Tidigare studier visar att tvångsåtgärder inom barn- och ungdomspsykiatrisk (BUP) slutenvård väcker känslor hos samtliga involverade. Dock finns knapphändigt med forskning inom området. Denna studie syftar till att med utgångspunkt i Krav-resursmodellen undersöka hur vårdpersonal inom BUP slutenvård upplever utförandet av tvångsåtgärder, med fokus på hur krav och resurser kan bidra till att försvåra eller underlätta situationen. Semistrukturerade intervjuer har genomförts med åtta deltagare från sex olika regioner, både sjuksköterskor och skötare, och materialet analyserats tematiskt. Resultaten visar att de krav som försvårar är emotionell påfrestning, andra patienters oro och behov, kollegor som agerar oaksamt, vårdnadshavare på plats och etiska dilemman. Resurser som kan underlätta är rutinerade kollegor, utbildning på arbetsplatsen, tillräcklig bemanning, fysisk arbetsmiljö, samarbete, gemensam reflektion och stöd samt kommunikation med patienten. Studiens resultat belyser tidigare knapphändigt uppmärksammade insikter, som hur oaksamt handhavande av personal kan komma att försvåra, och hur en ständig kommunikation med patienten kan underlätta i situationen.

Bakterien Meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) ökar i världen och på sjukhus vårdas människor som är positiva för den. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vården ges med respekt för alla människors lika värde och den enskilde människans värdighet. Syftet med litteraturstudien var att sammanställa kunskap som beskriver MRSA som en faktor som påverkar vård och omvårdnad utifrån två frågeställningar; hur smittbärande patienter upplever att vårdas samt vårdpersonalens perspektiv på att ge vård till patient som är positiv för MRSA. Sammanlagt har 11 artiklar analyserats. Resultatet visar patienters upplevelser av att vara isolerade, stigmatiserade till följd av MRSA, behov av mer information, bristfällig och varierande kunskap om sjukdomen, att rutiner saknas samt en förändrad relation med vården. Även resultatet från sjuksköterskors perspektiv visar på behov av mer kunskap om MRSA. Där framkommer även kategorierna följsamhet till hygienrutiner, att vårda isolerade patienter, underbemannade vårdavdelningar och att sjuksköterskor upplever oro att föra över smitta. Resultatet har diskuterats ur ett personcentrerat perspektiv, teorierna Känslan av sammanhang (KASAM) och Morse teori om lidande. Slutsatsen är att MRSA är en faktor som påverkar den omvårdnaden som patienter erhåller och sjuksköterskor tillhandahåller. Det är därför viktigt att kunskap och rutiner lyfts fram i organisationer som vårdar MRSA positiva personer för att minska vårdlidande.

Bakgrund: Ätstörningar är en psykiatrisk sjukdom som drabbar främst unga personer. Bland psykiatriska tillstånd har anorexia nervosa den högsta mortaliteten. Vårdpersonalen står ofta inför utmaningar då personerna sällan inser att de behöver vård. Vårdmötet skildras utifrån vården, förhållningssättet och relationen som uppstår. Syfte: Syftet var att beskriva vårdpersonalens erfarenhet av vårdmötet med personer med ätstörningar. Metod: En allmän litteraturstudie baserad på 12 kvalitativa artiklar utifrån databaser med huvudämnen omvårdnad och psykiatrisk omvårdnad. Granskning av artiklarna utfördes med hjälp av HKR:s granskningsmall för kvalitativa artiklar. Analysen genomfördes enligt Fribergs (2017) trestegsmodell. Resultat: Erfarenheterna om vårdmötet delades in i fem kategorier. Kategorierna var relationen har betydelse och kräver gränssättning, utifrån personernas handlingssätt ändras personalens förhållningssätt, måltidsövervakning innebär en stödjande funktion, kunskap har en positiv inverkan vid utförandet av tvångsinsatser och att ge och ta kontroll medför svårigheter i vårdprocessen. Diskussion: Metoddiskussionen utgår från Shentons (2004) trovärdighetsbegrepp. Tre fynd lyfts i resultatdiskussionen vilka var förhållningssättets påverkan av beteende och värderingar, behov av kunskap vid tvångsinsatser och den privata relationens påverkan i omvårdnaden. Fynden diskuteras utifrån omvårdnadsteorier, etiska aspekter och samhällsperspektiv.

Introduktion/Bakgrund: HIV/AIDS är en allmänfarlig sjukdom som angriper människan immunförsvar. År 2020 levde 37,7 miljoner människor med HIV i världen, vilket gör att vårdpersonalen påträffar denna patientgrupp i alla olika vårdformer. Stigmatisering kring HIV/AIDS finns utbrett i samhället. Att leva med HIV/AIDS innebär att dagligen bli bemött med okunskap, rädsla och distansering. Genom ett professionellt bemötande av vårdpersonal med respekt och god omvårdad ökar livskvalitén för denna patientgrupp.  Syfte: Syftet med litteraturstudien var att belysa hur patienter med HIV/AIDS upplever bemötandet från vårdpersonal.  Metod: Litteraturstudie som har följt Polit och Becks nio steg. Artiklar har sökts i databaserna Cinahl, PubMed och Psycinfo. Granskningen av artiklar har genomförts med granskningsmallar från Polit och Beck (2020).  Resultat: Resultatet består av 14 artiklar, fem mixed-method, två kvantitativa metoder och sju kvalitativa metoder. Resultatet redovisas med tre teman som identifierades: Brister i bemötande och sekretess, Diskriminerande upplevelser och Positiva upplevelser. I resultatet framkom det att patienterna med HIV/AIDS upplevde både positiva och negativa bemötanden från vårdpersonal. Slutsats: Majoriteten av patienterna har upplevt negativa bemötanden och handlingar från vårdpersonal. Kunskapen om HIV/AIDS och bemötandet mot patienterna behöver förbättras inom hälso- och sjukvården för att lindra lidandet för denna patientgrupp.

Syftet med studien var att undersöka förskrivares syn på Fysisk aktivitet på recept(FaR). För att besvara detta syfte användes fyra frågeställningar: Vilka brister ochstyrkor anser förskrivare att det finns med FaR, kan en funktion som lotsar patientermed FaR bidra till att förskrivare väljer att skriva fler FaR, samt förskrivares syn pålotsning inom FaR som en avlastning för vårdpersonal. Metoden som användes varsemistrukturerade intervjuer med sex förskrivare av FaR på ett sjukhus i Mellansverige.För att analysera intervjuerna genomfördes först en transkribering följt av eninnehållsanalys där betydelsefulla citat från respondenterna användes för att skapakodord, underkategorier och teman. Resultatet visade att de styrkor förskrivare kunde semed FaR var att det skapar en tydlighet och blir mer än bara ett muntligt råd förpatienten. De brister som förskrivarna beskrev låg i uppföljningarna som ansågsbristfälliga samt en okunskap kring hur FaR skall användas. Förskrivarna ansåg attlotsning skulle kunna vara en extra resurs inom vården som kan avlasta vårdpersonalsamt att det skulle kunna vara en hjälp för de patienter som behöver extra stöd med FaR.Den extra resurs som lotsningen kan bidra med menade förskrivarna skulle kunna ledatill fler utskrivna FaR. Studien kan bidra med kunskap om FaR och dess förskrivare,vilket kan leda till en ökad förskrivning av FaR och gynna förskrivarna som använderFaR i sitt arbete samt att studien ger kunskap om hur följsamheten bland patienter kantänkas förbättras. En möjlig lösning på problemen med uppföljningar och bristandekunskap om FaR är att det inrättas ytterligare en instans inom vården som jobbar tättihop med förskrivarna när de använder FaR och bistår med de extra resurser som krävsför att patienten ska fullfölja sin behandling.

Bakgrund: Till en akutmottagning kommer människor med olika sjukdomstillstånd som behöver akut sjukvård. Varje år beräknas cirka 2,5 miljoner patienter besöka Sveriges 74 olika akutmottagningar i landet. Det är ofta stressigt och många korta möten, därför är bemötandet en viktig del i omvårdnaden. Vårdpersonalen måste snabbt kunna sätta sig in i patientens situation för att förstå patientens behov av vård. Joyce Travelbees teori förespråkar den mellanmänskliga kontakten där kommunikation utgör den viktigaste delen. Även begreppen individ, lidande och mening är betydelsefulla delar i omvårdnadsarbetet. Syfte: Att beskriva hur patienter över 18 år som besöker en akutmottagning upplevde bemötandet från vårdpersonal. Metod: En deskriptiv litteraturstudie valdes som ansats och kvalitativa artiklar granskades för att få en djupare förståelse. Artiklarna granskades genom SBU:s granskningsmall. Resultatet kategoriserades i teman där positiva och negativa upplevelser identifierades. Resultat: De positiva upplevelser som identifierades var vikten av bra information, delaktighet och bekräftelse. Negativa upplevelser som identifierades var brist på information, ensamhet, brist på delaktighet, brist på respekt och trovärdighet samt brist på integritet.  Slutsats: Då främst negativa upplevelser framkom kan det tyda på att ett behov av förbättring föreligger. Studier inom ämnet var svåra att hitta och även detta kan betyda att mer forskning krävs inom området. Detta för att kunna förbättra arbetet och vidare ge kunskap till vårdpersonal som arbetar inom akutsjukvård för att kunna bemöta och omhänderta patienter i behov av akut vård.

Bakgrund Stroke är ett samlingsnamn för de tillstånd som minskar blodcirkulationen i hjärnan vanligtvis blodpropp eller hjärnblödning. Konsekvenser av en stroke kan resultera i svårigheter i aktivitetsutförandet. Arbetsterapeuten kan med sitt holistiska synsätt understödja strokedrabbade personer i att få en fungerande vardag och en ökad livskvalitet.  Syftet med detta examensarbete var att beskriva hur den arbetsterapeutiska uppföljningen uppfattas av strokedrabbade personer efter avslutad sjukhusvistelse. En kvalitativ metod med ett nätverksurval och semistruktuerade intervjuer har använts. Urvalet gjordes genom kontakt med fyra strokeföreningar varav tio respondenter intervjuades. Innehållsanalysen utfördes utifrån stöd av Kristenssons (2014) modell för dataanalys. Resultatet visade att strokedrabbade personer uppfattar den arbetsterapeutiska uppföljningen efter avslutad sjukhusvistelse som bristande vad gäller kommunikation och struktur samt en avsaknad till inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering. Slutsats Respondenterna menar att den arbetsterapeutiska uppföljningen behöver baseras på tydlig kommunikation från arbetsterapeut samt ge strokedrabbade personer möjlighet till inflytande i sin rehabilitering.

Idag transplanteras med framgång bl.a. hjärta, lungor, njurar och lever. Behovet av organ ökar men tillgången minskar. Det finns många olika sätt att göra sin vilja känd om sin inställning till organdonation. Om den avlidnes vilja inte är känd är det anhöriga som måste ta beslutet om organdonation. Att mista en närstående plötsligt och oväntat är i många fall förenat med ett chocktillstånd. Att i det tillståndet bli tillfrågad av en läkare om tillåtelse att ta den avlidnes organ, kan medföra både skuldkänslor och ångest, speciellt eftersom beslutet tas under tidspress och psykisk stress. Syftet med denna kvalitativa studie var att genom intervjuer beskriva vårdpersonals erfarenheter av hur de stödjer och hjälper anhöriga vid beslut om organdonation. I studien används Watson som teoretisk referensram, Watson har en syn på människor som passar bra att använda sig av när en människa står inför en stor förändring. Intervjuerna analyserades med hjälp av Burnards analysmetod. I resultatet förekommer det att information till anhöriga är mycket viktigt. Informationen skall vara lättförståelig, upprepad och tydlig. Det är till en början viktigt att de anhöriga förstår vad hjärndöd innebär, det är en förutsättning för att kunna gå vidare. Det är också viktigt att anhöriga får ta farväl av den avlidne, det underlättar förståelsen att den närstående är död. I många fall är det kaotiskt för de anhöriga och då spelar vårdpersonalen en viktig roll att ge de anhöriga stöd och hjälp. Den vårdpersonal som intervjuats menar att det är deras erfarenhet som gör att de på ett bra och effektivt sätt kan ge de anhöriga stöd och hjälp.

God handhygien är det viktigaste verktyget för att förhindra smitta och vårdrelaterade infektioner (VRI) inom hälso- och sjukvård. Vårdpersonal är också skyldiga att utföra god handhygien enligt hygienriktlinjer, men ibland fallerar detta. Syftet med studien är att beskriva faktorer som påverkar vårdpersonalens följsamhet av god handhygien i sjukhusmiljö. Metoden var en litteraturstudie med sju kvantitativa- och två kvalitativa vetenskapliga artiklar. Under granskningens gång identifierades två teman: “Negativa orsaker till sämre handhygien” och ”Positiva orsaker till god handhygien”. Resultatet visade att okunskap, hög arbetsbelastning, tidsbrist och avsaknad av material var orsaker till sämre handhygien. Bra ledarskap och återkoppling, regelbunden utbildning och förbättrad arbetsmiljö runt patienten ökade följsamheten av god handhygien. Vi kom fram till att sjuksköterskan, som är en ledare i sin profession, bör utöva bra ledarskap genom att entusiastiskt och kontinuerligt informera, utbilda och motivera medarbetare till god handhygien. Material i patientnära miljö och påminnelser om god handhygien genom text och bild är också av betydelse för förbättrad följsamhet av god handhygien på lång sikt.

I Sverige lever ca 130 000–150 000 personer med demenssjukdom och ca 20 000–25 000personer beräknas insjukna årligen. Det är en sjukdom som inte går att bota och leder till döden.Kognitiva och fysiska nedsättning påverkar deras autonomi och förmågan att fatta egna beslutblir begränsad. För att vården kring personen med demenssjukdom ska bli som personen önskarär det viktigt att ta reda på önskemål och tankar som de har kring deras framtid. Delaktighet i etttidigt skede underlättar för både den demenssjuke och närstående att fatta beslut kringlivsuppehållande åtgärder. Syftet med studien var att belysa förutsättningar att diskutera ochplanera livets slut vid demenssjukdom. Metodval för det självständiga arbetet var litteraturöversikt med avsikt att skapa en tydlig bild avaktuell forskning inom det valda ämnesområdet. Sökningen av vetenskapliga artiklar gjordes viadatabaserna CINAHL, PubMed, PsycINFO och Medline där aktuell vetenskaplig forskningpubliceras, 14 artiklar inkluderades och 1 artikel inkluderades efter att ha läst de tidigaresjälvständiga arbetena med inriktning på demenssjukdomar i databasen DIVA på Sophiahemmetshögskola (SHH). Analysen gjordes genom en integrerad analys med induktiv ansats. Resultatetmynnade ut i två huvudkategorier; Planering och information kring livets slut viddemenssjukdom och samtal med syfte att planera vården vid livets slut. Resultatet visade attnärstående och vårdpersonal har svårt att lyfta dessa frågor med dem som drabbats avdemenssjukdom. Det fanns en föreställning om att inte diskutera framtida önskemål om vård ilivets slut i början av demenssjukdomen eftersom det ökade personen med demenssjukdomensexistentiella ångest. En del vårdpersonal ansåg inte att detta ingick i deras arbetsuppgifter och detframkom även att det underlättade med ett framtaget nationellt instrument för att initiera ochstrukturera upp samtalet. Vårdpersonalen som visade intresse av närståendes och personen meddemenssjukdoms åsikt, ingav en känsla av delaktighet och förtroende. Närstående upplevde att enpalliativ vårdplanering underlättade vården för deras närstående och att de upplevde att dethjälpte till att de fick en adekvat vård. Personen med demenssjukdom ansåg att palliativ vårdplanunderlättade att få den vård de önskade samt att deras närstående avlastas från att ta beslut i derasställe. Slutsatsen blev att samtalet om livets slut uppfattades som en viktig del av demensvårdenmen att vårdpersonal inte alltid vet när och hur samtalet ska initieras. Fördjupad kunskap behövsför att underlätta samtalet i planeringen av palliativ vård vid demenssjukdom.