Forskning visar att elever, på många skilda sätt, kan ha nytta av att delta i undervisning utomhus, vilken ger komplement till den traditionella undervisningen i klassrummet. Trots det får eleverna mindre undervisning utomhus ju äldre de blir. Det har i tidigare studier undersökts vad som hindrar lärare från att komma ut, vilket gör det intressant att fortsätta studera hur eventuella hinder kan överkommas. Syftet med den här studien är därför undersöka på hur lärare i årskurs 4–6 arbetar för att komma förbi hinder för utomhusundervisning. Undersökningen har genomförts med en pragmatisk teori om att kunskap blir till när det finns en balans mellan teori och praktik. I fenomenologiska intervjuer har fem lärare, med erfarenhet av utomhusundervisning, berättat om hur de kommer förbi hinder för den här typen av pedagogik och vad de anser skulle underlätta för att bedriva utomhusundervisning. Resultatet visar utöver likheter med tidigare forskning, att samarbete i arbetslaget, och tydliga läranderum utomhus är viktiga komponenter för att övervinna hindren. / Research shows that pupils, in many ways, benefit from participation in outdoor education, which makes a complement to the traditional pedagogy in the classroom. Nevertheless, our pupils get less outdoor education the older they become. In earlier studies barriers for outdoor educations have been investigated, which make it interesting continue study how to overcome possible barriers. Thus, the aim of this study is to investigate how teachers in grade 4-6 work around barriers for outdoor education. The investigation was performed assuming a pragmatic theory with the belief that knowledge is acquired by a balance between theory and practice. In phenomenological interviews five teachers, with experiences from outdoor education, have contributed with their solutions to overcome barriers, and what they find facilitate outdoor pedagogy. The results show, besides results from earlier research, that cooperation among colleagues, and distinct places for learning are of great importance to overcome the barriers.

I den här vetenskapliga essän undersöker jag det i förskolan bärande begreppet ”mening”, i diskussion med ett antal andra texter. Utgångspunkten är att förstå ”meningen” som den kommit att beskrivas i en poststrukturell och postmodern teorivärld, det vill säga (delvis) språkligt konstruerad och kontextuell. I enlighet med den vetenskapliga essäns disposition, som den utvecklats på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola, inleder jag med att beskriva några situationer som jag varit med om under mitt yrkesliv, situationer som på något vis inneburit ett personligt dilemma. Sedan försöker jag förstå ”meningen” i dem, genom reflektion och ett intertextuellt samtal med framför allt filosoferna Paul Ricoeur, Jean-Francois Lyotard, Michel Foucault, Jonna Bornemark samt Maria Puig de la Bellacasa, professor i feminist science and technology och den ryske litteraturvetaren Michail Bachtin.Läroplanen för förskolan (2018) betonar hur grundläggande barns upplevelse av ”meningsfullhet” och ”meningsskapande” är för förskolans pedagogiska verksamhet. Men den talar också om ett ”livslångt lärande”, vilket fått mig att vilja utvidga diskussionen. Vad är existentiellt meningsfullt på förskolan – alltså inte bara ur ett ”lärande”-perspektiv? Jag hittar här ett problem som jag kopplar till läroplanens ”tidsuppfattning”, det vill säga dess upptagenhet av att målstyra, skapa resultat och kvalitetsutvärdera med sikte på en viss sorts framtid där barnen så småningom tänks verka. Med hjälp av Ricoeur försöker jag identifiera vad detta framtidsfokus får för konsekvenser, för mig och för barnen, här och nu. Jag upptäcker att det som går förlorat ärden konkreta, handgripliga omsorgen om barnen, vilket i och med det allt större intresset för ”lärande” blivit både nedvärderat och osynliggjort. Detta är, menar jag, en politisk handling med avsikt att rationalisera verksamheten i enlighet med en prestationsinriktad neoliberal världsuppfattning. Med Puig de la Bellacasa försöker jag sedan vrida och vända på tidsperspektiven för att hitta ett alternativt, spekulativt sätt att förstå ”mening” som ett sorts uttryck för kontextuella och, inte minst, materiella (tids-)behov. Ambitionen är att ge omsorgen i förskolan den vetenskapliga status jag tycker den förtjänar. / In this essay I will discuss the term “meaning”, a concept often used in the preschool context. My outset is to understand “meaning” as it is described in a post structural and postmodern world, that is linguistically and contextually.My essay is written in a form that has been developed in Centrum för praktisk kunskap at Södertörns högskola. Firstly, I share a few memories from my own experience as a (becoming) preschool teacher, some of which have included personal dilemmas. Then, I analyze these in an intertextual discussion with the philosophers and thinkers Paul Ricoeur, Jean-Francois Lyotard, Michel Foucault, Jonna Bornemark; the professor of feminist science and technology, Maria Puig de la Bellacasa; and the Russian literary scholar, Michail Bachtin,The Swedish preschool curriculum emphasizes children’s experience of “meaningfullness” as fundamental to the learning process. It also speaks of “lifelong learning” which prompted a desire to expand the discussion regarding this concept of “meaning” as an existential notion. What is existentially meaningful in the preschool context?In my analysis I found a contradiction in my role as a professional. I am obliged to act upon the curriculum, but at the same time I notice that something is lost in my relation to the children. I identify it as a problem relating to the concept of time in the curriculum – a time that is mostly focused on the future. My daily hard, emotional work with the children here and now, I found, is better described by Maria Puig de la Bellacasas concept of times, that is time as a “myriad” of time lines in the present – time lines that are presenting themselves as material demands of care (Puig de la Bellacasa, 2017, s. 207). In order to re-establish care as a (political) concept of knowledge in the preschool context I, like Puig de la Bellacasa, use post-humanism as a transdisciplinary theoretical frame work.

Made available in DSpace on 2016-03-22T17:26:44Z (GMT). No. of bitstreams: 1 Patta Alves.pdf: 946799 bytes, checksum: 7cde5c03d3fac4fda62b03a67fcefb54 (MD5) Previous issue date: 2012-03-30 / This research study investigates how Form-Focused Instruction, following the taxonomy proposed by Rod Ellis (2001), occurs in an EFL school in Southern Brazil. In addition to this, it aimed to identify in the English classes of two teachers, if their practices were permeated by technical knowledge, practical knowledge or both kinds of knowledge on Form-Focused Instruction (FFI), as well as at which moment of their teacher development this knowledge was originated. The data were collected from the audio and video recordings of two consecutive classes taught by each professional, as well as from a semi-structured questionnaire and a stimulated recall interview. The results from this investigation showed that, in the act of teaching, such professionals made use, primarily, of their practical knowledge (intuitive and implicit knowledge that is built during the practice), and that their beliefs about formal instruction were originated during their development as teachers / Este trabalho investiga como se dá a Instrução Focada na Forma no Ensino de Inglês como Língua Estrangeira sob a luz das taxionomias propostas por Rod Ellis (2001), num ambiente de curso particular de Inglês. Além disso, buscou-se identificar, nas duas professoras pesquisadas, P1 e P2, se suas aulas eram permeadas pelo conhecimento técnico, teórico ou ambos, acerca da Instrução Focada na Forma (IFF), bem como em que momento de sua formação tal conhecimento foi originado. Os dados foram obtidos a partir da gravação em áudio e vídeo de duas aulas consecutivas de cada profissional, da aplicação de um questionário semi-estruturado e de uma entrevista com lembrança estimulada. Os resultados desta investigação mostraram que, no ato da IFF, as profissionais fizeram uso, principalmente, de seu conhecimento prático (conhecimento desenvolvido durante a prática, sendo implícito e intuitivo), e que suas crenças acerca do ensino formal se originaram, inconscientemente, durante suas formações como professoras o

By using the scientific essay and modern hermeneutic understanding as method the essay Musical performance, a space of magic examines the mental and physical room for musical performance. The focus is, as the title reveals, the sense of a higher state of interconnection which can occur between the performing artist and audience. The essay examines the musical performance as a collective act; seeing both the performer and the audience's as maneuvering actors in the room. The performance is understood as an act together. The theoretical reflection of this scientific essay is largely based on the concept of play defined by Johan Huizinga. For an understanding of knowledge in action, practical knowledge, the essay investigate the concept of fronesis defined by Aristotle. For an understanding of collective knowledge about sensory experience, the essay search understanding in Jonna Bornemark's thoughts on a concept of judgment understood as a framework for quality built from within a practice by its actors. The essay also discusses John Dewey's thoughts on the creative process and collects experience from literature on improvisational music. The essay contributes from a hermeneutic understanding with an experience based reflection and offer the reader a ground for continued scientific reflection on professional knowledge in music performance. / Musikframförandets magiska rum – Ett rum för handling tillsammans bortom vardaglig verklighet är en vetenskaplig essä vilken undersöker rummet kring det musikaliska framförandet. Fokus är som titeln avslöjar den känsla av högre sammanlänkning bortom verklighet vilken kan infinna sig i mötet mellan utövare och publik.    Essäns syfte är att undersöka handlingsutrymmet i detta mentala mötesrum utifrån skeenden i fysiska rum för framförande. Uppsatsen undersöker scenframförandet som en kollektiv, kreativ handling innefattande både den utövande artistens handlande och publikens handlande i rummet. Utifrån denna position förstås framförandet som ett handlande tillsammans. Essäns teoretiska reflektion utgår till stor del från begreppet lek definierat av Johan Huizinga. För förståelse av kunskap i handling, praktisk kunskap går uppsatsen till Aristoteles och hans begrepp fronesis, praktisk klokhet. För förståelse av kollektiva tankar om sinnlig erfarenhet undersöker essän sin gestaltning utifrån Jonna Bornemarks tankar om ett omdömesbegrepp förstått som ett ramverk för förståelse av kvalitet byggt inifrån en praktik. Essän diskuterar även John Deweys tankar om den kreativa processen som ett parallellt görande och genomgående samt hämtar erfarenhetsstoff ur litteratur om improvisationsmusik. Essäns metod är dels den vetenskapliga essän som skrivform i sig. Ett dialektiska pendlande mellan erfarenhetsbaserat och teoretiskt understött reflekterande. Reflektionen utgår i grunden från modern hermeneutisk filosofi och dess syn på förståelse som sammansmältningar av förståelsehorisonter vilket sker genom framläggning och främmandegörande av tidigare förståelse. Essän bidrar ur hermeneutisk förståelse med sin framläggning som en möjlig främmandegörare av förståelse och avser att bidra med en erfarenhetsreflektion i fortsatt vetenskaplig reflektion kring yrkeskunskap inom musikframförande.

This essay follows a Media Teacher in her work as a coordinator and an artistic leader for a European project called Legalopoli concerning laws and ethics in a senior level school for 13-16 year-olds in Mora, Sweden. The students write film stories about how their characters have to make choices in ethical dilemma situations. Then the learners create interactive computer games together through practical film work. At the same time we can see how the educator also gets into difficult ethical situations, when she is working with the students. This forces her to self-reflection. She realizes that the practical knowledge in her work has a greater deal of an ethical dimension, than she earlier has been aware of. She understands that the convincing force in the project consists of the confidence and trust she has to create and develop among the students, who, in the start, were unsure and lacked in respect for one another. Through the practical film work they all get close and learn to see both themselves and each other. The students develop from being afraid of saying anything in the group to become confident and capable media producers, where their voices get listened to. They have started a journey into becoming democratic and caring citizens with wider perspectives of themselves and of the world. / Denna essä följer en mediepedagogs arbete som koordinator och konstnärlig ledare för ett Europeiskt projekt kallat Legalopoli, om lagar och etik i en högstadieskola i Mora. Eleverna skriver filmberättelser om rollkaraktärer, som ställs inför olika etiska dilemman i det interaktiva dataspel, som studenterna gemensamt skapar genom praktiskt filmarbete. Samtidigt får vi följa hur pedagogen på samma sätt, ställs inför olika svåra valsituationer i det pågående arbetet med eleverna. Hon tvingas till självreflektion och inser att den praktiska kunskapen i hennes arbete innehar en större etisk dimension än hon tidigare trott. Hon inser att bärkraften i projektet är det förtroende och den tillit, som hon måste skapa och utveckla bland eleverna, som från början var osäkra och betedde sig respektlöst mot varandra. Genom det praktiska filmarbetet kommer de alla nära varandra och får efter hand syn på både sig själva och varandra. Eleverna utvecklas från att ha varit rädda för att yttra sig i gruppen, till att bli tillitsfulla och kapabla medieproducenter, där de får göra sina röster hörda. De påbörjar en bildningsresa till att bli demokratiska och solidariska medborgare med vidgade perspektiv på sig själva och världen.

Research by design refers to the design of architectural research as an integral part of architectural design processes. In 1980s, it emerged as a third way in design research that was dominated until then by the methods of natural sciences and humanities. With this new formulation of design research, a methodological and epistemological transformation occurs, leading to the integration of practical knowledge into architectural research. The primary epistemological question transforms from knowing what design is and knowing how to design to knowing what through the act of design. The integration of the act of design in research transforms the status of design in design research from being an object of inquiry to being a research approach. In the literature on research by design, this transformation is often related with Donald Sch&ouml / n&rsquo / s conceptualization of &ldquo / reflective practice.&rdquo / The main discussion of reflective practice is primarily methodological rather than epistemological. Although it provides methodological insights, it is not sufficient to constitute an epistemological basis for research by design. Thus, the epistemological basis of research by design has not yet been adequately defined. In this study, the notion of &ldquo / reflective practice&rdquo / is investigated in a broader context relating it to its sources in the concepts of &ldquo / tacit knowledge&rdquo / and &ldquo / action research.&rdquo / A conceptual framework for research by design is constructed by relating these concepts with the discussions on research by design and with practical philosophy, the implications of which has remained rather uninvestigated in this context. Aristotle&rsquo / s elaboration of knowledge generation in action and the concept of phron&amp / #275 / sis (practical knowledge, prudence, or practical wisdom) constitute the underpinning of this conceptual framework. The conceptual framework that is constructed on the basis of the key concepts in practical philosophy is discussed in the context of architectural design education. When architectural design education is formulated as a process of research by design within this framework, knowledge generated in the educational design processes promises not only to improve the particular educational context and architectural education but eventually to contribute to architectural knowledge.

Denna essä tar sin utgångspunkt i två självupplevda händelser som speglar varandra i form av kaosartat spring inomhus och strukturerad rörelseaktivitet utomhus. Händelserna skapar starka motsatta känslor inom mig och jag undrar varför jag anser att det ibland är okej att röra på sig och ibland inte.  Syftet med denna essä är att studera rörelse på förskolan utifrån olika perspektiv och utvinna kunskap om vad rörelse på förskolan innebär. Genom att undersöka flera olika perspektiv på rörelse har jag en vision om att skaffa mig tillräckligt med kunskap för att skapa bra förutsättningar för barns rörelse inomhus. Miljön ska locka alla individer oavsett kön och därför har jag även valt att undersöka vad tidigare forskning säger om pojkars och flickors rörelse. Frågorna som ligger till grund för studien öppnar upp för att distansera mig från dilemmat och skapa förståelse genom nya perspektiv. Hur ser jag på rörelse, hur ser andra på rörelse och vad kan ligga till grund för barnens kroppsliga uttryck för rörelse?   Essän syftar till att rikta blicken mot mig själv och mitt agerande i händelserna, vad jag gjorde bra och vad jag kunde ha gjort annorlunda. Genom att reflektera med en pendlande rörelse mellan teorier, mina tankar och mina händelser, försöker jag synliggöra vad som är min praktiska kunskap. Jag ställer mig kritisk mot den forskning som påstår att stora barngrupper är stressande för barn och vuxna, då min upplevelse av fenomenet är annorlunda. Min praktiska kunskap, baserad på mina två års erfarenheter med stora barngrupper, säger mig att med välorganiserade strukturer blir även detta ett framgångsrikt arbetssätt.   Essän i sig är en metod där jag genom att utgå från mina egna erfarenheter, reflekterar kring dessa med hjälp av andra teorier. Att skriva en essä handlar om processkrivande där jag undersöker ett fenomen ur flera olika perspektiv. Till grund för framskridandet av min studie ligger även hermeneutiken med sin tanke om att tolka meningen bakom och fenomenologin genom att se på ett fenomen så som det upplevs av människan som subjekt. / This essay is based on two self-perceived events that reflect each other in the form of chaotic indoor running and structured outdoor movement activity. The events create strong opposing emotions within myself and I wonder why I think that sometimes it is acceptable to move around and sometimes it is not.   The purpose of this essay is to study movement in preschool from different perspectives and extract knowledge about what movement in preschool means. By exploring multiple perspectives on motion, I strive to gather enough knowledge to create exemplary conditions for children's movement indoors. The environment should attract all individuals regardless of gender and therefore I have chosen to examine what earlier research says about boys and girls movement. The questions that form the basis for the study allow me to distance myself from the dilemma and create an understanding through new perspectives. How do I view movement? How do others view movement and what could be the underlying factors for the children's physical expression of movement?   The essay intends to look inwards at my thought processes and outwards at my actions in the events. What I did well and what I could have done differently? By reflecting continuously between theories, my thoughts and my events, I try to highlight my practical knowledge. I find myself critical of the research that says that large groups of children are stressful for children and adults, as my experience of the phenomenon is to the contrary. My practical knowledge, based on my two years of experience with large groups of children, tells me that with well-organized structures even large groups can be a successful approach.   The essay itself is a method whereby I start from my own experiences and then reflect on those experiences with the help of other theories. The essay itself is a writing process throughout which I examine a phenomenon from different perspectives. The underlying theoretical perspectives of my study are hermeneutics with the idea of interpreting the meaning behind the situation and phenomenology, by looking at a phenomenon as it affects humans as subjects.

I den här essän söker jag svar på följande frågor: Vad gör egentligen en berättare? Närmare bestämt: vad utmärker professionellt, muntligt berättande jämfört med det publika berättande som författare och skådespelare ägnar sig åt? Vad är det som just en muntlig berättare kan? Jag använder forskning som studerat förutsättningarna för dessa yrken – särskilt hur berättelser konstrueras och berättande går till – och tillämpar studierna på ett konkret fall: mina egna erfarenheter av att förbereda och framföra sägnen om Råttfångaren från Hameln vid Ljungby berättarfestival 2012. Det jag då gjorde och hur jag såg på det efteråt, jämförs med fiktiva berättares verksamhet i Mario Vargas Llosas roman El Hablador och Ursula K. Le Guins The Telling. Jag prövar bilden av en råttfångare som metafor för en muntlig berättare och kommer till slutsatsen att berättaren kan vara lika fängslande och lika förledande. Även skådespelare och romanförfattare kan fängsla sin publik, men inte luras så som en berättare kan. Att kunna förleda är baksidan av den djupt mänskliga förmågan att kunna säga som det är. Till vardags är vi väl medvetna om detta och god berättare tar med sig den insikten även upp på scenen. / In this essay I seek answers to the following questions: What is a storyteller in fact accomplishing? What distinguishes professional, oral storytellers from other public narrators such as authors of fiction and actors? What can a storyteller do, that they can’t? I use research investigating the conditions of these professions – in particular how narratives are constructed and how narration works – and apply it to a real case: my own experiences in preparing and performing The Pied Piper of Hamlin at Ljungby storytelling festival 2012 . What I did and the way I looked at it afterwards, is compared to the activities of fictional storytellers in Mario Vargas Llosa’s novel The Storyteller and Ursula K. Le Guin’s The Telling. I test the image of a pied piper as a metaphor for an oral storyteller, and reach the conclusion that the teller can be just as captivating and deceitful. Authors of fiction and actors can also spellbind their public, but not deceive the way a storyteller can. This talent is the obverse to the human capacity of telling it like it is. We are well aware of this in our daily lives and a good storyteller keeps this insight in mind also on stage.

Parmi les pratiques d’intervention sociale qui se produisent quotidiennement dans les milieux institutionnel et associatif au Québec, une catégorie est particulièrement ciblée depuis quelques décennies, les jeunes ou la jeunesse. En s’inscrivant dans une démarche réflexive et exploratoire sur les fondements des pratiques d’intervention auprès des jeunes, le présent mémoire propose d’explorer le sens et la pertinence sociale de ces dernières à travers les perspectives des intervenants eux-mêmes. Pour ce faire, nous effectuons des études de cas selon une approche clinique et critique en sociologie. En allant chercher dans les témoignages d’un certain nombre d’intervenants des milieux institutionnel, communautaire et de l’employabilité leur connaissance expérientielle concernant la pratique d’intervention auprès des jeunes, nous dégageons des conceptions du social ou des sociologies implicites particulières. Se dégagent quatre idéaux-types - systémique, informationnel, normatif et clinique – qui visent respectivement l’émancipation, l’aide à l’insertion, la socialisation aux normes et le soutien humain. Notre analyse en termes de sociologie implicite explore la double question du sens selon les agents et de la fonction selon les processus engendrés. Elle permet d’articuler les conceptions que les agents sociaux se font de leur pratique avec son inscription dans le monde social. Ainsi, nous concluons que les pratiques d’intervention auprès des jeunes participent non seulement à la transformation sociale par l’ouverture d’espaces de liberté et de compréhension et par le soutien humain offert mais aussi à la normalisation et au contrôle par la constitution du marché du travail et/ou du monde adulte comme réalités auxquelles les jeunes doivent s’adapter. / Over the last several decades, one category of the population has been particularly targeted by social intervention in Quebec as elsewhere: youth. This thesis aims to examine the meaning and social relevance of intervention practices directed to youth, through a reflexive and exploratory study of their foundations as they are perceived and explained by practitioners themselves. The study involves a series of case studies carried out using an approach that blends clinical and critical sociology. By seeking out a number of practitioners’ interpretations of their practical experience, within institutional, community and employability milieux, we elicit their conceptions of the social, or the “implicit sociology”, that underlies their practices. Four ideal-typical conceptions are identified - systemic, informational, normative and clinical - which have as their objectives, respectively, emancipation, social inclusion, socialization and human support. The analysis in terms of “implicit sociology” explores the double question of meaning according to these social agents and of function according to the processes that are fostered by intervention. It allows for an articulation of the ways in which these social agents conceptualize their practices and how these practices are inscribed in the social world. We find that social intervention practices targeting youth engage not only in social transformation, through opening up spaces for freedom and understanding and through the offer of human support, but also, in “normalization” or social control, by constituting the labour market and the adult world as realities to which youth must adapt

Artists in interaction: creation processes in official collaborative projects is a doctoral thesis that explores the creation processes of artists, when the project owner defines the purpose, theme and framework. The area is explored from the artists' perspective and the overall research question deals with the opportunities and obstacles that artists face when working in collaborative projects. To be able to explore the artists' working processes, in which sketches and models were tools, concepts from the visual research field were combined with knowledge theories that derive from the area of practice-based research. The knowledge theories draw on an updated understanding of ancient philosophy developed by, among others, the philosopher Martha Nussbaum. Rudolf Arnheim’s concepts of visual thinking are also vital for the interpretation of the visuals. The results indicate that skills in different sketching techniques build trust and enable communication. However, the artists experienced that it was more difficult to integrate the more indefinable parts of their knowledge, which relates to improvisation and intuition, even though this was highlighted as the most vital force in their working processes. The consequence is that the artists have not always followed their artistic intentions, which in some cases also meant compromising the quality of the works of art  they produced. The collaboration between the artists and the project-owner representatives could be more enriching for both parties if the artists' implicit knowledge is respected as a resource and given some room, although this may involve certain risks. The study also provides results regarding the interpretation of models and sketches, and discusses in what way different sketches can support (or hinder) communication in different stages of a design process, i.e. what aspects are important to consider when sketches are used to support communication. Particularly interesting is that the findings demonstrate that spoken and written language has a significant impact on how sketches are interpreted; the use of verbal language is therefore an important factor in presentations built on visuals. / Avhandlingen Konstnärskap i samspel: om skapande arbetsprocesser i myndighetsledda samverkansprojekt undersöker konstnärers arbetsprocesser i projekt där uppdragsgivaren formulerat tema, syfte och ramar för gestaltningsarbetet. Genom tre fallstudier har konstnärers arbetsprocesser i samverkansprojekt, med inriktning på utställning och gestaltning i musei- och kulturmiljö undersökts. Den övergripande frågeställningen behandlar vilka möjligheter och begränsningar konstnärer upplever i sin praktik i myndighetsledda samverkansprojekt. Materialet till studien har samlats in via intervjuer, observationer, artefakter och dokument. Till artefakter räknas skisser, modeller och verk. För att undersöka konstnärernas arbetsprocesser, där olika typer av skisser är ett verktyg, har teorier från det visuella fältet kombinerats med teorier om praktisk kunskap. Från det visuella fältet är Rudolf Arnheims teorier om visuellt tänkande centrala och vad gäller kunskapsteorier är utgångspunkten en samtida tolkning av Aristoteles teori om olika kunskapsformer som utvecklats av bland andra filosofen Martha Nussbaum. På en övergripande nivå visar studien att skicklighet i hantering av olika skisstekniker möjliggör kommunikation och skapar förtroende, medan mer svårbeskrivbara delar av konstnärers kunnande med improvisation och intuition som vitala krafter är svårare att integrera i samverkansprojekten. Följden av detta är att konstnärerna inte alltid valt att genomdriva sina intentioner i projekten till fullo, vilket i ett par fall också inneburit avkall på gestaltningens kvalitet. Samverkan mellan offentliga uppdragsgivare och representanter från den kreativa sektorn (som konstnärerna i projekten representerar), skulle kunna bli mer berikande för båda parter om konstnärers implicita kunnande ses som en resurs och om uppdragsgivaren ger utrymme för improvisation, även om detta innebär visst risktagande. Studien förmedlar också ny empiribaserad kunskap beträffande olika skiss- och presentationsformers funktion i kommunikationsakten mellan konstnär (skissproducent) och uppdragsgivare (beställare). Detta kan komma till nytta i flera sammanhang där skissmaterial används vid presentationer av idéer, i kommunikationen med en beställare eller som ett verktyg i grupprocesser. Intressant nog demonstrerar resultaten också att talat och skrivet språk har stor inverkan på hur skisser tolkas. Därför är detta en viktig aspekt att beakta i presentationer som inkluderar visuella material, både för skissproducent och beställare.