The purpose of this essay is to investigate how I as a leisure-time teacher can help children who have difficulty playing and how it is possible to do enough as a teacher in a large group of children. As a starting point, I have used events from my professional life which I have shaped in the form of a scientific essay. My questions have been the following: How should I, as a leisure-time teacher, respond to the children who find it difficult to play with their classmates? How is it possible to pay attention and suffice for all children when there are so many in a group? In my reflective research, I have used established theories of play and practical knowledge. My conclusions have been that leisure-time teachers have a great responsibility to create the conditions for play and to help children with difficulties. At the same time, the leisure-time teachers find it difficult to suffice as they work in large groups of children. Quiet children are at risk to become invisible and forgotten. One solution to this could be that the leisure-time teachers work more actively in creating the conditions for play. Such work, in return, requires that the leisure-time teachers are given more planning time. / Syftet med denna uppsats är att undersöka hur jag som fritidshemslärare kan hjälpa barn som har svårt att leka och hur det är möjligt att räcka till som pedagog i en stor barngrupp. Som utgångspunkt har jag använt händelser ur mitt yrkesliv, som jag har gestaltat i form av en vetenskaplig essä. Mina frågeställningar har varit följande: Hur bör jag som pedagog bemöta de barn som har svårt att själva hitta en plats i klasskamraternas lek? Hur är det möjligt att uppmärksamma och vara en trygghet för alla barn i en stor barngrupp? I min reflekterande undersökning har jag använt mig av etablerade teorier om lek och praktisk kunskap. Mina slutsatser har varit att fritidshemslärare har ett stort ansvar att skapa förutsättningar för lek och att hjälpa barn med svårigheter in i leken. Samtidigt har de svårt att räcka till då de arbetar i stora barngrupper och tystlåtna barn riskerar att bli osynliga och glömmas bort. En lösning på detta skulle kunna vara att fritidshemlärarna arbetar mer aktivt med att skapa förutsättningar för lek. Ett sådant arbete kräver i sin tur att fritidshemlärarna får utrymme och planeringstid för att utföra den typen av arbete.

Uppsatsens syfte är att utforska och belysa fenomenet att slöjda. Det görs genom textanalys av slöjdare och deras drivkrafter till att slöjda. Med hjälp av textanalys av utvalda texter i tidskriften Hemslöjd år 2015 besvaras frågorna: vilka personer skildras i texterna i tidskriften Hemslöjd, samt vilka drivkrafter till att slöjda synliggörs i tidskriften Hemslöjd? Undersökta texter ur tidskriften Hemslöjd skildrar slöjdande personer alltifrån hobbyslöjdare och studenter till yrkesverksamma slöjdare. De kommer från olika delar av världen även om de flesta slöjdar/verkar i Sverige. Sex huvudteman som drivkrafter till att slöjda har identifierats: välmående, självklart att göra egna föremål, nyfikenhet och vilja att förstå, bevara kunskap, att uttrycka sin idé, samt globalt ansvar/miljöengagemang. Välmående samt att bevara kunskap förekommer mest frekvent som drivkraft till att slöjda hos dem som skildras i Hemslöjds texter. Globalt ansvar – miljöengagemang, vilken identifierats som en drivkraft till att slöjda förekommer ej som drivkraft till slöjande i tidigare forskning inom området. Analysen ger exempel på människor som slöjdar för att stå upp för sitt engagemang för miljön genom vad de väljer att göra i vardagen, exempelvis slöjda sitt barns sittvagn. Detta tolkas i uppsatsen som att de skapar sig en meningsfull tillvaro genom hur de agerar, genom att slöjda. Analysen visar vidare på tidskriften Hemslöjd som mediaaktör i samhället och hur tidskriften skriver fram varför människor slöjdar genom att journalister skriver texter där tidskriftens inriktning synliggörs. Detta görs dels genom vilka slöjdande personer som presenteras, samt hur texterna och innehållet utformas baserat på det som analysen identifierat som tidskriftens inriktning. Analysresultaten av vilka som skildras i Hemslöjds texter samt de identifierade teman/drivkrafter till att slöjda hos de som skildras, tolkas i uppsatsen som följer: Tidskriften Hemslöjd vill genom sina texter förmedla att människan har förmågan att för hand tillverka föremål. Tidskriften vill främja och sprida slöjdkunskaper i samhället. Att slöjdande bidrar till människors välmående, stärker dem som människor och deras självkänsla. Genom vilka personer som skildras i texterna visar tidskriften Hemslöjd fram att slöjdande inte avgränsas av nationsgränser, utan är internationellt och knyter samman människor runt hela jorden. Vidare att förmågan att slöjda är en grundläggande mänsklig förmåga och praktisk kunskap värd att spridas. Uppsatsen tolkar vidare analysresultaten som att tidskriften förmedlar att förmågan att slöjda skapar mening och välmående hos människan. Att bevara slöjdkunskaper som riskerar försvinna när äldre generationer går ur tiden, synliggörs i analysen som en viktig drivkraft till att slöjda. Det är en drivkraft till att slöjda världen över vilket synliggörs genom tidskriften Hemslöjds texter. Tidskiften verkar för, lyfter fram och stärker praktisk kunskap, slöjdkunskap, som traditionellt har värderats lägre i samhället än teoretisk kunskap.

Detta examensarbete dokumenterar arbetet med utveckling, införande och dokumentation av en nymetod för identitetsbestämning av farmaceutiska råvaror med röntgenfluorescens. Metoden ärutvecklad för att användas på laboratorier för kvalitetskontroll på AstraZeneca i Södertälje. Syftetmed arbetet var att utveckla en robust och effektiv metod samt att utbilda användarna i dethanteringssätt som krävs för att utföra snabba och korrekta analyser. Rapporten presenterarteknologin bakom röntgenfluorescensinstrument och vilka felkällor som kan påverka resultaten samtde pedagogiska teorier som använts för att beskriva det praktiska arbete som äger rum pålaboratoriet. Metoden och de försök som föregick metoden presenteras, och resultat och beslutdiskuteras. Hur utbildningen planerades, genomfördes och utvärderades presenteras också. / This master thesis is the documented work of the development, implementation and documentationof a new method for identification of pharmaceuticals excipients using X-ray fluorescence. Themethod is supposed to be used at the laboratory for quality control at AstraZeneca, Södertälje. Thepurpose of the thesis was to develop a stout and effective method and to educate the users in theskills needed to perform fast and correct analyses. This thesis presents the technology behind XRFinstruments and which sources of errors that could affect the results as well as the pedagogicaltheories used to describe the practical work that takes place at the laboratory. The method and theexperiment that preceded the method are presented, and the results and decisions are discussed.How the education was planned, performed and evaluated is also presented.

Detta är ett essäistiskt försök att fånga den flyktiga tråkigheten. Med fenomenologin som grund undersöks lärarens levda erfarenhet av tråkighet och hur den kommer till uttryck i hennes yrkesvardag. I skärningspunkten mellan två gestaltningar ur min lärarvardag, i filosofen Martin Heideggers tre former av tråkighet – uttråkad av, uttråkad med och djupgående tråkighet – och kultur- och utbildningsteoretisk forskning växer tre beskrivningar av 2020-talets lärare fram.  För det första består en del av lärarens yrkesvardag i att förhålla sig till en samtid där delar av hennes yrkespraktik digitaliserats och den administrativa bördan successivt ökat. Med utgångspunkt i litteraturvetaren Eran Dorfmans jämförelse mellan Heideggers uttråkad med och det Dorfman vill kalla för tråkighetsutmattning argumenterar jag för att tråkighetsutmattningen är en fjärde form av tråkighet. I det gestaltade mötet med kollegan Assar träder en lärarvardag fram som visar hur lärare dels verkar i ett tidsligt limbo där tiden är påträngande och ständigt beräknad, dels upplever en tomhet trots att vardagen hela tiden fylls med ett flöde av digital stimuli.  För det andra. Enligt Heidegger tvingar tråkigheten, framför allt den djupgående, oss till ett avbrott i vardagen och det han kallar för ”Mannet”, ett slags diffust ”de andra”. Den djupgående tråkigheten tvingar oss att lyssna till vårt autentiska jag och den vi skulle kunna vara. Sett ur en yrkespraktikers vardag undersöker jag hur relationen mellan tråkighet, ett autentiskt mer kreativt praktikerliv och min läraridentitet ser ut. Min undersökning visar bland annat att även om Mannet är starkt finns möjligheter till kreativa mikromotstånd för att värna om yrkesidentiteten. Men frågan är om motståndet är tillräckligt för att kunna nå en verklig autenticitet? Mot bakgrund av det som beskrivs i föregående avsnitt och i mötet med elever, kollegor och den egna läraridentiteten gör lärare etiska ställningstaganden. I det tredje avsnittet ges en beskrivning av relationen mellan tråkighet och de etiska ställningstaganden som lärare gör. Den bild som träder fram är komplex. Lärare gör många etiska val som ibland är motsägelsefulla. Som tidigare nämnts är Mannet starkt och för att lärare ska kunna värna om sin läraridentitet och göra kloka överväganden i mötet med elever – gestaltat i exemplet med eleven Pricken – behöver de gå samman för att bland annat kunna stå emot de krafter som förorsakar tråkighetsutmattning. / This is an essayistic attempt to capture the elusive boredom. With phenomenology as a basis, the teacher's lived experience of boredom and how it is expressed in her professional everyday life is examined. At the intersection of some compositions from my everyday life as a teacher, in the philosopher Martin Heidegger's three forms of boredom – bored by, bored with and profound boredom – and cultural and educational theoretical research, three descriptions of teachers of the 2020s emerged.                 Firstly, part of the teacher's professional everyday life consists of relating to a time where parts of her professional practice have been digitized and the administrative burden has gradually increased. Based on the literary scholar Eran Dorfman's reading of Heidegger's bored with and what Dorfman wants to call boredom-fatigue I argue that boredom-fatigue is a fourth form of boredom. In the described meeting with my colleague Assar, a teacher's everyday life emerges that shows how teachers work in a temporary limbo where time is intrusive and constantly calculated, and how they experience an emptiness even though everyday life is constantly filled with a flow of digital stimuli.                Secondly. According to Heidegger, boredom, especially the profound one, forces us to take a break from everyday life and what he calls “the They”, a kind of diffuse "the others". The profound boredom forces us to listen to our authentic selves and who we could be. Seen from the everyday life of a professional practitioner, I examine what the relationship between boredom, an authentically more creative practitioner life, and my teacher identity looks like. My study shows that even though “the They” is strong, there are opportunities for creative micro-resistance to, among other things, protect the professional identity. But the question is whether the resistance is sufficient to achieve true authenticity?                In the light of what is described in the previous sections and the encounters with students, colleagues, and one’s own teacher identity, teachers make ethical positions. The third section describes the relationship between boredom and the ethical positions that teachers make. The picture that emerges is complex. Teachers make many ethical choices that are sometimes contradictory. As previously mentioned, “the They” is strong and for teachers to be able to protect their teacher identity and make wise considerations in the encounters with students – for example with the student I call Pricken – they need to come together to be able to withstand the forces that cause boredom-fatigue.

The study examines in what way social workers who handle financial assistance experience the impact of theoretical knowledge and practical knowledge in treatment of clients with neuropsychiatric disabilities. Furthermore, the study aims to investigate what opportunities and limitations there are for acquiring this knowledge. The study is based on an inductive approach where nine social workers were interviewed through qualitative semi-structured interviews. Qualitative content analysis has been applied as the analysis method of the study where two main categories were identified: Theoretical knowledge and practical knowledge are significant for a more favorable treatment of clients with neuropsychiatric disabilities and Theoretical and practical knowledge becomes personal. Furthermore, the results have been analyzed on the basis of previous research combined with the study's theoretical starting point: theoretical knowledge and practical knowledge, with inspiration from the theory of knowledge. The results of the study show that theoretical knowledge and practical knowledge can enable a more favorable treatment of clients with neuropsychiatric disabilities. The results also indicate that the practical knowledge is attributed to greater significance than what the theoretical knowledge is emphasized to do. Furthermore, the study results demonstrate that the social workers’ knowledge acquisition will be limited based on whether the organization provides education, methods, guidance or the opportunity to read at the workplace. The social workers’ opportunities for acquiring knowledge thus become dependent on the professional's own interest and experiences, and the knowledge can thus be thought to be personal. / Studien undersöker hur socialsekreterare som handlägger ekonomiskt bistånd upplever att teoretisk respektive praktisk kunskap kan ha för betydelse vid bemötandet av klienter med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Vidare syftar studien till att undersöka vilka möjligheter och begränsningar det finns för att inhämta denna kunskap. Studien utgår ifrån en induktiv ansats där nio socialsekreterare intervjuades genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer. I studien har kvalitativ innehållsanalys applicerats som analysmetod där två huvudkategorier har identifierats: Teoretisk kunskap samt praktisk kunskap har betydelse för ett mer fördelaktigt bemötande av klienter med NPF och Teoretisk kunskap samt praktisk kunskap blir personbunden. Vidare har resultatet analyserats utifrån tidigare forskning förenat med studiens teoretiska utgångspunkt: teoretisk kunskap och praktisk kunskap, med inspiration från kunskapsteorin. Studiens resultat påvisar att teoretisk kunskap samt praktisk kunskap kan möjliggöra för ett mer fördelaktigt bemötande gentemot klienter med NPF, däremot tillskrivs den praktiska kunskapen större betydelse än vad den teoretiska kunskapen framhålls göra. Vidare indikerar studiens resultat på att socialsekreterarnas kunskapsinhämtning blir begränsad utifrån om organisationen tillhandahåller utbildning, metoder, handledning eller möjlighet till lästid på arbetsplatsen. Socialsekreterarnas möjligheter för kunskapsinhämtning blir därmed beroende av den professionellas eget intresse och egna erfarenheter, och kunskapen kan därmed tänkas bli personbunden.

Denna vetenskapliga essä utforskar danslärares förhållande till kroppen, till smärta och fysiska förluster. Den diskuterar hur undervisningen påverkas och förändras på grund av skador och smärta. Undersökningen baseras dels på egna upplevelser, dels på intervjuer med danslärare med liknande erfarenheter. De teoretiska perspektiven hämtas främst från filosofer inom den fenomenologiska inriktningen, huvudsakligen Maurice Merleau-Ponty och andra som har tänkt i hans efterföljd och med utgångspunkt i hans teorier. Dessutom kommer texter av dansare och danslärare till tals när det gäller undervisning och förhållandet till kroppen som rörelse. För att komma närmare den mångbottnade smärtupplevelsen förs också en dialog med några verk inom bildkonst och litteratur. Resultatet visar att smärtupplevelsen är komplex och dubbeltydig för en danslärare. Vad gäller undervisningen kan det finnas sätt att arbeta med språk, med eleverna som centrum och med en justering av lärarrollen som gör att lärandet inte påverkas negativt utan tvärtom kan stärkas. Dock förefaller det finnas en gräns där de fysiska hindren blir så stora att det inte längre är möjligt att fortsätta undervisa. / This scientific essay explores dance teachers’ relation to the body, to pain and physical losses. It discusses how teaching is affected and how it changes because of injuries and pain. The research is based on personal experience as well as on interviews with dance teachers with similar experiences. The theoretical perspectives come first and foremost from philosophers of the phenomenological school, mainly from Maurice Merleau-Ponty and others who have thought and written with his theories as a starting point. Moreover, writings by dancers and dance teachers concerning teaching and the relation to the body as movement are used. To come closer to the multi-dimensional experience of pain, a dialogue takes place with some works of art and literature. The result shows that the dance teacher’s experience of pain is complex and ambiguous. Regarding teaching, there can be ways to work with language, the pupils as centres and an adjustment of the role of the teacher which can prevent learning from being negatively affected. However, there seems to be a limit where the physical barriers become so great that it is no longer possible to continue teaching.

This master´s thesis has the form of a scientific essay. Its purpose is to explore how supervisors, in supervising professionals, balance between creating security and building relationship as opposed to challenging participants by introducing unexpected elements. The purpose is also to investigate whether philosophical theories can constitute impulses and unexpected elements for reflection on the supervisor's balancing act. The essay raises the question whether philosophical theories in the same manner can constitute impulses and unexpected elements in reflection on theories and practice in supervision. Experiences and conversations constitute the empirical material of the study. Certain themes have crystallized on those basis. These themes are discussed in relation to theories in supervision and to philosophical theories. The essay has highlighted the importance of the practical knowledge that supervisors use in the balancing act. The body and its signals and memory seems to play an important role for the interpersonal contact, as well as for the conversation and for the listening. The essay also shows that the supervisor's balancing act means more complexity than the balance between security and challenge. / Denna masteruppsats har formen av en vetenskaplig essä. Dess syfte är att utforska hur handledare i handledning med yrkesverksamma balanserar mellan att skapa trygghet och bygga och behålla relation i motsats till att utmana deltagarna genom att introducera främmande moment. Syftet är även att undersöka om filosofiska teorier kan utgöra impulser och främmande moment för reflektion över handledares balansakt i handledning och i reflektion över teorier och praktik inom handledning. Gestaltningar och samtal utgör undersökningens empiriska material och utifrån dessa har teman utkristalliserats. Dessa teman diskuteras i relation till teorier inom handledning och i relation till filosofiska tänkare. Undersökningen har synliggjort betydelsen av den praktiska kunskap som handledare använder i balansakten, där kroppen och dess signaler spelar en viktig roll för såväl mötet, som samtalet, lyssnandet och den gemensamma reflektionen. Utforskningen visar också att handledares balansakt innehåller fler utmaningar och är mer komplex än balansen mellan trygghet och utmaning.

No description available.

Denna essä ämnar fördjupa förståelsen av yogalärarens profession genom att undersöka dess vardagliga praktik i ljuset av filosofiska och historiska grunder. I synnerhet undersöks villkoren för dagens moderna yoga i en narcissistisk kultur och hur den moderna yogaläraren kan förhålla sig till dessa villkor utifrån en filosofisk förståelse om yoga som självtranscendens. Modern yoga har blivit ett exempel på sakraliserad självdisciplin och möjligen en form av ritualiserad narcissism. En narcissistisk kultur som sådan med den upanishadiska självtranscendensens språkbruk, tillsammans med en kommersiell nyandlighet uppmanar oss att perfektionistiskt söka uppnå känslan: jag är gudomlig. Essän undersöker dock potentiella vägar och praktiska kunskaper hos yogaläraren som inte leder undervisningen i en narcissistisk riktning utan snarare söker vända blicken mot en värld vi gemensamt delar offentligt med andra människor. / This essay aims to deepen the understanding of the yoga teacher's profession by examining its everyday practice from philosophical and historical foundations. In particular, the conditions of today's modern yoga in a narcissistic culture are examined, and how the modern yoga teacher can relate to these conditions of yoga from the perspective of self-transcendence. Modern yoga has become an example of sacralized self-discipline and possibly a form of ritualized narcissism. A narcissistic culture as such with the language of Upanishadic self-transcendence, together with commercial spirituality, urges us to achieve the feeling: I am divine. However, the essay explores potential paths and practical knowledge of the yoga teacher who does not want to lead the teaching in a narcissistic direction but instead seeks a common world publicly shared with other people.

This essay sets out to examine my own practical knowledge as a socioculturally inspired preschool teacher conditioned by a capitalist ideology. Louis Althusser’s concept of ideology,as something reproduced by daily human actions, is used and the focus rests on language, or rather language use, especially in relation to the ‘autistic child’ as met in the preschool context. The analysis is supported by two specific traditions of thought: ordinary language philosophy – represented foremostly by Ludwig Wittgenstein, Stanley Cavell and Cora Diamond – and Marxist psychoanalysis, as particularly developed by Slavoj Žižek. The overall conclusion is that the preschool’s practical treatment of the autistic child can be read as a reaction to both ideological resistance and ideological disclosure. The autistic child is interpreted as representing a certain kind of imagination which is considered a threat in the capitalist/sociocultural preschool discourse. A discourse whose conditional criteria the essay also more thoroughly aims to uncover, using said traditions of thought.