Under 1950-talet skrev Ivar Lo-Johansson flera självbiografiska berättelser som på omslagen också benämns som självbiografiska romaner; Analfabeten, Gårdfarihandlaren, Stockholmaren, Journalisten, Författaren, Socialisten, Soldaten, Proletärförfattaren, vilka skildrar samtiden, 1910-talets slut till 1950-talets början. Författaren, som jag har intresserat mig mest för i analysen, är indelad i tolv kapitel som i princip skulle kunna läsas fristående från varandra. I boken får vi följa Lo-Johansson genom arbetardiktningens genombrottsår i 1930-talets början. Den unge författaren möter det nya samhället i spåret efter Stockholmutställningen. Diskussionerna bland författarkollegorna, som endast omnämns med initialer, går heta. Några av kollegerna, bland annat Harry Martinsson, Nils Ferlin, Gustav Hedenvind-Eriksson och Martin Koch, presenteras mer ingående. I Författaren beskriver Lo-Johansson också arbetet med sin egna första stora bok, God natt, jord. Syftet med den här uppsatsen har bland annat varit att undersöka vilka faktorer, som vinkar mot fiktion eller ickefiktion, både textinterna och textexterna, som återfinns i den självbiografiska romanen Författaren. Jag har också undersökt vilken funktion de karaktäristiska dragen får i berättelsen. Metoden jag har använt mig av är analys av primärmaterialet utifrån framför allt ett narratologiskt perspektiv. Samt en komparativ analys av primärmaterialet i förhållande till den traditionella självbiografin. Tidigt i min analys kunde jag konstatera att Författaren inte gick att kategorisera som antingen fiktiv eller ickefiktiv. Därför har jag undersökt vad i den självbiografiska romanen som vinkar mot fiktion respektive ickefiktion. Exempel på sådant i de självbiografiska romanerna som vinkar mot fiktion är bland annat att det förekommer en hel del mimetiskt berättande, symbolanvändning och andra berättartekniska och stilistiska grepp som är mer vanligt förekommande i den fiktiva berättelsen. Ivar Lo-Johansson övergår också emellanåt till att bli allvetande som berättare. Att den textexterne författaren Lo-Johansson är den samme som berättaren och bokens huvudperson leder tankarna till den ickefiktiva berättelsen. Vilket också Lo-Johanssons avsikt att avbilda verkligheten gör, trots att han har fått kritik för att allt i böckerna kanske inte är sant. Paratexternas funktion är viktig, för att beskriva boken på ett sådant sätt så att författarens syfte med den framgår. De har också som uppgift att signalera genretillhörighet. Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman måste därför läsas som just en självbiografisk roman. En genre som blandar en berättarmetod som anses mer vanligt förekommande i den fiktiva berättelsen med en författarintention som går ut på att på ett sanningsenligt sätt avbilda verkligheten. Att Ivar Lo-Johansson har en avsikt med det han berättar framgår tydligt. Det handlar om att föra fram en åsikt, ta ställning för eller emot. Ofta är det samhällets orättvisor stora och små, som presenteras. Det sker ofta ur ett klassperspektiv och målet med skrivandet är att, förutom att framställa sitt eget liv, förändra samhället.

The way we socialize today is radically different from how it was only twenty years ago. Since the arrival of the Internet more and more of what we know about the lives of our friends comes from text-based social networks, or blogs. This means that we all, more or less, have become authors of our own life stories and that the reality we live in have become fictionalized. In this paper I explore what effects this postmodern process of dissolving boundaries has had on the autobiographical genre, where the line between fiction and reality is traditionally stressed. By analysing Carina Rydberg’s (b. 1962) autobiographical novel Djävulsformeln (2000) I reveal how the autobiographical genre has evolved during the postmodernist era and how Philippe Lejeune’s autobiographical contract now commonly is replaced by a double contract (Poul Behrendt). This means that the contemporary autobiographical novel claims to be both a true story and made up, or, as Christian Lenemark calls it, true lies. To understand the mixed signals about whether the literary text is fiction or a true story the contemporary reader turns to the media and therefore authors more and more often choose to comment on and explain their works in interviews and articles to regain some control over how the text is perceived, thus overstepping the boundary of fiction. We have, as Lenemark puts it, a medialization of the role of the author. With the distinction between what is a depiction of reality and what is fiction, in a state of dissolution the traditional genre classifications have become dated. My claim is that the boundary between fiction and reality has imploded as an effect of the post- modern process and that readers today, like cultural consumers in general, look for "the real thing" but want a better reality than the one they get in real life. Traditional classifications like "autobiography", "reality" and "fiction" thereby no longer apply to contemporary literature.

This essay focuses on the reception of Yahya Hassan’s debut YAHYA HASSAN in Swedish media, mainly daily newspapers. Following the work of Magnus Nilsson it analyzes the “reading strategy of the politics of identity” in “immigrant literature” and outlines structural racism in the literary scene. By bringing attention to the critics’ use of this reading strategy, it is possible to unveil the “ethnic filter” through which literature by Swedish authors with a “non-Swedish identity” is being read in contemporary Swedish literary criticism. The concept of “immigrant literature” is discussed as a discourse, rather than as an empirical category. This essay aims to show how the Swedish critics read YAHYA HASSAN through the ethnic filter as a work of “immigrant literature”. The Swedish critics read the collection of poems as a political statement, and had difficulties defining Hassans work as poetry. Rather, it was read as an autobiographical novel in a working class tradition. There had been a long discussion in Swedish literary criticism about the autofictional genre, including a moral debate about the line between fact and fiction in autobiographical works. However, this was left almost unmentioned and Hassans poems were read as true and authentic depictions, something that the author himself contributed to in various ways. The essay also outlines the debate in Swedish media where critics discussed the author’s responsibility as an immigrant, a debate where many critics articulated a fear that the experiences depicted in Hassan’s poems could further inspire an already growing racist movement.

Pollutants can harm menstrual health, and raising awareness of this is vital. This study is a research-through-design project that aims to investigate the design qualities of interactive technologies that aim to raise this kind of awareness. This study used first-person experiment method to design and develop cultural probes. The probes were iterated based on the results of a pilot study. The cultural probes were deployed with five women from Asia and Europe, followed by a semi-structured interview. The probes were designed to prompt participants to reflect on pollution and menstrual health. The results present confusion about pollutants, negative feelings and conflicting feelings while awareness is raising, being watched by technology, lack of more profound knowledge of menstrual health, infringement upon individual bodily autonomy and human responsibility on pollution, and connection between our bodies and environment. This paper highlights the importance of designing and mitigating these design tensions in designing technologies to raise awareness of pollution’s impacts on menstrual health. / Föroreningar kan skada menstruationshälsa, och att öka kännedomen av detta är viktigt. Denna studie är ett research-through-design-projekt som försöker undersöka designkvaliteterna i interaktiv teknologi som försöker att öka kännedom om detta. Studien använde sig av metoden förstapersonsexperiment för att designa och utveckla kulturella sonder. Sonderna itererades baserat på resultaten från en pilotstudie. Kultursonderna utplacerades hos fem kvinnor från Asien och Europa, och följdes upp av en semistrukturell intervju. Sonderna var designade för att få deltagarna att reflektera på förorening och menstruell hälsa. Resultaten presenterar förvirring kring föroreningar, negativa känslor och motstridiga känslor när kännedomen ökar, bli bevakad av teknologi, brist på mer djupgående kunskap kring menstruationhälsa, kränkning av den personliga autonomin och mänskligt ansvar kring förorening, samt kopplingen mellan våra kroppar och miljön. Studien lyfter fram vikten av design och mitigering av dessa designspänningar när man designar teknologi för att öka kännedomen om föroreningens påverkan på menstruationshälsa.

Denna uppsats är en textnära läsning av Gul utanpå (Lundberg, 2013), en självbiografisk roman om Patrik Lundberg som är adopterad från Korea till Sverige. I sin berättelse om resan tillbaka till födelselandet ger han en berörande skildring av hur det är att upptäcka sina rötter. Det är också en berättelse om hur det är att förstå var man har befunnit sig alla de år innan man har utforskat kopplingen till sitt hemland. Syftet med den här uppsatsen är att utforskar olika identitetskategorier i en självbiografi skriven av en utlandsadopterad svensk författare för att diskutera hur en sådan bok kan användas som ett litterärt verktyg i skolans värdegrundsarbete genom didaktisk läsning. Frågor som tas upp rör etnicitet, kön och klass samt kulturell mångfald och hur detta synliggörs i denna typ av självbiografi. Uppsatsen innehåller en litteraturteoretisk del som grundar sig på teorier av Mieke Bal vad gäller narratologi och fokalisering, samt en litteraturdidaktisk del baserad på Louise M. Rosenblatt med referens till hennes teori om didaktisk läsning. Metoden som tillämpas är läsning ur ett intersektionellt perspektiv. Min hypotes är att när en människa som inte har upptäckt sig själv ännu skriver en memoar ger berättelsen utrymme för en vidgad tolkning. Slutsatsen är att temat om adoption ger möjlighet att diskutera kulturell mångfald i klassrummet. Läsning av en självbiografisk roman ger också rum för elever att reflektera över sitt eget identitetsskapande. Men den tillåter ändå samtidigt en viss distans i läsningen, vilket gör att mottagaren kan ta till sig textens utanförskap. / This essay is a qualitative close reading of Gul utanpå (Lundberg, 2013). This book is categorised as life-writing and labelled adoption memoire. The story unfolding in the book centers around Patrik Lundberg who is adopted from Korea to Sweden. In his story about travelling back to his birth country he shares new perspectives and emotional discoveries, poignantly writing about finding your roots for the first time. This is also a story about learning how to understand your own essence in a life previously lived before discovering your roots. This essay aims to analyse perspectives and categories of identity in adoption memoires by way of using an intersectional method of reading. Theories applied are on the one hand narratology by Mieke Bal and her ideas of focalisation, and on the other theories based on Louise M.Rosenblatt’s ideas concerning didactic reading strategies. The idea is to bring forward how this type of literature can be used as a tool for working with democratic values in school, such as human rights and cultural diversity. Hopefully this will expose the didactic potential of this particular type of book. Hypothetically, when a person who has yet not reached self discovery writes a book about discovering himself the story in itself gives the reader multiple opportunities to interpret various perspectives in a wider sense. The conclusion is that the theme of adoption enables a discussion about diversity and cultural diversity in the classroom. Reading such a memoire, or autobiography, also makes way for reflecting about one's own self construction. However, it also presents the reader with a chance to separate himself from the text in order to view it with the spectacles of an outsider.

<p>Min avsikt med denna uppsats var att söka en djupare förståelse av fenomenet minneswebbplatser för avlidna personer på Internet. Som ett tidigare helt outforskat fenomen som dessa minneswebbplatser är, så har jag haft förmånen att få välja helt fritt vad jag ska titta närmare på, och hur detta ska genomföras. Detta resulterade i att jag valde att ta reda på hur dessa sorgens regioner tar sig uttryck på minneswebbplatserna. Sorgens regioner som man kan tänka sig är både sociala och spatiala på dessa webbplatser.</p><p>Jag har beskrivit en rad teoretiska begrepp i metodavsnittet som har kommit att fungera som en ram för analysen av minneswebbplatserna: (själv)representation, aktörer, intimitet, autenticitet, stil och personliga uttryck är dimensioner inom de sociala regionerna, och indexsidan, gemensamma utrymmen, privata utrymmen och länkar till omvärlden är dimensioner inom de spatiala regionerna. Dessa teoretiska begrepp har i analysen på ett systematiskt sätt analyserats och satts i relation till de teoretiska perspektiven för uppsatsen.</p><p>Uppsatsens teorianknytning är Erving Goffmans resonemang kring främre och bakre regioner, samt regionbeteenden. Joshua Meyrowitzs vidareutvecklade teorier om regioner, samt tankar om medier och rumslighet. Birgit Hertzberg Kaare och Knut Lundbys, samt Nancy Thumims teorier om självrepresentation och autenticitet i digitala berättelser, och Britta Lundgrens teorier kring sörjandets processer vid en oväntad död.</p><p>Minneswebbplatserna rör sig i gränslandet mellan den främre och den bakre regionen. Den förändring som skett, med nya medier, av vad vi betraktar som privat respektive offentligt har nu nått den egna privata sorgen. I vårt självbiografiska samhälle, visar de anhöriga tydligt att de vill ha en publik och genom att den digitala (själv)representationen inger en känsla av bestående, tänker man sig även en framtida publik som kan ta del av avtrycken, samtidigt som den avlidne kan bli odödlig genom att det kollektiva minnet blir det som överlever det individuella livet.</p>

Min avsikt med denna uppsats var att söka en djupare förståelse av fenomenet minneswebbplatser för avlidna personer på Internet. Som ett tidigare helt outforskat fenomen som dessa minneswebbplatser är, så har jag haft förmånen att få välja helt fritt vad jag ska titta närmare på, och hur detta ska genomföras. Detta resulterade i att jag valde att ta reda på hur dessa sorgens regioner tar sig uttryck på minneswebbplatserna. Sorgens regioner som man kan tänka sig är både sociala och spatiala på dessa webbplatser. Jag har beskrivit en rad teoretiska begrepp i metodavsnittet som har kommit att fungera som en ram för analysen av minneswebbplatserna: (själv)representation, aktörer, intimitet, autenticitet, stil och personliga uttryck är dimensioner inom de sociala regionerna, och indexsidan, gemensamma utrymmen, privata utrymmen och länkar till omvärlden är dimensioner inom de spatiala regionerna. Dessa teoretiska begrepp har i analysen på ett systematiskt sätt analyserats och satts i relation till de teoretiska perspektiven för uppsatsen. Uppsatsens teorianknytning är Erving Goffmans resonemang kring främre och bakre regioner, samt regionbeteenden. Joshua Meyrowitzs vidareutvecklade teorier om regioner, samt tankar om medier och rumslighet. Birgit Hertzberg Kaare och Knut Lundbys, samt Nancy Thumims teorier om självrepresentation och autenticitet i digitala berättelser, och Britta Lundgrens teorier kring sörjandets processer vid en oväntad död. Minneswebbplatserna rör sig i gränslandet mellan den främre och den bakre regionen. Den förändring som skett, med nya medier, av vad vi betraktar som privat respektive offentligt har nu nått den egna privata sorgen. I vårt självbiografiska samhälle, visar de anhöriga tydligt att de vill ha en publik och genom att den digitala (själv)representationen inger en känsla av bestående, tänker man sig även en framtida publik som kan ta del av avtrycken, samtidigt som den avlidne kan bli odödlig genom att det kollektiva minnet blir det som överlever det individuella livet.

Short attention spans are a growing phenomenon, impacting users in their daily interactions with technology. While there have been studies in the field of HCI on how to design for directing or maximizing user attention, few have focused on users with short attention spans and their felt experiences. To fill this research gap, this study employed a user-centered design approach involving a pre-study and a workshop concerning web design. A thematic analysis of the data revealed ten themes which, among other things, dealt with web navigation, overwhelming interfaces and distractions. The results showed that attention is an embodied experience and relying solely on quantitative data, such as eye tracking, may not provide a complete understanding of it. Therefore, involving those affected in the design process can assist designers in creating the best possible experience, aligning with the end-users’ own definition of what constitutes a good experience. Additionally, designers should adapt to minimalist design principles to meet the needs of this user group. This paper contributes to research by giving in-depth insights into the felt experiences of short attention spans, and how these experiences may be designed for. / Korta uppmärksamhetspann är ett växande fenomen som påverkar användare i deras dagliga interaktioner med teknologi. Även om det har gjorts studier inom HCI om hur man designar för att rikta eller maximera användares uppmärksamhet, har få fokuserat på användare med korta uppmärksamhetspann och deras erfarenheter. För att bidra med kunskap inom detta område, använde denna studie en användarcentrerad designmetodik som innefattade en förstudie och en workshop om webdesign. En tematisk analys av datan resulterade i tio teman som bland annat handlade om webnavigering, överväldigande gränssnitt och distraktioner. Resultatet visade att uppmärksamhet är en förkroppsligad upplevelse och att enbart förlita sig på kvantitativ data såsom eye-tracking inte nödvändigvis ger en fullständing representation. Involvera de berörda i designprocessen kan därför hjälpa designers att skapa den bästa möjliga upplevelsen, i linje med slutanvändarnas egen definition av vad som utgör en god upplevelse. Dessutom bör designers använda sig av minimalistiska designprinciper för att tillgodose behoven hos denna användargrupp. Denna artikel bidrar till forskningen genom att ge inblickar i de upplevda erfarenheterna av korta uppmärksamhetspann och hur dessa erfarenheter kan designas för.