Skolfrånvaro är ett problem som kan leda till utanförskap i samhället. Detta är något Skolinspektionen slagit fast i en rapport som visar på en ökad frånvaro i svensk skola. Syftet med den här studien är att undersöka vilka strategier några lärare på låg- och mellanstadiet kan ha i svenskundervisningen för att främja elevers närvaro. För att undersöka detta har enkät, fokusgrupp, kvalitativa intervjuer och observationer använts. Skolfrånvaro är ett komplext problem som inte har en given förklaring, det finns en mängd olika faktorer som påverkar elevers närvaro. I den här studien har fokus varit på undervisningen i svenska. Slutsatsen är att det finns ett antal faktorer som påverkar närvaron som kan kopplas till undervisningen, framför allt att eleven känner meningsfullhet kring de uppgifter som görs, att man har goda relationer med både lärare och klasskamrater samt att man lyckas med de uppgifter man gör. Strategierna för att främja dessa är bland annat att skapa meningsfullhet genom att koppla innehållet i svenskundervisning till elevernas vardag och erfarenheter samt att försöka ha mottagare för de texter eleverna skriver. Relationer kan skapas och främjas genom samarbete i klassrumssituationer. Lärarna i den här studien strävar efter att ge eleverna möjligheter att lyckas med sina uppgifter genom en god förberedelsefas, stöttning och modellering.

Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagoger på fritidshemmet ser på sitt arbete med konflikthantering mellan fritidspedagoger och elever. Vi vill även undersöka fritidspedagogers synsätt på olika strategier de säger sig använda vid en konflikt med en elev och hur de ser på relationsskapande i förhållande till konflikter. I vår studie har vi använt oss av kvalitativ metod när vi har genomför tre parintervjuer med sex fritidspedagoger på två olika skolor i södra Skåne. Det empiriska materialet har sedan bearbetats med hjälp av tematisk analys och teoretiska begrepp som till exempel samverkansstrategier, konstruktiva konflikter och interpersonella konflikter för att kartlägga olika teman som ger en överblick och struktur av resultatet. Resultatet visar att pedagogernas strategier för konflikthantering kan delas upp i tre kategorier. Den första och största kategorin där pedagogerna lägger mycket arbete är strategier för att förebygga konflikter. I denna kategorin är relationsskapandet mellan pedagogerna och eleverna centralt men även bra relationer till elevens föräldrar prioriteras. Pedagogerna anser att relationen till eleverna är viktig om de skulle komma i konflikt. Den andra kategorin berör strategier som används i affekt. Pedagogerna är eniga om att lågaffektivt bemötande är den strategi som är mest effektiv och att låta eleven lugna ner sig först. Den tredje och sista kategorin handlar om strategier pedagogerna använder efter en konflikt uppstått. Pedagogerna berättar att det är viktigt att ta eleven åt sidan och föra ett lugnt samtal om vad som skapade konflikten och reda ut eventuella missuppfattningar.

Syftet med denna studie är att öka kunskapen kring fritidslärarens syn på sociala relationer mellan elever på fritidshem. Studien har genomförts med en kvalitativ metod och utgår från semistrukturerade intervjuer med sex verksamma fritidslärare från fem olika skolor. Empirin har analyserats genom en tematisk analys med utgångspunkt i det relationella teori. Resultatet av studien visar att elevers sociala relationer anses vara centrala i fritidshemmet. Samtliga informanter delade uppfattningen om att trygghet, tillhörighet, förståelse och kommunikation är viktiga aspekter för elevers relationsskapande i fritidshemmet. Informanterna ansåg att elevers sociala relationer skapas, utvecklas, bevaras och gynnas genom olika aktiviteter. Studien visar även att de mest framgångsrika arbetssätten för att motverka social exkludering enligt informanterna är att observera elever, att utgå från regeln att alla får vara med samt att se och bekräfta varje elev. Resultatet visar också att fritidslärarna beskrev att arbetet med elevers sociala relationer sker genom stöttning, vägledning, samtal, planering utifrån elevens intresse och behov, samt fritidslärarens närvaro och deltagande i olika aktiviteter.

Syftet med studien var att undersöka hur åtta vårdnadshavare ser på relationsskapandet mellan förskola och hem och om Covid-19 pandemin påverkat deras relationer till förskolan. Datainsamlingen genomfördes med en kvalitativ datainsamlingsmetod, med semistrukturerade intervjuer som verktyg för att samla in de material som ligger till grund för studien. Det insamlade materialet har bearbetats utifrån en tematisk analysmetod och resultatet analyseras sedan utifrån Lev Vygotskijs sociokulturella teori. Resultatet visar att kommunikation, information och samarbete är de viktigaste delarna för att skapa en god relation mellan förskolan och hem. Under Covid-19 pandemin har relationerna till förskolan blivit påverkade, då de tidigare nämnda viktiga delar blivit allt mer bristfälliga.

Syftet med detta arbete är att bidra med ökad kunskap om relationsskapande vid introduktionen i förskolans verksamhet, ur både förskollärares och vårdnadshavares perspektiv. För att uppnå syftet och för att ta reda på vad både förskollärare och vårdnadshavare beskriver som viktigt för relationsskapande vid introduktionen, gjordes semistrukturerade intervjuer med fem förskollärare och fyra vårdnadshavare. Intervjuerna har analyserats med en tematisk analys utifrån relationell pedagogisk teori, där resultatet visar att bemötande, förhållningssätt och värdet av information går som en röd tråd genom alla delar av introduktionen för både förskollärare och vårdnadshavare. De slutsatser vi ser av detta är att det mest grundläggande i relationsskapandet är trygghet, men att det finns olika uppfattningar bland förskollärare och vårdnadshavare om hur man når dit. / <p>Betyg i Ladok 230619.</p>

Att använda sig av och våga prova nya olika verktyg i den specialpedagogiska undervisningen är en viktig del i mötet med elever i behov av särskilt stöd. Ett verktyg som framför allt har använts internationellt under en längre tid är hundassisterande pedagogik. Denna systematiska litteraturstudie har i syfte att ta reda på om det finns stöd i tidigare internationell forskning för att hundar ökar motivationen för lärande och vad som i så fall är verksamt i mötet mellan elev, hund och dess förare genom följande forskningsfrågor: ”Hur kan elever i behov av särskilt stöd öka motivationen för lärande med hjälp av en hund som specialpedagogiskt verktyg?”, ”Om motivationen ökar, vad är det i mötet med elev och hund som ökar elevens motivation för lärande?” och ”Vilken syn på motivation framträder i artiklarna?”Resultatet visade att användningen av hundassisterande pedagogik kan öka elevens motivation till lärande och detta var särskilt gynnsamt för de elever som var längst ifrån att nå kunskapsmålen. De högsta effekterna kunde ses i beteendet som förändrades i positiv riktning i umgänget med hunden. Eleverna blev lugnare, gladare, mer koncentrerade och hade lättare för den sociala interaktionen både med pedagogerna och med klasskamraterna. Resultaten visade även en ökning av läsförmågan men den var inte lika framträdande som de beteendemässiga- och sociala färdigheterna. Denna studie ger förslag på hur man kan arbeta och ett nytt sätt att tänka inom denspecialpedagogiska verksamheten och det kan leda till att skolan lyckas bättre med att tillgodose elevens behov av stöd som leder till ökad motivation för lärandet. Framför allt eftersom resultaten visar att eleven mår bättre och detta leder till positiva förändringar i beteenden som i sin tur kan ge framgångsrika resultat för lärandemålen över tid. Eftersom hunden med fördel kan skapa goda och trygga relationer med en elev som är i behov av något extra skulle detta forskningsfält behöva utökas ytterligare och då framför allt med mer longitudinella studier för att mäta lärandeeffekterna under en längre period. Särskilt då inom det svenska forskningsfältet för att kunskapen enklare ska nå fram till skolans praktik och dess beslutsfattare.

Studien tar sin utgångspunkt i problemområdet rasten, som inte beskrivs i läroplanen Lgr 11 trots att rasten inträffar dagligen för alla elever i svensk grundskola. Syftet för studien är avgränsad till att undersöka hur fritidslärare upplever relationsarbetet med elever på rasten. Vi hade formulerat två frågeställningar som ämnade till att besvara syftet: Vilken betydelse har fritidslärares förhållningssätt för relationsskapande på rasten? samt På vilket sätt påverkar den fria leken respektive den styrda rastaktiviteten arbetet med elevrelationer? Valet av fritidslärare ansåg vi utifrån deras profession och studiens syfte som det mest intressanta läraryrket att intervjua. Den insamlade datan transkriberades och därefter följde en tematisk analys. Resultatet presenterades i fyra teman; Fritidslärares förutsättningar, Fritidslärares förhållningssätt, Trygghet på rasten samt Lekens betydelse. Vi analyserade och diskuterade empirin utifrån Aspelins teori om relationskompetens. Resultatet visar att fritidslärarna i olika omfattning arbetar medvetet med elevrelationer på rasten. Leken ses som central för rasten och fritidslärarna upplever både möjligheter och utmaningar för relationsskapande. Vår slutsats är att fritidslärarna upplever sitt förhållningssätt och leken som betydelsefull för relationsskapande. Rasten ses också som en arena för fritidslärarna att förverkliga det kompletterande uppdraget. Vi ser ett fortsatt behov av forskning inom området rast och relationer, förslagsvis hur eleverna upplever relationen till fritidslärarna på rasten. / <p>Godkännande datum: 2022-06-05</p>

Undersökningen behandlar hur man som pedagog kan bemöta och arbeta med utagerande beteende hos barn i förskoleålder, ur ett pedagogiskt perspektiv. Utagerande beteende definieras som något som märks, alltså hörs och syns väldigt tydligt och det kan ha många bakomliggande orsaker. Relationsskapande, rutiner, att hitta strategier och ett aktivt arbete med lek har visat sig vara huvudstenarna för att bemöta och arbeta med utagerande barn på ett bra sätt. Undersökningen är av kvalitativ sort och empirin har samlats in genom intervjuer och observationer av pedagoger. Därefter har resultaten jämförts med litteratur som behandlar ämnet.

Syftet med denna studie är att undersöka hur pedagoger i sin yrkesprofession resonerar kring deras arbete med barn med ett utagerande beteende. Denna undersökning belyser även möjligheterna för att arbeta med inkludering och svårigheter i arbetet med utagerande barn. Frågeställningarna för arbetet handlar om hur pedagoger i sitt arbete upplever dessa barn och tolkar deras utagerande beteende. Studien tar även upp hur pedagoger beskriver deras bemötande med dessa barn. Denna studie har genomförts med en kvalitativ metod med hjälp av en kvalitativ intervjuundersökning. Med hjälp av tidigare forskning och teoretiska begrepp har jag analyserat empirin som jag har samlat in.Resultatet i studien visar att pedagogerna upplever att barn med utagerade beteende anses allmänt störande eftersom de slåss, bits, kastar saker och säger emot vuxna och barn. Studien visar även att orsaker till utagerande barns beteende anses vara påverkat av t.ex. hemförhållandet, förskolans lokaler, koncentrationssvårigheter. Även barn med liknade utagerande beteende kan påverkas av varandra. Slutsatsen som studien har kommit till är att det finns dilemman i pedagogernas arbete med utagerande beteende eftersom inte alla pedagoger hinner följa planeringen som de har i arbetslaget, det saknas specialpedagoger i förskolan och många pedagoger tycker att de inte får tillräckligt stöd med handledningen.

I denna studie undersöktes förskollärares perspektiv kring deras arbete med barns trygghet och anknytning samt vilka förutsättningar barnen ges till detta, kopplat till deras första introduktion i förskolan. Studien har en kvalitativ design och grundar sig på intervjuer med åtta förskollärare från fyra olika förskolor. Resultatet visade generellt en samstämmig syn hos förskollärarna, där viktiga aspekter var att en trygg anknytning kräver tid, att kontakt med vårdnadshavare har betydelse för att knyta an till barnet och att förskollärare behöver anpassa sina strategier eftersom introduktionen kan skilja sig från barn till barn. Utifrån anknytningsteorin och dess centrala begrepp stärktes resultatet. Resultatet stämde även överens med mycket av den tidigare forskningen som bland annat nämner att tid är en viktig faktor för att skapa anknytning. Studien bidrog i sin helhet med kunskap kring förskollärares syn på sitt arbete med barns trygghet och anknytning kopplat till deras första introduktion i förskolan.