Sedan 1996 står biogas för över hälften av den använda fordonsgasen i Sverige. Det blir således allt mer angeläget att framställa biogas. Biogasprojektet Biogas i Brålanda har för avsikt att framställa biogas genom rötning av naturgödsel/stallgödsel och, eller slakterirester. Materia från en eller flera rötas för att producerar biogas och efter rötningen återstår ett högkvalitativt gödselmedel, biogödsel. Biogödseln skall användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Uppsatsens huvudfråga är huruvida biogödseln från projektet Biogas i Brålanda får användas som gödsel på de till projektet anslutna åkrarna. Även klassificering av biogödsel, krav på hygienisering och användning på ekologiska åkrar har utretts. Uppsatsens utredning har framförallt rört sig mellan rättsområdena miljörätt och offentligrätt och har behandlat såväl svensk som EG-rättslig lagstiftning. Spridning av biogödsel är inte tillstånds- eller anmälningspliktig, men biogödsel får likväl inte spridas hur som helst. Biogödselns klassificering som t.ex. avfall eller farligt avfall samt klassificering av rötningsmaterian påverkar huruvida materialen bl.a. måste hygieniseras innan de får användas. Slutligen har uppsatsen utrett huruvida biogödsel som innehåller konventionell gödsel, slakterirester och gödsel från industriell djurhållning får används på ekologiska och KRAV-anslutna åkrar.

Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar på barnavårdcentral (BVC-sjuksköterskor) träffar 99,2 procent av alla barn. De har därför en viktig funktion när det gäller att upptäcka och rapportera barn som far illa. Trots anmälningsplikt är anmälningsfrekvensen låg. Det råder brist på studier kring hur det blir för BVC-sjuksköterskor efter att de har gjort en anmälan. Syfte: Att ur ett etiskt perspektiv undersöka BVC-sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter efter att de har anmält till socialtjänsten att barn far illa. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex BVC-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå enligt Graneheim och Lundman. Resultat: BVC-sjuksköterskornas erfarenheter av samarbetet med socialtjänsten varierade. Alla informanterna menade dock att bristen på återkoppling var ett stort hinder. Relationen till föräldrarna kunde ibland bevaras eller fördjupas efter anmälan. Ibland skadades relationen och då ansågs byte av BVC-sjuksköterska som bra. Efter beslutet om anmälan fanns många känslor. Bland annat kände sig informanterna utsatta och var rädda för hot. Det fanns även en stor oro för barnet och moralisk stress förekom. Att anmäla upplevdes som att göra sin plikt. Stöd var viktigt och kunde göra tröskeln till ny anmälan mindre. Slutsats: BVC-sjuksköterskor upplever många svårigheter efter anmälan, vilket kan påverka anmälningsfrekvensen. Ett gott samarbete med socialtjänsten, handledning och tillräckligt med stöd efter anmälan, skulle kunna leda till fler anmälningar till socialtjänsten när barn far illa. / Background: Nurses working in primary child healthcare meet 99,2 percent of the children in Sweden. Therefore they have an important role in finding and reporting child abuse and neglect. Despite mandatory reporting according to the law, the rate of reports is low. There is a lack of research about experiences from nurses after they have made a report to the social welfare board. Aim: To, from an ethical perspective, explore the experiences from nurses working in primary child healthcare after they have made a report to the social welfare board about child abuse or neglect. Method: Semistructured interviews were conducted with six nurses working in primary childhealth care. The interviews were analysed using qualitative content analysis on a manifest level according to Graneheim and Lundman. Results: Nurses working in primary child healthcare had a varying experience of the contact with the social welfare board. All respondents however, thought that the lack of feedback from the social welfare board was a major obstacle. The relation to the parents were sometimes preserved or even deeper after the report. The relation could also be harmed and then a replacement of the nurse was considered to be good. After decision to report, there were a lot of emotions and some felt that they were in an exposed situation some feared threats. Further on there was a major concern for the child and some respondents perceived moral distress. To report was considered to do ones duty. To get support was important and could lower the threshold for making another report. Conclusion: Nurses working in primary child healthcare experience many difficulties after reporting to the social welfare board, which may influence the amounts of made reports. Good cooperation with the social welfare board, mentoring and sufficient support after reporting, may result in more reports to the social welfare board about child abuse or neglect.

The purpose of this thesis is to create a deeper and also a better understanding about how each of the professional secrecy and obligation to report are perceived from auditors and further investigate how the potential conflicts based on independence and “can be suspect” are handled by the auditors. The purpose has been achieved through interviews with four different accounting firms. The interviews were conducted with Grant Thornton, BDO Mälardalen AB, PwC and KPMG to answer the research questions. Subsequently, a hermeneutic approach was used to since the interpretation of the interviews was considered as important to obtain knowledge of the respondent’s perception about the topic. In the analyze chapter have dataset from the reference framework and empirical part been used to implement the analyze of the thesis. The study shows that the professional secrecy is important for creating a good relationship with clients and is not considered as a rule that create conflicts for auditors. The obligation to report, however, is creating conflicts because of the lack of knowledge in assessment of economic crimes. The auditors therefore decide to investigate a situation that “can be suspect” beyond what is intended. To not become dependent on the clients, there are rules and profession practices that are used and also examples like not having friends or family members as clients. / Syftet med denna uppsats är att skapa oss en djupare samt bättre förståelse om hur respektive av - samt anmälningsplikten uppfattas av revisorer och vidare undersöka hur eventuella konflikter med utgångspunkt för oberoende ställning samt vid ”kan misstänkas” situationer hanteras av revisorer. För att uppnå syftet, har intervjuer med fyra olika revisionsbyråer genomförts. Intervjuerna har genomförts med Grant Thornton, BDO Mälardalen AB, PwC samt KPMG genomförts för att kunna besvara forskningsfrågorna. Därefter har en hermeneutik synsätt använts då tolkning av intervjumaterialen ansågs viktig för att kunna få kunskap för respondenternas uppfattning kring ämnesvalet. I analysavsnittet har sedan datamaterial från referensramen samt empiridelen använts för att kunna genomföra en analys av uppsatsen. Denna studie visar tystnadsplikten är viktig för att kunna skapa en bra relation med klienterna och anses inte skapa konflikter för revisorer i någon stor bemärkning. Anmälningsplikten skapar dock problem på grund av bristen på kunskap inom bedömning av brott hos revisorer. Revisorerna väljer därför att utreda en situation vid brottsmisstanke längre än vad som avses. För att inte bli beroende av sina klienter finns regler och praxis inom yrket som används samt genom att till exempel inte ha vänner och bekanta som klienter menar respondenterna.

Syftet med studien är att bidra med kunskap om hur lärare i fritidshem ser på anmäl­ningsplikten och hur de hanterar information när de misstänker att en elev är i en utsatta situation. Resultaten visar vad som lärarnas i fritidshem roller och ansvar är och vad som ligger till grund för att lärarna i fritidshem ska vidta åtgärder eller inte åtgärder enligt anmälningsplikten. Slutligen var stödet till lärare i fritidshemmet kommer ifrån då anmälan har genomförts. Forskningen bedrivs via Internet. Det finns ingen gräns för antal respondenterna, men respondenterna hade tre veckor på sig att svara på enkäter. Totalt kom cirka 100 svar på de två enkäterna. Resultaten visar att de flesta respondenterna är medvetna om anmälningsplikten och processen. Genom att lärarna tar ansvar agera de professionellt. Större delen respondenterna anmälde någon gång, men nästan hälften anmälde inte. Det finns många orsaker till att de inte anmäler. Det är på grund av okunskap, rädsla eller osäkerhet. Respondenterna hade olika eller liknande påverkningar under anmälan och efter anmälan, främst på grund av psykiska påfrestningar. Såsom oro, osäkerhet, rädsla och ångest är dessa de vanligaste känslorna som förekommer när anmälningar sker. Stödet kommer vanligtvis från rektorn, men också från olika källor, som till exempel arbetslag eller socialtjänst. Majoriteten skriver att de saknas utbildningskunskap om anmälan. KASAM-modellen används för att analysera resultaten. / The purpose of the study is to contribute knowledge about how teachers in after-school centers view the duty to report and how they handle information when they suspect that a student is in a vulnerable situation. The results show what the teachers 'in leisure-time centers' roles and responsibilities are and what is the basis for the teachers in leisure-time centers to take measures or not measures in accordance with the duty to report. Finally, where did the support for teachers in the after-school center come from when the application has been completed. The research is conducted via the Internet. There is no limit to the number of respondents, but the respondents had three weeks to respond to surveys. In total, about 100 responses came to the two questionnaires. The results show that most respondents are aware of the notification obligation and the process. By the teachers taking responsibility, they act professionally. The majority of respondents reported at some point, but almost half did not report. There are many reasons why they do not report. It is due to ignorance, fear or insecurity. The respondents had different or similar influences during the notification and after the notification, mainly due to mental stress. Such as worry, insecurity, fear and anxiety, these are the most common emotions that occur when reports are made. The support usually comes from the principal, but also from various sources, such as work teams or social services. The majority write that they lack educational knowledge about registration. The KASAM model is used to analyze the results.

The dilemma is a self-perceived experience of a child who does not have his needs respected and met. This puts me as an educator to be put in situations where I need to analyze the event and the needs of everyone involved from different perspectives. The purpose and dilemma of this essay is to focus on my role as an educator but also as an adult in the preschooler's life and what impact this can have based on a self-perceived situation. The thesis deals with the collaboration between preschool and social services and what opportunities there are to support children who live in insecure and deficient conditions. The essay discusses what knowledge there is about reports of anxiety, when they are justified, who decides on them and what consequences they can have for the child. One focus concerns the collaboration with the social services, another on which criteria need to be met in order to make a report. While I have examined my role as an adult, I have also critically examined the cooperation between various authorities such as the National Agency for Education, the UN Convention on the Rights of the Child and preschool, based on literature and research in the field. The essay contributes with a clearer picture of the children's lives in preschool and what conditions affect them and what the political form of government has for the impact on the activities in preschool. Finally, I also reflect on the various governing documents as both a support and a limitation. / Dilemmat är en egenupplevd händelse där ett barn inte får sina behov respekterade och tillgodosedda. Detta försätter mig som pedagog att sättas i situationer där jag behöver analysera händelsen och alla inblandades behov ur olika perspektiv. Syftet och dilemmat med denna uppsats är att utifrån en självupplevd situation fokusera på min roll som pedagog men också som vuxen i förskolebarnets liv och vilken inverkan denna kan ha. Uppsatsen behandlar samarbetet mellan förskola och socialtjänst och vilka möjligheter som finns för att stödja barns som lever under osäkra och bristfälliga förhållanden. Uppsatsen diskuterar vilken kunskap som finns om orosanmälningar, när de är befogade, vem som beslutar om dem och vilka konsekvenser de kan få för barnet. Ett fokus gäller samarbetet med socialtjänsten, ett annat på vilka kriterier som behöver fyllas för att kunna göra en anmälan. Medan jag har undersökt min roll som vuxen har jag också kritisk granskat samarbetet mellan olika myndigheter som Skolverket, FN:s barnkonvention och förskolan, utifrån litteratur och forskning på området. Uppsatsen bidrar med en tydligare bild av barnens liv i förskolan och vilka villkor som påverkar dem samt vad den politiska styrformen har för påverkan på verksamheten i förskolan. Till sist reflekterar jag även över de olika styrdokumenten som både ett stöd och en begränsning.

Forskning visar att risken för våld och utsatthet i hemmet för barn ökar som en konsekvens av ”nedstängningar” under våren 2020 i samband med covid-19. Personal vid förskola och socialtjänst mister insyn i förskolebarns liv när vårdnadshavare håller barn hemma. Utsatta barn hamnar således i – vad i studien benämns vara – ett ingenmansland. Studien syftar till att undersöka hur personal inom förskola respektive socialtjänst uppfattar pandemin påverkat förskolebarns frånvaromönster i relation till upprättade orosanmälningar gällande barn i förskoleålder våren 2020. Data insamlades från förskolerektorer samt socialsekreterare. Materialet analyserades genom konventionell innehållsanalys utifrån Becks teori om risksamhället. Resultaten visar att förskolan i jämförelse med innan pandemin, har lägre grad av insyn i barns liv samtidigt som socialtjänsten inte ser ett pandemirelaterat ökat antal orosanmälningar, snarare ett minskat eller stagnerat inflöde. Resultaten visar att barns utsatthet i hemmet därmed har ökat. Förskolebarn är  hemma i högre utsträckning än tidigare, särskilt barn med annat modersmål än svenska, samtidigt som förväntad ökning av orosanmälningar till socialtjänsten uteblivit. Rektorer gjorde inte i högre utsträckning orosanmälningar, trots att de uttryckt en direkt och indirekt ökad oro för barn. Barns hemsituation osynliggörs på så sätt för professionella vuxna, och barnen hamnar mellan skyddsnätet förskola och socialtjänst. / Research shows that the risk of violence and vulnerability in the home for children increases as a consequence of lockdowns related to the covid-19 pandemic. Staff at preschools and social services lose insight into the lives of preschool children when guardians keep their children at home. Vulnerable children thus end up being in a no-man's land. The study aims to investigate how staff in preschool and social services perceive the pandemic affected preschool children's absence patterns in relation to established reports of concerns regarding children of preschool age in the spring of 2020. Data were collected from preschool principals and social workers, analyzed through a conventional content analysis and Ulrich Beck's theory of a risk society. The results show that preschools to a lesser extent than before the pandemic, has insight into children's lives and the social services do not see any pandemic-related increased inflow of reports of concern, rather decreased or stagnated. The study shows  that children's vulnerability in the home has increased. Preschool children were at home to a greater extent than before, especially children with a mother tongue other than Swedish, and the annual expected increase in reports of anxiety to the social services did not materialize. Principals have not made more reports of concern, despite the fact that they have expressed a direct and indirect increased concern for children. Children's home situation is made invisible to professional adults, and the children end up in between two important safety nets, preschool and social services.

Professionella som möter barn i sitt arbete har en absolut anmälningsplikt att orosanmäla vid misstanke om att ett barn far eller riskerar att fara illa enligt 14:1 SoL. Syftet med studien är att undersöka hinder och möjligheter för anmälningspliktiga att göra en orosanmälan, undersöka hur de skattar sin kunskap kring anmälningsplikten och samarbetet med socialtjänsten. Föreliggande studie är en kvantitativ studie baserad på en webbenkät där 66 respondenter som lyder under anmälningsplikten fått svara på frågor och påståenden gällande lagen om anmälningsplikt och orosanmälan. I studien ingick yrkesverksamma från för- grund- och gymnasieskola, polis, fritidsgård samt socialtjänst från Trollhättans kommun. Resultat för studien bygger på statistiska analyser och pekar på att det finns påverkningsfaktorer som gör att professionella med anmälningsplikt väljer att göra eller inte göra en orosanmälan trots att lagen menar att inga övervägningar ska göras av den anmälningsskyldige. 13,6% av respondenterna håller inte alls med eller tar delvis avstånd från att de skulle ha goda kunskaper om vad deras anmälningsplikt innebär. Respondenter med erfarenhet av samverkan med socialtjänst är inte helt nöjda med tidigare erfarenhet av samverkan samtidigt skattar de effekten av samverkan som positiv. Resultatet visar på att utökad kunskap behövs om utsatthet hos barn, om anmälningsplikten generellt samt förståelse för att anmälningsplikten är absolut hos anmälningspliktiga

Syftet med denna studie är att undersöka hur väl rustade förskolepersonal känner sig i arbetet med barn som far illa, deras upplevelser av tillgängliga verktyg för detta arbete samt vad de efterfrågar för stöd. Kvalitativa intervjuer har genomförts med sju respondenter och analyserats utifrån ett fenomenologiskt-hermeneutiskt perspektiv. Kombinationen av det fenomenologiska och hermeneutiska perspektivet harmonierar väl med syftet och används i denna studie både som teori och metodologi. Resultatet visar att samtliga respondenter uppgav sig vara väl rustade i att arbeta med barn som far illa. Däremot varierar definitionen av begreppet mellan pedagoger, förskolor och områden. Samtliga respondenter uppgav även att nästintill all kunskap om att arbeta med barn som far illa har erhållits på arbetsplatsen. Studiens resultat visar att rektorsrollen och förskolans område är viktiga faktorer för vilket fokus arbetsplatsen har på dessa frågor. Förskolepersonalens beredskap för arbetet med barn som far illa, visar denna studie, är helt avgörande vilket område förskolan är belägen i.

No description available.

Abstrakt Bakgrund: Vid misstanke eller kännedom om att barn far illa ska sjuksköterskor enligt lag göra en orosanmälan till socialnämnden (SFS 2001:453). Tusentals barn far illa i Sverige varje år. De utsätts för fysiskt eller psykiskt våld eller lever i missförhållanden. I vården möter sjuksköterskor barn på olika sätt och har möjlighet att fånga upp dessa barn. Sjuksköterskor har med andra ord goda förutsättningar att hjälpa barn som far illa. Syfte: Syftet med litteraturstudien är att undersöka erfarenheter som hindrar sjuksköterskan att göra en orosanmälan. Metod: En litteraturstudie har genomförts och 12 vetenskapliga artiklar med kvalitativ ansats har analyserats. Resultat: Det framkom olika faktorer som påverkar sjuksköterskors beslut och dessa faktorer redovisas i två huvudteman och tre underteman. Huvudteman: Kunskapsbrist och Bristande samverkan. Underteman: Osäkerhet, kommunikation och samverkan. Nyutexaminerade sjuksköterskor saknar kunskap om barn som far illa. Även arbetslivserfarenhet, ålder, att ha egna barn och personliga egenskaper påverkar anmälningsbenägenhet. Misstron till myndigheter var även en bidragande faktor till att avstå från att anmäla. Konklusion: Sjuksköterskor behöver mer utbildning rörande barn som far illa. Bättre samverkan i team och även reflektion på arbetsplatsen efterfrågas. Återkoppling från socialtjänsten var också något flertalet av sjuksköterskor hade uppskattat. Detta på grund av oron över barnets situation, men även kring beslutet att anmäla. Bättre samarbete mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att öka anmälningsfrekvensen behövs. / Abstract Background: In case of suspicion or knowledge that a child is in danger, a nurse must, according to law, make a report of concern to the social services committee (SFS 2001: 453). Children suffer badly all over the world every year; they are exposed to physical and psychological violence, or live in abusive conditions. In care, the nurse meets children in different ways, and has the opportunity to acknowledge these children. In other words, the nurse is well suited to help these children. Aim: The aim of the literature study is to investigate experiences that prevent the nurse from reporting a concern. Method: A literature study has been conducted and 12 scientific articles with a qualitative approach have been analyzed. Result: Various factors emerged that influenced the nurse when making a decision about a report of concern, and these factors are presented two main themes and three sub-themes. Main themes: Lack of knowledge and lack of cooperation. Subthemes: Uncertainty, communication and cooperation. Newly graduated nurses lack knowledge about children who are being abused. Work experience, age, having children of your own, and personal characteristics also affect the propensity to report concern. Distrust of authorities was also a contributing factor in refraining from reporting. Conclusion: Nurses are in need of further education about children in abusive environments. Better collaboration in teams and reflection in the workplace are suggested. Feedback from the social services was also something most of the nurses would have appreciated. This is due to concerns about the child's situation but also about the decision to report. Better cooperation between the social services and the healthcare system is needed to increase the reporting frequency.