<p>Detta är en studie av åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik med respektive utan diagnosen dyslexi. Syftet med studien är att undersöka hur åtgärderna i åtgärdsprogram för elever i läs- och skrivproblematik på högstadiet är utformade. Jag vill undersöka huruvida det finns några skillnader i ordinerade åtgärder för elever i läs- och skrivproblematik utan dyslexidiagnos respektive elever med diagnostiserad dyslexi. Detta för att se vilken roll en eventuell diagnos har i sammanhanget för att ändamålsenliga åtgärder ska sättas in för elev i behov av särskilt stöd. Undersökningen syftar till att skönja vilket specialpedagogiskt perspektiv som tycks ligga till grund för åtgärderna och huruvida åtgärderna har någon förankring i tidigare forskning/litteratur och styrdokument rörande arbetet med åtgärdsprogram. Urvalet består av 20 avkodade åtgärdsprogram från sex olika skolor och metoden består av en kvalitativ innehållsanalys med kategorier baserade på tidigare forskning/litteratur. Resultatet visar att åtgärdsprogrammen ofta brister i tydlighet gällande vad åtgärderna innebär samt vem som är ansvarig för specifika åtgärder men också att de i endast i få fall visar hänsyn till Skolverkets (2008) rekommendationer gällande arbetet med åtgärdsprogram. Därtill visar det sig att skillnaderna mellan åtgärdsprogrammen för elever med dyslexi respektive utan dyslexi är relativt få. Alla utom ett av åtgärdsprogrammen i studien visar sig vara formulerade ur ett kategoriskt/kompensatoriskt perspektiv.</p>

Dyslexi är ett av våra vanligaste funktionshinder idag då samhället sätter stor press på akademiska utbildningar. Dyslexi uppmärksammades allt mer under 90-talet och har nu fram till i dag gjort mycket forskning på hur funktionshindret uttrycker sig och vilka svårigheter dyslektiker har inom läs-och skrivsvårigheter. Det har även visats sig att elever känner sig dumma och förödmjukade på grund av sina svårigheter. Denna kvalitativa studie syftar till att undersöka vilka strategier lärare i årskurs 3-5  använder för att stötta och nå elever med dyslexi i undervisningen. Empirin som studien grundar sig på har samlats in genom två inspelade fokusgruppsintervjuer där totalt fem verksamma grundskolelärare medverkade med erfarenheter av att jobba med diagnotiserade dyslektiker. Resultatet i denna studie visar att lärare använder mycket kompensatoriska hjälpmedel för att stötta elever i sina svårigheter. Både stödprogram som hjälper eleven med sin primära svårighet, avkodning, så som den sekundära svårigheten, läsförståelsen. Detta för att hjälpmedlen underlättar det för eleven i sin läs-och skrivsvårigheter och ger eleverna lov att lyckas. Lärare använder även strategier som att använda mindre grupper för att fånga upp elever som behöver extra stöd samt strategier som innefattar elevens välmående. Det innebär att eleverna ges möjlighet att skapa förståelse och förmågan att ta in kunskap.

Inledning Under min utbildning har jag mött begreppen inkludering och individanpassning i olikasammanhang. Jag har blivit införstådd i vikten av att skapa en skolverksamhet som utgår ifrånindividens kunskapsnivå där eleven får möjlighet till att lära sig utifrån sin egen förmåga. Detfinns elever som enligt min uppfattning är särskilt utsatta i skolan om de inte får rätt verktyg.Det är bland annat de eleverna med någon typ av diagnos. ADD, ADHD och dyslexi ärexempel på diagnoser som kan försvåra en elevs skolgång. Genom att lyfta fyra idag vuxna dyslektikers erfarenheter och upplevelser från grundskolan ges i denna studie en inblick deras skolgång sedd i förhållande till diagnosen dyslexi.Jag vill undersöka hur dyslektiker upplevt sin skolgång i förhållande till sina svårigheter kopplat till svenska grundskolans svenskundervisning. En absolut ämnesspecifik avgränsning är svår att göra då denna undersökning utgår ifrån minnesbilder utav upplevelser. Detta innebär att även då svenskämnet är i fokus kan undersökningen även ses i förhållande till skolans övriga ämnen på ett generellt och övergripande plan. Syfte Denna studies syfte är att undersöka vuxna dyslektikers upplevelser från grundskolans svenskundervisning. Metod I denna studie användes kvalitativa intervjuer som metod. Fyra idag vuxna dyslektiker intervjuades för att på så vis få sina upplevelser av svenska grundskolans svenskundervisning synliggjorda. Resultat Studiens resultat visar att de skolor där respondenterna genomgått sin grundskoleutbildning inte har klarat av att möta dem i deras svårigheter. Utifrån de berättelser som denna studies respondenter återger framstår det som att det har funnits en osäkerhet hos lärare i att identifiera dyslektiker tidigt eller över huvud taget. I denna studie har det framkommit att det finns en risk att elever fel diagnostiseras och därmed får felaktiga verktyg eller inga verktyg alls till sin hjälp under skoltiden. Respondenterna återger en bild av hur skolan sett ut för dem och detta behöver ses i ett tidsperspektiv eftersom respondenterna idag är vuxna. Studiens resultat är ändå relevant då man som lärare kan dra lärdom av dessa elevers erfarenheter, både negativa och positiva.

Syftet med min fallstudie har varit att utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv undersöka om interventionen kan hjälpa en elev i årskurs 2 med språkstörning att utveckla fonem-grafemkopplingen. Genom att utgå från tidigare forskning om svårigheter för elever med språkstörning och teorier om läsinlärning utvecklades en intervention med strukturerad arbetsgång och långsamt tempo. Med ett salutogent perspektiv utgick interventionen från det som fungerar och från elevens kunskaper. Undervisningen var riktat mot zonen för den proximala utvecklingen, vilket innebar det eleven med viss stöttning och anpassning klarar av. Enligt det sociokulturella perspektivet sker kunskapsutveckling i samspel och med lärarens stöd som en ”byggnadsställning” kan eleven succesivt utvecklas. Genom observationer ville jag få förståelse för hur interventionen fungerade för specifik elev och genom dessa insikter få kunskap om hur interventionen kan utvecklas. Slutsatsen var att t räning för att utveckla fonem-grafemkopplingen genom en kombination av ljudmetoden, munbilder och fonologisk medvetenhetsträning med hjälp av språklekar, praktiska övningar och multisensorisk stimulans är en intervention som fungerade för eleven i min fallstudie. Genom att observera hur interventionen utvecklades kan jag konstatera att det var svårt att förutse utifrån den kunskap som fanns hur mycket längre tid som hade behövts. Interventionen beräknades pågå i 10-12 veckor, förlängdes till 16 veckor, men hade behövt pågå under en längre tid för att få elevens fonem-grafemkopplingen automatiserad avseende hela alfabetet. I fallstudien klarade eleven fonem-grafemkopplingen på 24/24 bokstäver efter interventionens slut men alla bokstäverna var inte automatiserade till snabb åtkomst. Elev med språkstörning behöver en mycket långsam inlärningstakt för att nå säker fonem-grafemkoppling. Fallstudien visar hur man i en intervention kan arbeta med en elev med språkstörning som kan fungera för att utveckla fonem-grafemkopplingen.

Syftet med studien har varit att undersöka vilka hinder och möjligheter till att anpassa undervisningen för elever i läs- och skrivsvårigheter som speciallärare upplever finns i grundskolan och hur hindren kan undanröjas och möjligheterna bäst kan tas tillvara. Metoden som användes var kvalitativa intervjuer. Sex speciallärare på sex olika grundskolor intervjuades enligt semistrukturerad intervju.   Resultatet visade på att det finns fler hinder än möjligheter till att anpassa lärmiljön för elever i läs- och skrivsvårigheter, men att de flesta av hindren låg på organisationsnivå och därför var relativt enkla att undanröja. Andra hinder låg dock på samhällsnivå och var därför svårare att undanröja. Vad gäller möjligheter så framkom att stora möjligheter till att anpassa undervisningen förelåg på skolorna, men att dessa möjligheter ibland inte togs tillvara på ett maximalt sätt. En av de bästa möjligheterna befanns vara tidiga upptäckter och tidiga insatser. Sammantaget kunde dock konstateras att det förekom stor skillnad i hanteringen av elever i läs- och skrivsvårigheter både mellan skolorna och inom skolorna. Därmed kunde vi se att det finns en del att göra för att läs- och skrivsvårigheter inte ska vara en större funktionsnedsättning i den pedagogiska praktiken än vad det behöver vara.

No description available.

Under de senare åren har skolvärlden förändrats angående språksituationen i Sverige. Migrationen ökar hela tiden och Sverige blir mer ett mångkulturellt land. För lärare blir uppdraget mer komplext när det gäller att identifiera ifall en flerspråkig elev har läs- och skrivsvårigheter än en enspråkig elev. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka forskning som behandlar undervisning och utveckling för flerspråkiga elever som har läs- och skrivsvårigheter i åldrarna 6-15 år. Frågeställningarna som resultatet ska svara på är följande: Hur identifieras läs- och skrivsvårigheter hos flerspråkiga? Vilka faktorer ska tas hänsyn till vid bedömning av flerspråkiga elever med läs- och skrivsvårigheter? Litteraturstudien utgår ifrån är nationell och internationell forskning som undersökts efter våra kriterier för inklusion. Genom sex olika vetenskapliga artiklar sammanställs ett resultat. Ett genomgående resultat de flesta vetenskapliga artiklarna visade är att genom utvärdering av flerspråkiga elevers fonologiska medvetenhet med hjälp av fonologiska tester på majoritetsspråket och andraspråket underlättas identifieringen av läs- och skrivsvårigheter. Ett annat resultat visar hur viktigt det är att läraren tar hänsyn till elevens perspektiv, det vill säga elevens sociala och språkliga bakgrund och hur mycket eleven har blivit exponerad för majoritetsspråket. Det visar även att en lärare inte ska arbeta själv med detta uppdrag utan ta hjälp av alla sina kollegor som specialpedagoger, modersmålslärare och även vanliga lärare då alla resultat visar att det är komplext att identifiera och bedöma ifall en flerspråkig elev har läs- och skrivsvårigheter.

En av de grundläggande kunskaperna alla elever ska kunna efter en avslutad skolgång är att läsa. Det är skolans uppgift att se till att det sker. Ett särskilt ansvar finns då hos varje lärare att stötta och hjälpa elever med lässvårigheter. Vi ansåg därav att det var av stor vikt att undersöka hur lärare kan göra just det. Syftet med den här studien är att beskriva hur lärare kan främja läsutvecklingen för elever som har eller ligger i riskzonen för dyslexi. Vi har genomfört en strukturerad litteraturstudie där vi har analyserat elva vetenskapliga artiklar. Resultatet visade att färdighetsträning i fonologi i kombination med till exempel läsförståelse eller ordigenkänning är mycket effektiv. Resultatet visade också att arbete i små homogena grupper eller en-till-en-undervisning, elev och lärare, är de mest framgångsrika lärmiljöerna. Den här studien bidrar till en grund för den nyfikne läraren eller föräldern som vill lära sig mer om hur hen kan hjälpa de elever som har eller befinner sig i riskzonen för dyslexi.

The purpose of this thesis is to contribute to the understanding of the work of school librarians with pupils with dyslexia. In addition, the study investigates the cooperation between school librarians and pedagogues concerning the pupils with dyslexia. The two theoretical points of departure are: theory of profession and a model of cooperation built upon Louise Limberg’s and Lena Folkesson’s three categories of librarians’ experiences of cooperation with teachers. Qualitative semi- structured interviews with eight qualified librarians constitute the empirical material. The empirical material has been analysed both descriptively and theoretically. The major findings are that school librarians regard their competence, when working with pupils with dyslexia, to be the knowledge of literature and technical means of assistance. They understand their role to be mediating and consulting as they connect the library resources with the pupil or the pedagogue. The lack of academically achieved knowledge is experienced as an obstacle when working with dyslectic pupils and limits the cooperation with both teachers and special education teachers. A shift in the behaviour of school librarians is recognized as they tend to renounce their jurisdictional claims concerning information seeking and book-matching in a greater extent towards the special educationalist than to the teacher. Another result is that the school librarian experiences the attitude of the pupil with dyslexia as the most important factor conditioning their work. The understanding is that it is nearly impossible to aid a person who does not want to be helped or who fails to recognize his handicap. / Uppsatsnivå: D

Bakgrund:I bakgrunden förklarar vi vad dyslexi är, vilka tendenser som kan leda till dyslexi hos barn, hur pedagoger redan tidigt kan sätta in resurser och vilka arbetsmetoder kan användas ur ett forskningsperspektiv. I slutet av bakgrunden beskriver vi vår teoretiska utgångspunkt utifrån Vygotskijs teorier kring lärande.Syfte:Syftet med detta examensarbete är att undersöka om pedagoger redan i förskolan kan upptäcka tendenser till dyslexi hos barn utifrån några specialpedagogers perspektiv. Vi vill också ta reda på om det finns specifika arbetsmetoder som pedagoger kan arbeta med i förskolan.Metod:Metoden har en kvalitativ ansats och datainsamling har genomförts via intervjuer. I denna studie har fyra specialpedagoger från tre olika kommundelar medverkat.Resultat:I vårt intervjuresultat fick vi fram att specialpedagogerna anser att det finns lite kunskap om läs- och skrivsvårigheter och dyslexi på förskolorna, merparten menar dock att förskolorna har ett ”språktänk”. Flera av respondenterna tror att man redan i förskolan kan se tendenser till läs- och skrivsvårigheter. Respondenterna beskriver att genom rim och ramsor, ordförråd och uttal kan man se om de kommer att få svårigheter med språket, men merparten tror inte att man kan se om barnen kommer att få diagnosen dyslexi. / Program: Lärarutbildningen