Bakgrund: Den icke-verbala kommunikationen är en stor del av sjuksköterskans totala kommunikation i det vårdande mötet. Det innefattar beröring, ansiktsuttryck, ögonkontakt, kroppsspråk, gester, attityder, lyssnande och tonläge. Akutmottagningen är en utmanande miljö som ofta har hög arbetsbelastning för sjuksköterskor, vilket gör att den icke-verbala kommunikationen kan vara svår att hållas personcentrerad utifrån patienters behov. En förståelse för patienters upplevelser på en akutmottagning kan hjälpa sjuksköterskor att reflektera över sin icke-verbala kommunikation i det vårdande mötet. Syfte: Syftet var att beskriva vuxna patienters upplevelser av sjuksköterskans icke-verbala kommunikation i det vårdande mötet på en akutmottagning. Metod: Studien gjordes som en allmän litteraturöversikt baserad på vetenskapliga artiklar med en kvalitativ metod. Databassökningen gjordes systematiskt i databaserna PubMed och CINAHL. De utvalda artiklarna granskades med hjälp av en granskningsmall anpassad för kvalitativa artiklar från Willman et al. (2011). Resultat: Resultatet bygger på fyra teman och sju subteman. Resultatets teman är att känna sig respekterad, att uppleva empati, att uppleva ett bristande förtroende och att bemötas av ett stressigt kroppsspråk. Resultatets subteman är att bli sedd och hörd, känslan av att vara i centrum, känslan av att inte bli uppmärksammad, att inte vara sedd som en person, att bemötas av olämplig attityd, känslan av att vara en börda och att behöva anpassa sig. Slutsats: Sjuksköterskans icke-verbala kommunikation i det vårdande mötet på en akutmottagning har en stor påverkan på patienters vårdupplevelse. Det kan både främja och hämma den personcentrerade vården i det vårdande mötet, vilket belyser vikten av att som sjuksköterska ha en förståelse för patienters upplevelser för att bemöta patienters unika behov.

Bakgrund En ökad globalisering har orsakat ett mer mångkulturellt Sverige. Behovet av sjukvård harökat mer och mer och oavsett var i världen man är född eller vilka språkkunskaper man har såhar alla i Sverige lika stor rätt till sjukvård som inte kan vänta. Detta gäller svenskamedborgare men även turister, asylsökande personer samt irreguljära migranter. När patienteroch vårdpersonal saknar ett gemensamt språk kan språkbarriärer uppstå och orsaka ett hinder idet vårdande mötet. Syfte Att beskriva vuxna patienter upplevelse av språkbarriärer vid ett vårdande möte. Metod En litteraturöversikt med 13 kvalitativa, en kvantitativ och en studie där mixad metod haranvänts. Datainsamling gjordes med hjälp av sökningar i databaserna PubMed och CINAHL.En integrerad analys användes för analys av artiklarna. Resultatet sorterades sedan in i olikateman och underteman.ResultatDet framkom tre huvudteman, vilka var ”Behov av tolkning”, ”Språkbarriärers negativainverkan på informationsutbyte” och ”Upplevelse av diskriminering”. De underteman somframkom var ”Svårigheter att använda professionell tolk” och ”Svårigheter att användaanhöriga som tolk” och otillräcklig information som hinder i att ta hälsobeslut. Slutsats Med kunskap om patienters upplevelse av språkbarriärer vid vårdande möte, kan sjukvårdenutvecklas och bli tryggare för patienter som inte talar det dominerande språket. Detta kan varaviktigt vid vårdande möte mellan patienter och sjuksköterskor. Således bör sjuksköterskorsträva för att övervinna språkbarriärer och därmed öka patientens delaktighet.

Psykisk ohälsa är ett växande problem och forskning visar på en ökning hos barn och unga. Forskning visar att vårdare som möter barn och unga med självmordstankar uttrycker osäkerhet i mötet och de egna existentiella funderingarna väcks. Inom specialiserad psykiatrisk vård krävs och förväntas att specialistsjuksköterskor som möter barn och unga med denna problematik har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Syftet var att beskriva hur sjuksköterskor inom specialiserad psykiatrisk vård erfar vårdande möten med barn och unga som inte längre orkar leva. Då upplevelserna stod i fokus valdes en kvalitativ metod genom tematisk analys. Intervjuerna har varit öppna kvalitativa intervjuer med inriktning mot livsvärldsperspektivet och har genomförts med sex deltagare som alla arbetar inom barn och ungdomspsykiatrin. Analysen resulterade i fem teman som är: Betydelsen av självreflektion, Rädsla skapar osäkerhet, Ansvar och ensamhet, Hopp och bekräftelse, Kompetens och stöd. Resultatet visade att reflektion, handledning och ökad kunskap är delar som är viktiga i arbetet kring barn och unga som inte orkar leva. Känslan av ansvar i kombination med att stå ensam i bedömningar av suicidnära barn kändes tungt och önskvärt var att vara två sjuksköterskor som delar på det ansvaret. Att i det vårdande mötet fokusera på att inge hopp hos barn och unga är av stor vikt för deltagarna. För att öka tryggheten för specialistsjuksköterskor i det vårdande mötet bör möjligheter till reflektion och handledning tillgodoses. Känslan av att vilja ingjuta hopp och bekräfta ungdomen, och dennes känslor, är viktiga beståndsdelar för både specialistsjuksköterskorna som möter ungdomarna men även för ungdomarna som vårdas.

Bakgrund: Våld mot kvinnor i nära relation ses som ett globalt problem och kan visa sig i olika former. Kvinnor som utsätts för våld har oftast en partnerrelation med våldsutövaren. Sjuksköterskor har till ansvar att värna om patientens självbestämmande, och kan ställas inför ett dilemma när en kvinna visar tydliga tecken på våldsutsatthet och avböjer stöd och hjälp. Med vårdande möte kan förutsättningar skapas för att den våldsutsatta kvinnan ska finna trygghet till sjukvården. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter och upplevelser av att skapa ett vårdande möte med våldsutsatta kvinnor. Metod: Litteraturstudie som grundade sig i en sammanställning av åtta kvalitativa artiklar inom området och som analyserades med hjälp av en integrerad analysmetod. Resultat: Sjuksköterskor upplevde att det fanns tidsbrist i att bemöta våldsutsatta kvinnor och att tiden är en viktig del i mötet. Vårdmiljön sågs som en viktig faktor i samtalet, dock framkom det en viss problematik i att hitta avskildhet. Sjuksköterskorna behövde ha ett förhållningssätt som gick ut på att visa empati, respekt och vara lyhörd. Slutsats: Sjuksköterskor har en betydande roll i mötet med den våldsutsatta kvinnan. Genom det vårdande mötet skapas förutsättningar att finna trygghet i vården. Sjuksköterskor ansvarar över att värna om hälsa och välbefinnande för sin patient, därav blir förhållningssättet en grundläggande faktor för att skapa ett vårdande möte med den våldsutsatta kvinnan. Sjuksköterskorna kan hitta avskilda platser för att samtala, alltid samtala i enrum och minska stimuli runt den våldsutsatta kvinnan.

Majoriteten av barn kommer under sin uppväxt i kontakt med hälso- och sjukvården där nålrelaterade procedurer är vanligt förekommande i olika syften. Nålrelaterade procedurer kan orsaka lidande hos barnet. Barnkonventionen redogör för barnets rättigheter där barnets bästa alltid skall tas i beaktande och att barnet alltid har rätt till delaktighet. För att besvara syftet att belysa barnets upplevelse i samband med en nålrelaterad procedur har en systematisk litteraturöversikt med kvalitativ design genomförts. Resultatet är delat i tre teman, jag vill vara med, jag vill göra på mitt sätt och alla mina känslor. Resultatet lyfter att barnet på sitt sätt vill vara inkluderad i vad som händer i samband med den nålrelaterade proceduren och behovet av förberedelse och kunskap. Barn använder olika strategier såsom sina tankar eller distraktion för att förbättra sin upplevelse eller för att kunna hantera situationen. Både positiva och negativa känslor framkommer i samband med en nålrelaterad procedur som kan påverkas av tidigare eller påverka framtida procedurer. Diskussionen förs utifrån studiens teoretiska ramverk, delaktighet och det vårdande mötet. Vårdpersonalens aspekt av de nålrelaterade procedurerna lyfts i diskussionen. Barnets upplevelser bekräftas ofta av vad vårdpersonalen beskriver som sin upplevelse. Barnsjuksköterskan bör arbeta för att främja delaktighet, fungerande kommunikation samt uppmärksamma barnets strategier och låta dem tillämpa dessa. Detta i sin tur ger barnsjuksköterskan möjlighet att påverka barnets upplevelse nu och inför framtida nålrelaterade procedurer. Genom att barnsjuksköterskans arbete sker utifrån barnets rättigheter kan en hållbar utveckling främjas.

Bakgrund: Ungefär 20 procent av alla graviditeter slutar i ett missfall. Vid missfall innangraviditetsvecka 22+0 hänvisas kvinnorna till akutmottagningen. Under besöket påakutmottagningen ses inte alltid missfall som något akut tillstånd, vilket påverkar detvårdande mötet mellan kvinnor och sjuksköterskor. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelse av det vårdande mötet med kvinnor påakutmottagningen i samband med missfall. Metod: Studien var en integrerande sammanställning av kvalitativ forskning inspirerad avmetasyntes med en induktiv ansats. Fem artiklar analyserades utefter Fribergs analysmodelloch sammanställdes sedan till ett resultat. Resultat: Sjuksköterskor hade många olika upplevelser av det vårdande mötet med kvinnor. Resultatet sammanfattades i fem huvudkategorier som beskrev sjuksköterskornas upplevelseav Brister i den fysiska miljön, Behov av kunskap, Betydelsen av arbetslivserfarenhet, Viktenav att ge stöd samt Emotionell påverkan i samband med det vårdande mötet. Sjuksköterskorna upplevde att den fysiska miljön på akutmottagningen inte var optimal föratt vårda kvinnor med missfall. Det fanns ett tydligt behov av kunskap hos sjuksköterskornaför att kunna skapa ett vårdande möte. Sjuksköterskorna sökte ofta ett stöd av mer erfarnakollegor för att kunna hantera situationen. Sjuksköterskorna upplevde att kvinnornasefterfrågade stöd inte alltid kunde tillgodoses samt att sjuksköterskorna blev emotionelltpåverkade av att möta dessa kvinnor. Slutsats: Sjuksköterskorna upplevde att den bristande fysiska miljön och det behov avkunskap som fanns på akutmottagningen kring missfall hade en stor påverkan på det vårdande mötet. För att kunna ge kvinnor en bättre omvårdnad krävs att sjuksköterskorna fårmer kunskap kring missfall, samt att de får möjlighet till ett personligt stöd i den psykiskapåfrestning som uppstår i samband med det vårdande mötet.

Bakgrund och problemformulering: Preoperativ oro är ett globalt problem som uppemot hälften av patienterna som skall genomgå ett kirurgiskt ingrepp upplever. Den preoperativa oron kan leda till flertalet negativa konsekvenser som skapar ett lidande för patienten. I den preoperativa fasen träffar patienten anestesisjuksköterskan som ständigt arbetar patientnära och behöver ta oron i beaktande under det vårdande mötet. Syfte: Syftet var att belysa patientens upplevelse av preoperativ oro i samband med kirurgi. Metod: Det utfördes en kvalitativ litteraturöversikt med induktiv ansats. Totalt inkluderades tolv artiklar i litteraturöversikten. Dataanalysen genomfördes med stöd av en systematisk struktur upprättad av Popenoe, Langius-Eklöf, Stenwall och Jervaeus. Resultat: Det framkom tre huvudkategorier som var: förlust av kontroll, operationens betydelse samt samspelet mellan patienten och anestesisjuksköterskan. Patienters upplevelser av preoperativ oro kan vida skilja sig. Från oro kring det vardagliga livet med anhöriga till existentiella tankar så som att dö. Patienter upplever att god kommunikation och information från anestesisjuksköterskan kan vara bidragande till att lindra den preoperativa oron. Diskussion: Patienters upplevelser av preoperativ oro kan skildras på ett flertal sätt, från tankar om framtiden till existentiella tankar. Upplevelserna kan även påverkas av miljön de befinner sig i och av personalen, däribland anestesisjuksköterskan. Ofta hör flertalet av upplevelserna ihop, därav är det viktigt att anestesisjuksköterskan går in i patientmötet med öppenhet så att vården blir så individanpassad och vårdande som möjligt.

ABSTRAKT   BAKGRUND Att inte se patienten men samtidigt ge säkra, goda och evidensbaserade råd och bedöma rätt vårdnivå är en stor utmaning för distriktssköterskan i telefonrådgivning. Att arbeta med telefonrådgivning är en stor del av distriktssköterskans arbete på en vårdcentral. SYFTE Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskans upplevelser av att arbeta med telefonrådgivning. METOD Kvalitativ induktiv ansats har använts med semistrukturerade intervjuer genomfördes med tio distriktssköterskor och en kvalitativ latent innehållsanalys användes för att analysera textmassa. RESULTAT Resultatet bygger på ett tema och fem kategorier. Temat är; Svårt att möta allas behov med begränsade möjligheter men också utmanande och Kategorierna är; Det svåra arbetet med telefonrådgivning, När resurser saknas är det svårt att arbeta med telefonrådgivning, Att känna sig utsatt tar energi, Olika faktorer för ett bra arbete i telefonrådgivning och Ett arbete som är en utmaning. Resultatet visar att arbeta med telefonrådgivning på en vårdcentral upplevs som svårt när distriktssköterskan och patienten inte förstår varandra och det är svårt att alltid känna att de fattat rätt beslut. Det upplevs svårt att arbeta med telefonrådgivning och endast ha fyra till fem min/samtal och det är svårt att bedöma vård när läkartider inte finns. Distriktssköterskorna upplever att arbeta med telefonrådgivning är en stor utmaning KONKLUSION Att arbeta som distriktssköterska i telefonrådgivning mot primärvården är en utmaning. Att inte se patienten kan göra det svårt att fatta beslut. Att inte patienten kommer fram till sin vårdcentral skapar ett vårdlidande för patienten.

Barnsjuksköterskor möter allt oftare föräldrar med psykisk ohälsa. Med ökad frekvens av psykisk ohälsa, ökar kraven på barnsjuksköterskors kompetens att i mötet med föräldrar med psykisk ohälsa möta dem utifrån de förutsättningar som finns. Syftet var att undersöka barnsjuksköterskors upplevelser av att möta familjer där föräldrar har psykisk ohälsa. Studien genomfördes med kvalitativ design. Datainsamling skedde genom semistrukturerade intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008). Resultatet är uppbyggt av huvudkategorin; “För ett professionellt bemötande och omhändertagande av föräldrar med psykisk ohälsa har inre utveckling och yttre tvärprofessionellt stöd en betydande roll”, vilken belyser informanternas upplevelser av hur yrkeserfarenhet, i kombination med stöd från kollegor och gott samarbete med övriga instanser som arbetar med barn som målgrupp, har stor betydelse för hur möten med föräldrar med psykisk ohälsa upplevs. Värdet av att som barnsjuksköterska arbeta familjefokuserat framkom. Att skapa ett vårdande möte där föräldern har upplevelsen av att bli sedd och bemött ur ett livsvärldsperspektiv upplevs betydelsefull för en god omvårdnadsrelation som gynnar barnet. Ömsesidig tillit, empati, respekt och öppen kommunikation är av stor vikt för att generera upplevelsen av, att som ett team, samarbeta för att uppnå bästa möjliga omvårdnad om barnet.  Inför mötet med föräldrar med psykisk ohälsa upplevde barnsjuksköterskor ibland att kunskapsbrist avseende innebörden av psykiatriska diagnoser kunde försvåra mötet, på grund av tveksamhet kring förhållningssätt och bemötande.

Patienter med suicidala tankar och handlingar är en skör patientgrupp som är sårbara på grund av sitt sjukdomstillstånd. Omvårdnaden av dessa patienter är en stor utmaning för ambulanssjuksköterskan som många gånger är patientens första kontakt med vården i det akuta skedet. Vårdandet kräver ett stort personligt engagemang och kan spela stor roll för att förhindra suicid och påverka patientens framtida liv och välbefinnande. Denna studies syfte var att belysa ambulanssjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med suicidala tankar och handlingar. Kvalitativa djupintervjuer av åtta ambulanssjuksköterskor genomfördes. Dessa analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i sexton underkategorier och fyra huvudkategorier. Huvudkategorierna var: Främjande av vårdrelation, Byggande av tryggt vårdrum, Känslomässig påfrestning samt Värdering av patientens önskan att dö. Resultatet visar två tydliga områden i vården av patienter med suicidala tankar och handlingar. Den ena upplevelsen var relaterad till bemötandet och omhändertagandet av patienten för att få fram information om patientens intention med sin handling. Den andra upplevelsen var relaterad till vårdarens egna känslomässiga påfrestning efter att ha vårdat en suicidal patient. Studien visar hur komplicerad och svår vården av suicidnära patienter är och att det ställs höga krav på ambulanssjuksköterskorna som vårdar dessa patienter. Efterfrågan på ökade utbildningsinsatser till ambulanssjuksköterskor gällande patientkategorin samt framtagande av behandlingsriktlinjer/bedömningsinstrument är något som studien påvisar. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård