everyday life”, “Wider range of activities”, and “Increased well-being”.  According to the results, health-promoting input in the forensic psychiatric care is not used in the extent it could be used. The conclusion is that more health-promoting interventions in the form of physical activity are needed in forensic psychiatric inpatient care, and it is presumed that increased physical activity would result in both improved mental health and physical health among the patients.

Bakgrund: I tidigare forskning beskrivs svårigheter i att vårda patienter med självskadebeteende. Utbildning och erfarenhet ses av sjuksköterskorna vara av stor vikt för ett professionellt agerande gentemot patienterna. Patienterna uppger svårigheter i att söka vård då de uppfattar självskadebeteendet som skambelagt och att de ofta får erfara ett oprofessionellt bemötande från omvårdnadspersonal. Tidigare forskning gällande patienter med självskadebeteende inom den rättspsykiatriska vårdkontexten är knapphändig och det finns behov av mer studier i ämnet. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att vårda patienter med självskadebeteende inom rättspsykiatrisk slutenvård. Metod: Tio semistrukturerade intervjuer genomfördes. Deltagarna i studien var fem grundutbildade sjuksköterskor och fem specialistutbildade sjuksköterskor inom psykiatrisk vård. Insamlade data analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Sjuksköterskorna erfar att det är viktigt i vårdandet av en patient med självskadebeteende att skapa trygghet hos patienten och att vara lyhörd inför patientens situation. Att vårda en patient med självskadebeteende ses av sjuksköterskorna som ett krävande arbete och det finns risk att känna sig otillräcklig. Slutsats: Omvårdnaden skulle vinna på att patientens berättelse får stå i centrum för vården. Skapandet av en trygg relation med patienten möjliggör förståelse för patientens självskadebeteende. Samarbete mellan kollegor ses kunna vara avgörande för hur vården bedrivs. Sjuksköterskorna efterfrågar mer kunskap i hur vården bäst utformas för patienter med självskadebeteende inom rättspsykiatrisk slutenvård. / Background: Previous research describes difficulties in caring for patients with self-harming behavior. Education and experience are seen by the nurses to be of great importance for a professional action towards the patients. Patients report difficulties in seeking care as they perceive the self-harming behavior as shameful and that they often experience unprofessional treatment from nursing staff. Previous research regarding patients with self-harming behavior in the forensic psychiatric care context is scarce and there is a need for more studies in the subject. Aim: To describe nurses experiences of caring for patients with self-harming behavior in forensic psychiatric inpatient care. Method: Ten semi-structured interviews were conducted. The participants in the study were five basic nurses and five specialized in psychiatric care. Collected data were analyzed on the basis of a qualitative content analysis with an inductive approach. Result: The nurses experience that it is important in the care of a patient with self-harming behavior to create a feeling of security for the patient and to be sensitive to the patient's situation. Caring for a patient with self-harming behavior is seen by nurses as a demanding job and there is a risk of feeling inadequate. Conclusion: Nursing would benefit from the patient's story being at the center of care. The creation of a secure relationship with the patient enables an understanding of the patient's self-harming behavior. Cooperation between colleagues can be seen to be decisive for how care is conducted. The nurses demand more knowledge in how care is best designed for patients with self-harming behavior in forensic psychiatric inpatient care.

Abstrakt Trots att det i Sverige finns lagar som säger att patienten så långt det är möjligt ska vara delaktig i sin egen vård, så verkar inte det vara fallet. Inom den psykiatriska tvångsvården är det ofta en obalans mellan personalen och patientens makt, därav vikten av att arbeta mot patientens delaktighet. Syftet med den integrerade litteraturöversikten var att sammanställa kunskap om patientdelaktighet vid sluten psykiatrisk tvångsvård. Följande frågor besvarades: Vilka förutsättningar för delaktighet finns i den slutna psykiatriska tvångsvården? Vilka hinder för delaktighet finns i den psykiatriska tvångsvården? Metod Integrerad litteraturstudie. Sökningar gjordes i tre databaser utifrån tre sökblock. Det resulterade i sexton artiklar som svarade mot syftet, två kvantitativa, en mixad metod och tretton kvalitativa. Inklusions kriterier: peer-review, engelska och inte äldre än tio år. Detta resulterade i sexton artiklar. Artiklar lästes igenom både enskilt och tillsammans, därefter vidtog dataextraktion där enheter togs ut som svarade mot syftet. Resultat: Analysen resulterade i elva kategorier, varav attityd, engagemang, relation och tvångsvård var mest framträdande. Det som kom fram är att för att det ska kunna jobbas utifrån patient delaktighet krävs det att personalen har en öppen, engagerad och ärlig attityd. Detta gör det möjligt att bygga en god relation mellan patient och personal, vilket i sin tur kan leda till patientdelaktighet. Slutsats Vad behövs för patientdelaktighet beror på vilken attityd man har. Är man som personal öppen, engagerad och ärlig då kan man bygga en relation till patienten och lägga grunden för patientdelaktighet

Bakgrund: Forskning visar att ökad delaktighet leder till en högre vårdkvalitet, men studier visar på brister i patientdelaktigheten. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva patienters upplevelse av delaktighet inom rättspsykiatrisk heldygnsvård. Metod: Examensarbetet har en kvalitativ metod med induktiv ansats och analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Sju patienter med erfarenheter av att vårdas inom rättspsykiatrisk heldygnsvård intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Resultat: Analysen resulterade i tre slutkategorier; ”Att ingen lyssnar och informerar”, ”Att vara fast i en miljö styrd av lagar och regler”, ”Att tillitsfulla relationer ger styrka”. Det som hindrar delaktighet beskrivs av deltagarna som att inte känna sig lyssnad på, inte bli bemötta utifrån den person de är och att vara fast i en miljö som styrs av lagar och regler. De känner sig begränsade i vården och tycker det är svårt att ta sig framåt. Det som underlättar delaktighet upplevs kopplat till tillitsfulla relationer som avgörande för att kunna känna att man har kontroll och makt över sitt liv. Slutsats: Resultatet bidrar med en fördjupad förståelse av betydelsen av delaktighet i rättspsykiatrisk vård, och vad som kan hindra och underlätta den. Delaktighet är något som patienterna inte tar för givet och vården behöver utveckla förståelse för relationens betydelse som är helt avgörande för vilka möjligheter patienten får till delaktighet och återhämtning. Den rättspsykiatriska vården skulle kunna utvecklas i en riktning mot ökad delaktighet med hjälp av personcentrerad vård.

Background: Forensic psychiatric care means restricted freedom during a long period of care. The restriction leads among other things to a loss of independent decision-making in relation to physical health in terms of time outdoors, diet and exercise. Previous research highlights how deteriorating physical health seems to go hand in hand with mental illness. In addition, nurses experience health promoting and disease prevention work within forensic psychiatric inpatient care as a challenge. Aim: To describe patients' experiences of maintaining physical health in forensic psychiatric inpatient care. Method: The study has a qualitative design with an inductive approach. Semi-structured interviews were conducted with ten patients from two forensic psychiatric clinics in central Sweden. Data was analyzed using qualitative content analysis. Results: The patients' experiences are illuminated through four categories: to feel restricted, to be able to adapt to a new situation, to utilize healthcare resources and to have access to support which were further clarified by six subcategories. This led to the overarching theme of reclaiming physical health through support and adaptation in a new environment. Conclusions: The person-centered approach needs to be given even greater space within forensic psychiatric inpatient care. Consequently, nurses need to take advantage of patients' experiences to a greater extent in order to, along with the patient, find the way forward in the maintenance of physical health during the period of care. Keywords: Forensic psychiatric inpatient care, patients' experiences, physical health, qualitative content analysis, semi-structured interviews, Tidal model

Emotionsreglering har de senaste åren fått alltmer uppmärksamhet och stöd som en faktor associerat med substansbruk. Däremot finns till författarnas vetskap ingen tidigare forskning som undersökt sambandet mellan emotionsreglering och substansbruk i ett rättspsykiatriskt urval. Syftet med denna studie var att beskriva substansbruket och utforska associationer mellan emotionsreglering och substansbruk i ett rättspsykiatriskt urval. Deltagarna (N = 98; 13 % kvinnor) rekryterades från en kohort av rättspsykiatriska patienter i Sverige från 2016-11-01 till 2020-11-30.  Data samlades in genom journalgranskningar, självskattningar och kompletterades med semistrukturerade intervjuer. För att beskriva substansbruk i gruppen användes deskriptiv statistik. Vidare användes instrumentet Difficulties in Emotional Regulation Scale (DERS) för att undersöka deltagarnas svårigheter med emotionsreglering. Som mått på substansbruk använde författarna debutålder av substanskonsumtion och antalet testade substanser. För att utforska sambandet mellan emotionsreglering och substansbruk användes korrelationsmatriser.  Resultatet visade att 64,3 % av deltagarna någon gång hade diagnostiserats med substansbrukssyndrom. Vidare hade 79.5 % av urvalet någon gång använt cannabis och hade i större utsträckning använt andra substanser jämfört med en generell svensk population. Studien fann inga signifikanta samband mellan emotionsreglering och substansbruk, vilket går emot tidigare forskning. Det motsägelsefulla resultatet kan bero på metodologiska skillnader och/eller att deltagarna hade andra gemensamma och inflytelserika erfarenheter i relation till emotionsreglering som påverkade resultatet. / Emotional regulation has in recent years gained more attention and support as a factor associated with substance use. However, to the authors knowledge, no research has examined the association between emotional regulation and substance use in a forensic psychiatric sample. The aims of this study were to describe substance use and examine associations between emotional regulation and substance use in a sample of forensic psychiatric patients. Participants (N = 98; 13% female) were recruited from a cohort of forensic psychiatric patients in Sweden from 2016-11-01 to 2020-11-30.  Data were collected through file information, self-reports and complemented with semi-structured interviews. The study used descriptive data to report the use of substances within the sample. Furthermore, the study used the instrument Difficulties in Emotional Regulation Scale (DERS) to examine the participants' emotional dysregulation. To measure substance use, the authors used age of onset of substance consumption and the number of substances tested as variables. Correlational matrices were used to explore the association between emotional regulation and substance use.  The results showed that 64.3% of the participants had at some point been diagnosed with SUD. Furthermore, 79.5 % of the sample had at some point used cannabis and had to a large extent used other substances. No significant associations were found between emotional regulation and substance use. The result goes against previous research, methodological differences may cause this contradiction. Another possible explanation is that the participants had other common and influential experiences in relation to emotional regulation that influenced the result.