Det transdiagnostiska begreppet ’konstruktiv självhävdelse’ (assertiveness på engelska) definieras som handlande som är förenligt med respekt för både egna och andras rättigheter, exempelvis att uttrycka behov, sätta gränser och dela tankar och känslor. Bristande självhävdelse är förknippat med klinisk och subklinisk psykisk ohälsa, till exempel stress, relationssvårigheter, emotionell instabilitet, generaliserat ångestsyndrom, social ångest och depression. Studiens syfte är att undersöka effekten på konstruktiv självhävdelse av ett internet-behandlingsprogram med kognitivbeteendeterapeutisk inriktning, Respekt i kvadrat. Via annonsering i sociala medier rekryterades 205 deltagare med självupplevda besvär (88 % kvinnor, medelålder 42 år), vilka randomiserades till grupperna självhjälp (n = 67), behandlarstöd (n = 70) och väntelista (n = 68). Konstruktiv och aggressiv självhävdelse mättes med Adaptive and Aggressive Assertiveness Scales. Behandlingsbetingelserna förbättrades avsevärt jämfört med väntelista på skalan för konstruktiv självhävdelse. Effektstyrkorna (ES) mellan grupper var stora, ES = 0,9 för behandlarstöd–väntelista och ES = 1,0 för självhjälp–väntelista; effekterna var stora redan vid mittenmätningen. Inomgruppseffekterna mellan för- och eftermätning var också stora, ES = 1,0 för båda behandlingsbetingelserna. Grupperna behandlarstöd och självhjälp hade signifikant ökning av andelen kliniskt signifikant förbättrade individer för konstruktiv självhävdelse jämfört med väntelista (17 % respektive 18 % mot 1,5 %). Mellangruppseffekten självhjälp–behandlarstöd vid eftermätningen var inte signifikant. Resultaten visar att Respekt i kvadrat är effektivt och att behandlarstöd inte påverkar effekten. Forskning med ett mer representativt stickprov samt validerade skattningsskalor krävs för att avgöra om resultaten kan generaliseras till populationen i stort.

Bakgrund Depression och ångestsyndrom är idag ett växande folkhälsoproblem där psykofarmaka är den vanligaste behandlingen med vanliga biverkningar som trötthet och dålig sömn. Fysisk aktivitet är något som visat sig ha många hälsofördelar och fungerar bra som kompletterande behandling till psykofarmaka. Arbetsmetoden Fysisk aktivitet på recept (FaR) möjliggör för sjuksköterskan att främja fysisk aktivitet som alternativ behandlingsmetod vid depression och ångestsyndrom. Syfte Syftet var att beskriva individers erfarenheter och upplevelser av fysisk aktivitet vid depression och ångestsyndrom. Metod Detta arbete var en icke-systematisk litteraturöversikt där resultatet var baserat på 15 olika vetenskapliga artiklar som söktes via databaserna PubMed, CINAHL och PsycInfo. Urvalskriterier som användes var att artiklarna ej skulle vara publicerade tidigare än 2010, vara peer reviewed samt skrivna på engelska. Data analyserades med Kristenssons (2014) integrerade analysmetod. Resultat Fysisk aktivitet har visats ha en positiv påverkan på depression och ångestsyndrom. Patienter upplever att fysisk aktivitet ger en ökad energi samt att depressionssymtom minskar. Motiverande faktorer för att bibehålla träningen visade sig vara individanpassat stöd från en vårdkontakt samt att den fysiska aktiviteten skulle bidra till ökad energi och välbefinnande. Negativa effekter som uppmärksammades kring fysisk aktivitet kom av att aktiviteten ej var tillräckligt individanpassad. Slutsats Fysisk aktivitet som upplevdes tillfredsställande och givande gav många positiva effekter hos individer med depression och ångestsyndrom. Stöd från en vårdkontakt samt en individanpassad fysisk aktivitet sågs öka motivationen. En ej tillräckligt individanpassad fysisk aktivitet samt ej uppnådda förväntade känslor var orsaker till negativa upplevelser. Viktigt för upplevelse av positiva känslor kring fysisk aktivitet var att aktiviteten utformades på en individanpassad nivå. / Background Depression and anxiety disorders are today a growing public health problem where antidepressant drugs are the most common treatment where the drugs can cause side effects as fatigue and poor sleep. Physical activity is something that has been shown to have many health benefits and works well as a complementary treatment to antidepressant drugs. The working method Physical activity on prescription (PaP) enable the nurse to promote physical activity as an alternative treatment for depression and anxiety disorder. Aim The aim was to describe individuals’ experiences of physical activity in depression and anxiety disorder. Method This work was a non-systematic literature review where the results are based on 15 different scientific articles that were searched in the databases PubMed, CINAHL and PsycInfo. The established selection criteria were that the articles should not be published earlier than 2010, be peer reviewed and written in English. Data were analyzed with Kristensson's (2014) integrated analysis method. Results Physical activity has been shown to have a positive effect on depression and anxiety disorders. Patients experience that physical activity provides increased energy and decreases depressive symptoms. Motivating factors for maintaining exercise turned out to be individualized support from a care contact and that the physical activity would contribute to increased energy and well-being. Negative effects that were noticed about the physical activity came from the fact that the activity was not sufficiently individualized. Conclusions Physical activity that was perceived as satisfying and rewarding had many positive effects in individuals with depression and anxiety disorders. Support from a care contact and an individualized physical activity were seen to increase motivation. Insufficiently individualized physical activity and unattainable expected emotions were causes of negative experiences. It was important for the experiences of positive emotions about the physical activity that the activity was designed on an individualized level.

Bakgrund: Depressions- och ångestsyndrom är de vanligaste förekommande psykiska sjukdomarna och leder i stor utsträckning till sjukskrivningar. Patientgruppen utgör en stor del av samhället, samt är en vårdsökande grupp som kommer påträffas inom alla instanser av vården. Det finns en stark korrelation mellan ångest och depression samt fysisk sjukdom, vilket innebär att patientgruppen blir allt vanligare förekommande inom vården. För att kunna förbättra vården blir det därför av stor vikt att förstå vård-upplevelsen utifrån patientens perspektiv. Syfte: att beskriva patienters erfarenheter av faktorer som påverkar vården vid depressions och/eller ångestsyndrom. Metod: En litteraturöversikt över elva artiklar med kvalitativ ansats genomfördes. Resultat: Sex huvudkategorier identifierades: copingstrategier som bidragande faktorer, faktorer som patienten upplever främjar vården, faktorer som patienten upplever försvårar vården, stigmatiseringens konsekvenser för vården, attityder till läkemedelsbehandling av depressions- och ångestsyndrom samt hur patientens självbild påverkar vården. Resultatet redovisar att patienters erfarenheter av försvårande faktorer förekom i större utsträckning än främjande. Erfarenheter som framträdde var bristande bemötande, brister i organisationen, okunskap kring sjukdomsbild samt hur stigmatiseringen påverkar patienten och dennes självbild. Erfarenheter av främjande aspekter var familj och anhöriga som stödjande samt deras eller den egna individens tidigare positiva erfarenheter av vården. Slutsats: Personcentrerad vård kan både underlätta vård och öka följsamheten för denna patientgrupp. För att uppnå en god omvårdnad behöver det etableras en förtroendefull och fördomsfri relation mellan sjuksköterska och patient. Med en personcentrerad omvårdnad stärks patientsäkerheten och sjuksköterskan skapar lättare en förtroendefull relation med patienten. / Background: Depressive and anxiety disorder are the most common mental illnesses and largely contribute to sick leave. The patient group constitutes a large part of society and is a care-seeking group that will be encountered in all instances of healthcare. There is a strong correlation between anxiety and depression as well as physical illness, this means that the patient group is becoming increasingly common in healthcare. To improve care, it is therefore of great importance to understand the care-experience from the patient's perspective. Aim: Where to describe patients' experiences of factors that influence care for depressive and/or anxiety disorders. Method: A literature review of eleven articles with a qualitative approach was carried out. Results: Six main categories were identified: coping strategies as contributing factors, factors that the patient perceives as promoting care, factors that the patient perceives as making care more difficult, the consequences of stigma for care, attitudes to drug treatment of depressive and anxiety disorder, and how the patient's self-image affects care. The results report overall on patients' experiences of care where inhibiting factors occur to a greater extent than promoting factors. Experiences that emerged were deficient treatment in healthcare, shortcomings in the organization, unenlightenment about the clinical characteristics of the disease and how the stigma affects the patient and their self-image. Experiences of enablers were family and relatives as motivators as well as their or the individual's own previous positive experiences of care. Conclusion: Person-centred care can both facilitate care and increase adherence for this patient group. To achieve good nursing care a trustful and unprejudiced relationship between the nurse and patient needs to be established. With person-centred nursing care, patient safety is strengthened, and the nurse creates a trusting relationship with the patient more easily.

No description available.

No description available.

This study examined the utility of the Mini-Social Phobia Inventory (MS) as a self-report screening measure of Social Anxiety Disorder (SAD). It also assessed whether there were any differences in the way in which respondents used the MS and other self-report measures when administered via the internet, as compared to standard pen and paper format. Data was collected from Swedish populations, using on clinical sample (n=133) and two samples of university students (n=795). The MS demonstrated adequate concurrent, convergent and divergent validity, and satisfactory discriminative validity, with an optimal cut-off value of 3. The psychometric properties of the scale were found to be equivalent across administration formats. / Denna studie undersökte nyttan av Mini-Social Phobia Inventory (MS), ett kort självskattat screeningformulär för socialt ångestsyndrom (SAD). I studien undersöktes även om det fanns skillnader i användning av MS och andra självskattningsformulär när dessa administrerades via internet jämfört med det vanliga pennaoch-papper-formatet. Data samlades in från svenska populationer genom användning av ett kliniskt sample (n=133)och två samples bestående av universitetsstuderande (n=795). MS uppvisade adekvat samtidig, konvergent och divergent validitet samt tillfredsställande diskriminativ validitet, med ett optimalt cut-off-värde på tre. De psykometriska egenskaperna hos skalan ansågs vara likvärdiga mellan de olika administrationsformaten.

The aim of the study was to examine the knowledge that school counsellors in Swedish schools have about young women with anxiety disorders. The study also examines how the counsellors act when there is a suspicion or a case of anxiety in a female student. With a qualitative approach eight school counsellors were interviewed. The theoretical approach that was used is the sociology of knowledge. Some of the study’s conclusions are that anxiety disorders are frequent among young girls. School counsellors have different types of education and work experiences which can affect their understanding of anxiety disorders. There are similar opinions among the school counsellors regarding the definition of anxiety and that it is a serious condition where the affected needs some sort of support or help to handle it. The results and conclusions confirm and extend the previous research made on the subject.

En effectiveness-studie undersökte effekten av Dugas och Robichauds (2007) behandlingsmodell för GAD på en specialistmottagning för patienter med komplicerade ångest och eller depressionstillstånd. Utöver detta undersöktes vilka övriga KBT-behandlingar för GAD som förmedlats på mottagningen. Alla patienter behandlades som en del av klinikens ordinarie verksamhet. Huvudutfallsmått var Generalized Anxiety Disorder Scale-7 (GAD-7) som mättes före och efter behandling. Därutöver mättes även grad av depressiva besvär med PHQ-9 samt grad av klinisk remission efter behandling. Behandlingsmodellens resultat för de patienter som bidragit med eftermätning (completerdata) visade en stor inomgruppseffektstorlek för GAD-7 (Cohen’s d=1,76) och 65% bedömdes även efter behandling inte längre uppfylla kriterier för GAD enligt DSM-IV. Bortfallet av data från före- till eftermätning var dock stort, vilket försvårar tolkningen av huvudutfallsmåttet. Även moderatorer för effekt undersöktes, men inga signifikanta samband mellan behandlingsutfall och tidigare visade moderatorer för effekt såsom ålder, kön eller samtidig farmakologisk behandling kunde visas. Resultaten jämförs med tidigare studier och en diskussion förs kring studiens begränsningar. / Objective: While the efficacy of Dugas and Robichauds (2007) CBT treatment model for GAD has been tested in clinical trials, it is still unclear how the treatment is received in a outpatient setting with clinically referred patients. The present effectiveness study aimed to examine the effect of Dugas and Robichauds (2007) CBT treatment on a large outpatient group (N=188) diagnosed with GAD. In addition other types of CBT treatments delivered to the outpatient group were examined, as well as potential moderators for treatment effect such as age, sex, initial GAD-7 scores and concurrent pharmacological treatment. The treatment for the outpatient group was delivered in a clinic (WeMind, www.wemind.se) specialized in treatments of depression and anxiety.  Method: The study is an analysis of gathered data from CBT treatments of GAD during a 3 year span at the clinic. Patients (N=188) diagnosed with GAD were categorized according to type of CBT treatment received and if treatment was completed with intact data. 71 patients were treated with Dugas and Robichauds (2007) CBT treatment, but 22 of these patients also received other CBT interventions at the same time. 33 patients received other kinds of CBT treatment. A large group (N=84) had missing data or did not complete treatment. Measurements taken at the beginning and end of treatment were Generalized Anxiety Disorder scale-7 (GAD-7), Public Health Questionnaire-9  (PHQ-9) and Penn State Worry Questionnaire (PSWQ). Clinical remission was measured at the end of treatment with the help of the therapists. A completeranalysis design was used with no waitlist or control group. Results: A paired samples T-test for patients treated with Dugas and Robichauds (2007) CBT treatment and measured with GAD-7 and PHQ-9 gave significant results for GAD-7, t70=13,17 (p<0.001) and PHQ-9, t67=10,25 (P<0.001). 46 of the 71 patients (65%) was assessed with clinical remission (no clinical diagnoses after treatment). Effectsize calculated with Cohen's d were GAD-7=1.76, PHQ-9=1.46 and PSWQ=1.76. Moderators were examined by calculating GAD-7 change score (difference pre-post GAD-7) and correlating the change score with age, sex, initial GAD-7 score and pharmacological treatment. Age and sex gave no significant results. Whether concurrent pharmacological treatment had an moderator effect was examined by categorizing the patients into three groups: (1) no pharmacological treatment, (2) stable pharmacological treatment and (3) changed pharmacological treatment (increased dosage or new treatment). Again no significant effect was found. One positive significant correlation was found with initial GAD-7 scores and GAD-7 change score, GAD-7, r=.66, t69=7,36 (p<0.001). Higher initial GAD-7 measurement correlated with a greater change score. Conclusions:The results indicate a large treatment effect for Dugas and Robichauds (2007) CBT treatment model for GAD in an normal outpatient setting, with clinically referred patients and treatment administered by general CBT therapists. The effect was superior compared to the group that received general CBT treatment interventions for GAD. The effect of treatment measured with GAD-7 and PHQ-9 was also drastically improved if other CBT interventions was added to the treatment model, but these interventions did not have an effect on clinical remission. Serious limitations such as a high percentage of drop outs, a completeranalysis model, no control group and no follow up data restrict the possible interpretations of the results.

Introduktion: Psykisk ohälsa ökar i samhället och ångestsyndrom är en stor del av detta. Statistiken visar att både incidens och prevalens för barn och ungdomar ständigt ökar inom området. Ångesten påverkar ofta de drabbade hela livet. Syftet: var att undersöka på vilket sätt preventions och behandlingsprogram (internet och skolbaserade) mot ångest, påverkar barn och ungdomar i skolåldern. Metod: Det är en systematisk litteraturstudie som tematiskt analyserat elva vetenskapliga artiklar för att besvara syftet. Resultat: Ångestprogrammen hade väldigt varierande påverkan och många av dem upplevdes inte påverka alls. De program som visade på påverkan gjorde det på flera olika plan. Dels påverkades barn och ungdomars ångestnivå och deras tankesätt genom mentala verktyg. Det påverkade dem också känslomässigt och hade inverkan på deras sociala miljö. Andra faktorer som spelade in kring påverkan är individernas kön, samt påverkade programmen målgruppen olika över tid. Slutsats: De inkluderade ångestprogrammen påverkar barn och ungdomar på flera olika plan. Det förefaller dock som att en del av de existerande programmen är effektlösa medan andra har fördelar och vinster. Därmed bör användandet av varje ångestprogram noga övervägas mot nyttan och resurserna som krävs.

Previous research has shown that Generalized Anxiety Disorder (GAD) is related to stress levels, poor sleep quality, female gender, and younger age. Therefore, the aim of this study was to examine if stress level, sleep quality, gender, and age could predict an increased risk of developing GAD. We hypothesized that increased levels of stress, poorer sleep quality, female gender and younger age predicted an increased risk of developing GAD. A quantitative data collection was performed. The questionnaire was presented on Facebook and was sent by email to contacts at “Blekinge Tekniska Högskola” and “Telenor Connexion” who then forwarded the survey to their colleagues. This self-assessment survey was based on three measuring instruments “Generalized Anxiety Disorder 7 item Scale” (GAD-7),” Karolinska Exhaustion Disorder Scale” (KEDS) and” Insomnia Severity Index” (ISI). A total of 154 participants (93 women, 61 men), were included in the study. The results from the study showed that stress level and age predicted an increased risk of suffering from GAD, where the variable stress level strongest predicted the risk of developing GAD. It could be concluded that stress level and age could predict an increased risk of developing GAD. / Tidigare forskning har visat att generaliserat ångestsyndrom (GAD) är relaterat till stress, sämre sömnkvalitet, kvinnligt kön och lägre åldrar. Därmed var syftet med föreliggande studie att undersöka om stressnivå, sömnkvalitet, kön och ålder kunde predicera en ökad risk för GAD. Studiens hypotes var att ökade nivåer av stress, sämre sömnkvalitet, kvinnligt kön och yngre ålder predicerade en ökad risk att drabbas av GAD. En kvantitativ datainsamling utfördes genom insamling från sociala medier såsom Facebook samt via email till kontaktpersoner från ”Blekinge Tekniska Högskola” och ”Telenor Connexion” som i sin tur vidarebefordrade enkäten till sina arbetskollegor. Enkäten som skickades ut var ett självskattningsformulär som baserades på de tre mätinstrumenten “Generalized Anxiety Disorder 7 item Scale” (GAD-7),” Karolinska Exhaustion Disorder Scale” (KEDS) and ”Insomnia Severity Index” (ISI). Totalt deltog 154 personer (93 kvinnor, 61 män). Resultatet från studien visade att prediktorerna stressnivå och ålder kunde predicera en ökad risk att drabbas av GAD, där stressnivå i störst utsträckning kunde predicera GAD. Sammanfattningsvis kunde man dra slutsatsen att stressnivå och ålder kunde predicera en ökad risk för att utveckla GAD.