Möjligheterna till att arbeta inkluderande för elever i behov av särskilt stöd i fritidshemsverksamheten är ett relativt outforskat område. I studien fokuseras det därför på fritidshemspersonalens förutsättningar och vilken tillgång de har till skolans specialpedagogiska kompetens för att arbeta inkluderande. Genom intervjuer med fritidshemspersonal har det framkommit att de försöker arbeta relationellt för att inkludera, men att de upplever att det finns en del hinder för dem i praktiken. Det blev också tydligt att skolledningens förståelse för elever i behov av särskilt stöd på fritidshemmet har betydelse för vilka möjligheter som finns för fritidshemspersonalen att arbeta inkluderande. Det relationella förhållningssättet har stor betydelse hos skolledningen för en bättre förståelse för fritidshemsverksamheten men även för samverkan inom organisationen för att kunna se barnet hela dagen.

Det ställs idag stora krav på vår språkliga förmåga, både att kommunicera muntligt och skriftligt. För barn med språkstörning är det extra viktigt att de får rätt hjälp för att kunna utvecklas på bästa sätt. Med detta som bakgrund är syftet med vår studie att öka förståelsen för språkstörning genom att ta del av speciallärares och logopeders arbete och erfarenhet. I studien behandlas frågeställningarna; Hur ser speciallärare och logopeder på diagnosen språkstörning? Vilka metoder kan vara gynnsamma för elever med språkstörning i skolan?Vilka framgångs- och riskfaktorer beskriver speciallärare och logopeder i sitt arbete kring språkstörning? Vi har använt en kvalitativ metod med fenomenologisk inspiration och utfört 15 semistrukturerade intervjuer med speciallärare och logopeder i grundskolan. Resultatet av studien visar att språkstörning är en mångfacetterad och komplicerad diagnos. Studien visar också på att kunskap och erfarenhet kring språkstörning i många fall är bristfällig i skolan. Vi konstaterar att det relationella perspektivet genomsyrar informanternas syn på arbetet med elever med språkstörning. Sammanfattningsvis tyder studiens resultat på ett behov av ökad kunskap i skolan för att få till väl fungerande lärmiljöer och en tillgänglig och anpassad undervisning för elever med språkstörning.

The purpose of the study is to contribute to knowledge about inclusion in preschool from the perspective of preschool teachers by making it visible how preschool teachers view their work to include all children in preschool, regardless of the children's conditions or needs. Qualitative interviews have been used as a research method and six interviews have been conducted with working preschool teachers. The interviews were recorded and then transcribed, after that the collected data material was analyzed from a categorically perspective and a relational perspective.  The results show that the preschool teachers describe that inclusion concerns a sense of community, where children can experience full participation and meaning in the preschool activities, which can be linked to a community-oriented definition of inclusion. Through the analyses a relational perspective can be made visible when the preschool teachers regard that inclusion in the preschool is achieved by creating an environment that is accessible to all children regardless of needs or conditions. The results also show that preschool teachers work to include all preschool children by making the environment clear and accessible. They also describe that their own attitudes and knowledge about inclusion are important factors for inclusion in preschool to be achieved. The preschool teachers emphasize that if inclusion is seen as children’s experience of participation, meaningfulness and community, inclusion can benefit children's development and learning. The preschool teachers also believe that external factors can obstruct and preclude, which can be connected to the view that inclusion is about all children being in the same physical space. Preschool teachers emphasize that inclusion can benefit children's development and learning, but that external factors can obstruct and preclude.  This study concludes that these preschool teachers have good knowledge about how to include all children in preschool and that they have the ability to do so if they are given the right conditions and not preclude by external factors. This study can be seen as relevant to read for anyone who is interested in inclusion in preschool and hopefully this study can contribute with an interest in further research on the subject. / Syftet med undersökningen är att bidra med kunskap om inkludering i förskolan ur förskollärares perspektiv genom att synliggöra hur förskollärare ser på sitt arbete att inkludera alla barn i förskolan, oavsett barnens förutsättningar eller behov. Kvalitativa intervjuer har använts som forskningsmetod och sex intervjuer har genomförts med verksamma förskollärare. Intervjuerna spelades in och transkriberades sedan i sin helhet, därefter analyserades det insamlade datamaterialet utifrån ett kategoriskt perspektiv och ett relationellt perspektiv. Resultatet redovisar att förskollärarna beskriver att inkludering handlar om att barnen i förskolan ska uppleva delaktighet, meningsfullhet och gemenskap, vilket kan kopplas till en gemenskapsorienterad definition av inkludering. Genom analysen kan ett relationellt perspektiv synliggöras då förskollärarna anser att inkludering i förskolan uppnås genom att skapa en miljö som är tillgänglig för alla barn oavsett behov eller förutsättningar. Resultatet visar även att förskollärare arbetar med att inkludera alla förskolans barn genom att göra miljön tydlig och tillgänglig. De beskriver även att det egna förhållningssättet och kunskaper är betydelsefulla faktorer för att inkludering i förskolan ska kunna uppnås. Förskollärarna lyfter fram att om inkludering ses handla om upplevd delaktighet, meningsfullhet och gemenskap kan inkludering gynna barns utveckling och lärande. Förskollärarna anser även att yttre faktorer kan försvåra och utgöra hinder för inkludering, vilket kan kopplas till de avseenden inkludering ses handla om att alla barn är i samma fysiska rum. Studiens slutsats är att dessa förskollärare har goda kunskaper kring hur de ska arbeta för att inkludera alla barn i förskolan och att de har möjligheten att göra det om de ges rätt förutsättningar och inte hindras av utomstående faktorer. Denna studie kan ses vara relevant att läsa för alla som är intresserade av inkludering i förskolan och förhoppningsvis kan denna studie bidra med ett intresse för vidare forskning kring inkludering i förskolan.

Syftet med föreliggande studien var att undersöka vilka metoder och verktyg som förskollärare kan använda sig av för att stödja barns delaktighet i den fria leken. Studien utgår ifrån en kvalitativ forskningsansats där åtta semistrukturerade intervjuer med förskollärare har stått för det insamlade datamaterialet. Studiens teoretiska ansats är det relationella perspektivet som bland annat utgår från mellanmänskliga mötena och den intersubjektiva processen. Resultatet visar på förskollärarnas närvarande och observerande arbete vid barnens fria lek, som en förskollärare uttryckte ”öppna ögon och stora öron”. Studiens slutsats är att förskollärare kan arbeta såväl mer direkt som långsiktigt för att få barnen delaktiga i den fria leken. Till det direkta arbetet krävs emotionell närvaro och lekkompetens. Till det långsiktiga arbetet hör bland annat arbetet med förskolans klimat, förskolepersonalens förhållningssätt och värdegrundsarbete.

Tidigare forskning har visat att språkstörning är en ofta förekommande funktionsnedsättninghos barn. Diagnosen har en stor påverkan på elevers psykiska hälsa och socialaförmåga, vilket gör att den behöver uppmärksammas. Syftet med studien var att undersökavilken kunskap pedagoger har om diagnosen språkstörning, hur pedagoger uppleverhandledning av specialpedagoger och hur pedagoger arbetar för att stötta lärandeoch utveckling hos elever med språkstörning. Datainsamlingen skedde genom kvalitativasemistrukturerade intervjuer med elva grundskollärare och tre resurspedagoger. Entematisk analys användes för att analysera data, och studiens resultat analyserades utifråndet relationella perspektivet. I resultat framkom bristande kunskaper gällandespråkstörning bland pedagogerna. Bristen på kunskap verkade främst bero på bristfällighandledning av specialpedagoger, samt ett bristande utbildningsupplägg på lärarutbildningen.Resultatet visade på att samarbete och kunskapsutbyte pedagoger emellan haren positiv inverkan på lärande hos elever med språkstörning, samt förbättrar pedagogernaskunskaper om språkstörning. Resultatet pekade också på behovet av pedagogisktarbete, eftersom struktur, tydlighet och visualisering kan bidra till att elever med språkstörninguppnår läroplanens mål. Resultatet visade även på att en god relation mellanlärare-elev kan förbättra undervisningens kvalitet, samt utveckla elevernas lärande ochbeteende. Samarbetsrelationer kan därigenom vara sättet att möta utmaningar på närdet handlar om elevers lärande.

Syftet med denna studie är att belysa hur pedagoger och lärare arbetar för att ge stöd till elever som diagnosticerats med ADHD. Frågeställningen som jag ville besvara är kan man dela in lärarnas synsätt på eleverna i ett relationellt och kategoriskt perspektiv? Metoden var intervju och resultatet pekar i en viss riktning på hur lärarna arbetar för att hjälpa elever som diagnosticerats med ADHD. Enligt min erfarenhet så har särskolans lärares pedagogik ett mer relationellt perspektiv i jämförelse med gymnasieskolans lärare som ofta har ett mer kategoriskt perspektiv. I särskolan försöker pedagogerna hitta lösningar genom att anpassa undervisningen till eleven till exempel genom att ge eleverna bättre verktyg och anpassa undervisningen. I motsats till pedagogerna på särskolan tenderar lärarna på samhällsprogrammet att kategorisera eleverna och att anse att eleverna är problematiska genom att de till exempel inte kan sitta stilla och koncentrera sig eller att de har låga betyg och svårigheter att lära sig ny kunskap. Genom det här kan tendensen i min studie visa att ett kategoriskt synsätt förekommer på samhällsprogrammet. Det finns därmed en skillnad mellan gymnasieskolans lärare och särskolans lärare när det gäller synen på eleverna. På gymnasieskolan använder man sig även mer av expertis som elevhälsa och specialpedagoger för att stödja eleverna pedagogiskt när de diagnosticerats med ADHD. Lärarna inom särskolan arbetar efter individuella utvecklingsplaner för varje elev och de arbetar i team för att lösa problem och se vad som kan förbättras. Inom särskolan arbetar lärarna i tätt samarbete med ungdomarnas föräldrar. Lärarna inom gymnasieskolan vänder sig ofta till specialpedagogen om de behöver vägledning men många använder sig också av kontakten med elevens förälder för att försöka individanpassa så mycket som möjligt och att få en större förståelse för eleven. Resultatet visar vidare att de båda skolformerna organisationsmässigt är utformade på ett lite annorlunda sätt. I särskolan har man hemklassrum och med mindre elevgrupper på cirka 12 elever. De har också elevassistenter i klassrummet förutom läraren och även en annan pedagogik som syftar till att se ungas olikheter. Utbildningsmässigt har ofta särskolans lärare även en mer fördjupad pedagogisk utbildning jämfört med lärarna som arbetar i övriga gymnasieskolan eftersom gymnasielärare sällan har specialpedagogisk kompetens. Inom gymnasieskolan har man istället satsat på studion som är en lokal där elever kan få stöd av behöriga lärare om de har behov. I de vanliga gymnasieklasserna på gymnasieskolan är grupperna cirka trettio i varje klass och eleverna får byta klassrum flera gånger per dag. De har också många olika lärare och de kan till och med få byta byggnad under en och samma dag. Studien visar att båda lärargrupperna inom särskolans gymnasieprogram och samhällsprogrammets utbildningar är något tveksamma till diagnosens vara eller icke vara men de anser också att diagnos kan vara ett hjälpmedel i pedagogiken. Lärarna är individer och har därför lite olika åsikter beroende på vem de själva är och deras erfarenheter. Därför visar undersökningen att åsikterna går lite isär inte bara beroende på var lärarna arbetar utan också hur de tänker individuellt.  I båda undersökningsgrupperna finns lärare som menar att diagnoser har eskalerat och att de är onödiga. De anser också att det skett en ökning av diagnosen ADHD hos ungdomar och barn.  Ett annat resultat är att lärare anser att organisation, politik och samhälle kan bidra till ett positivt eller negativt resultat när det gäller elevernas lärande genom att skolan kan få för lite resurser till sin verksamhet. Samtidigt visar resultatet vidare att lärare från särskolan har mer erfarenhet av att arbeta med elever som diagnosticerats med ADHD beroende på att de är utbildade speciallärare med inriktning mot särskola och detta gör att de har ett mer relationellt arbetssätt. Pedagoger från gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är överens om att diagnoser behövs och behöver inte innebära att människor ska kategoriseras.

Syftet med studien var att undersöka pedagogers upplevelser av framgångsfaktorer i arbetet med elever med AST (autismspektrumtillstånd). Detta genomfördes utifrån ett relationellt perspektiv, med en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer. Slutsatser som kan dras av studien är att alla elever har olika behov, som behöver hanteras individuellt. Det finns således ingen mall för hur elever med AST ska bemötas eller vilka insatser som ska implementeras. Dock är ett relationellt förhållningssätt och goda relationer, som bygger på ömsesidig respekt, att föredra i arbetet med målgruppen. I den goda relationen bör pedagogen hitta elevernas styrkor, svårigheter, behov och specialintressen. Utifrån dessa kan lämpliga insatser och individuella arbetssätt implementeras, i syfte att eleverna ska lyckas i skolan och uppnå välmående. I den goda relationen kan pedagogen lättare känna av elevernas dagliga status och anpassa kraven som ställs på eleven, utefter det. En annan slutsats är att pedagogerna kan använda elevernas specialintressen som ett återkommande tema i undervisning och samtalsämne, för att öka elevernas delaktighet och motivation. Slutligen framhöll pedagogerna att preventionsarbete för välmående också är av stor vikt. Detta kan implementeras genom att skapa en struktur, tydlighet och förutsägbarhet för eleverna.

Det hälsofrämjande och förebyggande arbetet ska enligt Skolverket (2011) bedrivas av all personal som arbetar i verksamheten, varför ett samarbete mellan elevhälsans personal och övrig personal är av stor betydelse. Ur ett specialpedagogiskt perspektiv är helhetsbilden otroligt viktig, eftersom det ingår i uppdraget att kartlägga och genomföra utvecklingsarbete av skolans verksamhet på organisations-, grupp- och individnivå. En del av specialpedagogens uppdrag är att vara en samtalspartner till lärare och motivera till reflektion kring den egna professionen. Det är då specialpedagogens uppgift att utifrån systemteoretiskt förhållningssätt och relationellt perspektiv vara med och utveckla verksamheten och lärmiljöer så att undervisningen blir tillgänglig för alla elever.Studiens resultat visar att goda relationer mellan lärare/elever/vårdnadshavare är det som anses som den allra viktigaste faktorn i ett hälsofrämjande och förebyggande arbete. Ett nära samarbete mellan elevhälsan och lärare är något som efterfrågas från båda håll, men hur samarbetet bör se ut skiljer sig åt mellan yrkeskategorierna. Det framkommer även att det finns olika syn på hur viktigt uppföljning och utvärdering av verksamheten är i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet.

Nästan alla barn i dagens samhälle spenderar sina första levnadsår i förskolan där det varje dag förekommer olika aspekter av inkludering. Syftet med vårt arbete är att belysa förskollärares syn på inkludering samt hur inkluderingsbegreppet definieras. Vi kommer även att lyfta hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolans verksamhet där alla barns behov möts i barngruppen. Med hjälp av en kvalitativ forskningsmetod har vi samlat empiri och hittat mönster från sju förskollärares svar utifrån intervjuer på två förskolor. Utifrån ett relationellt samt kategoriskt perspektiv har vi synliggjort likheter samt skillnader kring hur de talar om inkludering och inkluderande arbetssätt i förskolan. Resultatet av vår studie visar att förskollärarna talade om inkludering på olika sätt mellan de två förskolorna men även mellan förskollärarna som arbetar på samma förskola. Förskollärarnas definition av inkluderingsbegreppet samt hur ett inkluderande arbetssätt kan se ut i förskolan är varierande. Med hjälp av det relationella respektive kategoriska perspektivet har vi kunnat redogöra för likheter samt skillnader i förskollärares svar kring begreppet inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån vårt syfte samt frågeställningar. I intervjuerna beskrivs både inkludering samt ett inkluderande arbetssätt utifrån olika perspektiv och på olika sätt beroende på vem som tillfrågas. Att inkludera barn i förskolan handlar till stor del om hur barn inte ska behandlas lika samt att barns förmågor och förutsättningar ska bemötas utifrån den enskilda individen.

Studiens avsikt är att bidra med kunskap om hur speciallärares yrkesroll mot matematikutveckling konkret kan gestaltas och hur speciallärarna uppfattar deras yrkesroll relaterar till utbildningens mål. Med hopp om att studien ska leda till kunskap kring hur man bygger broar mellan teori och verklighet när uppdraget relateras till utbildningens mål och teoretisk perspektiv. Trots att speciallärarna i denna studie har fått samma utbildning gestaltas uppdragen sig på olika sätt i praktiken därför ger studien kunskap kring vilka konsekvenser deras handlande kan resultera i, i enlighet till vad tidigare forskning har visat.Syftet med studien är att synliggöra ett antal Speciallärares yrkesroll, genom att lyfta fördelningen av deras arbetsuppgifter som utformas i verksamheten och deras uppfattningar om detta i relation till utbildningen. Hur uppfattar speciallärarna inom matematikutveckling, verksamma inom skolår 1-6, sitt arbete i relation till utbildningen? Vilka likheter respektive skillnader upplever de att det finns mellan arbetsuppgifter och centrala delar i utbildningen?Studiens teoretiska förankring har tagits ur det relationella och kategoriska perspektivet.Studien har inspirerats av fenomenografi då avsikten var att synliggöra variationen i speciallärarnas uppfattningar. Som metod har använts semistrukturerade intervjuer med 4 speciallärare. Denna studies urvalsgrupp arbetar inom en skolverksamhet med skolår 1-6 och utgörs av examinerade speciallärare inom matematikutveckling som examinerats efter den nya examensförordningen efter år 2008. Genom analys av utsagor identifierades uppfattningar som kopplas till utbildningens mål och till bakomliggande perspektiv inom ramen för en bearbetad modell.Resultatet visar att speciallärarnas arbete kan kategoriseras utifrån fyra aspekter; utredning, undervisning, skolutveckling och handledning. Fördelningen av deras arbetsuppgifter mellan dessa aspekter varierar mellan speciallärarna. Det fanns en del likheter men även stora skillnader. En speciallärare arbetar främst med kartläggning, en annan till största del med skolutveckling och de resterande två speciallärares insatser riktas mest åt undervisning. I stort riktas deras arbete till utbildningens mål och det präglas av ett relationellt perspektiv. Det förekommer dock arbetsuppgifter som inte finner stöd i utbildningens mål och som därmed är mer kopplade till ett kategoriskt perspektiv. Detta var främst synligt vid enskild eller undervisning i mindre grupp utanför ordinarie undervisningstid, som i denna studie var synligt i två speciallärares utsagor. En speciallärare tycker sig ha löst ekvationen kring att inte exkludera elever från den ordinarie undervisningen, genom att ge korta intensiva insatser. I resultatet blir det tydligt att skolutveckling och handledning, överensstämmer med flera mål ur examensordningen för speciallärarutbildningen. Skolutveckling och handledning ingick förvisso i samtliga speciallärares arbetsområde men i olika omfattningar. Handledning underrepresenteras dock i verksamheten i jämförelse med examensordningen.